Jag glömmer aldrig din blick.
Din blick så full av besvikelse, förfärelse, sorg och så blank av tårar.
Jag minns att jag inte vågade möta din blick, utan stirrade bara tomt ut i rummet.
Du satte dig ner bredvid mig, nära. Som vanligt. Men det var inte som vanligt. Luften var tung av din smärta.
Stämningen av spänd och tyngt på samma gång. Jag blev rädd, jag hatade det.
Du började prata. Jag såg i ögonvrån hur dina läppar började röra på sig. Din röst var lugn och mjuk. Du sa så mycket, så mycket. Du tittade på mig, för att försäkra dig om att jag uppfattade dina ord.
Men jag sa ingenting. Jag bara tittade tomt och kände hur mitt hjärta sakta smulades sönder i tusen bitar.
Du la armen om mig, viskade lågt i mitt öra.
Till slut frågade du mig om jag förstod.
Jag mötte din blick, och det sved i mig. Smärtan var outhärdlig, men jag tvingade mig själv att låta mina ögon möta dina och stanna där.
Mina ögon fylldes med tårar. Jag bet mig hårt i läppten, bad tårjävlarna hålla sig kvar där dom hörde hemma - alltså inte hos mig, inte nu, aldrig!
Du frågade igen om jag förstod.
Jag sa ingenting. Jag vek bort blicken. Tungan häftades fast, orden fastnade i halsen. Jag fick ingen luft, kände hur hjärtat började slå hårdare och hårdare.
Du reste dig upp. Höjde tonläget på rösten, blev hårdare i orden. Du krävde att jag skulle prata, kolla på dig, eller i alla fall röra på mig!
Snart nästan skrek du. Tårarna började rinna över dina kinder. Du grät. Men jag bara en stel jävla idiot, utan känslor, tom på känslor. Men inombords grät jag, jag drunknade. Jag skrek och skrek, ville bara försvinna.
Men jag visade det inte, jag höll kvar det.
Tystnaden låg som ett tjockt moln i rummet. Allt som hördes var dina låga snyftningar. Till slut lossnade tungan och jag kunde prata igen.
"Det är nog bäst att du går…"
Utan ett ord gick du. Du bara gick, utan en min, utan en blick. Jag hörde hur du slog igen dörren, gick ut och försvann. Försvann från mitt rum, mitt hus och mitt liv.
Snart brast det. Alla tårar som jag hade inom mig rann ut. Skakandes av gråt slängde jag mig i sängen, dövade de höga snyftningarna med en kudde. Kudden blev alldeles blöt av forsarna av tårar som la sig över den.
Jag kände hur livslusten rann ur mig. Inget liv, inget liv, inget liv. Bara elände, gråt och smärta. Fan också.
Tänk om bara livet tog slut, bara få försvinna!
Helt slut och rödgråten såg jag upp mot fotografiet på väggen. Där vi var lyckliga, skrattade och log, älskade.
Dumskalle, sluta för fan! Jag lovar, älskling, jag ska aldrig mera tänka tanken.
Till slut bestämde jag mig för att det skulle vara nog. Jag satte mig upp, tog en näsduk ur en låda och torkade bort tårarna från mina våta svullna kinder.
Snabbt slet jag upp mobilen från bordet, lyfte upp locket jag knappade ihop ett sms till dig.
"Förlåt, förlåt och tusen till förlåt. Snälla, kom tillbaka. Jag älskar dig!"
En kvart senare var du tillbaka. Du log åt mig, jag log tillbaka. Det kommer vara vi, alltid.
"Jag älskar dig" sa du.
Jag glömmer aldrig värmen från den kvällen.

Den här kanske jag inte ska kalla dikt direkt, men det var en sak jag skrev för att beskriva mig själv litegrann.

Om du tror jag går att knäcka så lätt, har du inte mycket i skallen som är rätt. Om du tror jag knäcks av dig, känner du inte mig. Jag kommer aldrig knäckas, hur mycket du än önskar och hoppas. Du kanske inte ser, att jag alltid ler. Du kanske inte förstår, hur bra jag mår. Jag är starkare än du, och det är bevisat nu. När du tror jag nått botten, befinner jag mig egentligen på toppen. Toppen dit du aldrig kommer nå, någonting du aldrig kommer få. Jag är jag, var eviga dag. Jag är inte som du vill, det gör att du inte räcker till. Jag är någon du aldrig kommer bli, hur jävla mycket du än tar i.

*puttar upp*

Ni får jättegärna kommentera :)

Började med den första dikten/texten. Tycker verkligen om detta: "Men jag sa ingenting. Jag bara tittade tomt och kände hur mitt hjärta sakta smulades sönder i tusen bitar."

Skulle uppskatta styckeindelningar, för det blir så mycket text att i varje fall jag inte hinner andas mellan meningarna. Men det kan bara vara jag som känner så :-). /Vanessa

Lite små nya texter eller vad man ska säja…

Nätterna är värst, jag står inte ut med dem. De kväver mig och får mig att skaka av rädlsa och illamående. Jag blir galen, får panik.
_Jag kan inte sova, tankarna håller mig vaken.
Jag har en stor klump i magen, som känns väldigt tydligt.
Allting känns bara pest och pina, allting gör ont.
Jag vill bara spy upp all jävla skit, men det sitter stenhårt kvar.
Jag hatar det här, så jävla mycket.
Jag är misslyckad, jag är så fett värdelös.
_Slå mig, skrik åt mig, bara du lugnar mig.

Gör inte mitt misstag. Var rädd om den, vårda den, stå för den. Ge den bara till någon som verkligen, verkligen förtjänar den. Det är någonting du kommer minnas livet ut, gör det till en fin upplevelse. Annars får du leva med det, som jag. Du får leva med en tråkig upplevelse som du inte kommer undan. Man blir påmind om det ganska ofta, ibland mycket, ibland mindre. Men påmind blir man, på ett eller annat sätt. Tro mig, gör inte mitt misstag.

_Tro på dig själv
_Varför skulle jag?
_Var dig själv
_Vågar jag det?
_Peppa dig själv
_**Ska jag göra det värre?
*_Lev med dig själv _*Som om jag står ut?
**_Stå upp för dig själv
_Ska jag falla hårdare?

När livet går utför, hur kommer man uppför? När vägen är sne, hur blir den rak? När man faller rakt ner, hur känns det att landa? Om man ligger kvar där, hur tar man sig upp? Om det gör ont, hur får man det att sluta? Om man inte vill mer, hur tar man slut på eländet? Varför rinner tårarna, när de ändå till slut torkar ut? Varför gör det ont, när det ändå nån gång tar slut? Varför finns det depp, när man kan vara lycklig?

#6, stark. Jag gillar den, kasnke känns ordet "jävla" upprepande, då det dels kommer två gånger så nära varandra, men även är ett så starkt ord, att man lite reagerar på det. Kanske byta ut ett av dem till något annat ord?
#7, Vad är Den? "var rädd om den, vårda den". Jag hade väntat mig att man i slutet skulle förstå vad "den" var, tex känslan, kärleken, hjärtat? Jag äääälskar dikten om jag får en sista mening, tex var rädd om den, din XXXX, eller nåt. Annars får det mig att undra vad Den är.. =)
#8, något i denna text känns tvärt om, jag skulle snarare sätta påståendena i fet och svaren i kursivt, det hade känns mer.. logiskt.
#9, Depp, känns väldigt förkortat, går det byta ut? Bra tankar!

ett litet tips, skriv bara in en eller max två åt gången, annars blir det så tungsmält! bättre lägga in tex en dikt, och sedan vänta några dagar med nästa! (fast jag vet hur det känns, man vill ösa på allt när man väl börjat!)

Skrev alla texter igår natt när jag kände mig smått frustrerad, nere och allmänt tankfull, så de är inte de bästa :)
Alla är personliga, skrivna som direkt ur livet när jag inte är på det bästa humöret, hehe.

Det är då man skriver som bäst!

Inte jag, av någon anledning. Jag skriver alltid bäst när jag fått tänka igenom allt och inte är fullt lika upprörd, alltså typ en vecka efter, hehe :)

hahaha då skriver man kanske som bäst, men man är bäst på skriva när man är upprörd.. iaf för sin egen skull =)