Ni förstår inte. Alla ord som svider, Blickar som dödar, Slag som skadar. Men jag kan inte gråta längre, Mina tårar är slut Jag vill inte längre ha er hjälp, Ni förstår inte.

Det är obeskrivligt,
Den härliga känslan
Jag har kontroll,
Jag klarar det
Nu är det jag som bestämmer!
Strax där efter, ångesten..
Smärtan som tynger i mitt bröst,
Kan inte längre få luft
Måste bara göra det en gång till,
En gång, aldrig mer sen..
Måste bara låta rakbladet föras över handleden igen.

Väldigt bra skrivet. Gillar första dikten som du knyter ihop påsen genom att sluta på samma sätt du började.

Din andra dikt är väldigt stark där man kastas mellan glädje, ångest och flykten. Tack för dina bidrag, ser fram mot fler framöver. /Vanessa

Dikt av BlackTear ©

Jag ser på er med tårfyllda ögon
Men ni bara ler
Fattar ni inte? Ser ni verkligen inte?
Jag försöker skrika på hjälp men det går inte
Jag föreblir stum, det har jag varit i flera år.
Att ni aldrig märkt något, är jag så bra på teater?
Döljer jag det så bra?
Alla jävla nätter jag suttit ensam i någon park,
Alla gånger jag låtit alkoholen dränka min smärta,
Alla gånger jag låtit ciggen lugna mig.
Men ni fattar fortfarande inte?
Ni har förfan haft flera på på er!
Minns ni inte hur jag varit tidigare, eller vill ni bara inte?
Då jag var glad, skämtsam.
Nu låser jag in mig på mitt rum tillsammans med min bästa vän.
Rakbladet.
Skruvar upp volymen på sterion och glömmer allt för en stund.
En väldigt liten stund.
Ser ni verkligen inte vad som händer?

Ok, nu försökte jag mig på detta med att skriva en dikt (:

Är inte särskilt bra, var nog första försöket på typ ett år, haha. Aja, komentera!

(jag tog mig friheten att lägga in alla dina texter till din tråd)  

//Susanne

Ah nu fattar jag, jag tänkte just "va tusan har du nu tänkt susanne, det här är inte din tråd…!" haha =)

Odöpt Dikt av BlackTear ©

Jag klarar inte mer,
All smärta som värker,
Alla sår som aldrig försvinner,
Alla minnen som förevigt finns kvar.
Jag vill sluta mig ifrån världen, gömma mig
Stänga in mig någonstans och aldrig komma ut.
Jag passar inte in, hör inte hemma.
Snälla, ta mig härifrån!

Har inte gett denna dikt ngt namn, därav titeln.

Skriven av BlackTear ©

**Är detta jul?
**Att ge bort julklappar till sina släktingar som man inte pratat med på ett år,
Att fejka ett leende när man får en klapp som man inte tycker om.
Att tvingas umgås med familjen för att det är "rätt", inte för att man tycker så.
För vad är en jul utan att äta julbord med en familj?
Julen är en tid då man ska vara glad, snäll och ärlig.
Julen är den tid då jag ljuger mest.

Ok, inte särskilt välskriven. Fick bara lust att klottra av mig ;P

Skrivet av BlackTear ©

Min värld rasar samman,
Mitt liv krossas,
Mina tårar slutar inte rinna,
Mitt hopp dör
Så tänker jag på er..
Och en liten gnista tänds
Kanske, kanske
Kanske om jag försöker en gång till?

**

Skrivet av BlackTear ©

**

**Tvingad att lyckas
**Så de har sumpat sina chanser,
Är det mitt fel?
Ska jag lyckas då,
Oavsett vad?
De gjorde er besvikna,
Om och om igen
Förstår ni vilken press jag känner?
Förstår ni hur ni tynger ner mig?
Tvingar mig att glömma mina problem,
Tvingar mig att lyckas

**

Skrivet av BlackTear ©

**

Ur Guds synvinkel
Jag såg ner på människorna som skyndande sig fram på gatorna. Tänk vilket liv dem hade, stress, stress stress!

Själv satt man högt upp, långt ovanför molnen. Som skaparen till det hela, som deras gud. Ärligt talat var jag stolt med vad jag satt i verk. En vacker planet med djur och människor. Där alla levde och trivdes - till en början. Att se hur det långsamt förändrades har fångat mitt intresse. Att se hur dessa människor gjort upp, skaffat sina landsgränser och tagit för sig. Alla miljöförstöringar som de skapat och alla uppfinningar som de har hittat på.
Jag vet att det allt kommer gå åt skogen. Det är förubestämt, precis som allt annat. Människorna vet inte vad de håller på med, hur de exprimenterar med deras liv. Nåväl, man lär av sina misstag. Det är nog mest riktat till mig själv, nästa gång jag skapar något ska jag vara mer nogrann. Tänka före och handla sen, inte tvärtom.

Det är kul att betrakta människorna under deras liv. Jag vet allt om alla. Vilka som gillar pannkakor, vilka som firar jul, vilka som är ledsna, ja allt. Det enda sorliga är att det finns en del vänliga människor. Några av de som sticker ut. För egentligen är nog människan endast ett stort ego, längst in. Det kanske blev något fel på de människor som inte föddes med ett stort ego, en evig strävan efter uppmärksamhet.

Men då tänker jag oftast på att detta är missbildade varelser. Varelser med för stora defekter, som inte följer ramarna. Outside of the box, som man brukar säga. När jag mixrade med människans konstruktion så var meningen att de skulle ha ett stort behov av kärlek. Vitsen var ju att se hur människorna skulle ta för sig när det inte fanns någon som var villig att dela med sig, när alla bara ville ha och ha. Men så kom ju dessa jäkla defektfulla typerna. De som gjorde att allting förändrades, för då fanns det någon som faktiskt ville ge kärlek. Någon som ville se efter andra.

Ingenting blir som man tänkt sig, trots att detta mest gjorde allting intressantare. Att se hur folk inbillar sig att de är önskade, att se hur de tvingar folk att hylla dem. Alla med samma mål, att bli älskad. Det är lustigt att antalet "ordentliga" människor växt på senaste tiden. Hur empatin och medmänskligheten försvinner sakta men säkert.

Många av människorna är fyllda av nyfikenhet och funderingar. "Hur blir det om 100 år?" har jag sett att flera tänker. Ha! Stackars dumma varelser. Ni finns inte längre om hundra år, om hundra år är ert f.d vackra klot fullt med förorenad luft och förstörd mark. Det fina klotet som jag skapade till er, som jag gav er!

Ibland blir jag så irriterad på er. Att ni går omkring och hävdar att gud inte finns. Ni säger "om gud fanns skulle inte krig finnas" Det är korkat. Har jag någonsin sagt att jag är snäll? Det är ni som hittat på allting med Jesusbarnet och underverken. Det är otroligt vilken fantasi ni har mina vänner. Att några av er faktiskt förväntar er att jag ska bry mig. Pff, ni är bara en del av mitt expriment.

När ni är som jobbigast kliar det otroligt i fingrarna. Jag orkar inte med er helt enkelt, vissa av er är bara för mycket. Hur ni tror att ni dominerar världen, ursäkta! Det är jag som är störst, det är jag som har mest makt. Då och då måste jag förinta dessa människor. Jag måste ge er en elak sjukdom, ordna så att ni blir påkörda eller bara anfallna av en psykiskt störd medmänniska.

Psykiskt störda, det är också något intressant. Det är inget som jag skapat, det är konsekvenserna utan människors handlande. Hur det gör andra depprimerade, förvirrade, galna, hjärntvättade - you name it .

Så ser jag nu denna lilla flicka. Som står där, ensam i storstads djungeln. Ensam, liten och vilse. Kan ni se henne framför er? Med en hårt kramande hand runt den lilla dockan och en ensam tår som letar sig ner för kinden? Känner ni empati? Vill ni bara ta henne i er famn, leda henne hem?

Det vill inte jag. För jag vet det som ni inte vet. Att denna flicka kommer växa upp och bli mäktig. Att hon kommer förlora sig själv och göra hemska saker, oförlåtliga saker.

Då kommer ni inte längre känna empati för henne. Se där, nu kommer ju en människa och visar henne till hennes mamma. Denna människa, en sån där med defekter. En sån som kommer ångra sig om 20 år. Som kommer bli straffad för sin insats.

**

Skrivet av BlackTear ©

**

**Bortglömd
**Det gör så jävla ont,
Att ni inte bryr er
Att ni bara ser på utan att reagera
Vafan tror ni att jag är,
En robot?
Era chockade miner varje gång jag ber om hjälp
Jag kan inte vara perfekt,
Jag har också känslor
Trots att de är bortglömda..

Skrivet av BlackTear ©

Hur?
Jag älskar dig..

Du lyser upp min dag
Du får mig att gå upp på morgonen
Du ler alltid imot mig
Du finns alltid där
Du får mig att känna mig önskad
Du får mig att vilja leva lite till.
Men…
Du finns inte i min närhet
Du har aldrig sett mig
Du ler mot tusentals människor
Du finns där för alla
Du vet inte vem jag är
Du skulle inte märka om jag dör.
Ändå lyckas du få mig att känna mig älskad.
Hur?

**

Skrivet av BlackTear ©

**

**Vi
****Att stå här med dig,
**Betyder mer än något annat
**Att krama din hand,
**Är det viktigaste just nu
**Att vi gör detta tillsammans,
**Förtrollar mig
**Ett steg ifrån döden,
**Hand i hand .

**

Skrivet av BlackTear ©

**

**Men, men…
**Jag vet inte hur jag känner.
Varför blev allt så jäkla krångligt?
När jag precis kommit över dig,
När jag förstått att jag klarade mig.
Så kommer du tillbaka,
krypandes och ber om nåd.
Fattar du hur mycket jag behöver dig?
Har du förstått, vill du stanna förevigt?
Vill du att det ska bli vi igen?
Att vi ska bli så lyckliga som förut?
Men .. Nej!

Bästa vän

Jag vet inte vad jag ska säga,
Vilka ord jag ska använda
För bandet imellan oss är obeskrivbart.
Jag vet inte hur det gick till,
Plötsligt var du den jag pratade med när jag inte orkade
Du var den som tröstade, förstod.
Så har det fortsatt, dag efter dag
Jag har blivit sviken så jävla många gånger,
Och jag fruktar fortfarande för att bli sviken igen
Men oavsett om du inte gillar mig
Om du hatar mig
Så tänker jag finnas vid din sida,
Till sista andetag,
Till sista hjärtslag
Bästa vän alltid vi.

Tillägnad jordens underbaraste människa Maja (Niike på ifokus) <3 KÄRLEK

Minns du

Till en mycket, mycket viktig person..

Ingen förstår
Det är omöjligt att förklara,
Förklara vad jag känner för dig.
Jag har aldrig varit såhär kär förut,
Eller är jag kär?
Jag vet inte,
Jag vet inte alls
De säger att du aldrig sett mig,
Att du inte vet vem jag är
Att jag beundrat bilder av dig i onödan
För du kommer aldrig få veta vem jag är.
Men jag vet, och du vet.
Hur du fångade min blick den dagen,
Hur du log förtrollande mot mig.
Just det ögonblicket, precis då
Hade du mig fast.
I de sekunder som våra blickar möttes,
Dina mörkbruna ögon inborrade i mig.
Men säg, minns du det?

Aldrig

Jag har aldrig känt mig älskad
Aldrig blivit omfamnad och kysst
Aldrig fått höra "Jag älskar dig"
Aldrig känt mig trygg i någons famn
Aldrig haft någons armar vilande runt min nacke
Och..
Jag har aldrig blivit sviken
Aldrig fått höra "Det finns någon annan"
Aldrig känt någon rygga undan från mig
Aldrig känt någon släppa mig
Aldrig saknat att älska någon.

Rädd

Hur kan jag vara så rädd för dig?
Är det för att du har massa vänner,
För att du är starkare än mig?
Våra personligheter skiljer sig
Du är modig, snygg, kaxig.
Jag är feg, ful och blyg.
Är det därför?
För att vi är så olika?
Jag tror inte det.
Tanken att vi var bra vänner förut,
Får mig att må illa
Jag vill spy av tanken att jag kysst dina läppar
Att jag sökt skydd hos dig,
Att jag gav dig nyckeln till mitt hjärta.
Är det därför?
För att du är den enda som egentligen känner mig,
Och det skrämmer mig.

En liten novell

Ok, jag antar att man kan publicera noveller här? :) Här kmr iaf en jag skrev för ett tag sen, vet inte om den blev särskilt lyckad (slarvig tror jag, skrev den på några minuter..)
Men iallafall skulle jag vilja ha lite kritik på den. Blev dock ganska sorligt, men jag var inte på världens bästa humör just då kan man säga.. ;p

----------------

Jag betraktade det nogrannt. Den djupa linjen i min arm. Den hade en illröd färg och blodet började tränga sig ut. Det ville ut, ut till friheten. Ifrån det trånga utrymmet där inne.
Långsamt började det rinna nerför armen tills det slutligen föll mot golvet. Blodropparna landade ljudlöst och snart fanns där en hel pöl. Försiktigt drog jag fingret över ärret. Det var så vackert.. Den vackra färgen som spred sig. Som fick mig att känna mig lycklig för några sekunder.

Så öppnades dörren och jag skulle mötas av en bekant syn. Min mamma. Hennes mun formades till ett skrik, men inga ljud kom. Hjälplöst sjönk hon ner mot golvet och tittade på mig med tårfyllda ögon. Jag visste vad det var. Jag hade sviktit henne, igen. Hur många gånger hade jag inte låtit rakbladet föras över min arm och låta blodet tränga ur? Hur många gånger hade jag inte lovat henne att aldrig någonsin göra det igen?

Under tystnad stirrade vi på varandra. Varför kunde hon inte förstå mig, eller var det bara jag som det var fel på? Var jag en psykiskt störd jävel? Jag kände mig instängd, att behöva anpassa sig efter andra. Att behöva tycka likadant som alla andra, att behöva vara rädd för att bli nedslagen. Det var mer än jag klarade av.

Egentligen borde jag inte blivit förvånad när det hände. Det som jag väntat på så länge. Mamma skickade mig till "Ett ställe för folk som behöver hjälp" som hon beskrev det. Hon övergav mig helt enkelt, orkade inte med mig längre.

Mitt nya rum var inte alls fint. Vita väggar, vitt golv, vita möbler. Allt var för i helvete vitt. Jag stod inte ut, ensamheten ekade mellan väggarna och paniken låg som en dimma över mig. Jag fiskade upp rakbladet ur fickan, lät det dra en linje igenom min handflata och stängde handen. Öppnade den igen och tryckte den mot väggen, såg den bilda ett avtryck av blod. En tanke började ta form i mitt huvud, tänk om..?

Snabbt drog jag rakbladet över min hand, lät fingret suga till sig en del av blodet och skrev sedan på väggen. "Life's A Nightmere In Black. We are here only to lose, so Join me in death"

Där hade vi lösningen, mitt framför näsan på mig. Jag log för första gången på flera månader. Äntligen skulle mitt lidande ta slut.
För sista gången någonsin lät jag rakbladet strykas mot min handled. Jag var inte rädd, jag var förväntansfull. Jag var lycklig när jag lät rakbladet gräva djupare än någonsin förut. Nu var det över, det var äntligen över.

©

Myriis - berättelse

Jag har börjat lite nu på en ny berättelse, eller vad jag ska kalla den. Vet inte riktigt hur långt det ska bli, we'll see :P Tänkte iallafall be om lite kritik. Här är då en del av första kapitlet:

**--------------------

**Jag gick igenom de skitiga korridorerna. Trätaket hade börjat mögla och skåpens vita färg hade skiftat till grått. Golvet knarrade för varje steg jag tog och tanken att det skulle gå sönder brände i mitt huvud.
-Jävla skitskola, muttrade jag och kom tillslut fram till mitt skåp. Jag tog fram nyckeln och satte in den i låset, lönlöst. Skåpsdörren vägrades öppna hur mycket jag än vred och drog.
-Amen vafaan, stönade jag och sparkade på det. Dörren flög upp och gav ifrån sig ett gnissel. Jag tog av mig min mörkgröna jacka och kastade in den. Efter det kastade jag en snabb blick i spegeln, bara för att se att allt var okej. Mina blå ögon inramade med kajal blängde tillbaka på mig och min svartvita palestinasjal täckte en liten del av min mun. Jag hade på mig ett par svarta cheap monday jeans och en bandtröja. Jag räckte försiktigt ut tungan, beskådade mästerverket. Gårdagens kväll hade jag spenderat i en salong, jag hade piercat mig. En glittrig, silvrig pärla.
Jag drog in tungan och greppade mina tyska böcker. Med en lös spark lyckades jag stänga skåpet och traskade därefter iväg till sal 321. Klockan var 07.50 och skolan kändes som en övergiven herrgård. Mörk, kall och tyst. Folk brukade inte komma förrän klockan visade 08.30. Inte mig imot, det var ganska skönt iallafall.

När jag kom fram till tyska salen fick jag se Micha. Jag har aldrig förstått mig på henne. Visserligen verkar hon helt okej. Går oftast runt med sin Linkin park tröja och mörkblå jeans, men det är något underligt. Jag kan inte sätta fingret på vad, men hon skrämmer mig. De gröna ögonen som stirrar ihärdigt och de ständigt ihopknipna läpparna.
-Hej Micha, sa jag svagt och lutade mig imot väggen. Hon höjde blicken ifrån sin bok och tittade på mig.
-Hej Cleo, sa hon tyst. Jag bestämde mig för att inte göra en stor grej av det. Jag visste, hon visste, vi visste. Det skulle aldrig uppstå vänskap mellan oss. Så var det bara.
Plötsligt hörde jag hur några klackar slog i golvet. Jag fick se min bästa vän, Hannah, komma gående imot mig. På ett kick var jag framme och gav henne en kram.
-Vart har du varit? Frågade jag och låtsades vara orolig. Herregud, klockan är ju nästan åtta!
Vi skrattade och pratade lite om hur helgen har varit. Jag älskar verkligen Hannah, hon är en underbar kompis och verkligen jättesöt. Hennes nötbruna ögon och det färgade rosa håret. Hon har en ring i läppen och fem hål i varje öra.
-Jag måste hämta mina tyska böcker, suckade hon och himlade med ögonen. Vi hatade båda tyska men hade bestämt oss för att gå på lektionerna iallafall, för att få bra betyg.
-Gör det, sa jag och nickade imot lärarummet. Vesslan kommer nog snart.
Hanna skyndade iväg mot sitt skåp och jag lutade mig imot väggen igen. Vesslan var våran tyska lärare. Smeknamnet hade han fått eftersom han alltid rörde sig så vesslelikt och hans efternamn var Wesle. Jag menar, hur självklart var det inte då? Jag och Hanna hade smeknamn på alla våra lärare, det var så mycket lättare att komma ihåg dem då. T.ex vår svenska lärare, Fru Snörvel. Hon snörvlade hela tiden, snöt sig hela tiden och bar runt på näsdukar. Såfort någon i klassrummet ens hostade så reagerade hon och var framme med papper att snyta sig i.

-Godmorgon Cleo. Jag väcktes ur mina tankar av Vesslan som låste upp klassrummet. I vänster hand hade han sin bruna portfölj, som alltid. Den var risigt ful.
Jag och Micha klev in i klassrummet. Hon slog sig ner i högra hörnet och jag satte mig vid fönstret. Bläddrade igenom glosorna lite snabbt.
-Var är alla andra? Frågade Vesslan. Han lät ärligt talat förvånad och jag kunde inte låta bli att tycka det var fånigt. Det har inte varit mer än 5 elever som närvarat under hela terminen, varför skulle alla plötsligt komma nu?
-Jag vet inte, sa jag ironiskt. Dem kommer nog snart.
-Hoppas det, fortsatte Vesslan allvarligt. Är inte Hanna här?
Precis då öppnades dörren och Hanna kom in. Hon nickade ursäktande och slog sig ner på min sida. Another day - another fight, som hon brukade säga.

Novell - Bubblan

Var ett tag sen jag knåpade ihop en novell, så här kommer en jag skrev tidigare idag =)
(Btw, för de som inte förstått har jag bytt användare från Myriis till denna.. :P)

Bubblan

Jag ser dig redan när du kommer gående i korridoren, du är flera meter bort. Ditt sätt att gå stör mig så enormt, hur du vickar på rumpan och slänger med det blonda håret. Sen hur du borrar in din blick i mig med dina ljusblå ögon omgivna av smink. Ditt leende blottar ett hånfullt leende och du ökar taket. Bakom dig går ditt gäng, eller ska jag säga dina slavar? De som gör allt för att du ska se dem, ge dem en komplimang eller bara låta bli att förolämpa dem.

Nu sätter du dig bredvid mig. Jag ser hur folk runt oss backar undan några steg, men inte för långt. De vill fortfarande se vad som ska hända, deras nyfikenhet över hur du ska trycka ner mig idag.
-Orginell tröja, säger du. Vart köpte du den? Ifrån en galen psykopat som desperat försökt sy?
Folk skrattar, men jag hör hur ihåligt det är. De tycker inte alls det är roligt, och det gör inte jag heller. Jag fortsätter bara stirra på dig. Det du inte vet är att jag är instängd i en bubbla som skyddar mig. Jag är utom räckhåll för dina komentarer.
Din irritation växer, jag kan se det i dina ögon. De riktigt lyser av hat mot mig.

-Vafan är dethär! Fräser du och rycker tag i mitt hår. Ett jävla fågelbo!
Du drar hårdare och folk omkring hejar på. Jag höjer på ögonbrynen, förstår inte alls vad du menar. Mitt hår är precis som ditt, samma färg, samma längd. Jag tror nästan det är renare.
-Svara! Skriker du. SVARA FÖRFAN!
Du vet Bubblan jag berättade om? Ja, den skyddar mig ifrån detta med. Den skyddar mig ifrån alla sätt du försöker förstöra mig på. Jag upptäcker hur du håller en del av mitt hår i din hand, du har dragit loss det. Troligen ser jag ganska hemsk ut just nu med en stor kal fläck mitt på huvuvdet.

Du tar tag i mina armar och rycker upp mig ifrån bänken, kastar ner mig på golvet. Jag känner hur mitt huvud dunsar mot stengolvet, men ingen smärta. Bubblan. Du sparkar mig, igen och igen. Jag tittar bara på dig, funderar. Hur blev det såhär? Varför vill du skada mig?
-Du är så jävla ful! Skriker du. Så jävla misslyckad, en sån jävla tönt!
Så kommer en lärare och drar bort dig. Jag reser mig ifrån golvet och borstar av damm ifrån mina kläder. Det snurrar lite, annars inget. Inget alls.
-Varför gör du ingenting? Frågar min kompis.
Jag rycker på axlarna. Jag behöver inte göra något, behöver inte sjunka till din nivå. Hämnden över att du får se mig le, får se mig trivas är tillräcklig. Jag sätter mig på bänken igen, fortsätter bläddra i min bok.
Några minuter senare tittar jag bort imot dig. Hur du fjäskar och fnittrar framför några killar. Hur de tafsar på dig, ger dig sprit. Trots att du dricker djupa klunkar kan jag se precis vad du känner i dina ögon. Du gillar inte alls vad du håller på med.

Det är min hämnd. Att du måste stå ut med dig själv.

RIP

Att säga de tre orden
Rest in peace…
Det känns så ovant,
Trots att ni varit borta flera år.
Att vakna utan att se er där,
Känns så förvånande
Trots att ni inte suttit där på länge.
Att ropa era namn utan att ni kommer,
Är som ett slag i hjärtat
Trots att ni inte kommit de senaste 4 åren.
Varje bild av er, gör ont
Varje tanke på er, är som ett slag.
Varje natt utan er, är en mardröm.

RIP Touch & Reddi ..

© BlackTear

Inte längre

Ni har stört mig för länge,
Tryckt ner mig alldeles för mycket
Fått mig att känna mig värdelös
Lyckades få mig att nästan ge upp mitt liv
Alla ord som ni gav mig
Alla slag som ni gav mig
Alla mina tårar som ni njöt av
Men nu fan..
Jag tänker inte ta er skit längre,
Jag tänker inte bara vara tyst längre
För jag har något ni inte har
Trots att ni inte kan se det
Och trots att ni inte kan förstå det
Det är inte jag som har problem
Det är inte jag som får dåligt samvete
Det är inte jag som får leva med vad jag gjort
Det är ni .

© BlackTear

Snart..

Jag förstår inte hur jag gör
Hur jag kan le imot er,
Skratta med er,
Dölja mina känslor.
Ni skulle bara veta..
Inombords bryts jag ner,
Steg för steg
Jag kämpar imot mitt sinne,
Skriker åt alla röster
Ensam i mörkret planerar jag,
Funderar och tänker.
Mitt hjärta blir tyngre varje dag,
Alla fel jag gör.
Och jag vet att snart är det över,
Snart händer något, det måste det göra.
Jag gör ett för stort misstag,
Något oförlåtligt.
Efter det är det över.
Nedbrytningen är klar,
Rösterna har tystnat,
Mitt hjärta är tomt,
Mina felsteg bortglömda.

Sticket

Jag blir sorgsen,
Jag tappar modet
Folk litar inte på mig längre
Mina pengar tar slut
Mitt beroende bara växer
Och jag slutar i en ond cirkel
Ändå kan jag inte motstå det lilla sticket.

OJ Oj oj vilket jobb du har gjort =)

Tack =)

Gjorde ett litet försök att skriva en engelsk dikt, ehm.. ja, den blev ju sådär.. :P

Her tears will stay forever
The scars will never disappear
And her fear just won't die

 Din dikt är väldigt fin! =)

#29: Åh, tack =)

Här kommer lite nya Dikter.. =)

 I'm lost
I don't know what to do without you here
My heart is screaming after you,
But I try to kill all toughts about you and me
Cause I love you, and I don't want to.

----------

Han högg mig rakt i hjärtat,
Fyfan vilken jävla smärta
Han sa att han älskade mig, att jag var allt,
Men nu vet jag inte längre, allt var så kallt.

-----------

Don't look at me,
I don't want you to see,
What I've become
Don't look at me,
Don't feel sorry for me,
I don't want you to do
Don't Wipe my tears, Don't give me a hug
Just leave me alone,
I don't want you to see.

Ingen som vill komentera? =)

Gillar den sista väldigt mycket. De tidigare tycker jag är bra, och på god väg, jag saknar något i dom.. Känns lite som att det är starten på en bra dikt, men jag personligen vill ha dem lite längre, så man bättre får in känslan… =)

Håller med Emma. Det känns mer som början på något som kan bli väldigt bra. En annan sak som jag inte riktigt kan förklara är att jag saknar att påsen knyts igen. Det känns som slutet inte kommit med. /Vanessa

Det är mörkt, men jag känner din närvaro,
Jag vet att du sitter här, bredvid mig.
Ler som du brukar, får den lilla rynkan i pannan då du funderar.
Och vart jag än går, så finns du där, bredvid
Som en skyddsängel.
Jag är inte ledsen över att du inte "finns" längre,
För det gör du ju, du sitter ju här.
Det spelar ingen roll vad de säger,
Det spelar ingen roll att ditt namn står på en gravsten.
Och att jag aldrig gått dit, varför skulle jag?
För du är ju inte död, inte ett dugg.
Eller..?

Jag vill gärna ta bort dina apostroftecken ("") för det känns inte nödvändigt… Annars gillar jag dikten! hade nog oxkså kapat "Eller..?" För det känns fel på något sätt… Trist och motsägelsefullt mot tidigarenämnda… =)

#35

Eller hur kunde det kanske sluta med och mystiken hade varit fullkomlig =)

Bra skrivet i övrigt!

Tog bort en dubbel kommentar..