Med kommentarer menar jag även kritik oxå btw =)

Ja,jag gillar dina texter…

Du skriver bra och jag har ingen kritik att ge.Lätt att följa dina tankar och ordvalen är liksom rätt.om det blir för mycket ändring kanske hela ditt "jag" försvinner..

Läs själv igenom många gånger och om du hittar något du vill ändra,smaka på meningen först innan du ändrar.Det är bara i din mun som meningarna blir bra om du fattar vad jag menar…

Det beror ju helt och hållet på vad du vill göra med texterna../Kram

Jag har bara läst den första, tycker det är svårt att läsa många dikter/texter på en gång eftersom dom då påverkar varandra. Tankarna från den första finns med i nästa liksom.

Men när det gäller den första tycker jag den är väldigt bra! Men jag reagerade på ordet "trillar". Tycker det är ett lite komiskt laddat ord. Hade hellre sett en synonym som tex "faller" för att få bort den nästan komiska effekten av en "hjärna som trillar ur".

Läser fler av de du skrivit senare.

Svarar på era kommentarer imorgon, sålänge kommer här en till, skriven snabbt och jag har inte analyserat eller tänkt på mina ordval. Vilket jag sällan gör så mkt iaf så..
-----------------------------------

God natt Måne
Tack för att du inte vill ha något av mig
Du nöjer dig med att sitta där uppe och lysa ner på mig
Lysa på min nakna kropp,
du ser hur mitt långa hår böljer sig över mina frusna bröst
och fastnar på min tårindränkta kind
 Men du vill inte ha något av mig
Du vill inte ha min värme i din säng
Du blir inte arg om jag inte kan ge dig det
Du anklagar inte mig för att inte åtrå dig
God natt Måne
Tack Måne

Från 1 april -03 Det känns fel med "dem" jag hade valt "De"

Måste hålla med Jn84 här lite, det blir lite för mycke tpå en gång, lägg ut någon då och då, så kan man bättre läsa igenom dem i lugn och ro… Bara ett tips!
Bra texter (de jag läste direkt) och tycker dom känn upplevda och genomtänkta. Kul att du tillslut vågade skriva! =)

#3 & 5
Lägger jag inte ut allt på en gång känns det som att jag kommer glämma av det & det försvinner bara bort ^^

#5 Du har rätt ang. De & Dem där

#3 Ja, först skrev jag att hjärnan ramlade ur, men fastnade för trillar istället. Det är sant att det ger en komisk udd på det hela. Kanske för komiskt och tar bort allvaret?

#2 Tack för dina ord Susanne!
Mina texter (som jag helt vägrar kalla för dikter) är skrivna för att tömma ut mina känslor, lättare att hantera dom då kanske..?

#6

Jag skriver för att"tömma ur" och det är världens bästa terapi =)

Fler borde göra så../Kram

Mer gammal skåpmat från när jag var mitt i tonåren..

21/5 -01

Jag vill leva fort
Jag vill leva nu
Imorgon är det försent

Jag vill trotsa nu
Förakta nu
Imorgon är det försent

Imorgon är allt försent

Carpe Diem =)

Skriven för Novellklubben på ett annat forum. Man fick en bild & skulle skriva en novell på 1-2 A4sidor utifrån den.. Såhär blev min.
---------------------------------------------------------------------

Maria lyfte på kistlocket och började rota runt bland sin farmors saker för att se vad som skulle behållas och vad som kunde slängas. En mycket blandad kompott av saker som vanligt. Hennes farmor var verkligen ingen organiserad människa som la alla sängkläder i en låda och alla böcker i en annan. Maria sträckte sig fram för att lyfta på vad som verkade vara ett slitet förkläde med hål i, där under hittade hon något som för första gången under dagen väckte hennes nyfikenhet.

- Glenn, titta här! Titta vad jag hittade bland farmors gamla saker i den här kistan.
- Ännu en dammig receptbok som inte går att tyda någonting ur?

Upp plockade hon en dammig röd bok med en guldfärgad rygg och med kopparbokstäver som bildade ordet journal. Maria svepte handen över framsidan i ett försök att få bort lite damm och slog upp vad som verkade vara sin bortgånge farmors dagbok. Hon öppnade boken och bläddrade fram några sidor och började läsa.

8 augusti 1954
På min gata bor det en gammal gubbe. Eller ja, gammal och gammal kanske är fel att säga, han ser ut att vara 60-65 år ungefär. Går alltid i kostym, oftast en ljusbeige och alltid samma hatt på huvudet. Jag brukar sitta i mormors gamla gungstol uppe i vindsrummet och kika ut på världen där ute. Iaktta alla människor som rusar förbi i sina hektiska liv, bråttom till bussen, bråttom till jobbet, bråttom till köttaffären innan han stänger butiken för dagen. Bråttom hem till fru och barnen, eller bråttom hem till hungriga katten för att sen sitta framför televisionen. Men inte denna mannen. Han ser så tillfreds ut med livet och sin tillvaro. Varje dag så länge jag kan minnas går han en promenad till kyrkogården på andra sidan gatan. Han går längs varje rad av stenar och kors och kollar noga på varenda en utav dem. Men då och då stannar har han till vid någon en extra lång stund. Jag antar att det är människor han känner som har gått bort. Vänner och familj. En kompis ifrån kriget? En barndomsvän? En syster eller en bror, kanske en morbror ligger där? Hans föräldrar? När han noga kollat på varenda grav på hela kyrkogården sätter han sig alltid på en av bänkarna. Alltid samma bänk, den som står under körsbärsträdet. Ifrån den bänken ser man bäst. Man ser den lilla stenkyrkan som börjar förfalla. Man skymtar lite av bäcken som rinner förbi ingången och grinden till kyrkogången. Man ser ut på gatan, människorna som går där och de närliggande husen. Höjer man blicken och tittar mot söder ser man bonden som plöjer sin åker med traktorn. Där sitter han och verkar betrakta hela världen samtidigt som han är innesluten i en vacker bubbla, i en bubbla under sitt körsbärsträd. Han plockar fram en liten påse ur ena kavajfickan och börjar vissla. Genast börjar fåglarna pockas runt honom, de vet att de ska få gott. Mannen börjar kasta ut brödbitar till dem och fåglarna kvittrar så nöjt samtidigt som dem pickar i marken efter godbitarna.
Men en dag hände något nytt. En ekorre tittade lite försynt fram bakom en av gravstenarna och tittade så nyfiket på mannen som kastade bröd och fåglarna som åt av det. Ekorren såg liten och skabbig ut, pälsen var tufsig och stackaren var mager. Mannen fick syn på det lilla djuret och gjorde lockrop men ekorren vågade inte komma fram så mannen kastade lite bröd bort till den. Försiktigt plockade ekorren upp brödbiten och åt snabbt upp den, rädd för att någon annan skulle ta den. Mannen fortsatte att kasta bröd åt ekorren till denne verkade mätt för stunden. Mannen gick hem men kom som vanligt tillbaka nästa dag men denna gång hade han med sig lite frukt och matade ekorren med. Såhär fortsatte det i några veckor, och för varje dag blev ekorren lite modigare och vågade sig närmre mannen.
Och en dag när jag satt och iakttog de bägge så såg jag att ekorren satt på mannens axel mumsade förnöjt på en bit nöt.

Så slutade anteckningarna om mannen och hans ekorre. Marias farmor skrev inget mer om honom sen utan resten av journalen verkade mest handla om vardagliga händelser och om hur farfar friade till henne. Men bläddrade Maria fram till sista sidan i boken och läste..

23 juli 1955
Idag har det regnat i över en vecka och det är lika länge sen jag såg ekorrmannen, men när jag gick upp och satte mig på vinden och kikade ut mot kyrkogården såg jag en ekorre sitta ensam på en grav.

Btw, välkommen till Skrivlust. ;) Hoppas vi ser mer av dig genom tiderna. :)

Har inte orkar läsa alla. men ska göra det senare. den första var iallafall bra! :)

Alla orden är sagda
Nu finns bara tystnaden kvar
emellan oss
Det vi en gång var
kommer aldrig igen
Vi må försöka
men allt är förstört
Inga ord finns att säga
Förutom dem tomma
De leksamma
retsamma
orden om sex
Svunna löften vi försöker blåsa liv i
Elden är död
Orden är slut
Och så även vi

---------------------------

Tack Wiizy =)

Hoppade på novellen, är mer novellmänniska än diktmänniska. Så fin med ekorren, och just det att utgå från bilden och få ihop det hela så bra. Sedan kände jag lite snyft i mig när du skrev om ekorren och gravstenen.

Tänk på en sak när du skriver, att undvika skriva "man" hela tiden. Tar ett stycke från din novell och märker upp "man" så du förstår vad jag menar.

Man ser den lilla stenkyrkan som börjar förfalla. Man skymtar lite av bäcken som rinner förbi ingången och grinden till kyrkogången. Man ser ut på gatan, människorna som går där och de närliggande husen. Höjer man blicken och tittar mot söder ser man bonden som plöjer sin åker med traktorn.

Det går att ta sig runt alla "man". Annars en väldigt bra novell som du bara måste ha fått bra kritik för av läraren. För den är väldigt, väldigt bra och tror inte att någon klarade den lika bra som du. /Vanessa

Tack för dina åsikter & ditt beröm Vanessa!
Ja, du har rätt i alla "man"..ojdå

"Uppgiften" var inte för skola, utan vi är ett gäng på ett annat forum som fick för oss att vi minsann skulle starta en "novellklubb", och detta var vår första uppgift =)

Väldigt bra novellklubb måste jag säga. Det ska införas här också har vi tänkt, men vi har inte tagit oss i kragen ännu. Men nu blev jag extra inspirerad. /Vanessa

Bra novell. Jag gillar inte ordet "gammal".

På min gata bor det en gammal gubbe. Eller ja, gammal och gammal kanske är fel att säga, han ser ut att vara 60-65 år ungefär. Går alltid i kostym, oftast en ljusbeige och alltid samma hatt på huvudet. Jag brukar sitta i mormors gamla gungstol.

Jag hade kanske skrivit: "På min gata bor det en äldre man. Äldre är väl relativt, men han ser ut att vara runt 60-65 år. Han går alltid i kostym. Den är oftast ljusbeige och han har alltid samma hatt på huvudet.

Jag brukar sitta i mormors slitna gungstol."

jag saknar stycken och avbrott i texten ibland åxå. Jag gillar din atexter som tusan, det är därför jag lägger ner tid på att försöka hjälpa till, inte för att jag anser dem vara dåliga. Absolut inte =)

#16
Och jag tackar för dina åsikter Emma =) Och ska verkligen försöka ta till dig kritiken om bättre ändringar & tillföra de i mitt skrivande
(nu är jag nyvaken & vet knappt vad jag skriver, hoppas du förstår mig, haha!)