Hej! Jag är en ung tonåring som nu vågat ta steget att be om andras feedback. Det är kanske inte det mest intelligenta jag gjort då jag har ganska svårt att ta emot kritik, även om den är konstruktiv, men jag vill ta steget.

Ta dig gärna tid att läsa igenom min text, om du orkar vill säga, och peka ut stycken eller fraser som jag borde förbättra. Tack på förhand!

Heritoserias själsfränder

Jag lirkar upp skåpet och hinner knappt titta in innan jag måste fånga massa papper som kommer flygande från den proppfulla hyllan. De dumma no-papprena som läraren påstod att vi skulle spara, men aldrig använde. Med en suck river jag ut dem alla och klampar bort till soptunnan. Där knycklar jag ihop dem till en enda stor boll och tittar på dem där de ligger i tunnan. Synd för dem.

Jag går tillbaka till skåpet och trycker in franskaböckerna när jag hör de snabba, men tunga, stegen i trappan bakom mig. Utan att vända mig om fokuserar jag på skåpet och intalar mig själv att synfältet är helt täckt, utan något annat i sikte. Men i ögonvrån ser jag hur han hukar sig ner och kastar in sina tyskaböcker.

Helt utan förvarning skakar armbandet till så hastigt och kraftigt att jag förskräckt släpper alla böcker på golvet med en duns som ekar mellan stenväggarna. Armbandet fortsätter vibrera och jag täcker det med min andra hand. Inte nu. Inte nu. Inte, inte, inte nu. Eller vänta, nu? Nu? NU?!

När alla barnen i Heritoseria fyller tio år får man enligt tradition ett armband runt sin arm, rosa för flickor och blått för pojkar. Det ska man bära tills man gifter sig. Någon gång runt år 1800 kom vetenskapsmannen Arlos D’arle på den briljanta iden att skapa ett verktyg som skrämmer livet ur bäraren när de stöter på sin själsfrände, genom att vibrera kraftigt och inte särskilt diskret. Detta för att undvika ytliga och olämpliga förhållanden. Vi i landet Heritoseria tror på att alla har en själsfrände och det är en tidsfråga tills alla finner sin.

Hjärtat dunkar hektiskt när jag sätter mig ner på huk och funderar på hur jag ska plocka upp böckerna medan jag trycker armbandet så hårt jag kan mot min kropp för att dölja det robotliknande ljudet.

Vetskapen om att jag äntligen har hittat honom når inte riktigt fram till mitt sinne. Just nu fokuserar jag på att bete mig normalt som en normal elev i en normal skola vid normala skåp bredvid en normal klasskamrat. Men det är inte normalt.

”Vill du ha hjälp?” frågar han och hjälper mig att samla upp böckerna utan att vänta på svar. Jag sitter där som en idiot och ser på när han samlar ihop dem i sina händer och räcker högen till mig. När jag sträcker ut armarna för att ta emot böckerna snuddar våra handleder och hans armband börjar vibrera. Han tippar baklänges och drar sin hand genom det mörkbruna håret. Generat fylls hans kinder av en rödrosa färg och han tittar blygt ner i golvet.

Utan att säga något pressar jag ihop mina läppar och låter håret falla för ansiktet när jag rusar upp för trappan.

När jag sjunker ner bakom min bänk i klassrummet tittar min vän Ester på mig med en uppspärrade ögon. ”Vibrerade just ditt armband?!” utropar hon och tar tag i min arm för att syna det. ”Nej! Det gjorde det inte…” mumlar jag och drar åt mig min hand. Hon tittar avvaktande på mig en stund innan hon ger sin uppmärksamhet till den entusiastiska läraren vid whiteboarden.

Tre minuter sent, och tjugo sekunder, slås dörren upp av Liam som raskt tar sig till sin plats i klassrummet, med blicken fäst i marken. Jag hostar till och gömmer mig bakom textboken, i hopp om att ingen ska se den rosa nyansen i mitt ansikte. I synnerhet inte Liam, eller Ester för den delen.

Faktum var att jag hade varit intresserad av honom i redan två år, men aldrig reflekterat över varför armbanden inte reagerade. Förrän nu, när vi var ensamma tillsammans och det inte gick att skylla på att det hade kunnat vara för någon annan i närheten.

Hade jag kunnat läsa tankar hade jag redan gjort en grundlig undersökning i Liams hjärna vid det gör laget, bläddrat igenom alla minnen och känslor. Särskilt för mig. Men samtidigt är jag rädd att hitta något som skulle såra mig där inne i hans söta och högintellektuella huvud.

Liam är definitionen av kall och hänsynslös, även om han gör sitt bästa för att ge skenet av att vara varm och förstående. Jag vet att han hatar småprat, men i den här världen är det det man gör för att passa in och skapa kontakter. Jag tror att jag skulle kunna tränga mig igenom hans tjocka mur som skyddar hans inre liv, som troligen förstärkts av hans strikta föräldrar. Han är så liten och känslig, ingen annan än jag vet hur sårbar han är. Och tydligen spelar hans föräldrar på det. Hur mycket mer han skulle klara vet jag inte, om jag ens vill veta det. Jag vet nästan ingenting om honom, förutom att vi nu är själsfränder.

Efter lektionen ser jag i matkön hur Ester med stora gester förklarar något mycket intressant för sina vänner. Då och då kastar hon osäkra blickar mot mig, men fortsätter pladdra på. Jag får en känsla av att hon pratar om mig på osäkra grunder, vilket sannolikt är det hon gör.

Esters största dröm är att någon gång få känna armbandet hårt vibrera mot hennes hud, otaliga gånger har hon skapat scenarion och delat de med mig. Som om hon lotsas att hon upplever det på riktigt, för att det inte går att vänta. Jag har inte haft bråttom, utan snarare känt att jag vill dra ut på det under så lång tid som möjligt.

När jag såg Liam för första gången i aulan kände jag något märkligt, en rusade känsla som tiggde om att få komma närmare honom. Men när armbandet inte gjorde sitt avfärdade jag mina tankar gång på gång.

Nu hade Esters dröm gått i uppfyllelse för mig. Det var inte så det skulle gå till. Eller?

När jag skopar upp klibbig broccolisoppa på min tallrik drar jag upp axlarna blundar hårt. Jag kan inte skaka av mig känslan av att vara i ett akvarium fullt av nyfikna blickar. Som om alla visste om vad som just hänt. Men runt mig pågår livet som vanligt. Liam skämtar med sina vänner i hörnet om Melkers mycket säregna bordskick, Ester fortsätter prata med sina ytliga vänner och en och annan lärare skriker på Anton att han ska sluta kasta skedar.

Jag stapplar fram till Esters bord och sätter mig ner, osynligt och ljudlöst. Som jag alltid brukar göra. Jag kastar flyktiga blickar mot Liam som fortfarande är inne i sin värld av vänner utan att ägna en tanke åt mig. Men vad hade jag väntat mig? Långt borta kan jag höra Esters prat och se hennes stora handrörelser, även om hon sitter alldeles intill mig. Det är som om det pulserande armbandet har dolt alla funktioner som inte är nödvändiga för att jag skulle kunna gå fram och prata med Liam.

Jag kan se hur Liams armband darrar och blinkar på hans handled, och hur han försöker ignorera det. Lyckligtvis är det ingen annan än vi två som både ser och vet. Så länge vi inte har mod att erkänna det för varandra och fortfarande vistas innanför samma väggar, får vi lära att vänja oss.

Några timmar senare när jag sitter på bussen påväg hem från skolan andas jag lyckligt ut efter att ha varit i centrum av en stor dramaserie. Alla orkar inte vara huvudperson hela tiden. Jag fingrar på mitt armband som slutat vibrera. Så fort jag steg ut ur skolbyggnaden hade det tystnat och det röda märken på min avskubbade hud slapp rivas upp ännu mer.

Jag lutar bak huvudet mot de mjuka sätena och följer de små vattendropparna som rinner ner för rutan. Utanför kör bilar förbi i stora vattenpölar som skvätter upp mot mig. Utan att blinka fortsätter jag iaktta stadslivet som är i full gång. Jag undrar hur många de är som någonsin känt sitt armband vibrera. Några kanske aldrig får göra det, vissa kanske är menade att alltid stå ensamma. Gamla singlar brukar kallas för ensamvargar här i Heritoseria, och nu har i alla fall jag sluppit undan den titeln. Somliga tror att man tillslut kommer hitta sin själsfrände om man träffar massa olika människor på en mängd olika platser, och det låter ju logiskt. Då ökar chanserna att armbandet ska reagera för någon annans när det finns mer folk att koppla till.

Efter några stillsamma minuter börjar armbandet vibrera. Jag sätter mig upp och drar ner luvan för ögonen. Är Liam här? På min buss? Med nerböjt huvud ser jag hur en ung tonåring går bredvid mig i mittengången. Han verkar tveka och tittar sig förstrött omkring. Han undrar säker var jag är, armbandsbäraren som fått hans armband att flippa ut. Jag lägger armarna i kors över bröstet, men är inte tillräckligt försiktig. Jackärmen råkar avslöja mitt blinkande armband. Liam stannar till och tittar på mig. Jag känner hur jag rodnar och stoppar handen i fickan.

Utan ett ljud sätter han sig ner bredvid mig, även om de andra sätena på bussen är tomma.

Vi sitter båda och stirrar fånigt framåt. Jag kan nästan känna hur han skruvar på sig i sätet, som jag.

Utan förvarning tar han modigt min hand och drar ner jackärmen. Jag tittar med stora ögon på honom när han försiktigt placerar sin arm bredvid min på armstödet. Armbanden vibrerar i takt med lampor som en ljusshow. De vibrerar så starkt att våra händer stöts bort ifrån varandra likt magneter och det låter högt. Vi skrattar och studerar den spektakulära ljus-och ljudshowen. Det är som en bild för allt vi inte vågar erkänna, allt vi har burit runt på men inte vågat dela. Jag har aldrig varit så nära honom förut och jag har aldrig varit den som lockat fram hans leende på de fina läpparna.

”Otroligt”, viskar han och suckar.

Som den kalla killen jag alltid sett honom vara, är detta något särskilt. Jag hade aldrig trott att jag skulle uppleva något sådant med just honom. Jag vet med mig att han inte är för känslosnack och sådant, och det är ingenting jag begär av honom. Men någonting jag vet är att det pågår mycket mer än jag kan föreställa mig innanför hans, till synes, ogenomträngliga murar just nu.

Dagen därpå sitter jag utanför klassrumsdörren med mina böcker i famnen. Ivrigt väntar jag på att Liam ska stiga in och ge mig sitt luriga leende med sina marinblå ögon. Det gör han tillslut. Stressat går han förbi mig, men hinner se in i mina ögon på tiden av en bråkdels sekund. Det känns som en evighet. Som om hela världens frid och glädje samlades i vår korta blick.

Senare på lektionen bestämmer läraren att vi ska titta på en engelsk sengångar-dokumentär. Liam tar sin stol och bär den över halva klassrummet för att sätta sig ner bredvid mig. Jag ler mitt allra soligaste leende. Ingen lägger märke till oss, för kaoset är så mycket större runt omkring oss än vår lilla upplevelse i bubblan vi skapat.

Liam sträcker fram sin arm och placerar den bredvid min. Likt igår fascineras vi över symfonin de skapar av det vibrerande dundret och ljuset. Det mörka klassrummet lyses upp av våra armband likt discokulor. Och det lägger minsann klasskamraterna märke till.

”Viana! Jag sa ju att de vibrerade!” skriker Ester och slår armarna runt mig. ”Varför sa du inget?” Jag rycker på axlarna och drar armen intill mig. ”Kände inte för det, I guess” flinar jag och knycker tillgjort på huvudet.

I samma sekund slocknar Liams armband. Förskräckt tittar han på mig med stark oro i de sköra ögonen och sliter av det. Han drar med fingret över den blanka ytan där ljuset just slutat dansa. Vibrationerna tystnar. Jag känner hur tårarna bränner bakom mina ögon och jag känner en klump i halsen växa sig större och större. Det är en tidsfråga innan jag kvävs av den. Mitt armband fortsätter pulsera, i takt med mina hårda hjärtslag. Men inte Liams.

”Viana, det var nog inte meningen…att vi…” innan han avslutar meningen ser jag hur hans ögon fylls med tårar och han rusar ut ur klassrummet. Kvar sitter jag. Alldeles tom inuti. Jag vet varken ut eller in, om jag ska gråta eller nonchalant strunta i det. Esters armar ligger fortfarande runt mig som en skyddande sköld. Men det betyder ingenting. Vadå var det inte meningen?