Ok, detta är första utkastet av en del av kapitel 3 i boken jag skriver. Det jag främst undrar är om dialogen är korrekt rent format-mässigt? Alltså styckesindelning osv.

Som sagt, första utkastet så det finns en hel del kvar att slipa på. Är inte helt förtjust i ganska mycket, men tänker att efterhand som jag skriver så lär jag mig också, så när jag går tillbaka efter att ha skrivit klart första utkastet kan jag göra det bättre :D Är det någon miss jag gör upprepat (dvs inte bara lite slarvfel utan att det verkar som om jag inte alls är medveten om det) får ni gärna ge feedback på det också. Jag vet att vissa meningar är lite långa och svårlästa, och det finns några upprepningar. Tänkte att sånt fixar jag i nästa steg :)

Detta stycke är skrivet ur Jacks POV. Om någon vill ge mig feedback på hur ni uppfattar hans personlighet - om någon personlighet alls - är det också uppskattat :) Tänkte lägga in ett stycke från Tristans POV i första kommentaren.

EDIT: iFokus vill inte som jag. Jag har ett indrag i början av varje dialog-bit som är på ny rad, men det vill iFokus inte vosa.

När vi kom tillbaka till kontoret efter lunchen såg Edvard betydligt bättre ut. Jag visste väl att lite mat skulle hjälpa. Vår chef, Angela, kom fram mot oss och vinkade med ett papper.
”Nytt jobb, gubbar. Ni hinner klämma in ett bud till i eftermiddag? Och så har vi ett imorgon också.” Vi körde inte bara flyttlass, det hände ganska ofta att vi fick leverera större varor och beställningar med kort varsel också. Eller ja, det verkade vara en vanlig sak, vi hade fått sådär åtta såna bud den tiden jag jobbat här. ”Ett lass från plantskolan på Haverigatan, ni vet vilken? Det ska ut till den här adressen.” sa hon och gav Edvard pappret. Han tittade på det och nickade.
”Yes, jag vet var det är. Hilma Hackelberg, hon är gammal vän till familjen.” Sedan frågade han ”Är det en långrunda imorgon också?”
”Nej, det är inne i stan imorgon. Adresserna står på pappret, kör ni dit direkt eller kommer ni inom först?”
”Det är väl ingen poäng att komma hit först, om jag kan ta bilen hem? Kan skjutsa Jack på vägen.” föreslog Edvin, och Angela nickade.
”Gott så, vi ses efter leveransen imorgon då.” Angela vände och gick tillbaka in på kontoret och jag skuttade in i passagerarsätet medan Edvard satte sig på förarsidan.
”Varför är det alltid jag som kör, egentligen?” frågade han lite muttrande samtidigt som han lade i backen, svängde ut och sedan styrde färden mot plantskolan.
”Jag har inget körkort.” sa jag med en axelryckning. ”Men det är okej, jag kan köra ändå om du vill?” Mitt förhoppningsfulla flin möttes av en talande tystnad och en huvudskakning. Men han såg ändå betydligt piggare ut nu, och mer avspänd.

Efter att ha lastat på växterna navigerade Edvard genom gatorna och ut på landsvägen. Adressen vi skulle till visade sig vara en stor gård flera kilometer utanför Lirenton, växthuset syntes redan från den långa uppfarten, där dess glasrutor glimmade i solskenet. Träden i allén vi körde genom och växterna som skymtade runt huset såg onaturligt välskötta och prunkande ut. Jag hade mina misstankar redan när Edvard nämnt Hilma som en vän till familjen, men blev säker på saken när jag såg den lilla kringlan av hopbundna träkvistar som hängde från ett träd precis innan man körde in på gården. Hilma, eller någon i familjen, var en häxa. Bäst att passa sig, med andra ord. En häxa som annonserade ut sin närvaro på det sättet var stark nog att åtminstone tro sig kunna försvara sig mot vargar och blodsugare. Jag hade ingen lust att ta reda på ifall det stämde. En gång hade jag fått en förbannelse över mig så att jag inte kunde byta hamn på flera dagar, inte okej. Bara minnet av att vara fast som människa och inte kunna springa i skogen på natten gav mig fortfarande mardrömmar. En häxa skulle dessutom veta vad jag var, men jag kunde inte känna vem som hade magi av de som bodde här. Nåja, jag var ju här med jobb så det skulle inte vara några problem, och jag fick erkänna mig nyfiken på att se häxhuset på närmre håll. Jag hade besökt häxor förr, eftersom det ibland helt enkelt var nödvändigt att få deras hjälp. Men det här med magi fick nackhåren att resa sig. Hursomhelst hoppade jag ur bilen så fort vi stannat, och följde med Edvard mot ytterdörren, men Hilma hade säkert något magiskt larm eller nåt för hon kom ut och mötte oss.
Hon var äldre, med långt grått hår som hängde över ryggen på henne. En grön och brun klänning nådde till fötterna som var instuckna i ett par trätofflor, och en stickad mörk sjal hängde om axlarna. Hon hade dessutom flera halsband med olika stenar och kristaller. Trots åldern hade hon svikt i stegen och klara, vakna ögon. Jag kunde inte låta bli att le mot henne. Det var härligt att se folk med energi och självsäkerhet. Hon log mot Edvard och höll ut armarna för att få en kram.
”Eddie! Så fint att se dig, är allt bra hemma?” frågade hon, men när de kramats vände hon blicken mot mig och all värme försvann. Hon rynkade ögonbrynen misstänksamt. Yep, definitivt hon som var häxa. ”Jag ser att du har en ny kollega. Han ställer inte till några problem för dig?”
”Allt är bara bra, moster hälsar.” svarade Edvard men såg lite konfunderad ut över hennes andra fråga. ”Ja, det här är Jack” introducerade han mig. ”Han är sjysst, inga problem.”
Jag räckte fram handen, artig som jag är. ”Jack Troubletail. Varulv. Han vet om det.” nickade jag mot Edvard. Lika bra att få det överstökat, hon skulle annars försökt att inte avslöja mig och det hade bara blivit konstigt. Jag kunde föreställa mig hur vi dansat runt frågan om vad jag var som en katt runt het gröt. Först såg Hilma förvånad ut och såg från mig till Edvard och sedan på mig igen. Sedan ändrades hennes uttryck, ansiktet liksom skrynklades ihop av plötslig ilska och hon spände blicken i mig, runt hennes fingertoppar dansade blå, gnistrande lågor. Defintitivt stark nog att försvara sig.
”Han vet?! Alltså tänker du förvandla honom?! Min Eddie! Eller det har du kanske redan gjort..” morrade hon. Jag backade snabbt och höll upp händerna i en avvärjande gest, shit, bilen var lite för långt bort för att jag skulle hinna dit och ta skydd. Varför drog hon den slutsatsen?
”Va? Nej, nej inte alls. Han är inte kompatibel” försökte jag förklara, och försökte le igen. Om det såg nervöst ut var det förmodligen för att hon skrämde mig. En plötslig lukt av ozon stack i näsan och lågorna runt hennes fingertoppar flammade upp. Nu fyllde de hela händerna. Edvard bara stirrade klentroget på oss, som fastfrusen.
”Inte kompatibel!?” skrek hon, ännu mer upprört. ”Du har försökt redan?!” Jag snubblade bakåt, säker på att när som helst få känna om blå eld var brännande eller frysande, när Edvard fick liv igen.
”Hilma, nej, lugna dig!” Han tog ett par snabba steg fram och ställde sig mellan oss. ”Jack har inte gjort något!” hasplade han ur sig. ”Alltså, han hjälpte mig. Jag blev attackerad av någon igår och blev sjuk och… och Jack såg det. Och läkte såret… det var då han berättade att han är en… eh… en varulv..”
”…hjälpte?” Hilma såg fortfarande misstänksamt på mig, men de blå lågorna krympte och hon såg ut att överväga en mildare handlingsplan än dödsstraff. ”Och du är säker på att det inte var han som anföll dig?” När Edvard nickade, så släckte hon till slut elden och jag vågade kika fram bakom Eddie igen.
”Är vi okey? Ingen grillad varg?” frågade jag försiktigt innan jag helt vågade lämna min kompis skyddande skugga. Hilma nickade, och verkade bestämma sig för att låta mig leva för tillfället. ”Topp!” flinade jag lättad. Om hon bara fick lära känna mig skulle vi säkert komma på god fot med varandra. Förhoppningsvis. Hon såg fortfarande sur ut. ”Visste inte att växtmagi kunde framkalla blixtar.” kommenterade jag imponerad. Jag kunde väl vara imponerad även om hon just tänkt ha ihjäl mig?
”Växtmagi?” Hilma såg förvånad och undrande ut, sedan tycktes hon få syn på något. ”Ah. Det är inte jag som sköter trädgården.” hon vände sig och gestikulerade mot växthuset. ”Ställ in lasten där borta. Jag ordnar lite te, ni behöver säkert något att dricka.” Nu när hon tycktes ha bestämt sig för att jag inte var något hot, påminde hon mer om en snäll gumma.
”Har du en öl istället?” frågade jag hoppfullt som jag drog mig mot bilen, men hennes blick fick mig att tänka om. ”Te blir jättebra, tack!” Jag skyndade in i flaket innan jag drog mer olycka över mig. Edvard gjorde mig snart sällskap och såg forskande på mig en stund, men sa inget. Tillsammans hade vi snabbt tömt flaket och fått in alla lådor i växthuset, där de nätt och jämnt fick plats bland alla krukor, blommor och gröna växter. Jag kunde inte namnet på så många av dem, men kände igen ulvatand och timjan. Luften var kvalmig och luktade starkt av jord och alla de olika växterna, så när Hilma kom genom en sidodörr och bjöd in oss i huset var jag glad att komma in i bättre luft. Hon bjöd på te vid en liten soffgrupp i en överbelamrat vardagsrum med tickande klockor. Något örtte. Jag sniffade fundersamt på det, plötsligt orolig för vad det kunde innehålla. Hon verkade väldigt snäll och jag ville inte vara oartig, men varför hade jag tackat ja till te hos en häxa? Vem vet vad hon egentligen lagt i det? Det luktade mynta. Och honung. En road fnysning fick mig att titta upp och se skrattrynkorna runt häxans ögon.
”Det är inte förgiftat, jag lovar.” sa hon retsamt.
Jag kände hur kinderna blossade och flinade förläget. Sen smakade jag försiktigt på brygden.