Skogens domäner

Jag sitter på en sten i skogen och funderar vad jag har gett mig in på, hur ska jag klara av att klättra ända upp på toppen av detta berg.

Okej, jag vilar en stund och fortsätter uppåt sakta sakta tills jag har kommit upp då jag kan andas ut, skrika ut min glädje bland trädtopparna.

Snart försvinner skymningsljuset och jag ställer in koppen i ryggsäcken efter att jag svalt den sista klunken.

Hurra för mig skriker jag högt ut i skogens mörka domäner.
Nu kommer det fram olika varelser som stirrar på mig med stora ögon precis som jag förstört deras nattsömn.

Hallå där hör jag någon utbrista, vad gör du här i natten ? Vet du inte att det är farligt att vistas ute i skogen när mörkret infaller.

Kom så går vi in i min stuga som ligger i närheten . .

Soligajag1
Lånar ett foto från pixabay

När det sista skymmningsljuset försvann bakom trädtopparna, svalde jag den sista klunken kaffe. “Då var det dags igen.” Jag suckade, sköljde ur kaffekoppen och täckte över glöden från min lilla eldstad. Efter att ha packat ner min utrustning i ryggsäcken och hivat upp den på ryggen, tog jag mitt armborst. Med vana fingrar och en fot i bygeln laddade jag det med en skäkta. Sedan begav jag mig in mellan de allt mörkare trädstammarna. Luften var sval, fuktig och luktade av multnande löv och blod. Detta skulle bli den sista natten. Han skulle inte komma undan. Inte ikväll.

Det hade gått en stund, kanske en timme och vore det inte för fullmånen skulle jag varit helt blind i mörkret. Månskenet lyste upp fläckvis mellan trädkronorna. Fåglarna hade tystnat, jag kände deras blickar när de kurade ihop sig i buskage och grenar. Ett ljud bakom mig. Jag snodde runt - men det fanns inget att se. Fukten klibbade håret mot min panna, jag kan inte säga om det var svett eller bara luften. Ljudet igen, nu till vänster. Något som rört sig snabbt mellan träden. Mitt hjärta dunkade och ljudet av mitt eget blod pulserade i öronen. Mitt byte sprang nu runt mig, fortfarande mellan träden. Jag skymtade en tuss päls och höjde armborstet. Försökte andas lugnare. Väntade, försökte se varelsen i dunklet. Där! Med stela fingrar tryckte jag av och skäktan ven in mellan stammarna där jag just sett ett gult öga.

Ett djup, skärande skratt kom från skogen, återigen bakom mig. Jag fumlade och tappade nästa skäkta innan jag lyckades spänna mitt vapen än en gång. Han rusade förbi mig, så tätt att jag kände de sträva håren mot min kind när svansen slog till mig. Han lekte med mig. Darrande höjde jag armborstet igen, spanade i mörkret. Både kläder och hår klibbade mot huden och jag kunde inte längre dra några lugnande andetag; allt jag åstadkom var ostadiga, tunna flämtningar. Tystnaden slog mot mig, månen gick i moln, allt blev svart.

När jag öppnade ögonen nästa gång sken solen på mitt ansikte. Jag låg jag vid den släckta eldstaden med en lapp bredvid mig och texten på den var skriven i kol med spretiga bokstäver.
"Bättre lycka inatt"

(Hoppas det var ok att svara på en äldre utmaning :) )

#3 Det är klart. Vi skriver när vi har tid och lust. Ibland är det när utmaningen kommer, ibland långt senare när inspirationer infinner sig. Bläddra gärna igenom och se om nåt annat gammalt passar.