**Kapitel 2
december **
Askerdalen om vintern var vacker men händelsefattig, dagliga sysslor kom och gick men mycket mer än så var det inte. Stridigheterna lugnade sig för att blossa upp då solen åter värmde nejderna. Nu, efter att ha mött pojken från Sálheim, var det med skräckblandad förtjusning Ella smög ut ur byn om dagarna. Hade föräldrarna vetat var hon befann sig timme ut och timme in var hon inte säker på hur de skulle reagerat. Ökat vaktstyrkan runt byn? Låst in henne?
Flisor från träsvärd och glåpord haglade genom luften. Ella lutade sig mot staketet som omgärdade platsen där pojkarna övade närstrid. Deras ansträngda andetag likt en drakes rökiga andedräkt och trots kylan pärlade svetten på pannorna. De var ännu inte fullvuxna men redan breda över axlarna, inte alls likt Niklas som fortfarande var gänglig till sin kroppsbyggnad. Deras långa hårman i strama flätor guppade ömsom mot skuldror och ömsom mot axlarna då de svängde runt i sitt försök att parera. Alla troll var måna om sitt hår men männen var det i synnerhet. Beviset för deras manlighet låg i ett välvårdat långt hårsvall och en man med dålig hygien sågs som mindre värd.
’’Ella, om du springer ifrån Bestla en gång till kommer vi inte tillåta att du går utanför porten ensam.’’
Moderns ord då hon kommit tillbaka den där dagen för flera månader sedan var lika tydliga i minnet som om hon stått bredvid Ella för att upprepa dem. Bestla hade gått raka vägen till föräldrarna för att skvallra, något systern säkert skrattat gott åt. Modern hade skickat Suttung efter henne och det var även den pojken hon hotat skulle bli hennes följeslagare om hon inte skötte sig. Men hur farligt kunde det vara? Hon hade talat en stund med pojken, inget hade skett och inga andra människor var i närheten. Deras oro gick till överdrift. Men utåt sett hade hon gjort som de sade, allt för att slippa ha den där stela pojken efter sig. Han talade knappt och när han väl gjorde det lät han sur. Inte alls likt pojken från Sálheim. Och hans namn, Niklas, nästan exotiskt då hon prövande mimade det. Ingen av pojkarna hon kände hette något liknande. Var det ett vanligt namn hos människorna? Hon kunde varken fråga honom eller någon i Felltorp, han skulle förstå direkt att hon inte var som honom vid en sådan fråga och varför skulle någon i Felltorp veta vad som var vanligt för människor att heta?
’’Vad fan gör du?’’
Utropet väckte Ella ur tankarna. Arvids ansikte, med samma nyans som en övermogen jordgubbe, drogs ihop till en grimas då han pressade handflatorna mot Sölves bröst. Kamraten vacklade bakåt och Arvid svingade en knuten näve. Innan den träffade sitt mål rycktes Arvid bakåt då en större hand omslöt kragen på den vadderade kjorteln.
’’Paus’’, röt Bauge, Ellas äldre bror, och pekade mot staketet innan han tog Arvids plats.
Bauge var Felltorps framtida hövding. Det krävdes inte att den nuvarande hövdingen dog innan en ny tillsattes, även om så oftast var fallet. I andra fall tog den åldrande ledaren ett steg tillbaka för att få en möjlighet att njuta av ålderns höst eller att tappert gå hädan i stridens hetta. Men tills det en dag var broderns tur tog han hand om de yngre pojkarnas bildning.
Arvid gick mot Ella med blicken i den snöklädda backen, käken spänd av indignation. Han lyfte vattenkruset till läpparna och drack girigt.
’’Vad hände?’’ sade hon utan att vända sig om. Sölve fick kämpa för att hålla jämna steg med Bauge.
Arvid torkade hakan med baksidan av handen. ’’Sölve försöker alltid slå mot halsen och det gör förbannat ont. Kolla, jag är fortfarande blå sedan sist.’’ Han drog ned kragen och blottade halsen. Ella sträckte på sig och mötte hans mossgröna blick med ett höjt ögonbryn.
’’Det är knappast att kalla ett blåmärke och förresten vad skulle du göra om det vore ett riktigt svärd?’’
En hög duns fick dem att vända blicken, Sölve låg raklång på marken. Arvid höll inte tillbaka skrattet som for genom strupen, lika vass som eggen på en kniv.
’’Du är bara avundsjuk för att du inte får träna med oss’’, sade han och gick mot Bauge som vinkade honom till sig.
Ella tog kogret som låg vid fötterna och gick genom byn. I mitten av den låg den stora hallen där fadern höll ting och avgjorde tvister. Genom den öppna dörren ljöd en upprörd stämma. Ella skrattade till. Ännu en som lånat sin grannes tjur över natten.
Irriterande nog hade Arvid rätt, hon var avundsjuk. Fadern hade tillåtit henne att öva med pilbågen men hon hade aldrig fått någon träning med andra vapen då det inte ansågs vara en sysselsättning för flickor. Knuten i magen gjorde sig påmind vid tanken. Hon hade stor frihet i mycket men inte i den frågan. Varför ansåg man att Arvid hade större rätt till att lära sig självförsvar? Eller Sölve? Den förstnämnda kunde knappt föra utan att trampa sin danspartner på tårna och den sistnämnda kunde inte ens konversera om så livet hängde på det.
Lukten av hästspillning och hö fick spändheten i magen att lätta. Silverfaxe gnäggade mjukt då Ella närmade sig hagen. Trots att ännu tre månader återstod innan märren skulle föla var magen rund och spänd. Hon smekte den sammetslena mulen.
’’Jag har ingen morot idag’’, viskade hon då märren buffade på väskan som hängde vid bältet. Fadern hade lovat att fölet som väntades skulle vara hennes att rida in.
’’Ella, du håller dig väl i närheten av byn? Lyssna till Aurboda och Bauge när vi är borta’’, ropade modern då hon satt upp på den sandfärgade märren.
Ella nickade då hon gick fram till modern. De röda lockarna och skogsgröna ögonen en kopia av hennes egna.
’’Grid? Är du redo?’’, hördes fadern vid porten.
En handskbeklädd hand smekte över Ellas kind innan hästen försattes i rörelse ut genom ravinen som var en av två vägar ut ur byn. Den som modern nu red ut genom vätte mot söder och talades om i myterna då guden Tor med sin mäktiga hammare Mjölner delat berget. Hans manliga ego svårt skadat då någon antydde motsatsen.
Ella väntade på att sällskapet skulle försvinna utom synhåll innan hon gick mellan husen och mot en av sidodörrarna i berget. Föräldrarna red längs vägen, mot Vatnaborg, och skulle alltså inte se dottern smita ut mot skogen på andra sidan berget.
Ella drog den pälsklädda huvan över lockarna då hon pulsade genom snös. Här och var syntes livstecknen i skogen. Älg och rådjur syntes tydligt längs grusvägens tunna snölager. Mellan träden blandades avtrycken från hare och räv. Här och var hade haren gjort en tvär sväng som slutade i en scharlakansröd fläck mot den krispiga vita snön.
’’Packa pälsarna så går vi tillbaka. Och du, inspektera fällorna innan du vänder hemåt’’, mullrade en obekant mansröst.
Ella gömde sig bakom en barrig buske.
’’Ja far’’, svarade en röst som fick det att pirra till i maggropen. Mellan de täta barren såg hon Niklas ljusa lockar.
Hon hukade sig bakom en snödriva då tre män gick längs med vägen. Den äldre av dem var omisskännligt Sighvald, hövding i Sálheim. Niklas var en yngre kopia. Vildkaninerna hängde slappt över deras axlar, tassarna guppade mot skuldrorna.
Lätta fotsteg i den knarrande snön bakom enen, Niklas var ensam kvar. Hon lyfte bågen och siktade på ett av träden han snart skulle gå förbi. I höjd med hans ansikte slog pilen in i barken med en knall. Snö föll ned från barrklädda grenar och det yrde om fötterna då han svängde runt. Bröstkorgen hävdes i snabb takt, men saktade in då han såg henne.
’’Vad du skräms’’, sade han, kinderna rosiga av kyla. ’’Livet passerade nästan förbi och jag måste säga att jag är besviken på hur snabbt det gick.’’
Ella fnittrade. ’’Förlåt. Kommer de tillbaka?’’
Han skakade på huvudet.
’’Vill du promenera med mig?’’
Ella gick fram till honom och lade handen mot hans svullna kind där ett långt sår syntes över kindbenet och hakan flera nyanser av blått. ’’Vad har hänt?’’
Niklas blick flackade. ’’Far tyckte inte att min åsikt var något att överväga.’’
’’Åsikt? Om vad då? Vad skulle vara så förfärligt att han slår sin son?’’ sade Ella, ögonen vitt uppspärrade. Hon visste att det förekom föräldrar som gav en hurring eller två, men att huden sprack? Vad för odjur skulle göra något sådant?
’’Jag föreslog att vi skulle tala med hövdingen i Felltorp. Att det var bättre med en Dialog än så som vi hållit på de senaste decennierna. Eller ännu längre.’’
Ella var stum.
Hade han förstått vad hon var och det var därför han talat så till sin far? Eller var det tankar han haft sedan tidigare? En hoppets glöd tändes i bröstet, kanske kunde hon tala om—
’’Jag vet vad du kommer säga. Det är dåraktigt men jag vill ändå försöka leda Sálheim i en annan riktning när den dagen väl kommer. Det jag inte förstår är varför trollen måste ha allt guld för sig själv’’, sade Niklas och kliade sig i nacken.
Hon öppnade munnen men stängde den med en smäll.
’’Vad skulle du säga?’’ Han log mjukt, en smilgrop framträdde på den vänstra kinden.
’’Det var modigt av dig. Kom nu, vi vill inte att din far ska börja leta efter dig.’’
Efter några steg stannade hon och mötte undrande hans blick, hade ingen aning vart de skulle gå. Niklas gick långsamt förbi henne, blicken for från hennes skor till hjässan. Med sina tre alnar var de nästan jämnlånga, dock skulle han nog växa några tum till.
’’Hur kommer det sig att du är så lång? Dina föräldrar måste vara jättar’’, sade han med ett halvt leende. Ögonen smalnade något då han fortsatte mellan träden.
Pulsen ökade och hon blev torr i munnen. Vad kunde hon säga? Skulle hon våga vara ärlig med honom? Erkänna att hon inte alls bodde i en stuga i skogen som hon sagt första gången de träffades. Han kanske inte var som andra människor, kanske—Nog måste han väl förstått vad jag är. Men varför säger han då inget? Leker han med mig?
’’Ja de är lika långa som jättarna i de gamla myterna’’, sade hon.
Niklas sjönk ned vid trädets rötter. Sopade undan snön och lade en handfull nötter vid snaran.
’’Jag har aldrig fått höra om den gamla tron, kan du—’’ Han såg sig om men då ingen fanns i närheten fortsatte han. ’’Kan du berätta den för mig?’’
Ella svalde klumpen i halsen då de fortsatte vidare och hon berättade såsom hennes mor berättat om kvällarna framför brasan.
I tidernas begynnelse var världen allt och intet. Det var efter solens första uppgång, emellertid före den första elden. Före det första hjulet. Före den första kniven.
I den karga dalen i mitten av intet fanns en kulle. Likväl var det enbart dalen, kullen och nu gräset som klädde den i grönskimrande sammet.
På kullen fanns en ask och en alm. Sida vid sida. Ingen hade kunskap, varken då eller senare, om vem av dessa som kom först. Från en dag till en annan stod de där.
Två frön föll till marken, ett från vartdera trädet.
Ur det första, eller det andra, föddes en man.
Ur det andra, eller det första, föddes en kvinna.
Inte mycket skilde de första åt. De besatt samma resliga och starka kropp. En tingest skilde dock dessa tu åt. Där den första mannens rygg avstannade fortsatte den första kvinnans. En svans så lång att en gyllenbrun hårtofs snuddade vid gräset. Och vart än den snuddade blommade det i tusen och åter tusen färger.
Deras namn var Ask och Embla.

’’Det påminner om Adam och Eva’’, sade Niklas fundersamt. ’’Underligt att folken slåss då vi en gång i tiden trott på samma myter där vi var jämlika.’’
Ella nickade men vågade inte säga något, hon hade ingen aning vilka Adam och Eva var.
De klättrade uppför en låg bergssida, vantarna blev fuktiga av snön och skosulorna förlorade sina fästen flera gånger mot den hala stenen. Niklas tog hennes hand och drog henne sista biten.
’’Vet du mer?’’ undrade han och ögonen glittrade till.
Ella fortsatte med ett knappt märkbart leende spelande i mungipan.

I tidernas begynnelse skänkte gudarna gåvorna tre.
Den första livet.
Den andra förståndet.
Det tredje sinnena.
Deras bröstkorgar höjdes och sänktes då de girigt drog sina första andetag. Tankarna pilade hit och dit.
Till en början förstod de inget. Nyss var de intet och nu var de allt. Gräset kittlade mot bar hud, raspande ljud från Asks mjuka hand då han reste sig med hjälp av trädstammen.
De lutade sig mot skrovlig bark, utmattade av intet och allting.
Solens strålar högt där ovan silades genom gyllengröna blad. Doften av våt jord nådde näsborrarna då Embla grävde ned fingrarna i myllan.
Munnen vattnades i väntan på allt och intet.
De allvetande gudarna visste dock inte allt då ett tredje väsen föddes denna dag.
I skydd av askens grenar vaknade Askfroan. Detta väsen, liten till kropp och med knotiga trädrötter till fingrar, skänkte Ask och Embla hjärtats gåva. Hans större än hennes.
Det första slaget bultade i bröstet men något stod inte rätt till.
Askfroan lade huvudet på sned. Ögon stora för en liten kropp betraktade paret. Trädrotsfingrar lades åter över deras hjärtan. Slagen stillnade och delades itu. Ask och Embla fick var sin stor och var sin liten del.
Ingen av de hel utan den andre.

Niklas ordnade med en fälla. ’’Underligt att det knappt finns några almar kvar. Asken på kullen finns ju och jag har sett några andra i skogen men ingen alm’’, sade han som för sig själv.
’’Männi—vi kanske inte ville ha ett bevis för att mytologin kunde vara sann’’, sade hon djärvare än vad hon kanske borde.
Det var en del i historien hon inte vågade berätta för honom. Om hur människorna då de gått över till kristendomen huggit ned varje alm man kunde finna. Allt för att utplåna minnet av den gamla tron och tankarna på att vi en gång varit jämlikar.
Med händerna på höfterna stirrade han in bland träden, som om han funderade på hennes ord.
’’Det kanske du har rätt i.’’
’’Vill du höra resten?’’
Då han nickade fortsatte hon samtidigt som de åter gick genom skogen.

Den första dagen avlade Ask och Embla löften, var i dessa bestod vet ingen, men ur de föddes Vår.
Genom varje löfte älskande par gav firades hennes födelse.
Under den första bröllopsfesten skaldade Ask till sin Embla och därigenom föddes Brage.
Genom varje man, kvinna och barns bragd eller skaldekonst firades hans födelse.
Under den första natten då de—Ella tystnade med hettande kinder då Niklas såg på henne.
’’Då de vadå?’’
’’Älskade’’, sade hon tyst och såg den ljusa rodnaden på hans hals då hon fortsatte.

Då de älskade under en färglös himmel föddes Aurvandil.
Genom varje festlighet under en stjärnbeströdd himmel firades hans födelse.
Den andra dagen skänkte Embla åt sin make ett äpple som gav honom evig ungdom.
Av denna gåva föddes Idun.
Genom att ge sin älskade ett äpple morgonen efter bröllopet firades hennes födelse med förhoppningen om ett långt liv tillsammans.
Den tredje dagen beslutades att avkommor av eder, bragder, stjärnor och ungdom skulle avlägga egna vårlöften.
Den fjärde dagen avlade Brage och Idun sina.
Genom de skapades människosläktet.
Den femte dagen avlade Aurvandil och Vår sina.
Genom de skapades trollsläktet.
Men så kom den sjätte dagen då ännu ett väsen väcktes ur sin slummer. Gudarna hade skänkt en källa åt sina nya skapelser och där huserade ett rå med hår likt sjögräs och ögon som det mörkaste vattnet. Åt Aurvandil och Idun skänkte hon hjärtats gåva.
Varför hon gjorde det vet ingen, kanske för att de älskade varandra men inte fann modet, kanske för att driva med gudarnas skapelser.
Då deras löften nu brutits rasade Vår. Värre än den värsta storm. Värre än den värsta skakningen av jorden.
En rännil bröt fram ur marken. Rännilen blev till en pöl.
Pölen till en å.
Ån till en damm.
Och mitt i dalen fanns nu en sjö.
På ena sidan bosatte sig Vår och Aurvandil.
På andra sidan Brage och Idun.
I hopp om att de två älskande en dag åter skulle finna sitt hjärta firades varje ny förening i dagarna sju.

’’Men vi firar inte i sju dagar, eller gjorde vi det i gamla tider?’’ Niklas kliade sig vid tinningen och blickade ut över dalen. De stod nu högt upp och det var som om Ella kunde se till världens ände.
’’Trollen kanske fortfarande gör det’’, mumlade hon och vägde varje ord hon yttrade.
’’Det är en ruggigt sorglig historia. Förresten har du fått lära dig bruka andra vapen? Pilbåge och klättring, du är verkligen inte som andra.’’
Ellas kinder hettade återigen då hon såg hans blick. ’’Nej, det passar sig inte. Tydligen måste jag försvaras av en man.’’
Niklas skrattade. ’’Din far har verkligen ingen aning hur ofta du springer själv i skogen va?’’
Ella stämde in. ’’Nej, han tror att jag håller mig nära hemma.’’
De hade klättrat nedför berget och vände stegen mot vägen efter att ha inspekterat den sista fällan, alla tomma. Hon sneglade mot honom genom täta ögonfransar. Det kändes så vuxet att möta en pojke ensam.
’’Jag kan lära dig om du vill.’’
Hjärtat gjorde en volt. ’’Menar du det?’’
Niklas log då hennes ansikte lyste upp och räckte henne kniven från skoskaftet. ’’Du får den. Nästa gång vi ses lovar jag att lära dig hur du använder den.’’
’’Tack’’, viskade hon och slängde sig om hans hals.
Hans armar slöt om henne och för ett ögonblick stod de helt stilla innan han harklade sig och de fortsatte under tystnad. De hann dock inte långt innan Niklas arm trycktes hårt runt hennes midja och drog med henne bakom ett träd. Han tryckte henne mot bröstkorgen.
’’Va—’’
Han lade handen över hennes mun och läpparna snuddade vid hennes öra då han viskade. ’’Sch!’’
Hovslagen mot den hårt packade snön var det första Ella märkte och det andra broderns mullrande skratt. Hon stelnade till.
Bauge red i sällskap med Dag, mannen Aurboda inom kort skulle trolovas med. Hästen stannade till och med sina gulnande tänder nöp den av en tuss gräs som stack upp ur snön. Dag mumlade en ed över det hungriga kreaturet innan de åter kom i rörelse.
Armringen Niklas bar trycktes mot hennes kind, pirrandet i huden övergick alltför fort i sveda och rodnaden spred sig över ansiktet.
Han stelnade till.
För var det något som kunde skada ett troll var det stål som människorna favoriserade då de inte kom åt guldet. Vid kontakt med hud dränerades trollens styrka och kunde skapa sår på öm hud. Bara de undkom metallen återhämtade de sig snart nog, men om det kom i kontakt med blod tog det längre tid. Det var därför man inte delade med sig av guldet de hackade fram ur marken, utan den hade de ingenting.
Han höll fortfarande fast henne då han med ena handen drog upp klänningen och blottade den röda hårtofsen längst ut på svansen, den darrade till. ’’Vad i helvete är det här?’’ Rösten likt en skärva is och den azurblå irisen nu en tunn kant runt pupillen.
Han drog kniven och drog sig bort från henne.
’’Snälla Niklas—’’
’’Vadå? Ska du säga att det inte är som det ser ut? För jag vet faktiskt inte vilka bortförklaringar du kan komma med.’’
Han skakade på huvudet innan han sprang mot Sálheim. Hon kunde enbart följa hans flykt och knuten i magen drogs åt. För vad skulle han göra om hon sprang efter för att förklara?
En sten hade lättat från bröstet då han upptäckte svansen men i dess ställe lades en större. Ett kort ögonblick hade hon fått uppleva en frihet som Felltorps bergväggar inte kunde erbjuda. En vän som enbart var hennes, ingen som ställde sig in för att hon skulle lägga ett gott ord hos någon av dem ogifta äldre systrarna. Men i en blinkning var den borta.

Kapitel 3 april år 1361
Ella gick genom den täta barrskogen. Solen hade ännu inte hunnit värma upp mörkret bland tätt stående stammar. Doften av daggvåta tallbarr blandades med röken från Felltorps eldar. Hon var nu fullvuxen och trygg i förvissningen att om hon stötte på en främling var hon till både längd och styrka jämlike med männen från Sálheim. Trots detta vände hon sig om flera gånger, man behövde inte vara dumdristig för att man besatt styrka och med tanke på de ständiga stridigheterna mellan folken var det klokt att ta det säkra före det osäkra. Handen smekte över skaftet på kniven, fäst vid bältet. Den hon fått från Niklas för så längesedan. Minnet av hans blick då han förstod vad hon var tydlig i hennes inre.
Hon klättrade över kullfallna träd som hotade att pulvriseras under hennes händer och rundade stenbumlingar som var alltför branta att bestiga. Mossans fuktiga matta var mjuk under hennes tunna lädersulor. Ett visslande kvitter fick henne att se upp bland granens grenar. Moderns berättelser om skogsrået och lavskrikan sköljde över henne och för ett ögonblick stockade sig tårarna i halsen. Fem år hade gått sedan den ödesdigra dagen då modern dött under omständigheter hon förvägrats. Vad som egentligen hänt var höljt i dunkel och hur mycket hon än frågat sade man inte mer än att hon dött under en promenad. Ur läderväskan på bältet tog hon fram några bär hon lade på mossan som en gåva till skogsråets utsände vän. De bruna ögonen blickade nyfiket på henne innan den modigt spred ut sina gråbruna vingar och flög ned för att ta emot hennes offer.
Hon fortsatte vidare med solens strålar som silade genom de täta barren och lyste upp den glittrande daggen som fick skogen att skimra likt juveler. Någonstans bakom sig hördes någon kalla och kogret på ryggen skramlade då hon vände sig mot ljudet. Mellan trädens gråaktiga bark syntes en mörkgrön kjortel och ljus kalufs, han höjde handen till hälsning och hon vinkade tillbaka med hjärtat hårt dunkande i bröstkorgen.
’’Försov du dig?’’
’’Ja, jag glömde nästan bågen i brådskan’’, sade Niklas med en knappt skönjbar rodnad på halsen. Det är varken första eller sista gången han gör det.
De fortsatte sida vid sida. Andningen blev allt tyngre och det var inte på grund av tempot de promenerade i. Ett leende lekte i mungipan då hon tänkte på tiden efter att han upptäckte hennes hemlighet. Våndan och oron som slitit i hennes inre. Hon väntade under asken flera dagar och vågade sig till och med närma Sálheim, bara ifall hon skulle få en skymt av honom. Det hade dröjt mer än en vecka innan han mötte henne under askens snötyngda grenar. Tog henne i famnen och mumlade mot hennes hår. ’’Jag bryr mig inte vad de säger, människa eller troll spelar väl ändå ingen roll?’’
Hon sneglade på honom.
’’Du är ovanligt tyst.’’
’’Det är oroliga tider på intågande.’’ Niklas blickade ut över den nästan ljudlösa skogen.
’’Är det inte alltid oroliga tider?’’ Hon suckade. ’’Vad har de sagt i Sálheim? Jag har inte hört någon tala om oroligheter.’’
’’Far har gett order om att vi ska rusta oss. Vi—vi rider inom några dagar.’’ Han mötte inte hennes blick när hon tog hans fuktiga hand. Enbart mötet här ute var ett svek mot deras byar och familjer, men att avslöja varandras hemligheter var oförlåtligt. Försöken att sluta träffas hade varje gång slutat i att de ändå sökte varandras sällskap. Ella hade sina systrar och Niklas sina vänner, det var inte ensamhet som fört de samman gång på gång. Men det var något de saknade som de fann hos varandra. Hans ömma natur var en av de och hans vilja att lära henne självförsvar en annan. Var det möjligtvis spänningen i att göra något de visste var förbjudet? Felltorp var annars en väl skyddad värld för henne och som yngsta dottern brydde sig få pojkar om henne, det var alltid de äldre systrarna som visades intresse.
Med hettande kinder drog han åt sig handen och torkade den mot byxbenet innan han fortsatte vidare.
’’Niklas stanna.’’ Hon lyckades inte dölja den oroliga vibrationen på rösten. Han vände sig om och blickade mot en punkt bakom henne, den flackade som hos ett jagat djur. ’’Du har aldrig stridit innan, ska du det denna gång?’’
Han nickade ryckigt och handen darrade när han satte tummen innanför det nötta läderbältet.
’’Ja, det är väl dags för det, i alla fall enligt far. Jag tror han ville vänta så länge som möjligt, hade jag haft bröder kanske jag varit tvungen tidigare.’’
En tung utandning undslapp hennes läppar och hon tog honom i sin famn, höll honom hårt. Sakta slappnade han av samtidigt som hon viskade i hans öra. ’’Det är okej att vara rädd. Far säger alltid att klyftiga män är rädda, annars gör man våghalsiga beslut man får ångra senare, om man är i livet för att göra det förstås. Vilka ska ni slåss mot?’’
Med en klump i magen som växte hoppades hon att det inte var någon av hennes vänners byar, men även om det var det hur skulle hon kunna banna honom? Han hade lika mycket att säga till om som trälarna en gång haft. Och vem försökte hon lura? Självklart skulle hon känna någon i byn, deras dal var inte större än så.
Niklas tog ett steg bakåt och mötte hennes blick för första gången.
’’Din far är en klok man.’’ Han drog ett djupt andetag. ’’Det är en av byarna väster om Felltorp och jag kan vid Gud inte förstå varför, men du vet ju vad som händer om jag säger nej till far.’’
Ella erinrade sig alla märken och blånader som efterhand kuvat Niklas trots mot fadern, det var inte värt smärtan och pinan. Hon smekte med tummen över huden under ögat som övergått från lila till gul. Nickade och tog hans hand när de fortsatte mot ängen.
’’En vacker dag kanske vi får fred mellan våra folk. Om vi kan vara vänner borde—’’
’’Kan du tänka dig våra fäder sitta ned och dricka glödgat vin tillsammans som gamla gummor?’’ avbröt Niklas och frustade till av skratt med huvudet på sned. Hans blick som mötte hennes fick det att bubbla i magen och hon skrattade.
’’Vilken löjlig tanke’’, sade hon. Men är det så fel att drömma? Att hoppas och önska om en ljusare framtid?
Hennes blick mjuknade ytterligare när han log så brett att smilgropen syntes på kinden. Hann inte hejda sig utan lade handen över den och han tystnade tvärt.
’’Kom tillbaka. Hel. Jag vet inte vad jag skulle göra om du blev dräpt.’’
Det kändes som att de stod så i timmar och runt om dem hördes fåglarna vakna och hackspettens trummande genljöd mellan träden. Han tog hennes hand och kramade den lätt.
’’Jag lovar att försöka, mer kan jag inte göra. Du vet hur mycket starkare ditt folk är. Men vi är många, det är väl en fördel antar jag.’’
De fortsatte med långsamma steg och hon begrundade det han sagt. Han hade inte fel, men ändå inte helt rätt. Hennes folk hade förvisso fördelen av fysisk styrka och för det mesta även längd men hans folk var fler och hade vapen av stål. Omedvetet kliade hon sig på armen vid tanken på metallen. Den eviga kampen om guldet trollen förfogade över. Silvergruvorna var för långt bort och därför blev guldet desto viktigare. Människorna behövde det till sina mynt och för att till slut få bort trollens vapen.
Hon flätade sina fingrar med hans då de närmade sig ängen. Solen stod högt på himlen och värmde kinderna då de kom ut från trädens skugga. Vinterns kyla vägrade släppa sitt sista tag om dalen men våren kämpade tappert på och skulle snart vinna. De sjönk ned på huk bland det höga gräset och ängsblommorna, som trots kylan börjat slå ut, spanande efter bytet.
’’Ella, kan du—’’
’’Vi måste vara tysta, jag såg en lavskrika innan du kom och jag tror att viltet har flytt’’, viskade hon och spanade över ängen. Förutom fjärilarna och bina som flög mellan blommorna och fåglarna som for över ängen var det tyst.
’’Du är så vidskeplig, du vet att lavskrikan inte varnar djuren’’, sade han och puffade henne i sidan. ’’Kan du möta mig innan— Jag kan säkert komma med en undanflykt, bara för att säga adjö. Vi tar den södra vägen, du vet grottorna i närheten?’’
Hon släppte ut ännu en tung utandning och vände sig mot honom. Mötte den oroliga blicken och smekte hans handflata med tummen.
’’Jag vet vilka grottor du talar om, självklart möts vi där. Och det är inte adjö, vi ses snart igen.’’

’’Jag var rädd att du inte skulle komma’’, sade han och lättnaden glimtade till i hans ögon.
’’Inte ens vilda hästar skulle kunna hålla mig borta’’, sade hon och höll i hans läderklädda fingrar, såg på ringbrynjan som täckte hans kropp över en vadderad kjortel. Och svärdet vid hans sida som snart skulle drypa av det mörkröda blodet från hennes fränder. Eller av hans. En isande hand kramade om hennes hjärta, paralyserade lungorna.
’’Du lovar väl att vara rädd om dig?’’ viskade hon i dunklet. Solens persikefärgade strålar nådde inte längre än till grottans öppning. Han stod tyst, såg på henne som om han funderade på något. Hon kunde inte släppa honom med blicken. Han smekte hennes kind och tryckte henne lätt mot den skrovliga väggen. Hon vågade knappt andas. Kyss mig, snälla. En enda gång, ifall— Fumligt tog han av sig handsken och begrov sina fingrar i de roströda lockarna, tryckte henne mot sin kropp. Även om ringbrynjans metallringar sved mot handflatan där den trycktes mot hans rygg brydde hon sig inte. Att få vara honom nära var viktigare.
’’Förlåt, jag tänkte inte—’’ Han lyfte handen mot sina läppar och hon kramade den ömt.
’’Det gör mig inget.’’
Ella tog en av sina armringar i guld och trädde den på Niklas handled. ’’En påminnelse om att du måste hem.’’
Niklas tog tumringen i silver och lade den i hennes handflata. ’’Den kanske är för stor men du kanske kan ha den i halsbandet.’’
Hans läppar smekte över hennes panna, kysste ovanför ögonbrynen innan han gick ut till den väntande hästen, dess fuxfärgade päls skimrade i solljuset. Hon försökte svälja, men torrheten i halsen gjorde det svårt. Han lossade tyglarna från trädet och satt upp, betraktade henne under tystnad med en blick hon inte kunde tyda. Det kändes som att det hade varit så ofta på sistone, som om de gick runt ett ämne ingen av de vågade ta upp.
’’Niklas—’’
’’Ella—’’
De kunde inte låta bli att fnissa trots allvaret.
’’Du först’’, sade han och hoppade ned från hästryggen. Hon gick sakta mot honom som om varje steg vore det sista. Hjärtat slog så hårt att hon knappt hörde skramlet från rustningarna borta vid vägen eller ljudet från hovarna mot gruset.
’’Jag säger det när du kommer tillbaka. Helskinnad.’’
Han nickade och log tillräckligt för att hon skulle få en sista glimt av smilgropen. Han smekte henne över kinden en sista gång och verkade försöka inpränta hennes anletsdrag i minnet innan han åter satt upp och den här gången red han i väg utan att se sig om. Kanske för sista gången.

Ella tog en näve av de torra brödsmulorna i träskålen och kastade ut dem över tunet. Hönorna och kycklingarna sprang ivrigt fram, tryggt förvissade om att den evigt beskyddande tuppen var i närheten. Var det något av alla kreaturen i Felltorp hon höll sig undan var det Gullraud, moderns gamla tupp, som attackerade om man gick för nära hans fruar och avkommor. Hon tryckte den tomma skålen mot bröstet och satte sig på stenmuren. Magen knorrade ljudligt då hon inte fått i sig någon frukost efter avskedet med Niklas tidigare på morgonen.
Ljudet från en dörr som smälldes igen fick henne att abrupt väckas ur tankarna på mötet. Fadern gick mot stallet med raska steg. Hjärtat slog hårdare när hon upptäckte ringbrynjan och stridsyxan i hans hand. Guldet i brynjan och vapnet skickade solkatter mot husväggen.
Med andan i halsen sprang hon efter honom och den krigiska, strama flätan guppade mellan skuldrorna. De närmade sig stallet och Felltorps män gjorde i ordning vapen och hästar inför den väntade striden.
’’Far? Vänta!’’
Tjatse stannade tvärt och vände sig om mot henne.
’’Männen måste i väg, vi har blivit kallade och de väntar ute på vägen. Tala med din moster om du saknar något.’’ Han svängde om för att gå men stannade på nytt. ’’Hörde du inte signalhornet?’’
’’Jag måste ha missat det. Vart ska—’’
’’Ella du vet vad jag har sagt. Du är tjugo, en vuxen kvinna och måste lyssna därefter. Nästa gång du missar signalen kan det vara en verklig fara. Tänk om du blir skadad? Eller än värre, dräpt.’’
Hon nickade underdånigt, ett av de säkra sätten att blidka honom då han använde den tonen. De hade haft det här samtalet tillräckligt många gånger för att veta exakt vad han skulle säga. Människorna kan attackera när som—Alltid redo att fly—Men om hon inte var i byn fanns det ingen risk för hennes hälsa.
’’Vart ska ni?’’ Och varför väntar de ute på vägen?
’’Vatnaborg behöver oss som förstärkning, en av deras anförvanter är under attack.’’
Med sammanbiten min gick han vidare och det var som att marken var på väg att sluka henne.
’’Vad var det där om?’’
Ella vände sig om och mötte systerns blick. Angerboda lutade hakan mot hennes axel. Doften av syren och tvål omslöt henne.
’’Vatnaborg har kallat på hjä—’’ började Ella men tystnade när Angerboda spärrade upp ögonen. Då förstod Ella med ens det hjärnan inte kunnat koppla ihop. De sprang efter fadern. Hönorna sprang kacklande och flaxande undan deras fötter, Ella hoppade undan för Gullrauds vassa näbb.
Tjatses hållning och den lätta sänkningen av axlarna tydde på att han började bli irriterad. Bannade dem säkert för att de uppehöll honom, men hon brydde sig inte.
’’Far! Varför sade du inget? Är Geirröd bland dem?’’ Angerboda drog med nageln över fållen på den violetta ärmen.
Fadern lade en hand på hennes axel och sade med mild röst. ’’Ja, han är med men har blivit beordrad att hålla sig i bakgrunden. Oroa dig inte, er trolovning kommer bli av. Nu måste jag gå.’’
Ella tog systerns hand och under tiden fadern satt upp på den otåliga skimmelhingsten. Marken vibrerade under tunga hovar då de red ut genom berget.
’’Tänk om han blir skadad?’’ viskade Angerboda.
Ella drog med systern till en av sidodörrarna som ledde till vägen där hären borde dra förbi. Facklan i tunneln flämtade då dörren öppnades och stängdes bakom dem. Luften var instängd och fuktig men det bekom de inte. Hennes fokus var att lugna systern, inget var viktigare än det.
’’Vad gör du?’’ viskade Angerboda även om ingen var i närheten för att höra.
’’Du vill väl se honom även om det bara är på håll?’’
När systern nickade fortsatte de snabbare än tidigare.
De stod gömda bland träden. Fadern red längs med den stillastående hären och när han stannade upptäckte hon Geirröd, ryckte i Angerbodas ärm samtidigt som hon pekade.
’’Åh!’’ Var det enda ljud systern kunde åstadkomma när hon vilade blicken på sin blivande make. Ella kramade hennes hand.
Hon såg inte vem de talade med och när hon var på väg att fråga ropade siluetten med mörk röst. ’’Framåt!’’
Hären rörde sig sakta längs vägen. Ella såg efter dem och allt eftersom de fick upp farten blev männen och rustningarna enbart ett virrvarr, det gick inte se var den ena mannen började och den andra slutade. Med tungt hjärta gick de tillbaka.

Är du fortfarande aktiv här och vill ha feedback på denna?

Hej, jag smyger runt för tillfället men får gärna feedback :)

Ok, då ska jag försöka fixa det. Vet att många är inaktiva på iFokus i perioder så ville bara kolla att du inte hade slutat besöka sidan innan jag la tid på feedback.^^

Har påbörjat feedbacken men ska resa bort och hinner inte fixa klart det innan dess, så att du vet. Fixar klart det när jag kan.

#6: åh tack så mycket☺️ ser fram emot det

Denna texts största styrka tycker jag är miljöbeskrivningarna som ger en tydlig bild av platserna där det utspelar sig. Språket är även rikt och varierat, och man dras in i handlingen. Jag får även intrycket av att du känner dina karaktärer väl, huvudpersonen känns levande.

Ang. formatering så tänk på att det antingen ska vara blankrad eller indrag efter radbyte.

Vad gäller början på berättelsen så skulle jag personligen undvika alla frågor och referenser till saker som ska hända senare, det stör flowet i början och jag tror att det skulle göra texten mer indragande direkt om man direkt hamnade i det som sker i stunden utan att det hintas till senare händelser så som "… vilket hon långt senare skulle minnas med blandade känslor" och "hur många liv hade skonats?" Lita på att du kan dra in läsaren utan att avslöja att dramatiska saker kommer att hända senare.

Dialogen känns något gammaldags, vilket jag förstår är ett medvetet val men det får den att kännas lite stel. Det skär sig också lite mot den beskrivande texten som inte känns gammaldags, och mot det faktum att karaktärerna verkar vara unga. Att ha gammalmodig Dialog p.g.a. att en historia utspelar sig bakåt i tiden funkar bättre om hela texten är skriven på ett mer gammaldags sätt.

När karaktärer tänker mitt i beskrivande text så är det en bra idé att antingen göra den kursiv för att separera den från den beskrivande texten, eller formulera om det så att det blir tydligare. T.ex. "Hon undrade hur högt upp hon var, tjugofem alnar? Trettio?" Detta är oftast hur karaktärernas tankar skrivs, snarare än att bara blanda in dem i den övriga texten.

Språket har vissa småfel, det kan vara värt att gå igenom texten en gång till och kolla sådant. T.ex. i meningen "Deras blickar möttes och de brast ut i skratt åt deras gemensamma olydnad", 'deras' här ska vara 'sin', d.v.s. "…brast ut i skratt åt sin gemensamma olydnad." Eller "Hon bad till vilken av alla högre makter som ville lyssna"; "Hon bad till vilken som helst av alla högre makter" eller "… bad till den av alla högre makter som ville lyssna." Tänk också på korrekt grammatik i början av meningar, så som "… efter att hon kände den knäckas. Stod som förstenad…" Korrekt här är "Hon stod som förstenad…" Flera av meningarna saknar ord i början som i detta exempel.

#8: tack så mycket för dina kommentarer, ska ta det till mig :) borde självklart sett över formateringen med kursiv text och indrag då den tyvärr inte kom med när jag gjorde inlägget.