Hur man inte sköter en trädgård - En handbok. Del 2

Det började gå mot vår, och snön smälte bort. Nina var spänd på att se hur trädgården skulle se ut när allting slog ut. Hon gick en runda och inspekterade och fann både snödroppar och några underliga krokusar. Det var en sällsynt sort som paret Lundgren hade smugglat med sig från Bhutan. Nina tyckte de såg konstiga ut och funderade på att gräva upp dem och sätta vanliga gula istället. Hon var glad att hon köpt huset, så härligt att ha en egen trädgård, här skulle hon kunna koppla av hela sommaren.
En dag några veckor senare beslöt sig Nina för att beskära det stora äppleträdet. Hon hade visserligen aldrig beskurit ett äppleträd förut, men hur svårt kunde det vara? Sagt och gjort. Beväpnad med såg och stege satte hon igång. Hon tog bort några grenar på måfå, men när hon klättrat ner och såg resultatet, så tyckte hon att trädet såg ojämnt ut. Hon blev tvungen att ta bort några grenar på andra sidan också. Till slut var det bara en hög stubbe kvar. Nina beslöt sig för att ta bort den också.

Mitt emellan huset och staketet fanns en liten damm. Vid dammen upptäckte hon en dag en groda som stirrade på henne med sina gula otäcka grodögon. Nina var rädd för grodor, så hon bestämde sig på stående fot att fylla igen dammen så snart som möjligt. Hon tyckte att grodan stirrade anklagande på henne, som om den förstod vad hon tänkte göra. Där vid dammen hade Nina också sett en liten ödla som kilade iväg in i ormbunkarna som växte där intill. Ormbunkar, bara namnet gav Nina rysningar av obehag. Vem vet vad som kunde lura där i skydd av den frodiga växtligheten. Om det var något Nina avskydde mer än slemmiga grodor, så var det ormar, ormbunkarna måste också bort. Nina kände sig sliten, det var ett hårt och tungt jobb att vara trädgårdsägare. Hon funderade på att skaffa en katt. Tog katter grodor? Hon visste inte säkert.

Någon vecka senare när hon inspekterade ett hörn av trädgården fick hon se att det växte kirskål där. Hon var visserligen inte så duktig på ogräs, men kirskål visste hon hur den såg ut. Dessa var vitbrokiga och hon tänkte att det måste vara någon sjukdom på dem. Vad hon inte visste var att det var en ovanlig form av prydnadskirskål som inte spred sig så mycket. Längre ner i trädgården upptäckte hon maskrosor. Hon var säker på att det var maskrosor trots att blommorna var rosa/gula. Ganska vackra var de, men maskrosor ville hon inte ha i sin trädgård. Hon beslöt sig för att åka in till staden och inhandla en stor dunk med Roundup. Hon hade hört att det tog död på ogräs.
Nästa dag åkte hon till Granngården, där hon förutom den största dunken Roundup de hade och en spruta modell större, också hittade en massa olika insektssprayer och snigelgifter m.m. som hon tänkte kunde vara användbart. En stor dunk med ogräsättika fick hon också med sig, ifall inte Roundupen skulle bita på de säkert seglivade ogräsen som nog inte gav upp utan strid. Billigt blev det inte, men vad gör man inte för att få en vacker trädgård. Expediten tittade medlidsamt på henne när hon kom fram till kassan. Han förstod att den här kunden hade stora problem med sin trädgård. Nina frågade honom om de hade fällor för grodor, men det hade han aldrig hört talas om.

Nästa dag som var en söndag satte Nina igång och gav kirskålen och maskrosorna en rejäl omgång av Roundupen. Hon tyckte att det var roligt att spruta. Det var annat än att krypa på knä och dra ogräsen för hand. Hon kände att här var det hon som bestämde, och ogräsen hade inte mycket att säga till om. Då hon ansåg att hon var klar gick hon runt i trädgården för att leta efter fler ogräs. Hon sprutade på allt som såg misstänkt ut. Där rök både den vackra blå bergvallmon, den sällsynta pärlemorfjärvan, och den mycket vackra och sällsynta primulan med himmelsblå blommor, också den smugglad från Bhutan av paret Lundgren, plus mycket annat vackert och ovanligt. Eftersom det blåste lite den dagen, så hamnade medlet lite överallt, bl.a. på en hallonhäck. Efter ett par dagar hängde bladen som ledsna disktrasor och Nina förstod att där skulle det inte bli några hallon. Hon fick ett styvt jobb med att gräva upp alla hallonplantorna och köra dem till tippen.

En dag fick hon se att det kröp några svarta myror på stenplattorna nära huset. Nina tyckte inte om myror, hon blev nervös av att se hur de planlöst kilade omkring. Hon gick igenom sitt förråd av gifter, men hittade inget mot myror. Det blev till att ta en sväng till Granngården igen för att köpa en förpackning med myrgift. Det var samma expedit som förra gången hon varit där, och Nina tänkte att han var ganska snygg med sitt ljusa halvlånga hår och gröna ögon.
När hon kom hem satte hon genast igång med att strö ut det. Sedan gick hon runt och inspekterade och upptäckte fler myror. Hon förstod snart att en ynklig förpackning inte skulle räcka långt. Det fick bli en ännu en vända till Granngården. Där köpte hon 10 förpackningar med myrgift bekämpningsklass 3. Hon tyckte att expediten tittade gillande på henne.

Väl hemma igen tog hon itu med att få bort myrorna. Hon upptäckte att det fanns myror nästan överallt. Både i gräsmattan och i rabatterna. De tio förpackningarna med myrgift var snart slut och hon tänkte att det var bäst att köpa några fler. Bara för säkerhets skull. Den här gången åkte hon till Plantagen och köpte allt myrgift de hade. Det var 30 förpackningar. Den kvinnliga expediten tittade lite misstänksamt på henne när hon kom till kassan, men det brydde sig Nina inte om. Myrorna skulle bort. Väl hemma igen började hon dutta ut det lite överallt. Hon tänkte att myror var ju så små och det var lätt att missa några. När hon var klar var trädgården täckt med ett gråvitt damm, det såg ut som om det hade snöat. Nöjd med vad hon uträttat tänkte hon gå in och sätta på en kopp kaffe. Det var hon värd efter allt slit med myruslingarna. Då hörde hon någon ropa. Det var Nilsson, hennes närmaste granne. En nyfiken gammal ungkarl som inte verkade ha något annat att göra än att spionera på henne. ”Har du kalkat, frågade han?” Av någon anledning ville inte Nina berätta att det var myrmedel, så hon svarade ja, hon hade kalkat.
”Kalka skall man göra på hösten”, sade Nilsson beskäftigt. ”Paret Lundgren gjorde alltid det. Deras gräsmatta var finast av alla häromkring.”
Nina ville inte höra ett ord till om paret Lundgren och deras perfekta gräsmatta. Så för att byta samtalsämne frågade hon gubben om han visste någon som hade en katt att sälja, ingen unge utan en vuxen.
”Jodå” svarade han, ”Persson på slätten har en katta som han tänkte skjuta, du kan höra med honom om den finns kvar.”

Lite senare när hon blivit av med Nilsson och fått sitt kaffe, traskade hon ner till Persson. Katten fanns kvar. Det var en liten gråspräcklig honkatt med vita tassar, fet och präktig var den och den spann belåtet när Nina klappade den. Hon fick en låda att ta den i och Persson rådde henne att hålla katten inne de närmaste veckorna så den inte skulle springa tillbaka hem.
Katten som hon döpte till Spättan fick göra sig hemmastadd och Nina gjorde sitt bästa för att den skulle trivas. Hon köpte den dyraste kattmaten, och den fick även räkor och leverpastej. Nina upptäckte att katten hade en våldsam aptit och slukade allt hon ställde fram. Allt eftersom veckorna gick blev den bara tjockare och tjockare.
Så en dag var katten försvunnen. Hur hon lockade kom den inte fram. Då hörde hon något inifrån en garderob.
Det var katten och den var inte ensam, fem stycken ungar hade den fått till Ninas stora förskräckelse, fem munnar till att mätta om hon inte lyckades bli av med dem. Kanske hade de ärvt mammans våldsamma aptit, det skulle bli både dyrt och jobbigt att släpa hem alla kattmatsburkar. Nina började ångra att hon skaffat katten, hon förstod att hon skulle bli tvungen att jobba extra för att kunna försörja dem alla. Hon tänkte på den eländiga grodan. Det var dennas fel att hon skaffat katten.

Hur man inte sköter en trädgård - En handbok. Del 3

En dag när Nina öppnade dörren för att bege sig till jobbet fick hon se att det stod en ko på garageuppfarten.
Hon började klappa i händerna och ropa för att den skulle ge sig av. Men istället för att bli skrämd och gå sin väg närmade sig kon, glad åt att få sällskap. Den gav ifrån sig ett vänskapligt muuu, som i Ninas öron lät som ett ilsket bröl. Hon drog snabbt igen dörren och låste med dubbla slag.
Nina blev tvungen att ringa till jobbet.
”Det står en ko i trädgården, jag kommer inte ut!”
”Vadå kommer inte ut”, undrade chefen?
”Jag vågar inte gå förbi den”, sade Nina ynkligt, ”den ser farlig ut! Det kan vara en tjur också.”
”Men ser du inte skillnad på en ko och en tjur” undrade chefen?
”Jo, sade Nina, men jag hann inte titta efter så noga. Den verkar hur som helst arg. Det är nog Perssons ”, lade hon till. ”Jag får ringa honom och höra.”
Så snart hon lagt på luren ringde hon Pettersson, som mycket riktigt saknade en ko. Han lovade att genast komma och hämta den. Innan Persson kommit för att hämta sin ko, hann den upptäcka jordgubbslandet. Där ställde den sig och mumsade med god aptit i sig både halvmogna jordgubbar och blast. Sket gjorde den också, både här och där. Nina förstod att några jordgubbar till midsommar skulle det inte bli.

I ett hörn av trädgården fanns en vinbärsbuske. Nina tänkte att hon skulle göra både paj och kanske gelé när bären mognat. Men tiden gick och bären mognade inte. Augusti kom, men bären var fortfarande lika gröna. Ilsket hämtade hon spade och ett spett och fick tillslut bort busken som hon körde till tippen. Vad hon inte visste var att det förutom röda, vita och svarta även fanns gröna vinbär som är de sötaste och godaste av alla vinbär. Hon funderade lite på att köpa en buske röda vinbär, men tänkte att den nog bara skulle dra kråkor.
Sommaren gick och när hösten kom var det mest en ful gräsmatta kvar av den vackra trädgården, plus en massa kala fläckar där Nina sprutat och en del stubbar som stack upp lite här och var. Nilsson blängde missnöjt när han promenerade förbi förödelsen.
”Det var annat på Lundgrens tid”, muttrade han för sig själv. ”Tänk att hon tog ner det fina Åkeröträdet och magnolian. Dagens ungdom har ingen känsla för det vackra.”

Hur man inte sköter en trädgård - En handbok. Del 4

Det blev kyligare och en dag när Nina satt och åt frukost kom en talgoxe och slog sig ner på fönsterblecket. Så trevligt, tänkte hon. Den tittade uppfordrande på henne. Så kom det två till. Till slut satt det en hel rad med fåglar där och stirrade hungrigt på henne när hon åt. Nina tog en brödbit och gick ut och lade den i fågelbordet som Lundgrens hade lämnat kvar. Så satt hon där och tittade på dem när de åt, medan hon själv avslutade sin frukost. Hon tänkte att hon nog fick ta en tur till Granngården och köpa riktigt fågelfrö, det var ju lördag och kanske den snygge killen jobbade där idag, hoppades hon.

Det gjorde han och Nina beslöt sig för att fråga honom om råd, hon visste ju inte så mycket om vad småfåglar behövde.
”Solrosfrö”, sade han, ”det tycker de om.” Han höll fram den dyraste påsen de hade och Nina ville ju inte verka snål, så hon lade ner den i vagnen. Den snygge expediten log gillande mot henne och hon kände hur hon rodnade.
”Bor du nära skogen”, undrade han?
”Jo”, svarade Nina, det gjorde hon ju.
”Då kommer det att komma olika slags fåglar, en vildfågelfröblandning behöver du också.” Han sträckte fram en påse mot Nina som lade ner den i vagnen.
”Och så lite nötter till ekorrarna”, fortsatte han och lade ner en stor påse i Ninas vagn.
”Ekorrarna”, undrade Nina?
”Jo”, sade han, ”du bor ju nära skogen och då brukar det komma ekorrar. Talgbollar behöver du också, du har väl talgoxar?” Det kunde ju inte Nina förneka att hon hade. ”Talgoxar behöver talg för att klara kylan”, sade han bestämt.
”Behöver de”, undrade Nina lamt? Det hade redan blivit mycket dyrare än hon tänkt sig.
”Ja”, fortsatte han, ”det är därför de heter talgoxar.” Nina kände sig dum och lät honom lägga ner den största förpackningen talgbollar de hade. Hon ville ju inte att de stackars talgoxarna skulle frysa ihjäl.
”Har du förresten en automat till talgbollarna?” ¬¬
”Måste man ha det”, undrade Nina, ”kan man inte bara hänga upp dem?”
”Jo det kan man visserligen, men då riskerar man att någon kråka kommer och tar hela bollen och det blir dyrare i längden.” Så Nina lät honom lägga ner den också.
”Och hampafrö till domherrarna, de behöver ju också mat.” Han höll fram en påse hampafrön som Nina resignerat lade i vagnen. Hon hade tänkt handla mat år sig själv också, men tvivlade på att pengarna skulle räcka nu. Äntligen slutade han, Nina hade börjat bli ängslig för att han skulle säga att rävarna också behövde mat och älgarna … hon fick bita sig i tungan för att inte fråga, hon kunde ju inte försörja hela skogen.

När Nina kommit hem hängde hon genast ut automaten med talgbollarna och fyllde fågelhuset med frön. Allt eftersom dagarna gick kom det fler och fler fåglar, blåmesar och domherrar och några som hon inte visste namnet på. Ekorrar kom det också, precis som han sagt att det skulle. Hon brukade fylla på maten innan hon åkte till jobbet och för säkerhets skull åkte hon hem en sväng på lunchrasten också och fyllde på.

I början gladde hon sig åt alla de olika fåglarna som kom, men de blev bara fler och fler och de tömde fågelbordet lika snabbt som hon fyllde på och verkade aldrig bli mätta, precis som de glupska katterna. Ekorrarna skuttade ilsket fram och tillbaka och slog med svansarna när maten var slut och talgoxarna pickade uppfordrande på rutan för att påkalla hennes uppmärksamhet. Detta blev betydligt dyrare än hon tänkt men hon hade hört att om man väl börjat mata, så fick man inte sluta. Hon förstod ju att de var hungriga och hon kände att hon inte hade något annat val än att ta en ny tur till Granngården för att köpa ett till fågelbord modell större. Hon funderade ett tag på att välja en annan affär, för hon anade att det skulle bli dyrt, men det var ju lördag och då brukade HAN jobba där. Det gjorde han också, och han hälsade glatt när han fick syn på Nina.
”Jaha, vad skall det vara idag”, undrade han, och tittade så där rart på henne. Nina kände hur hon blev alldeles knäsvag och varm om kinderna. Hon förklarade att hon nu hade så många fåglar så hon behövde ett större fågelbord. Han visade det största fågelbordet de hade, dyrt var det, men vad skulle hon göra. Mer fågelfrö behövde hon också och talgbollar.
”Vilka slags fåglar har du”, undrade han? Nina visste inte säkert. Hon kände ju till talgoxar och domherrar förstås, men så var det små grå fåglar med svart på huvudet, det fanns också gröna och rosa fåglar ja, en hel massa olika.
”Om du vill, så kan jag komma hem till dig och berätta vad de heter”, föreslog han, ”men då får du bjuda på fika.”
Oj, tänkte Nina och blev ännu mer knäsvag, var det en dejt?
”Jag är ledig nästa söndag, om du har tid då, fåglar är ett av mina största intressen”, fortsatte han.
”Det skulle vara kul”, svarade hon, ”jag är hemma hela dagen, så kom när du vill.” Hon förklarade var hon bodde och de bestämde att de skulle ses klockan elva. Fredrik hette han och Nina gick som på moln ut ur affären.

Hur man inte sköter en trädgård - En handbok. Del 5

Hon bestämde att hon skulle bjuda på något hembakat, bullar var hon bra på och kanske sockerkaka, och så lite småkakor, det gillade han nog. Bäst att hon köpte hem någon mat också, om han ville stanna på middag.
Hela lördagen ägnade hon sig åt bakning och hon fyllde tre burkar med kakor plus en äppelkaka och ljuvligt doftande kanelbullar. På söndagen gjorde hon sig iordning, duschade och tvättade håret och sminkade sig extra noga. Hon satte på sig sina tighta svarta jeans och sin nya tröja med fågeltryck som hon köpt i Ullared.
Prick klockan elva stod han utanför dörren. Hon såg att han hade en kikare med sig. Han slog sig ner vid köksbordet och började studera fåglarna medan Nina gjorde iordning fikat. Efter en stund räckte han kikaren till Nina. Fåglarna såg gigantiska ut i den, stora och feta och de glufsade i sig frön i en rasande fart.
”Vilket gott kaffe”, sade han gillande, ”och bullarna är fantastiskt goda, är det hembakat?” Han tog en bit kaka som han snabbt tryckte i sig.
”Ja”, sade Nina, ”allt är hembakat, jag gillar att baka”, ljög hon.
Det tog inte lång tid innan han tömt hela fatet, fastän att Nina bullat upp rejält för att det inte skulle se snålt ut.
”Det var fantastiskt gott alltihop”, berömde han. Nina lade upp lite fler bullar, äppelkaka och småkakor. De försvann också under tiden som han berättade vad de olika fåglarna hette. Han verkar lika glupsk som katterna och fåglarna, tänkte Nina bestört.
”Oj”, ropade han plötsligt till, ”där har du ju en hackspett”! Nina tittade förskräckt på honom.
”Är det inte bra”, undrade hon?
”Jo, men du måste se till att talgbollarna inte tar slut, för blir den hungrig kan den börja hacka sönder huset.” Nina ångrade att hon börjat mata fåglarna.

Tiden gick fort och det var dags att sätta på maten. Hon frågade om han ville stanna på middag, och det ville han gärna. Kycklinggrytan med ris hade hon förberett redan på morgonen, så det gick snabbt att få den färdig. Hon hade lagat lite extra för att ha till jobbet nästa dag, men han tömde faten ner till minsta risgryn.
”Detta var nog den godaste kycklinggryta jag ätit”, berömde han. På golvet strök katterna omkring och skrek efter mat och fågelborden behövde påfyllning.

”Det här måste vi göra om”, sade han, ”har du något för dig nästa söndag?” Han såg på henne på det där speciella gulliga sättet och Nina kunde inte säga nej. De bestämde att han skulle komma samma tid nästa söndag. Det blev så att han började komma hem till henne varje lördag efter jobbet och då stannade han till tisdag morgon, eftersom han var ledig på måndagar. Det blev tre frukostar, tre middagar och två luncher i veckan, plus en massa fika däremellan.
Nina berättade för en kompis på jobbet, Anna, att hon träffat en kille som jobbade på Granngården.
”Det är väl inte Fredrik”, undrade hon?
”Jo”, svarade Nina, ”känner du honom?”
”Nej, men en kompis var ihop med honom och han var en riktig matfriare, han höll på att äta henne ur huset. Han sparade visst till en motorcykel och hon fick bjuda på allt, han bjöd aldrig tillbaka.”

Nina började fundera på att göra slut med honom, hon hade helt enkelt inte råd med detta, om hon inte vann på lotto igen eller fick en rejäl löneförhöjning vilket inte var troligt. Han skulle komma hem till henne på fredag och hon bestämde sig för att prata med honom då.

Hur man inte sköter en trädgård - En handbok. Del 6 Slutet.

Nu blev det inte så, för på fredagen kom han åkande på en splitter ny HD. Han hade med sig två kassar med mat och fågelfrön som han gav till Nina. ”Ta på dig så tar vi en sväng”, sade han. Det var barmark och milt för årstiden, Nina njöt av åkturen och undrade vart de var på väg. Han körde in mot staden och parkerade sedan utanför en restaurang som var känd för sin goda mat och höga priser.

”Hoppas du inte har ätit än, tänkte att jag skulle bjuda på middag”, han log mot henne, ”vi måste ju fira min nya motorcykel.”
Nina sneglade på pizzerian som låg i närheten. Det var nog där han skulle bjuda, tänkte hon, men han stegade in på den fina restaurangen.
De fick en trevlig kväll och maten var fantastiskt god. Han berättade att han drömt länge om att äga en HD och han hoppades att hon inte tyckt att han varit snål, han tyckte inte om att ta lån, förklarade han, utan hade sparat länge och betalat den kontant.
När de kommit hem igen till Nina var de förlovade. Han skulle säga upp sin lägenhet och flytta in till Nina så snart som möjligt bestämde de, eller det var väl mest han som bestämde, men Nina protesterade inte.

När julen kom hade han redan flyttat in. Julafton skulle de fira hos hans föräldrar och så åka till hennes föräldrar på juldagen. Hon hade hittat den perfekta julklappen till honom, ”Hur man sköter en HD” av Bebbe Hjulram. Hon fick en bok av honom också, ”Hur man sköter en trädgård – en handbok” av den kända trädgårdskrönikören Viola Flädertagg.
När våren kom var Nina gravid. Ultraljudet visade att det var tvillingar. Hon gladde sig år att bli mamma, men Fredrik hade just börjat spara till en Tesla, så hon hoppades att de inte skulle ärva pappans våldsamma aptit…

Slut.