Vi skulle träffas på plattan kvart i tolv. När vi kom dit väntade Anna redan på oss. Hon skulle följa med oss på vår femte upptäckarfärd. Anna hade sin nya kamrera hängande runt halsen.

Sedan Anna invigt oss i de viktigaste funktionena på kameran och vi gått igenom allt på säkerhetslistan for vi iväg. Max skötte spakarna. Jag satt som codriver bredvid Max och kollade karta och GPS. Anna satt bakom oss och vaktade min ryggsäck. Ryggan var viktig och packad för hemfärden. I den rymdes en stor termos te, en burk äggsallad, Max berömda honungskakor, mina havrescones och en flaska mjölk.

Snart dök det upp en stor koloss framför oss. En banderoll skrek ut ”Stärk lantbruket – Ät Svenskt smör”. Vi rundade tornet och upptäckte en hög skorsten med texten ”Stöd inhemsk elproduktion – Värm huset med fjärrvärme” Nu insåg vi att det inte var Lantmännens område vi flög genom utan kraftvärmeverkets. Vi lämnade land och flög ut över vatten. Det var fortfarande rätt ljust och jag behövde inte använda mina nattglasögon. Max har inga problem med mörker, finns det bara någon strimma ljus så ser hans kattögon bra även i mörker. Vi hade beräknat att färden skulle ta närmare en timme så jag lutade mig tillbaka och slappnade av. Jag spänner mig alltid lite inför starten
Fortsättning följer

del 41-2
Nu när vi har startat kan Anna knäppa upp sitt bälte, börja gå runt i kabinen och fotografera vad hon vill. Jag sitter helst kvar fastspänd och kan lättare sköta mitt jobb på det sättet.

Efter 30-minuter får jag info från GPS-systemet – ett ljussken öster om oss. Jag kollar infouppgifter om Sascia fyr, sätter på nattglasögonen och ställer in siktet mot himlen långt bort. När jag ser ljuset låser jag läget och startar klockan. Medan klockan tickar räknar jag ljusblinkarna och kollar samtidigt tiden mellan blinken. När klockan plingar kan jag konstatera att det är Sascia fyr. Jag läser av avstånd och riktning. Max får alla uppgifter så han kan korrigera mot målet. Målet för vår flygning är ännu hemligt för både Anna och er som läser.

Snart får jag nästa info – ett ljussken strax sydöst om oss. Jag gör om procedurerna och konstaterar att vi har Longnes fyr i sydost. Max korrigerar riktningen mer mot sydväst. Nu gäller det för mig att snabbt pejla in fyrskeppet Haveroya. Där har vi den, Max sänker farten och styr sakta mot en mörk silhuett i söder. Jag ser helikopterplattan strax norr om tornet och lotsar ner Max. Vi har landat

Fortsättning följer

Baserat på en 100% sann historia

Olivia var en smidig katt, liten och lätt så det kanske inte var så konstigt att hon kunde hoppa högt. Särskilt inte om hon var motiverad av en fågel.
Jag lekte med henne med ett kort pimpelfiskespö som jag hade knutit fast ett snöre på och i änden var det en liten tygbit. Både Olivia och jag tyckte att denna leken var jätterolig. Med ett lagom långt snöre kunde jag lättare styra vart jag ville hon skulle hoppa och hur högt.
Vi höll som vanligt på med vår favoritlek när jag tyckte att Olivia höll sig kvar i luften längre än hon borde kunna. Först tänkte jag att jag nog sett fel och ryckte på axlarna men ganska snart gick det inte att komma undan. Olivia stannade kvar längre än tygtussen, fortfarande marginellt längre men ändå.
Jag drog tussen längs garagegolvet och tänkte att nu skulle jag få henne att hoppa så högt jag bara kunde. Olivia lade sig i smygposition och jag drog långsamt och när hon attackerade ryckte jag spöet så att både katt och tuss flög uppåt.
Det blev Olivias högsta hopp. Jag såg att hon nuddade taket, Olivia visste det. När hon landat såg hon lite förvirrad ut och slickade sig snabbt på ena tassen för att lugna ner sig.
"Vi får nog göra det här utomhus," sa jag.

Vi fortsatte ute i trädgården och till slut mer eller mindre fastnade Olivia nån meter upp i luften. Jag bara gapade.
"Kom," försökte jag. "Kss, kss."
Olivia såg bara förvirrad och olycklig ut.
Jag sprang in och hämtade den lila asken med kattgodis. Rasslade lite med den såg hur nosen jobbade. Tog fram en bit och kastade på marken. På nåt sätt fick Olivia fart, sköt ner mot marken och knaprade i sig godisbiten. Direkt vände hon huvudet mot mig och såg förväntansfull ut.
Jag tog fram en till bit och kastade upp den på altantaket. Olivia for dit som ett vitt streck utan problem.

Olivias tendenser att fara iväg längre än tänkt i ett hopp fortsatte. När hon fastnade i luften hjälpte godis till att motivera ner henne. Hon lärde sig aldrig direkt kontrollera flygandet och det verkade gå lite i perioder. Tror inte Olivia uppskattade denna superkraft heller, som jag antagligen gjort.

Kanske mer 85%

#3 En annan vinkling 🌻 - intressant om det blir en fortsättning 🧐

#4 Jag gillade din idé, att katten styr nån form av flygplan, den tanken slog inte mig alls 🙂

del 41-3
Anna stuvar in min rygga under sitt säte. Jag lägger ner mina hjälpmedel i sin egen ryggsäck igen. Max tar på sig sin midjeväska plus en rygga som legat färdig i helikoptern sen senaste färden. Vi lämnar tyst den mörklagda helikoptern, låser dörren och hakar fast helikoptern med en kedja från krampan på plattan. Vi vill ju helst att helikoptern inte har blåst bort när vi ska fara härifrån.

Vi tar oss snabbt bort till en förrådsbyggnad och Max låser upp med en nyckel han har lyckats låna. Inne i mörkret kan vi tända Max pannlampa och plocka fram ritningen över anläggningen. Vi bestämmer hur vi ska lägga upp kvällen. Vi har en och en halv till två timmar på oss innan vi behöver lämna ön. Anna vill gärna ta några utomhusbilder över anläggningen och även över ön. Ö-bolderna får vi ta när vi lyfter, men utomhusbilderna tar Anna medan Max och jag förbereder för inomhusjobben.

Vi bestämmer att först dokumentera bostadsbyggnaden. Snart har vi lokaliserat bäst ställe att ta oss in. Vi har tre intressanta rum att besöka, men det får inte ta mer än 10 minuter. Sen måste vi fortsätta till huvudbyggnaden.

Fortsättning följer

del 41-4
Precis när vi har enats om planen för arbetsbyggnaden kommer Anna in. Hon är nöjd och skickar direkt alla bilder vidare till våra respektive digitallåda samt till arkivet i molnet. Vi tar en snabbtitt och är också nöjda.

Vi redogör snabt för planen, samlar ihop alla prylar, slår på automatregistreringen av all konversation mellan oss. Vi kan ju inte skriva anteckningar under uppdragsfasen.

Vi smyger ut, Max låser och följer efter mig som tagit mig fram till en fönsterlös gavel på bostadslängan. Dörrlåset är snabbt fixat och med några snabba steg är vi alla inne. Max pannlampa lyser över hyllorna där det fortfarande står några konservburkar med salta biten och köttbullar. I övrigt finns det bara tomma grytor, hinkar och stenkrukor överdragna med damm. Anna börjar fota medan jag går vidare till köket och Max fortsätter till det stora rummet bortanför köket.

Fortsättning följer

del 41-5
Jag tittar in i ugnen, öppnar lådor och skåp - tomt överallt, men under diskbänken hittar jag en bunke med svinto, tomteskur, en tvättsvamp och en panelborste. På en spik hänger en trasa väl använd men ren. På golvet ligger en sliten sopkvast och en blåmälad rostig sopskyffel.

Jag hör Max berätta vad han ser i rummet och skyndar dit. Här ligger det två luggslitna trasmattor på golvet, två nersuttna fåtöljer och en mindre sliten står runt ett större bord. Fotöljerna har tyg med röda blommor på grå botten En spetsduk ligger på bordet och en vas med torkade blå blommor står mitt på. På ett sidobord står en trattgrammofon, men inga skivor finns någonstans. En lykta står bredvid grammofonen.

Vi fortsätter till det mindre rummet där tre sängar vittnar om att här sov de som engång bodde här. I en säng finns en halmmadrass och vid ena gaveln ligger en kudde och ett par grå filtar. Vid fönstret står en tom byrå.

Anna tar några snabba foton och sen tar vi oss tillbaka samma väg vi kom in.

Fortsättning följer

del 41-6
Vi tar oss försiktigt runt bostadshuset mot tornet. Vi vill inte använda pannlamporna utomhus. Det finns alltid de som har ögonen med sig och följer vad som händer även i mörkret,

Nu rundar vi tornet och trevar oss fram till källardörren, som inte är så lätt att forsera. Som tur är så vätter den här sidan av tornet ut mot havet så jag lyser Max låsarbete med min lilla pennlampa. Efter minuter som känns som timmar kan vi äntligen smyga in och tända våra pannlampor. Väl inne tar vi oss nerför en lång stentrappa och kommer så småningom till en stor sal. Mitt i salen står ett stort ovalt träbord med 12 stolar runt om. Annars är salen tom. I rummet finns två dörrar och en öppning som leder till en trappa som går neråt, neråt i en källare. Den inbjuder till att undersökas. Vi delar på oss Max tar trappan, jag den högra dörren och Anna den vänstra.

Jag hör Annas lätta snabba steg när hon går genom rum efter rum. Hon hittar tre rum som innehåller maskiner vars användning hon inte har en aning om. Hon fotar och pratar in om allt vad hon ser. Det blir intressant att gå igenom när vi kommit hem.

Fortsättning följer

del 41-7
Max steg hörs inte bara hans flämtande när han sakta tar sig nerför trappan. Jag hör atgt han muttrar om hala trappsteg tills ett ”Åahh”. Sen hör jag inget mer.

Själv fortsätter jag genom min dörr och kommer in i ett smalt utrymme som stiger lätt uppåt och vid gångens slut vindlar en smal trapp uppåt i tornet. Det är kolmörkt och jag börjar kliva uppåt. Efter ett tag inser jag att det skulle varit smart att räkna trappstegen, men nu är det så dags. Jag stannar och hämtar andan och hör ett svagt brus kanske är jag snart uppe. Men det krävs många steg till innan jag börjar se ljus. Jag når så småningom ett litet rum som går nästan hela vägen runt tornet. Ja egentligen är det nog mest en plattform inte högre än att jag precis kan stå rak. Det är månljus som jag ser genom små gluggar i väggarna.

Månen skyms av moln och jag fortsätter gå uppåt i ljuset från pannlampan. Äntligen är jag uppe. Här är en enorm utsikt. Himmlen är full av månen och stjärnor som ibland skyms av snabba moln.
Vid horisonten syns ett par bergstoppar mellan mörkt svart vatten. Åt andra håll skymtar ljus från en by och långt borta i något som jag tror är sydväst syns ljus från ett stort fartyg. Jag hämtar andas in den svala nattluften och njuter.

Men det blinkande skenet ovanför mig får mig att minnas mitt uppdrag och jag börjar gå runt för att samla information om vad som finns här

Fortsättning följer

del 41-8
Snart hör jag att Max och Anna är klara med sina uppdrag och jag får nog också vara nöjd. Bara att traska ner alla trappsteg till de andra, men nu ska jag räkna stegen. Pust pust äntligen efter 1.225 steg är jag nere hos Max och Anna som sitter vid bordet i stora rummet. De räcker mig en kåsa med lite vatten och jag sörplar i mig det med glädje.

Vi har samlat tillräckligt med material för ikväll och beger oss till helikoptern. Anna lossar kedjan, Max startar motorn och vi lyfter – hemåt. Vi klarade vår tidsgräns och kan pusta ut. Jag kollar fyrarna så Max kan justera färdriktningen. Så snart vi har passerat den sista fyren kan Max och jag ta en paus och duka upp matsäcken. När inte en smula mat återstår börjar vi sammanfatta kvällens jobb. Vi diskuterar vilka missar vi gjorde och vad vi fixade bättre än vi hade trott.

När vi närmar oss plattan bestämmer vi att träffas på mitt hemmakontor kl 16 nästa kväll för att gå igenom allt material vi samlat in på Kolhöyens gamla fyr från 1865.