Det är något med snön som alltid rubbar mina cirklar. Jag kan inte riktigt hålla fokus på det jag ska göra. Att jag inte får något te gör inte saken bättre. Efter att ha stått och stirrat på en fläck i taket knuffade någon till mig och räckte mig en pärm.
”Nya direktiv”, brummade Bertilsson och traskade iväg, konstigt nog glatt visslande. Jag blev genast misstänksam. Jag blängde på min station med pärmen på armlängds avstånd och satte mig tungt. Få se nu, var var jag … kattsand. Den där som jag fick en rabattkupong på, kanske. Den kattsand som är vit som snö … Pärmen visade sig vara utmärkt som skrivunderlägg. Jag rotade fram ett tomt papper och skrev ner ”KATTSAND! VIT SOM SNÖ!” och tänkte att det var en bra början på en haiku. Jag borde alltid skriva mina inköpslistor i haikuform. Om inte annat skulle det förvirra Antonia. Eller mig själv.
Maskinen gnisslade till och stannade. Jag stönade till svar. Jag tryckte på knapparna igen och svor över min glömska. Te som är så viktigt för min sinnesfrid! Jag tittade ut genom fönstret. Snön glittrade. Månen såg lite större ut. Jag putsade glasögonen och satte på mig dem igen och tittade ut. Äh, det var nog bara inbillning. Bertilsson struttade förbi med en kopp te och såg inte alls upptagen ut. Ytterst störande.
Vänta nu!
Te?
Jag reste mig så snabbt att pärmen föll till golvet och ett papper flög ut. Det brydde jag mig inte om. Jag sprang efter Bertilsson, som struttade vidare och trallade något. Det var inte likt honom. Vad är det för te han dricker, egentligen? Och vill jag verkligen försöka vrida koppen ur handen på honom? Ja, det är klart jag vill. Nej! Jag vill ha te i min egen kopp.
Te som te. Saken är klar. Bertilsson ska inte få komma undan med sitt struttiga tedrickande!

”Bertilsson”, får jag ur mig medan jag nästan springer för att komma ikapp honom. Den lilla korta sträckan är nog för att få mig att flämta ansträngt. Min kropp är verkligen inte lika tålig längre och det här arbetet är inte heller helt oskyldigt. Saken blir inte bättre av att jag – och alla andra som tillhör klass 5 – får begränsad tillgång till de sanerade områdena och på så vis nästan alltid utsätts för olika skumma rökmoln. Dock har jag aldrig hittat någon information om vad dessa moln ska vara eller kan orsaka.
Det stör mig något enormt att man inte kan stiga i klass efter att ha blivit indelad. Framtiden bådar inget gott och jag befarar att den lägsta klassen nog snart inte bara måste bo i mindre fina områden utan även kommer att få strängare regler vad gäller mängd av mat som vi får införskaffa. Jag kanske borde bygga upp ett förråd på te innan dess? Även om jag inte litar på det som forskarna eller regeringen säger om framtiden. Jag skakar av mig tankarna kring framtiden och tar ett djupt andetag för att konfrontera Bertilsson. Det viktigaste just nu är att jag får mitt te. Men han hinner före.
”Frukt te. Det du inte ens vill klassificera som te”, förklarar han och räcker koppen mot mig så att jag kan säkerställa att han talar sanning. Jag slänger en skeptisk blick på den väldigt rosa och söt-doftande vätskan. Undra vad man kallar den nyansen? Hälsosamt ser det absolut inte ut och konsumeras borde det med säkerhet inte. Jag muttrar surt något otydbart innan jag vänder mig om för att bege mig tillbaka till min post.

Jag går med långa kliv tillbaka för att hämta te i koppen jag håller i min hand. Efter en stunds tittande på vad det finns för sorts te bestämmer jag mig för en hälsosam sort av te. Jag häller upp det i koppen jag håller i handen. Tar en klunk och känner att jag bränner mig i munnen. Jag bryr mig inte så mycket om det. Funderar lite små surt på att jag inte får gå upp en klass. Från ingen stans börjar jag hosta, Hosta som jag aldrig gjort förr. Tanken slår mig att det nog är röken. Från arbetet som påverkat mig, men det är nog ingen fara. Alla vände sig om och stirrar på mig. efter en stunds hostande så slutar det. Jag tittar mig omkring i rummet. Alla återgår till det dem gjorde. Desamma gör jag. Halsen gör ont och är öm. Jag tar en snabb kik på klockan och inser att den är mycket. Arbetes dagen är över snart. Jag dricker upp mitt te och går för att lämna koppen i diskmaskinen.

Det är mörkt och kallt ute. Jag börjar gå mot spårvagnshållplatsen. Mina medpassagerare ser lika håglösa och trötta ut som jag känner mig, sitter ihopkurade och huttrande precis som jag. Uppvärmningen i vagnen hålls på ett minimum. Ett av lysrören blinkar ihärdigt där vi skramlar fram.
I min trappuppgång minns jag.
“Kattsanden! Helvete!”
Inget att göra åt nu, Baltazar får överleva till imorgon.
Nyckelkortet klickar och dörren öppnas. Hallen är mörk men längre in i lägenheten är en lampa tänd. Tänker inte så mycket på det, Baltazar har kommit åt knappar förr och det känns lite bättre än att komma hem till en kolsvart lägenhet.
Baltazar syns förresten inte till, det är dermot konstigt. Att han inte kommer och hälsar med svansen rakt upp som ett utropstecken.
“Baltazar..? ropar jag medan jag kränger av mig ytterkläderna. Ingen katt.
Går in i det större rummet, där i soffan ligger Baltazar. Bredvid honom sitter Antonia.
Mina känslor rullar förbi som på ett tombolahjul: förvåning: glädje, osäkerhet, bitterhet, glädje igen innan pinnen stannar på neutral och jag samlar ihop mina ansiktsuttryck.
“Vad gör du här?”
Hon ser allvarlig ut och jag får känslan att vad det än är; är det är inte bra. Det är inte alls bra.
“Vi måste sticka.”
“Varför det?”
“Månen har fallit. SILK kommer-“
“Vänta, va? Månen? Nej, nej det går inte.”
“Den har det.” säger hon lugnt och möjligheten att det är ett skämt dyker upp hos mig, jag letar förtvivlat efter tecken på att hon strax kommer brista ut i skratt. Men det gör hon inte och om Månen inte fallit hade hon inte varit här, att skämta på det sättet är inte Antonias humor och herregud vad innebär detta egentligen?
“Hur lång tid?”
“Ingen alls, vi borde ha varit härifrån för flera timmar sen.”
“Baltazar..?” den svart-vita katten ser väldigt nöjd ut över att bli kliad bakom öronen av Antonias långa fingrar.
“Följer med oss så,klart. Gör dig redo.”

"Men varför ringde du mig inte på jobbet? Varför sa du inget tidigare?" frågar jag, medveten om att jag genom att ställa frågor gör så att vi förlorar värdefull tid. Jag ser mig om efter transportburen medan Antonia fumlar med några papper som hon försöker knöla ner i sin ryggsäck.
"Det fanns inte tid", svarar Antonia sammanbitet och slänger ner några burkar kattmat över pappren. Jag ställer transportburen mitt på golvet.
"Men … men … vi har ju ingen kattsand", protesterar jag, fortfarande medveten om att jag slösar bort tid. Jag letar efter passet i badrumsskåpet, inser att det vore ett korkat ställe att förvara ett pass på, lyssnar på Antonias snabba steg när hon försöker jaga ifatt Baltazar som inte vill in i buren, och slutligen går jag in i sovrummet och plockar fram min färdigpackade ryggsäck ur garderoben.
"Det var slut på te på jobbet idag. Engelsmännen, du vet!" babblar jag. Antonia struntar klokt nog i mitt prat och ägnar sig åt att samla in sedlarna hon har gömt här och var i lägenheten. Hon drar på sig peruken, tittar snabbt i spegeln och lyckas äntligen nappa tag i Baltazar som inte protesterar. Han är väl förvånad över hennes nya utseende.
"Och Bertilsson var retsam och han trallade!" lägger jag till. Antonia släpper allt och stirrar på mig.
"Kan du säga det där en gång till?" frågar hon med den allvarligaste röst jag någonsin har hört.
"Och Bertilsson var retsam och han trallade!" säger jag igen. Baltazar gömmer sig under soffan och Antonia sjunker ner på golvet.

Jag lägger dock knappt märke till att hon sitter där med en alldeles skräckslagen blick. Mina tankar har redan vandrat vidare till Engelsmännen. De hade inte bara druckit upp min Earl Grey och English Breakfast men även mitt Yorkshire te.
”Det är nog det fräckaste jag varit med om. Först låter man Engelsmännen dricka upp alla dugliga tesorter för att sedan ge mig falska förhoppningar genom att springa runt med ett förbaskat frukt te”, fortsätter jag tydliggöra min upprördhet medan jag stressat försöker samla ihop nödvändigheterna. Vart i hela friden har jag lagt Baltazars pass? Jag börjar till och med tvivla på om han ens har ett. Under mitt letande fortsätter jag visa mitt missnöje som uppstod på grund utav bristen av te.
”Om Engelsmännen hade druckit upp teet tidigare i veckan så hade jag införskaffat mer i fredags samt även haft en chans att tänka på kattsanden. Men nej, naturligtvis lyckades de inte ens med det.” Den där kattsanden. Hade jag inte bara glömt den. Min blick fastnar vid Baltazar och påminner mig om att Antonia sitter ihopsjunken på golvet. Jag ser förvirrat på henne.
”Var de inte du som tidigare uttryckt att vi redan är flera timmar sena?”, protesterar jag uppjagat. Antonia förblir tyst.

Jag slänger snabbt och smidigt upp den packade ryggsäcken på ryggen. Antonia lyckas få tag i Baltazar efter en stund. Jag lyfter fram transport buren och hon stoppar in honom och stänger dörren på den. Baltazar jamar skräckslaget. "Kom igen, vi har inte mycket tid" Antonia sade det kort och allvarligt. Jag följde efter henne ut i hallen. Hon höll transporten stadigt i handen samtidigt som hon satt på sig skorna snabbt. Jag satte på skorna snabbt. Samtidigt som Antonia öppnade ytterdörren funderade jag på hur jag skulle få tag i den där förbaskade kattsanden. Antonia gick snabbt och jag behövde nästan jogga för att hinna med. Jag märkte på henne att hon var stressad och koncentrerad. Hon ville inte prata, det var jag säker på. Hon gick på tåget i tunnelbanan och jag följde efter. Baltazar jamade högt och skrämt. Jag önskade att han kunde bli tyst. Jag satt mig framför Antonia. Det var tyst mellan oss. Jag ville komma hem igen, nu. Men det går ju inte. Varför ska det här hända mig?
Jag kännde hur det kliade i halsen och önskade att jag skulle få te, och kunna köpa kattsand så Baltazar fick det han behövde.

Turligt - eller konstigt? - nog är vi helt ensamma i tunnelbanevagnen. Och konstigt - eller turligt? - nog åker vi åt fel håll. Jag harklar mig, men Antonia ignorerar mig och studerar reklamen noga. Jag harklar mig igen. Hon räcker mig en halstablett och återgår till att begrunda reklamaffischerna.
"Kan vi prata? Kan du berätta varför du inte sa något i lägenheten? Kan du berätta varför du har ställt transportburen upp och ner? Kan du berätta vart vi är på väg? För vi är inte på väg till flygplatsen eller hamnen!" hasplar jag snabbt ur mig. Antonia verkar vakna upp ur sina funderingar och vänder försiktigt på transportburen och säger förlåt till Baltazar. Baltazar ger henne ett föraktfullt ögonkast och vänder svansen till.
"Vi ska förstås till ditt jobb!", svarar Antonia med förvånad min. "Fattar du ingenting?"
"Nej. Jag fattar ingenting. Jag fattar ingentingare än jag nånsin förr har gjort." svarar jag och tar upp mobilen som surrar envist sen ett tag. Jag svarar inte och vägrar kolla vem som försökte störa vår sällsynta pratstund.
"Du sa att Bertilsson var retsam och trallade. Gav han dig …" Antonia ser sig omkring. Vi är fortfarande ensamma.
"Te? Nej, usch, inte det där äckliga teet!" svarar jag och gör en grimas.
"… några hemliga dokument?", viskar Antonia medan hon lutar sig fram.
"Nä. Bara en dum gammal pärm", svarar jag och kom plötsligt ihåg att den föll på golvet när jag jagade en kopp te som struttade iväg. Och ett papper ramlade ut. Antonia drar efter andan och stönar.
"Av alla korkade människor i världen …" börjar hon.
"Ja, Bertilsson är inte så värst smart", håller jag med och tänker att äntligen börjar isen mellan oss att brytas! Hurra!

Men till min stora förundran så stönar Antonia irriterat i stället för att ge mig medhåll. Men det var hon som kallade Bertilsson korkad? Varför verkar hon nu inte dela min uppfattning längre? Eller tolkade jag hennes kroppsspråk fel?
”Vi behöver förresten skaffa kattsand. Kontoret är ändå redan en omväg. Te vore också trevligt”, pladdrar jag på men avbryts av att Antonia smäller handen på det lilla bordet som befann sig under fönstret. Jag rycker till och kollar brytt på henne. Vad har det nu farit i Antonia?
”Kommer du ens förstå om jag försöker förklara saker och ting?”, snäser den tydligt upprörda kvinnan. Vad menar hon nu? Jag trodde att vi äntligen förstod varandra.
”Vad menar du?”, får jag ur mig medan jag börjar planera hur vi nu ska hinna avklara våra ärenden innan vi verkligen måste bege oss.
”Arken Bertilsson gav dig, kollade du ens på dem?”, frågor Antonia i en nu lite lugnare och trevligare ton. Jag skakar på huvudet. Jag hade haft viktigare saker för mig än att bry mig om några papper i en pärm.
”Det är viktiga dokument det han gav dig. Vi kan inte åka innan vi har hämtat dom”, förklarar hon i en skarp ton. Hennes blick är fäst vid mina smått torra händer som jag placerat i mitt knä.

"Varför?" jag gick igenom huvudet och försökte minnas vad det stod på dokumenten.
Antonia svarade kort "Vi bara måste" Tåget stannade och Antoniatog tag i Baltazars transport och gick mot utgången. Det var en liten bit till jobbet. Vi började gå. Jag var inne i mina egna tankar och missade att hon svängde. "Kom nu" Sade hon, "Vi måste skynda innan nån annan fått tag på dem"
"Vad för något" frågade jag och spelade dum samtidigt som jag svängde. "Dokumenten såklart" Fräste hon. "Jaha?" Sa jag med en osäker ton. Vi gick, och gick. tillslut såg man byggnaden. Antonia frågade "Vet du inget om vad dem handlar om?" Hon lät lite sur. "Nej varför skulle jag ? " Frågade jag osäkert. "Sluta spela dum" Sade hon kort. Jag hann inte svara för än hon gått in i byggnaden. Jag följde långsammt efter med tunga steg.

Fumlade fram mitt passerkort. Det klickade och inte på det bra sättet som öppnar dörren. Med kallsvetten rinnande nerför ryggraden försökte jag igen. Klick.
“Helvete, har de redan spärrat det?” mumlade Antonia.
“Inte säkert, det har krånglat ett tag och jag har tänkt byta ut det”.
Inte heller tredje försöket gav önskat resultat. I ren desperation tryckte jag dit kortet igen och det välbekanta surret av dörrens lås som går upp hördes.
Antonia gav ingen plats för lättnad utan knuffade in mig i rummet. Jag knäppte på strömbrytaren.
“Nej! Släck! Är du galen?” väste hon. Baltazar jamade också som för att understryka hur trögfattad jag var.
“Hur ska vi annars se nåt?” viskade jag.
Hon tog fram en liten pennlampa. Ingen imponerande ljuskälla men den gjorde sitt jobb.
“Den fick du av mig…” började jag men Antonia klippte effektivt av all vandring längs minnenas allé.
“Leta efter pärmen istället!”
Det enda ljuset förutom den lilla pennlampan var det gröna ljuset från en nödutgångsskylt. Det kändes kusligt att vara på jobbet när allt var avstängt och öde.
Pärmen? Var kunde den vara? Försökte organisera mina tankar. Den borde ju vara där borta i skåpet.
Antonia rev runt i ett av skrivborden medan jag rundade maskinen jag var en av operatörerna för och öppnade skåpet.
“ S-M143, S-M144…” Det var tomt där S-M145 borde stått.
“Den är inte här” väste jag till Antonia.
Med några snabba steg var hon framme för att bekräfta.
“De jävla-“
Hon avbröts av ett larmljud som gick genom märg och ben.

Då mindes jag plötsligt att jag hade tappat pärmen på golvet! Vilken tur att jag är en sådan slarver!! Jag sprang snabbt (nåja) till min station utan att krocka mot alltför många stolar och bord på vägen, plockade upp pärmen och sprang tillbaka. Precis när vi skulle fly stället mindes jag papperet som flög ut när jag först tappade pärmen. Medan Antonia stod och hostade sprang jag modigt in igen. Jag plockade upp papperet med höger hand, satte fart mot dörren … och hamnade rätt i famnen på vakterna.
De lyste mig i ansiktet med sina starka ficklampor (det är precis en sådan jag borde ha köpt till Antonia! Det gör jag nästa gång hon fyller år). En av dem höll mig stadigt i vänster arm. Jag smugglade tyst undan papperet under min tröja och petade ner tröjkanten i byxlinningen. Sen väntade jag på vad de kunde tänkas ha att säga mig.
Minuterna gick. Jag började bli nervös. Ingen rörde en muskel och jag blinkade i det starka ljusskenet.
Då kom Antonia.
"Bra, grabbar! Ni tog fast honom!" sa hon med myndig röst och ryckte åt sig ficklampan. Hon lyste i ansiktet på mig! Hur vågar hon? Chockat letade jag efter ord men fann förstås inga. Jo, jag funderade på att säga antingen "hörrö" eller "öh", men kände att det inte riktigt uttryckte alla mina känslor.
"Aha, en riktigt ful fisk är det ni har fångat. Bravo! Det blir en fin bonus på er lön den här månaden. Nu tar jag över!" sa Antonia och kastade tillbaka ficklampan. Vakten fångade den. Alla tre vakter började hosta. Vi gick snabbt och värdigt mot dörren, där jag förstås ramlade pladask över transportburen.
"Klantskalle!" väste Antonia. Vakterna hostade fortfarande. Jag försökte öppna dörren. Den var tvärlåst! Jag blev desperat och försökte ännu hårdare.
"Andra hållet", föreslog Antonia tålmodigt. Då hördes en röst ur mörkret.
"Hur var det här då?"

Det kändes som om tiden hade stannat när vi stod där. Blixtstilla. Jag höll andan utan att egentligen veta varför. Vi hade redan blivit upptäckta och kunde omöjligt ta oss ut härifrån. Alla flyktmöjligheter hade vi redan testat. Steg närmade sig och frågan som tidigare ställts upprepades. Jag kände hur klumpen i magen började växa. Rädslan väckte en känsla av illamående. Jag svalde gång på gång men känslan ville inte släppa. Paniken gjorde även så att det kändes som om min strupe blev trängre för varje skakigt andetag jag vågade ta. Sekunderna kröp fram medan de ekande stegen närmade sig. Sakta men säkert skulle vi snart nog få en dödsdom. Ja, det måste vara en dödsdom. Jag var i alla fall väldigt säker på att de inte skulle låta oss gå med livet i behåll. Om jag bara hade köpt kattsanden och det där förbaskade teet så hade jag varit på bättre humör och inte slängt bort pärmen Bertilsson gav mig. Då hade jag inte stått här med Antonia, väntande på att våra öden skulle avgöras. Antonia! Jag slängde en blick mot kvinnan men i mörkret var det omöjligt att tyda hennes ansiktsuttryck. Var hon lika rädd som jag? Det måste hon vara.

"Hur var det här då?"
Frågan upprepades, och nu kände jag igen rösten. Mitt blod frös till is. Det är väl ändå inte möjligt? Det kan inte vara … jag kastade en blick på Antonia, och hon såg med ens avslappnad ut. Som om allt hade ordnat sig. Vad är det för mardröm jag har hamnat i?
Bertilsson stod nu framför oss och såg barsk ut.
"Ni två följer med mig! Nu har ni allt ställt till det för er!" sa Bertilsson.
"Okej, men kan jag bara få fixa mitt stämpelkort först, innan du skjuter oss? Så är det ordnat, menar jag!" frågade jag, när jag ändå var på jobbet. Bertilsson stirrade på mig. Sen tittade han på Antonia, som såg bort. Baltazar jamade till. Han hade visst vaknat upp ur en av sina kattlurar.
"Nu håller ni alla väldigt tyst. Det här är allvarliga saker" väste Bertilsson fram och tog upp en nyckel. Han låste upp dörren till källaren. "In med er! Fort!" viskade han.
Åh nej! Han tänker låsa in oss i källaren! Den kalla fuktiga otäcka källaren! Full av råttor, smuggelpirater, spindlar, falskmyntare och allsköns spöken! Jag går INTE in genom den dörren! Det kan Bertilsson glömma!
Antonia tog upp transportburen och gick snabbt in genom källardörren. Vad är det för fel på henne? Jag trodde inte hon var den fega, lydiga typen! Hon som annars är så stark och rådig. Hon skulle kunna ta en halvnelson på den såsiga Bertilsson (såsig? Nu såg han tuff och hård ut, som en svartvit deckare vars enda vänner var Jack och Daniels!) vilken dag som helst. Utom idag, av allt att döma. Jag försökte knuffa omkull Bertilsson, men han svarade med att knuffa in mig genom dörren. Han kom själv efter, och låste efter oss. Antonia var redan nedanför trappan och vinkade otåligt åt mig med pärmen att följa efter. Jag snubblade hjältemodigt ner och Bertilsson följde efter.
"Okej, vi tar kulverten till vänster, som reservplanen säger", sa Antonia och vi följde efter.
"Reservplanen?" frågade jag.
"Läste du inte i pärmen jag gav dig idag?" frågade Bertilsson irriterat.
"Nej, skulle jag ha gjort det?"

“Ja, det är klart du skulle, din pappskalle! Varför tror du att du fick den?”
Till och med i det svaga ljuset såg jag att Bertilssons ansikte hade en ohälsosam röd nyans. Jag svalde, visste inte vad jag skulle säga.
“Vi får ta detta senare,” avbröt Antonia otåligt och började röra sig bortåt. Bertilsson tvekade inte utan följde efter.
“Vad är det som händer egentligen?”
“Vi har inte tid! Rör på dig!”
“Nej! Jag går inte ett steg till utan en förklaring.”
Jag stannade och försökte se bestämd ut.
Bertilsson öppnade munnen och började tjata igen om att vi inte hade tid. Jag svarade med att lägga armarna i kors.
Antonia suckade.
“Kommer du ihåg vad jag sa om SILK för några månader sen?”
“Ja, nåt om att de lade alla sina ägg i en korg. Vaddå då?”
“Den korgen var Månen. Månen föll. Vi måste till Månen.”
Baltazar flikade in ett mjau.
“Vad ska vi göra är? Vad kan vi göra?”
“Men du begriper verkligen ingenting?” sa Bertilsson och han lät geuint förvånad.
“Antonia har jobbat i hemlighet för att det här inte skulle hända. Allt vårt arbete har varit förgäves.”
Mina tankar rörde sig som om de var gjorda av sirap.
“Vårt?”
“Mitt, Bertilssons och några till.”
Några pusselbitar lyckades hitta till sina platser.
“Kom då. Men vi behöver hitta kattsand på vägen” sa jag.

Medan vi snabbt småsprang genom kulverten försökte Antonia ge mig fler pusselbitar.
"Bertilsson gav dig pärmen av en anledning. Du skulle läsa igenom innehållet. Hade du gjort det hade du förstått att vi har blivit röjda, så vi kan inte ta oss till Månen öppet. De letar efter oss!"
"Men varför gav Bertilsson mig pärmen på jobbet? Det var väl korkat ändå?"
"Jaså? Brukar du inte få pärmar med information där?"
"Jo …"
"Dåså. Håll tyst nu är du snäll …" sa Antonia och så krockade vi med Bertilsson som hade stannat.
"Det saknas ett viktigt dokument i den här pärmen. Har du slarvat bort det? Jag hoppas för din skull att du har det i förvar, annars är vi förlorade!" morrade Bertilsson och stirrade hotfullt på mig. Jag började småspringa baklänges (det är ett av mina många fascinerande partytricks. Ett annat är att rapa "Gånglåt från Äppelbo" medan jag steppar) men Antonia tog snabbt ett stadigt grepp i min tröja vilket fick mig att snubbla till.

Jag slängde en irriterad blick mot kvinnan vars hand fortfarande höll en bit av min tröja i ett hårt grepp.
”Skärp dig nu för fan!”, fräste hon. Jag hoppade skräckslaget till och började springa, eller snarare gå i en väldigt rask takt åt rätt håll. Ibland var mina långa ben användbara. Antalet gånger Antonia använt svordomar och andra fula uttryck kunde man innan denna dag nog utan problem räknat på en hand men idag verkade det som om hon glömt all form av vett och etikett. Jag brukade till och med kunna glömma att hon hade dessa ord i sitt ordförråd. Men bara nästan.
”Kan ni tjafsa senare? Vi behöver dokumentet annars är vi strax körda”, ropar Bertilsson och ger antagligen Antonia en mörk och ilsken blick. Hon verkade ju i alla fall veta något om pärmen och dess innehåll. Jag kunde omöjligt ha vetat att pappersarken var av större betydelse. Idioter som inte nämnt det.
”Vi kan inte vända! Om vi inte har det så har vi det inte.” Baltazar gav ifrån sig ett ljudligt och klagande läte. Han avskydde när folk höjde sina röster. Stackarn. Och allt bara för att de har slarvat bort ett papper. Hade jag bara köpt kattsanden hade jag haft mitt te och aldrig ens skyndat efter honom och rivit ner pärmen. Allt är Bertilssons fel. Hade han bara inte bjudit dem på mitt te!

Jag var så frustrerad när jag fortsatte gå. Vi kom in i ett nytt rum fullt av pärmar och papper. Antonia började rota tillsammans med Bertilson. "vart är den??" sa Antonia irriterat. Jag stod och funderade över mitt te. Vi gick in i ett annat rum,med fler pärmar och papper, det såg ut som en skrubb unifer. Jag var tyst för att inte få Antonia mer upprörd över saken. Helst hade jag velat springa därifrån. Och aldrig mer kommit tillbaka.

"Vi måste få tag i den innan någon annan får tag i det före oss" hon fortsatte med raska steg längre in i rummet. Och fortsatte rota, Bertilson gav mis en blick när jag lyckades välta ner en pärm av olyckshändelse. Det var ett papper som flög med ner. Vad kunde det vara, kanske vad det de papperet dem letat efter.

Antonia frös mitt i en rörelse med blicken fastklistrad på min mage.
“Vad är det där?”
Reflexmässigt tittade jag ner. I glappet mellan mina byxor och min tröja gjorde ett kritvitt hörn av ett papper en rejäl kontrast mot mina mörka kläder.
Hon väntade inte på ett svar utan drog snabbt fram papperet.
“Här är det!”
Bertilsson tittade över hennes axel för att bekräfta och riktade sedan sin strålkastarficklampa rakt mot mitt ansikte.
“Varför sa du inte att du hade det? Vems sida är du på egentligen?”
Ett skrapande ljud och en duns hördes.
“Inte nu,” sa Antonia. “Vi måste härifrån. Vart?”
Bertilssons hjärna arbetade i en och en halv sekund, sen sa han:
“Presentaffären. En av gångarna här borde leda dit.”
Antonia bara nickade som om allt var glasklart.
Jag tog Baltazars bur i famnen och han jamade olyckligt.
“Jag håller med. Månen har fallit, Silk har något med det att göra, du har ingen kattsand, jag har inget te och nu ska vi köpa presenter?” svamlade jag till min bästa vän, den enda som verkade vara lika oförstående som jag.
Baltazar satte en tass mot burluckan och jag krånglade fram ena handen och smekte klumpigt den lilla tassen.
“Vad är det med presentbutiken?”
“Erasmus.”
“Vad är Erasmus?”
“Inte vad. Vem.”

"Coolt. Och presentbutiker brukar ju sälja te. Hoppas de har något schysst, och inte bara blommiga och fruktiga teer. Jag behöver ordentliga grejer!" sa jag. Baltazar jamade igen.
"Tror ni Erasmus har kattsand också?" frågade jag Antonias och Bertilssons ryggar, men jag fick inget svar så jag rättade till min ryggsäck, lyfte upp transportburen och småsprang efter.
"MEN VEM É RASMUS DÅ?" ropade jag. Jag fick bara ett väsande ljud till svar, så jag travade på och gnolade tyst för mig själv. Kulverten kändes oändlig, men åtminstone hade jag inte sett till vare sig råttor eller vampyrer (än), så bara jag hade dem i sikte kände jag mig trygg. Jag såg ner mot golvet, för jag ville inte råka halka på eventuella hala fläckar. Det skulle Baltazar verkligen inte uppskatta. Antonias och Bertilssons snabba steg hördes allt tystare, och så hörde jag ett mjukt "svisch", och sen blev det tyst. Och mörkt. Jag tog prövande ett steg framåt. Aha, ljuset tändes igen! Det styrs alltså av rörelsedetektorer. Smart! Där har de tänkt till! Bra jobbat!
Men var var Antonia och Bertilsson? Jag såg mig om. Bakom mig såg jag inga sidogångar i närheten, de låg längre bort i systemet. Och framåt var det lika tomt, kulverten verkade fortsätta i all evighet, och längre fram var det mörkt. Jag hoppades att det berodde på att ingen rörde sig där, och inte på att lamporna var trasiga.
Då hörde jag steg bakom mig! Jag såg ingen, men snart skulle jag nog kunna se dem, och det betyder att då kunde de se mig! Jag tassade tyst framåt med andan i halsen, och så hörde jag "svisch" igen och skrek till när en benig hand slet in mig genom väggen.

Jag kände hur tiden stannade upp, hjärtat bultade hårt. Vem var det?? vakten som vi stötte på innan lät det precis som. "Vad gör du här?" sa han med hårt röst. "ja-jag..vet inte" pep jag skrämt.
"nu följer du med här" han höll kvar i mig krage och drog mig framåt. Jag var vettskrämd, vart tog han mig??
Jag hörde två människor. Det var nog de andra vakterna, tänkte jag.
Rösterna kom närmre. Vilka vad de tänkte jag samtidigt som jag insåg att det var välbekanta röster.
Var det kanske Bertilson och Antonia? Jag hörde att det var någon som gick i raska steg, det var mörkt. Jag kunde inte se vem det var. Jag började springa bakåt och vakten var inte alls beredd på det. Så han tappade greppet om mig. Jag vände mig snabbt om och började springa, snabbt. Jag kom fram till där vi varit förut och insåg att det var någon efter mig, säkert vakten tänkte jag. Jag insåg att jag fortfarande hade katt buren i handen, Tack och lov. Baltazar lät en del och jag försökte få tyst på honom.

Plötsligt såg jag Bertilsson och Antonia stå och vinka åt mig längre bort i tunneln.
"Spring!" skrek de.
"Men är det så smart att ni skriker? Tänk om de hör att vi är här!" skrek jag tillbaka. Sen satte jag full fart, medan Antonia ropade:
"Det finns visst övervakningskameror, de har redan sett oss!"
Jaha, det var just snyggt. Och jag som inte har kammat håret på hela dagen. De måste tro att jag är värsta slusken.
Jag hann ikapp dem, och de föste upp mig för en trappa som jag inte la märke till först så jag höll på att stå på näsan men fann mig snabbt. Bertilsson tog över transportburen - och Baltazar började kurra!! Förrädare!
Trappan visade sig leda till en konstig gång, som i sin tur ledde till en stor bamsig ståldörr! Hjälp! Vi är fast! AAAAAHHH!
Antonia öppnade den olåsta dörren och vi steg ut i en skogsdunge. Jaha …?
"Kom, bilen står här borta", sa Bertilsson och gick iväg med långa kliv. Jag insåg att jag i min tur höll papperet som jag hade smugglat ut under tröjan i ena handen. Intressant. Jag stannade för att kolla vad det var för ett papper när Antonia ryckte tag i mig och sa åt mig att snabba på.
Bilen var inte ett maffigt vrålåk, värdigt en hemlig spion, som jag hade väntat mig. Men å andra sidan bar Bertilsson inte solglasögon heller, och han var inte det minsta tjusig i sin slipover och fumligt knutna slips. Jag ramlade in i baksätet på den helt intetsägande och jättevanliga bilen. Bertilsson ställde buren bredvid mig (är det verkligen enligt trafiklagarna? Vilken stolle han är, ändå! Nåja, då kunde jag smyga åt Baltazar lite kattgodis så kanske jag blev hans favorit igen) och ryckte åt sig papperet som jag hade tänkt läsa. Fnys!
Antonia satte sig bakom ratten och rivstartade! Tänk! Jag var inte riktigt beredd på det, så jag höll på att dråsa ner från sätet, men jag kravlade mig upp och fortsatte kämpa med att få på mig säkerhetsbältet, när Bertilsson sa:
"Hörrö, gör lite nytta! Plocka fram väskan som ligger under Antonias säte!"

Jag drog fram en platt, grå och ful väska av laptopväsketypen. Inuti låg det kanske inte oväntat heller en laptop.
“Låt bli den. Ge den till Bertilsson!” sa Antonia samtidigt som hon manövrerade undan bilen och väjde för träden. I ytterkanten av mitt synfält noterade jag en lekplats, vi var i något slags bostadsområde men det som inte träffades av gatlampornas gula ljus låg i toal mörker.
Jag gav lydigt Bertilsson i framsätet datorn. Han öppnade den genast och började knappa.
Jag drog ett djupt andetag gnuggade ögon och ansikten.
Baltazar spann fortfarande.
“Katter kan göra det för att lugna sig själva när de är stressade,” tänkte jag frånvarande. “Spinnandet är läkande, precis rätt frekvens för att hela brutna ben , sår och senor.”
Jag tittade på Baltazar och ville gråta. Önskade intensivt att jag kunde ta ut honom ur buren och hålla honom i famnen så att vi kunde trösta varandra.
“Tänk att man har en inbyggd funktion som är till för att trösta och läka och folk ändå har bestämt att man är ett rövhål,” sa jag rätt ut.
Några millisekunder passerade.
“Va?” sa Bertilsson och Antonia i munnen på varandra.
“Smurf. Fast det ska ju ni säga. Gargamels katt heter Azrael men förut hette han Morr-Bert. Han är ond, varför framställs alltid katter som onda medan hundar goda änglar. Jag träffade en liten ilsken svart terrier en gång, den var mins-“
“Tappa det inte NU för helvete! Det är en vägspärr där framme!” röt Antonia.

"Och stackars Baltazar har inte ens kattsand!" röt jag och noterade förfärat att en blöt fläck spred sig runt transportburen. Antonia suckade högt och slängde kvickt om ratten så jag slog huvudet i bildörren.
"DUCKA!" skrek hon så det gjorde jag … åt sidan. Jag måste verkligen ta en dusch sen. Jag tänkte att hellre än att ligga här och stinka hade jag haft terriern i hasorna igen. Och ännu hellre hade jag suttit hemma vid datorn med en rejäl kopp te. Jag hörde konstiga ljud och tänkte titta upp, men Antonia såg mig i backspegeln och skrek åt mig att ligga still. Ja, men tack då. Tvätta håret … det vore skönt. Jag tror inte kattkiss gör underverk för min frisyr direkt. Och jag har fortfarande inte kammat håret.
"Vart är vi på väg?" frågade jag grötigt, för jag hade ena ärmen tryckt mot näsan och munnen. Bertilsson, som fortsatte arbeta med datorn fast han satt dubbelvikt (han har arbetsmoral! Det hade jag inte kunnat tro! Jag kanske ska be att få låna lite av den arbetsmoralen när vi är tillbaka på jobbet! Eller inte, förresten. Orka!), svarade att vi är på väg till Månen.
"Jaha, har ni en raket, eller vad då?" frågade jag spydigt och försökte sätta mig upp.
"LIGG!" vrålade Antonia och rutan bredvid mig exploderade. Jag lydde snabbt.

Det flög in glas i det lilla bil sätet, jag knep igen ögonen. Tiden stog stilla för ett ögonblick. Bertilson fortsatte som om inget hänt. Baltazar jamade skräckslaget.

Bilen svängde snabbt i en kurva och hela min kropp dunkade in i bil dörren. "aj!" fräste jag. Jag fick in en glasbit i armen, vad det gjorde ont! Jag försökte sätta mig upp för att rätta till kattburen som ramlar på sidan efter den kraftiga svängen.

"LIGG NER SA JAG!" röt Antonia. " Vad är det du inte förstår?!" hon lät irriterad och jag försökte rätta till den så gott det gick.

Det trummade av grus mot bilen, vi måste vara på en grusväg, vi kör nog snabbt noterade jag för mig själv. Jag viskade lugnande till Baltazar som var rädd. Stackarn, han visste ju inte vad som pågick, inte jag heller för den delen. Jag fumlade med fingrarna för att få bort glasbiten ur armen. Varför behövde det vara så här för mig?…

Jag lyckades få bort glasbiten snabbt, men det blödde något fruktansvärt, jag bestämde mig för att inte säga något till Antonia, hon skulle säker bli arg bara. Jag hörde något som slogs imot bilen, det lät som något jag inte hört tidigare.

"HÅLL I ER!" skrek Antonia, med en antydan av panik i rösten. Det gjorde mig rädd, för hon får normalt aldrig panik. Inte ens när kattsanden är slut! Då fattar ni! Jag gnydde och försökte krypa ihop runt kattburen för att skydda Baltazar mot vad det än var som hände. Antonia körde snabbare än jag trodde var möjligt och gjorde helt omöjliga kringelkrokar medan smällar hördes på båda sidorna av bilen.
Bertilsson muttrade något, och sen sa han "Sådär". Jag krånglade mig runt så jag kunde smygtitta utan att Antonia märkte det (fast hon visade sig vara fokuserad på körningen), och såg att Bertilsson drog upp en liten manick ur byxfickan. Det såg ut som en fjärrkontroll. Schysst, finns det tv i bilen? Vad skulle han titta på? Det är ju lite smart ändå att distrahera sig lite när det är så dramatiskt. Om jag bara hade popcorn … men vänta! Vad nu? Ingen tv? Och Bertilsson öppnar bildörren på sin sida? Tänker han kasta sig ut? Eller … tänker han kasta ut fjärrkontrollen? Vad då? Ska han kasta den på de som förföljer oss? Smart - om han träffar dem. Osmart och onödigt om han inte gör det. Fast förmodligen ska han kasta sig ut, för nu tar han av sig säkerhetsbältet. Okej … inte ett smart drag. Jag hade i alla fall inte valt att kasta mig ut, för då kunde ju förföljarna köra över mej - game over, liksom.
Baltazar jamade oroligt, men nu hade jag ryggen emot så jag kunde inte klappa honom. Bertilsson gled smidigt ner på golvet framför sitt säte. Han höll upp bildörren en aning med ena handen medan han lutade sig ut helt livsfarligt. Så sträckte han snabbt ut den andra handen, pekade bakåt med fjärrkontrollen och kastade sig sen tillbaka in i bilen. Jaha, så tv:n finns i förföljarnas bil? Hur ska vi då kunna titta på den? Jag fattar ingenting.
Bertilsson satte sig på plats igen och drog en djup lättnadens suck. Antonia tittade på honom, han nickade, och hon saktade ner.
"Bra. Då kan vi åka till Månen" sa Antonia.
"Vill ni höra mig vissla 'Ode to joy' baklänges?" frågade jag.

Ett skarpt ”nej” hördes från både Antonia och Bertilsson. Jag suckade uppgivet. Varför fick jag inte hjälpa med att lätta stämningen? Vi var väl säkra nu? Förföljarna hade sin kontroll och borde vara nöjda. Det är egentligen vi som borde förfölja dem då jag gärna skulle ha både fjärrkontrollen och TV:n. Fast Antonia och Bertilsson skulle säkert inte vända så att jag kan få en TV. Antonia brydde sig varken om kattsanden eller teet. Hur kunde hon leva utan mig? Hon måste svälta hela tiden då hon aldrig verkar prioritera det väsentliga i livet. Jag rycktes ur mina tankar av att mitt huvud, som hade legat mot kattburen jag placerat på sätet bredvid mig, studsade till och dunkade mot burens kant. Antonia hade tryckt på gasen igen.
”Kör försiktigare!”, snäste jag och funderade på om det var värt risken att vila mitt huvud mot buren igen.
”Kan du inte bara vara tyst för en gångs skull?”, undrade Bertilsson som hade dragit fram några papper. Han granskade dessa noggrant.
”Jag är glad att jag aldrig behövt vara på en road trip med er”, kontrade jag och letade efter något mjukt jag kanske kunde lägga mot burens kant. Bilen verkade dock vara tom på användbara saker.

Plötsligt blev det helt mörkt runt oss. Inne i bilen lyste datorskärmen, som Bertilsson vinklade så jag inte kunde se den.
"Nu bör vi vara säkra", sa Antonia och saktade ner farten.
"Kan jag sätta mig upp då?" frågade jag och fick ett jakande svar, så det gjorde jag. Jag tittade ut genom fönstret och såg mest mörker. Det verkade som att vi körde neråt. Länge.
"Om du är snäll och försöker nå en kartong i bakluckan så finns det dricka i den. Jag tror vi alla behöver det nu", sa Antonia. Jag nickade uppmuntrande och satt still, tills jag insåg att det nog inte var Bertilsson hon sa det till utan mig. Så än en gång fick jag krångla runt i baksätet. Jag fick mycket riktigt tag i en kartong, och i den kände jag välbekanta cylindriska, svala, hårda saker. Läskburkar! Jag tog upp tre och sträckte fram två av dem. Det var ju mörkt så jag hade ingen aning om vad det var, men jag var törstig så jag brydde mig inte så värst om detaljerna.
"Varför ger du mig en konservburk med pölsa?" frågade Bertilsson.
"Oj", svarade jag och skyndade mig att ta fram en till läskburk. Sen öppnade jag min. Det var svalt och gott.
"Men Baltazar då?" frågade jag sen.
"Vi är strax framme. Han ska få vatten och mat snart", svarade Antonia och svängde av. Jag reflekterade över att det var andra gången på samma dygn (tror jag, eller på två dygn) som vi tre var tillsammans nere under marken i en tunnel. Jag kom inte fram till någon slutsats, men jag hade läsk, Baltazar sov gott och ingen sköt på oss så trots att jag verkligen behövde duscha kändes det rätt så bra. Undrar om Baltazar skulle låta mig bada honom? Jag hoppades det, för han luktade inte heller direkt rosor och skäsch… sjäsj… chärs… andra blommor.
Antonia stannade bilen och klev ut. Så lystes tunneln upp, så jag tror hon hittade en lysknapp! Bra jobbat. Bertilsson gick också ut i tunneln. Han hade redan lagt ner laptopen i väskan.
"Du får gärna komma ut, du med", sa Antonia efter en stunds tystnad och då gjorde jag det. Jag tog förstås med mig transportburen med Baltazar. Vi gick en liten bit, och så öppnade Antonia en ståldörr. Bakom den fanns en hiss. Vi gick in i den. Antonia tryckte på en knapp och höll för näsan. Bertilsson såg besvärad ut.
"Nu är det bra om du låter oss sköta snacket", sa Bertilsson till Baltazar. Eller till mig. Svårt att veta, för han flackade med blicken.
"Hörde du det nu?" frågade jag Baltazar för säkerhets skull, för att visa att jag var med på noterna. Baltazar jamade till svar. Klok kisse!

Antonia suckade irriterat men sa inget. Jag blev osäker på om det kanske ändå var hon han menat men för att undvika att få sig en känga bestämde jag mig för att tiga. Bertilsson skulle säkert knuffa till mig eller annat om min hjälp behövdes. Hissens dörrar stängde sig sakta och med ett ryck började vi åka i det lilla schaktet. Men vi åkte inte uppåt utan neråt? Trots att Antonia tryckt på trean. Märkte dem inte det? De verkade så lugna. Eller inbillade jag mig bara det hela? Vi kanske åkte uppåt. Jag lyckades inte lista ut svaret innan hissen stannade med ett ryck och dörrarna öppnades med ett öronbedövande gnisslande. Vem som än äger denna lokal borde fixa sin hiss. Det där var säkert en illegal ljudnivå. Baltazar jamade missnöjt.
"Kom ihåg, vi sköter snacket", påminde mig Bertilsson. Trodde han jag var senil? Eller var han kanske osäker på om han redan sagt det eller inte? De andra hade redan börjat gå så jag fick småspringa i kapp innan jag sedan försökte anpassa mig efter deras gånghastighet. Då jag var längre än dem och mina steg större funkade det inte att gå i jämnsteg. Det som hade sett så coolt ut. Något annat som var häftigt var korridoren vi befann oss i. Golvet bestod av vit marmor, eller motsvarande material, väggarna var grå men med ett blått färgband. Och det nog konstigaste var det svävande taklamporna som flyttade sig med oss! En på höger sida och en på vänster. Fascinerat sträckte jag ut en hand mot ljuskällan på vänster sida som var närmst mig men den flytt sade sig åt sidan. Som tur var såg Antonia och Bertilsson mig inte då jag gick bakom dem. Plötsligt stannade dem. Vi stod framför en stor järndörr. Antonia knackade vilket utlöste ett eko.

Dörren gled tyst upp, vilket fascinerade mig. En så stor tung dörr borde ju ha låtit dramatisk. Men vi gick in, och så gled dörren lika tyst igen. Av någon anledning skrämde det mig, och jag tänkte "nu är det ute med oss". Vi var inne i vad som såg ut som en kommandocentral på en rymdbas. Det var några personer där. Alla var klädda i vita overaller. En tjej skuttade fram till oss och sa "Jag kan ta katten nu". Jag hann inte ens reagera innan hon försvann med transportburen. Baltazar jamade inte ens, och jag fylldes av fasa! Vad skulle de göra med honom? Jag ryckte Antonia i ärmen och kraxade hest "V-vad … vad … vad?", och Antonia svarade "Ja, vi ska snart få lunch. Lugna dig!" Jag blev inte alls lugn. Det var som att jag inte ens kände henne längre! Vad var hon för monster?
"JAG TÄNKER INTE ALLS ÄTA KATT!" skrek jag hysteriskt. Alla vände sig om och stirrade. Antonia sa "Behövde inte du duscha?", räckte mig ett badlakan (varifrån fick hon det? Hur? När?) och pekade mot en dörr. Innan jag hann hämta mig gick dörren upp och Baltazar spatserade ut med svansen i vädret. Han såg ut som om han alltid hade varit hemmastadd här. Eller … har de gjort en hologramkatt av honom? Försöker de lura mig? Mig lurar de inte!! Jag ska bara duscha först, och sen ska jag allt säga precis vad jag tycker.
Hologramkatten Baltazar blev serverad kattmat och vatten och lät sig väl smaka. Det såg helt naturligt ut. Men alla vet ju att hologram också äter, så … eller? Kanske inte. Jag provklappade katten, som visade sig vara en helt vanlig Baltazar, fast nu luktade han inte längre illa. Jag märkte plötsligt hur trött jag var och gled sakta ner på golvet …

När jag slog upp ögonen igen var det första jag kände en dånande smärta som spred sig från höften, upp genom ryggraden och slutade vid pannbenet. Dessutom var min högra arm bortdomnad. Med några långsamma rörelser försökte jag få liv i kroppen. Ett harklande hördes framför mig mitt i stretchandet.
”Det är mat strax”, klingade Antonias stränga röst. Min blick vandrade upp från hennes skor och mot hennes ansikte. Blicken var som vanligt hård och hennes svarta hår fick henne att se mer häxlik ut. Det läskigaste med henne var dock att hon alltid verkade ha koll på läget. Skrämmande. Eller kanske hade hon skapat allt detta för att lura mig? Men varför? Och hur lyckades hon skapa hologram?
”Du bör fixa dig lite innan middagen”, la hon till innan hon vände på klacken. Jag suckade tungt. Det vita, blänkande golvet var kanske inte den skönaste sovplatsen men jag hade gärna legat kvar. Bara slutit ögonen för ytterligare ett par minuter. Det hade varit skönt. Himmelskt skönt hade det varit om jag hade befunnit mig i en säng. Och rena paradiset om en varm kopp English Breakfast hade stått redo när jag öppnade ögonen dagen därpå. Tyvärr tvivlade jag på att detta rymdstationslaboratorium skulle erbjuda den servicen.

Baltazar kom jamandes fram. Jag gick upp plågsamt, varför hade jag så ont? Jag tittade mig omkring. Drog på en tjockare tröja då det var kallt. Varför skulle dem lurat mig? Aja tänkte jag, jag får ta en dusch, så tar jag reda på det senare. Jag gick långsamt mot det rum jag trodde hade en dusch, med fötterna släpandes. Jag hade med mig andra kläder hängandes på armen. Jag suckade när jag gick in, jag duschade en snabbis och tog på mig kläder. Jag fixade håret snabbt innan jag hörde Antonia: "Kom ut nu! Skynda!" sade hon högt. Jag funderade varför vi alltid skulle skynda oss. Varför kunde jag inte få lite te? Var det verkligen så mycket besvär? Jag gick ut ur rummet, där stod hologram Antonia, vad ville hon nu? Jag kände smärtan i hela kroppen växa. Jag hann bara tänka " vad händ…" innan jag…

… vaknade igen.
"Det var på tiden. Du har sovit i tolv timmar. Jag trodde du åtminstone skulle äta först", sa Antonia. Anade jag oro i hennes röst? Eller var det bara oråd jag anade?
"Du har visst lyckats bryta ett revben, så du kanske inte ska öva elitgymnastik på ett tag", fortsatte Antonia. Elitgymnastik? Jag?
"Men jag …", sa jag och satte mig snabbt upp. Det ångrade jag genast och skrek till. Antonia sträckte fram ett glas vatten och ett litet piller.
"Ska det inte vara två piller, och jag ska välja det rätta?" frågade jag. Antonia rynkade på näsan och tryckte pillret i min hand.
"Det är smärtstillande, din fåntratt", sa hon och satte glaset i den andra handen. Jag försökte lägga ner pillret i glaset, men hon hejdade mig och pekade på min mun.
"Jag undrar om du har fått en hjärnskakning också, eller om du bara gör dig korkad", sa hon, men sen log hon när jag svalde pillret. Åh, nej. Var det en fälla? Jag försökte känna efter om giftet spred sig i kroppen … smärtan kändes mindre, så oavsett vilket var det win-win. Jag försöker alltid se den positiva sidan.
"Finns det något käk här?" frågade jag.
"Ja, vill du ha frukost, lunch eller middag? Du har missat alla måltiderna hittills", svarade Antonia.
"En av varje, tack", svarade jag, som plötsligt kände hur hungrig jag var. Baltazar tassade fram och spann nöjt. Jag böjde mig fram för att klappa honom, skrek till av smärta och ändrade mig. Antonia tog upp katten i famnen, och äntligen kunde jag klappa honom. Vilken lycka! Nu skulle det smaka bra med lite … mycket mat!

Efter att jag fått klappa min älskade Baltazar – som för övrigt inte verkade vara ett hologram ändå – släppte hon ner honom igen. Jag ville protestera men mindes att hon nog var tvungen att beställa min mat någonstans. Eller laga? Jag visste inte om vi befann oss på någon konstig arbetsplats, i något udda hotell eller i en galen vetenskapsmans rymdskepp. Och även om det sista alternativet verkade väldigt häftigt så hoppades jag på alternativ 2. Ett hotell brukade i alla fall ha bra mat. Säkert också te.
”Jag ska se till att du får något att äta”, muttrade hon och ville precis lämna det väldigt vita, nästan kliniska, rummet.
”En kopp Earl Grey om det möjligen går att få tag på”, bad jag lite försynt. Till min stora förvånad nickade Antonia bara och försvann ut i den oändliga korridoren. Jag suckade nöjt och satte mig försiktigt i en vit, fåtölj-liknande skapelse. Sittdynan var mjuk men ryggstödet kombinerat med mitt brutna revben var en dålig kombination. Jag flyttade mig fram i sittpjäsen och såg till att trycka bak plymån så att den inte skulle halka med. Jag ville verkligen inte rasa i backen. Baltazar tog tillfället i akt och passade på att hoppa upp i min famn där han sedan började bädda.

Jag hade lyckats hålla mig kvar på stolen ett tag nu. Jag funderade i mitt stilla sinne, när kommer hon igentligen? Vart var vi? Allt var så tyst och stilla. Varför var det tyst? Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Jag hörde en dörr öppnas, Antonia kom in med te! Som jag längtat.. Baltazar låg lugnt i mitt knä. Genast kom jag på det… Kattsanden, hade vi fått tag på det? Nej.. Det tror jag inte. Antonia sa "maten kommer snart men här har du ditt te" hon hade blivit på bättre humör, lite läskigt faktiskt. Hon är aldrig på bra humör när jag sett henne. Jag tog försiktigt imot mitt te, jag drack långsamt, det var gott. Vart hadde Bertilson tagit vägen frågade jag mig själv. Var inte han med oss? Jag kännande mig väldigt snurrig. Varför hade inte någon berättat något för mig?

Snart rullade Antonia in en liten vagn med mat, dryck, bröd och smör.
"Salladen först, tack", sa jag, som hade läst i en artikel att det var bäst för matsmältningen att äta sallad före annan mat. Antonia nickade och la upp sallad i en egen skål.
"Jag vet, jag minns att du vill ha det så", svarade hon när hon gav mig skålen. Medan jag slukade den la hon upp potatis, kokta morötter, grönsaksbiff och någon röra som såg väldigt god ut på en tallrik. Oj, vad hungrig jag var! Jag morrade nästan innan hon ställde tallriken framför mig. Medan jag åt sa hon att det kommer en doktor och tittar på mig snart. Tittar på? Jag var upptagen med att äta och ville inte avbryta det för att ställa frågor, men undrade för mig själv om jag var så tjusig att folk ville titta på mig, eller vad det kunde vara annars.
"Tyvärr kan jag inte vara med dig då, jag och Bertilsson har fullt upp med Silk, du vet, men som du ser finns det mer mat på vagnen om du vill ha. Se upp så du inte dråsar i golvet igen", sa Antonia. Jag nickade och tänkte "jag vet inte alls!" medan jag lassade in mer mat i munnen.
"Te?" frågade jag snabbt mellan tuggorna, och Antonia pekade på en tekanna. Jag log lättat och fortsatte äta. Antonia gick, och snart kom en helt vanlig dam utan läkarrock eller spegel på pannan eller doktorsväska in.
"Hej, jag är doktor Dingo", sa hon. Jag frustade till och började hosta. Hon väntade tålmodigt tills jag hade hämtat mig lite. Sen ville hon titta på mina ögon medan hon lyste mig i ansiktet med en liten lampa. Hon bad mig titta åt olika håll, och då snurrade det till i skallen igen. Turligt nog stod doktorn nära och kunde dämpa fallet, och jag …

“Hoppsan!” sa doktorn när hon fångade upp mig. Hon såg så bekymrad ut att jag inte kunde låta bli att fråga:
“What’s up doc?”
Hon tvekade en nanosekund innan hon svarade.
“Du har nog en hjärnskakning, minst. Det är inte bra.”
Det sista lät som om hon mest tänkte högt.
“Så…?”
“Lägg dig och vila lite så ordnar det sig nog,” svarade hon hurtigt.
“Ta två av de här och ring mig imorgon?”
Hon blinkade.
“Ja… Jag säger till de andra att ge dig något för huvudvärken.”
Så gick hon.
Jag tittade på Baltazar som omsorgsfullt putsade sitt högra öra med tassen och kastade till honom en av kattgodisarna.
Den försvann så snabbt att det tycktes mig som om han dammsugit upp den.
“Ajsing bajsing lilla katt, du får ont i magen.” sa jag och sjönk ner på britsen.
Baltazar hoppade upp bredvid och buffade mot min arm.
“Tur det är nån som uppskattar referenshumor. Vad är det här för ställe egentligen? Allt är bara grått, inga fönster. Det är i och för sig inte så konstigt, vi är väl vem vet hur många mil under marken men…” sa jag och kliade Baltazar bakom örat. Plötsligt kände jag en tunn tråd runt hans hals.
“Men du har väl aldrig haft halsband..?”
Tråden var tunn och när jag följde den med fingrarna upptäckte jag en liten vit tub. Den syntes dåligt eftersom den hamnat precis på Baltazars vita bröstfläck.
“Var det meningen?”mumlade jag och öppnade den lilla tuben.
Inuti var en liten papperslapp med Antonias handstil.

Jag stirrade förvirrat på det lilla pappret. Det gick knappt att tyda symbolerna som Antonia skrivit ner. Jag höll upp lappen mot taklampan i hopp om att det egentliga meddelandet var dolt och först kulle dyka upp med hjälp av ljus. Eller var det en flamma man skulle hålla lappar med dolda meddelanden mot? Jag mindes inte… Jag vek lappen igen och öppnade den på nytt i hopp om att texten skulle bli synlig. Vilken hemsk människa Antonia var som fyllt en lapp med siffror! Fem rader.

Y 4 2
X 1 9 7 4
A 7 3
1 3 0 3

Hon hade verkligen varit sparsam med bokstäverna. Hur i hela friden kunde hon tro att dessa tal skulle hjälpa mig? Eller skulle jag hitta talen hör i byggnaden? Kanske? Jag var kanske deras hemliga vapen. Medan dem distraherar vem som än äger denna skumma lya så var det säkert min uppgift att leta efter talen! Men läkaren hade sagt åt mig att vila. Jag suckade tungt och stoppade tillbaka lappen i den lilla kapseln. Man kan inte ignorera en läkares årder och talen lär inte försvinna så länge de inte är gjorda av mat eller har ben. Ben. Kycklingben. Kycklinglår. Jag må ha ätit för bara någon timme sedan men ett eller annat kycklinglår med blomkål och gräddsås vore underbart just nu. Förhoppningsvis kommer Antonia snart.

Nej minsann. Så lätt ska de inte komma undan. Jag tar genast fram lappen igen. Jag håller den mot ljuset, kanske det finns osynlig skrift på den! Eller kanske inte. Aha! Nu ser jag mönstret på lappen! Hon trodde hon var smart, men jag är smartare!
Det står YXA!!
… är det ett illa dolt hot? Yxa?
42, det var enkelt. Det är ju svaret på frågan om livet, universum och allting. Ha!
(Men på allvar, är det ett hot?)
1974 … vad hände då? Slaget vid Hastings? Freden vid Brömsebro? Sverige vann Eurovisionsfestivalen? Jag vet att jag är på rätt spår!
(Yxa? Menar hon en riktig yxa? Varför satte hon fast lappen på Baltazar? Han kan väl inte hantera en yxa? Eller?)
73 … det får jag återkomma till senare. Det verkar vara en stabil siffra.
(Ska jag hugga ved? Jag ser varken trä eller yxor här inne så för tillfället kan jag ta det lugnt. Nej, vänta, jag tror hon har missat en bokstav! Det ska förstås stå BYXA! Ha! Vilken amatör! Var finns det en penna?)

1303. Ingen bokstav före. Men jag är före! Ett helt steg före dem. Bokstaven B som i BYXA saknas. B måste betyda Birgitta, Sveriges första yxkastningsmästare! Hon föddes säkert 1303, och några år senare kastade hon yxan i sjön och blev hela Sveriges hjälte.
      Det snurrar till i skallen igen. Jag måste ta en lur. Än en gång sjunker jag ner mot golvet (det börjar bli en dålig vana, jag måste verkligen sluta med det. Det får bli mitt nyårslöfte) och så blir det mörkt igen …