Jesper gick över torget, med händerna i jackfickorna, axlarna uppskjutna och sparkade en tillplattad cocacolaburk framför sig. En stadsduva flaxade förskräckt upp och flög klumpigt iväg några meter innan den landade och fortsatte picka mellan gatstenarna.

Ylva studsade uppför backen vid teatern, tittade på skulpturen på det lilla teatertorget. Den föreställde en man och två kvinnor i balettposéer. Ylva snurrade runt, gick upp på tå och släppte ut ett lyckligt skratt. De två äldre damerna, som satt på en bänk under den gamla linden stirrade på henne och fnös ogillande innan de fortsatte sitt skvaller om grannen, fru Anderssons gamla katt.

Solen sken och glittrade mellan grenarna och släppte vackra speglingar i ån som gick genom staden. Det var en varm sommardag och staden var full av turister, men i övrigt var staden tom från vänner och bekanta. Alla var på semester, antingen i fjällen, i södra delarna av Sverige, eller… Spanien, Italien, Frankrike, Kroatien eller vad det nu var.

Jesper suckade djupt, lyfte huvudet och tittade sig omkring. Då såg han en skylt, som han inte hade sett trots att han bott i staden i 8 år. FRILUFTSMUSEUM och en pil. "Yippie!" tänkte han ironiskt, men styrde stegen i pilens riktning.

Dansande nerför backen på andra sidan teatern, nynnade Ylva glatt på Idas sommarvisa och styrde stegen mot stadsparkens lummiga skugga med blommor, buskar och träd.

När Jesper kom till stadsparken, sträckte han på sig, tittade sig omkring och andades. Vad stilla det är, tänkte han och såg färgerna, hörde fågelsången och de klingande skratten från barnen som lekte i plaskdammen en bit bort.

"Ouff", Jesper ryckte till och flyttade fötterna i sär för att inte ramla omkull. En tjej i hans ålder, med färggranna kläder, rufsigt hår och glatt ansikte gjorde detsamma. "Oj, ursäkta. Jag såg dig inte."

"Nej, jag förstår det. Jag är ju så liten", hasplade Jesper ur sig.

Ylva, ja för det var Ylva, fnissade.

"Nej, jag menar det. Jag var så inne i mig själv att jag inte såg mig för. Förlåt."

"Det är OK!", muttrade Jesper och vände sig om för att gå vidare.

Ylva sprang i kapp honom och föll in i hans tempo. "Vart är du på väg? Jag tänkte gå till Kvarnparken och se om glasskiosken är öppen. Hänger du med."

Jesper sa inget. Det var ju till Kvarnparkens friluftsmuseum han också var på väg. Med en suck sa han, "Jag har aldrig varit där och jag var faktiskt på väg dit."

Glasskiosken VAR öppen, Ylva och Jesper köpte sig varsin glass och gick bort till bänkarna vid den vackra fontänen med stegrande hästar. Där satte de sig och njöt tysta av sina glassar.

"Konstigt…" sa plötsligt både Ylva och Jesper samtidigt.

Jesper tystnade och sa, "Du först."

Ylva log brett, "Det är konstigt. Jag kände att det här skulle vara en bra dag och att vi sitter här i en underbar oas i vår vackra lilla stad."

Jesper tittade tyst på Ylva och var tyst en lång stund och sa sen, "Det är konstigt, jag kände att det här var en skitdag. Men så hamnade jag här med solsken både uppifrån och bredvid mig, mitt i en grön oas i vår vackra lilla stad."

Han andas in. Den torra, dammiga ökenluften fyller hans lungor. Halsen känns torr, nästan som sandpapper. Mannen suckar tungt och fortsätter sin kamp upp för dynan vars topp verkar vara onåbar. Sanden glider undan under de sandalklädda fötterna vilket får den svarthårige att gång på gång falla handlöst. Den ursprungligen vita tunikan och de vita bomullsbyxorna är vid det här laget beigea, nästan sandfärgade. Klädesplaggen ligger trots svag ökenvind klistrade mot huden och sanden som fastnat i de fuktiga tygstyckena skaver mot skinnet. Krafterna börjar svika honom. Han måste finna en oas innan kroppen ger upp. Han måste överleva. Han stapplar sig vidare. Balansen sviker den uttorkade mannen gång på gång men han fortsätter ändå. Efter vad som känns som en evighet har han nått toppen. Den svarthårige låter sin kropp falla mot marken. Nu ligger han på rygg och flåsar tungt. Med högra handen letar han efter något i sin ena byxficka. Han blir fyndig. Fingrarna fiskar upp en kedja. I kedjans ände hänger ett hjärta som öppnas med ett litet klick. Ett leende pryder nu den lidande mannens läppar när han betraktar de två flickorna på bilden i hjärtat. Med sin smutsiga tumme stryker han över glaset som skyddar bilden innan han stänger hjärtat igen. En tår rinner ner på kinden och lämnar en ljus ränna efter sig där dammlagret nu spolats bort. Han sluter ögonen. Försöker samla sina sista krafter för att överleva. Mannen förblir inte liggande länge då solens strålar värmer huden och får den redan svett dränkte kämpen att känna sig ännu närmre döden. Den svarthårige tar ett djupt andetag och kravlar sig sedan upp på fötterna igen. Först nu passar han på att granska sin omgivning från dynans topp. Blicken fastnar vid något grönt. Brytt gnuggar han sina ögon för att säkerställa att han inte börjat inbilla sig saker. Det blänkande vattnet och levande plantorna är kvar. Han har lyckats. Han har hittat vatten. Hopp sprider sig i kroppen medan mannen otåligt börjar snubbla ner för sanddynan. Mannen rör sig i en betydligt raskare takt och trots att kroppen knappt har ork nog för att hinna med så klarar han att ta sig fram till oasen utan att falla en endaste gång. Väl framme vid vattnet faller han ner på knä. Sina händer formar han till en skål för att dricka. Glädjetårar börjar rinna ner för hans kinder. Han har klarat det. Trots att den svarthårige fortfarande är mitt ute i en öken och inte har någon aning om vart han befinner sig känns det nu som om allt är möjligt. Han är övertygad att han kommer ta sig hem igen. Han kommer att överleva.

Lite sen men, ja…

Han mindes inte hur länge han hade varit försvunnen.
'Försvunnen' låter kanske som ett dramatiskt ord då de flesta förknippar det med folk som gått hädan, i synnerhet om de som Jan-Olof började närma sig ålderns höst.
Nu kan man kanske också fundera på varför en man som är 47 (plus ett och ett halvt dussin som han bestämt inte räknas.) väljer att resa ensam genom ett bergspass i Mexico som har ett så dåligt rykte som den han för närvarande irrat bort sig i, men Jan-Olof har aldrig brytt sig särdeles mycket vad "icke äventyrslystet folk" har för åsikter om honom.
Och själv är han inte ett dugg orolig.
Än så länge…

Han ser på sitt armbandsur, betraktar hur minutvisaren darrande tar sig ett tick framåt, nickar för sig själv och sedan drar änden av den tunna bomullsärmen över klockan igen.
Han vet inte vilken timme det är, då timvisaren som förut hade funnits i klockan hade fallit av, och Jan-Olof aldrig hade kommit sig för med att laga den.
Varför skulle han det?
Hemma i Sverige kan han använda solens position som hjälp till att avgöra ungefärlig timme, det räcker väl?
Jan-olof tycker faktiskt det.
Som nybliven pensionär och innan dess egenföretagare, så kan han göra lite som han vill med sådant.
Minutvisaren hade nu talat om för honom att klockan var 25 över… något.
Ja, hans idéer med klockan kanske inte lämpade sig fullt lika bra i ett bergsmråde med betydligt fler soltimmar än vad han var van vid som stamgäst på puben Klippan hemma i Västerås, men det var så dags att tänka på det nu.

Han visste iallafall att han hade lämnat hotellet för en knapp timme sedan, och att det tog honom 10 minuter på sin höjd till att gå fel, och de senaste 40 minuterna hade han ägnat åt att hitta till rätt väg igen.
Nu var det ju så att Jan-Olof aldrig satte fötterna på en icke-asfalterad väg om han inte behövde, och precis vad man kunde förvänta av en man som Jan-Olof så var hans orienteringsförmåga lika med noll.
Hans far hade en gång rutit åt honom "hur kan man vara så dum att man går vilse på en raksträcka?"
Det var inte svårt alls, men det var något han aldrig upplyste sin retlige far om.

Det var inte förrän vattnet tog slut som han insåg att kanske hade han något att oroa sig över.
Svetten började lacka i pannan, om det var av en plötslig törst efter ett rejält stop öl eller för att temperaturen i ökenområdet nu översteg 38 visste han inte.
Han föll ihop på knä, medans en bitter känsla sköljde över honom som en ovälkommen kalldusch.
Det var verkligen inte rättvist detta.
Han ville bara få se den oas han hade hört så mycket om, och så skulle han dö ensam med bara ett armbandsur där timvisaren saknas som sällskap.

Nu hade dock Jan-Olof en ofantlig tur, då han låg där på stigen att det råkade komma förbi ett gäng brittiska turister just då, och de körde honom tillbaka till hotellet då det visade sig att de bodde på samma hotell.
Turisterna var tydligen inte turister alls, utan studenter från ett universitet.
Vilket kunde inte Jan-Olof, med sin knackiga Engelska, uppfatta men de blev raskt mycket goda vänner.

När Jan-Olof reste hem två veckor senare, så hade han inte bara fått se den "oas" han hade drömt om, han hade även fått e-mail adressen till Patrick Zimmermann, ledaren för den lilla gruppen av studenter, en lång, brunögd och svarthårig man som började närma sig de trettio, och Jan-Olof hade för avsikt att hålla kontakten.
Bara han kunde lista ut hur detta "gmail" fungerade…

Kul att ni skriver! Och bra blir det också! (Även om Jan-Olofs klocka gav mig ångestpåslag)

#3 Inte för sent alls, nästa har inte postats än och även om det hade så kanske den inte inpirerar dig men en gammal utmaning gör det. 🙂

#4: ja, verkligen. 😁

Ahaha, själv skulle jag aldrig stå ut med en sådan klocka. 😅
Fick inspiration till den (klockan alltså) av en 90-tals sketch av Stefan & Krister.

Ah, ja, det är sant.
Var bara att jag hade tänkt mig att skriva och posta tidigare än "sista" dagen. 🤭

#5 Tyckte det var en jättebra detalj men jag vill alltid ha koll på vad klockan är

#6: kändes lite som en typisk "Jan-Olof" sak, och berättar lite hurdan han är som person.

Och inte för att det spelar mycket roll, men puben Klippan i berättelsen har faktiskt funnits.
Dock stängde den igen för ett bra tag sedan.

#1:

WOW !! Vilken poet du är !!

Denna Novell älskade jag !!! Fantastisk!!

#8:

Tack, i min förra lägenhet hade jag massor med havlskrivna noveller, kåserier eller vad man nu ska säga.

Jag började läsa som fyraåring och läste som sexåring Bernard Nordh, Sigge Stark och svenska klassiker, där naturen och miljöerna, samt männskorna beskrevs. Det är lite roligt att lägga märke till människor på stan, hur de rör sig, suckar, leenden, hej hej… samt klumpiga duvor som sagt… För att inte säga naturen och kulturbyggnader som betyder så mycket för mig, som natur- och kulturvägledare. :)

Men sen att få det hela till en lagom lång novell, med början, slut och däremellan en handling… det är sånt, som inte alltid går att krångla ihop. Men nu skrev jag faktiskt bara "rakt upp och ner", utan att tänka.