Har skrivit lite här om att jag jobbat med en Självbiografi med arbetstiteln Havsglas. Nu har jag kommit fram till att jag inte kommer publicera den. Skrev detta på min facebook-vägg

"I senaste numret av tidningen Skriva fanns en artikel om att skriva självbiografiskt, skriva sig fri. Artikeln ställde många bra och viktiga frågor som fick mig att grubbla lite.

När jag började skriva på "Havsglas" var det hela tiden slutmålet publicering. Det är ett effektivt sätt att censurera sig själv, och om ett syfte med att skriva är att bearbeta… Ja, det förtar en del av det syftet.
En väldigt relevant fråga artikeln ställde var: Måste det bli en bok?
En bok, som jag ger ut nu kommer finnas kvar om 15-20 år och längre. Kan jag stå för det jag skrivit då också?
Och när man skrivit sig fri, satt allt som gör ont på pränt, sen då? Jag har en tanke om att skriva fiktion men om jag skulle släppa en Självbiografi det första jag gör så blir det mycket att följa upp känslomässigt.

Jag har skrivit ungefär halva boken hittills. Fram till cirka 2011 men bara nån enstaka anteckning om något efter. Det jag skrivit har jag filat på samtdigt som jag dragit mig för att skriva resten. Det är av flera anledningar, tror jag. Först och främst ligger det närmre i tid, jag är inte helt säker på att jag är färdig själv med allt. Boken fortsätter också, jag hade gärna velat haft ett konkret avslut på allting, men det kommer inte riktigt. Men det viktigaste, och det här hjälpte artikeln mig att förstå: Även om jag intalat mig själv att detta är Min historia, mitt perspektiv så följer andra oundvikligen med i den strömmen
Jag hade tänkt ta upp individer som i mitt tycke agerat oprofessionellt och har försvarat det inför mig själv med (parafraserar nu): Om folk hade velat att du skulle tala väl om dom skulle de uppfört sig bättre. De hade fått skylla sig själva. Det kan jag fortfarande tycka, men det jag inte ville tänka på var att alla de fantastiska människor på vägen också lämnas ut. Även om jag inte skriver något ofördelaktigt så, blottas människor jag är rädd om.
Saker kan också tas ur sammanhang. Med klimatet på sociala medier, saker tolkas och vrids till det oienkännliga på sätt som man inte kan förutse och det har jag ingen kontroll över.

Så, egentligen, det var inget svårt beslut. Faktiskt var det en lättnad på flera sätt.
Jag kommer fortfarande skriva allt men jag kommer inte att publicera.
Nu kan jag också skriva precis all jag vill utan att behöva fundera på om det passar in i någon dramatisk kurva, om det blir för mycket av samma, om något blir För personligt och jag behöver inte byta namn på allt och alla. (Seriöst, jag är en namn-nörd av rang men det är en bitch att försöka hitta olika).
Om den blir klar kommer jag erbjuda två personer att läsa den, och antagligen barnen också när de bivit vuxna. Om nån skulle vara intresserad så kan ni ju fråga snällt 😉 men jag förbehåller mig rätten att säga nej.

Tänker ändå att jag har ett hyfsat unikt levnadsöde (hoppas jag i alla fall, skulle inte önska den skiten på någon) så jag har en tanke om att göra några instagraminlägg där jag skriver allt (hittills) i stora drag.

Tack tidningenskriva för denna insikt!"