Jag skulle mer än gärna få feedback på den här novellen jag har skrivit skriv gärna exakt hur ni tänker om den/vad jag kan ändra. Kanske har jag t.o.m gjort helt fel så att det inte klassas som en novell haha så skriv verkligen allt ni kan komma på<3

Maskrosbarn
Pappa låg på soffan okontaktbar, mamma hade inte varit hemma på fyra dagar. Kylskåpet var tomt och lägenheten var stökig, pappa hade nyårsfest med sina kompisar häromdagen. Skolan började om en vecka, gud vad jag längtade. I skolan kände jag mig trygg, skolmaten blev min enda måltid på dagen. Mina kompisar i skolan visste ingenting de trodde bara jag var en glad prick. Min humor var min försvarsmekanism.

Nu kom dagen, skolan började. Jag gick in genom skolans stora entré. Mina kompisar hade inte hört av sig på hela lovet, undrar om jag gjorde något fel. Mina tankar snurrade och jag kände hur ångesten växte inuti mig. Jag hörde hur klasskamraterna viskade om mig, att jag luktade äckligt. Vad var det för fel på mig? Utan att tänka sprang jag snabbt ut från klassrummet tårarna rann från ögonen ner på mina röda kinder, mina ben var så svaga av näringsbrist, jag kunde knappt bära mig själv. Jag föll mot marken. I bakgrunden hörde jag klassen skratta åt mig men försökte långsamt ställa mig upp. Ovetandes om att min mentor såg blåmärkena på mina armar. Skolan som en gång var min trygga plats förvandlades till ännu ett helvete.

Jag kom hem och lägenheten var lika kaos som vanligt. Jag la mig helt slut på min madrass, men precis då plingade det på dörren. Jag började röra mig trött mot dörren och fötterna släpades i golvet. När jag öppnade var det Socialtjänsten och två poliser. Utan att få veta någonting innan så skulle jag tydligen placeras i familjehem. Jag blev tom, helt tom. Jag kände ingenting.

Efter ett år i familjehem så skulle jag få komma hem, jag var extremt nervös. Skulle pappa vara glad eller hade han en dålig dag? Efter att jag hade packat ner mina grejer var jag redo att åka hemåt. Efter en timme var jag hemma igen. Polisen följde med till dörren men när jag klev över tröskeln in så stängdes dörren bakom mig, jag blev rädd för jag kände igen blicken i pappas ögon. Hjärtat började slå snabbt och hårt och jag hörde hur han började skrika och kalla mig för hora. Mina ögon började vattnas medans jag kände hur min pappa våldtog mig. Jag försökte få mammas uppmärksamhet men hon gick in i rummet bredvid. När han var klar så började jag få slag mot min kropp. Till skillnad från andra gånger så slutade han aldrig, han slog bara hårdare ju mer jag bad honom att sluta. Nu finns bara minnen av mig kvar på jorden, min egen pappa tog mitt liv. Jag var bara tretton år.