Skulle vilja ha lite kritik på det här utkastet :)

Besatt

av kärlek och hämnd

“Kom nu, Idun”. Med ett ryck väcktes jag ur min sömn. Framför mig sprakade elden i den öppna spisen.

Hon stirrade kallt på mig, ”Det är dags att äta”. Isobel ryckte sin kappa från kroken. Hon öppnade den tjocka trädörren och jag insåg att jag behövde skynda mig. Jag hoppade kvickt ur fåtöljen och tog snabbt på mig mina stövlar. Jag drog vårdslöst ned jackan från aluminiumkroken som med ett klirr dunsade i det hårda stengolvet.

Jag stängde ytterdörren bakom mig och sprang in i den mörka skogen för att hitta Isobel. Vi går i tystnad bredvid varandra och träden reser sig som en allé runt oss.

”Där!” sa Isobel lågt och pekade på ett ensamt rådjur. Sakta smög hon fram till det stackars djuret. Hon tittade upp mot himlen och öppnade munnen, hennes hörntänder var spetsiga, hon böjde sig ned mot det försvarslösa djuret och hon borrade ned sina tänder djupt i den bara halsen.

Den här synen hade första gången skrämt Idun, men hon visste att detta var nödvändigt. Även vampyrer måste ju äta, vi tål inte mänsklig mat.

Isobel tittade upp, hennes svarta korta hår och hennes bleka ansikte var fullt av blod. Hon tog ett steg bort från rådjuret. Jag gick fram och öppnade munnen, även mina hörntänder är spetsiga. Jag tömde rådjuret på det sista blodet medan Isobel hungrigt tittade på.

Vi började gå tillbaka till stugan som syntes som ett fjärran ljus.

Både två hade varit mycket tystlåtna den senaste tiden och de visste båda varför. Dagen då ”Planen” skulle utföras började närma sig. Att det någon gång skulle hända visste hon, men att dagen bara kom närmare och närmare kunde hon inte riktigt förstå.

Den svarta natten låg som en slöja över det kala landskapet, mörkret var nu så totalt att hon inte kunde se sin hand framför sig.

Med Isobel som guide närmade de sig den lilla stugan.

Dörren knarrade när de öppnade den, Idun gick hemmastadd in och slängde av sig skorna för att sedan sträcka sig efter borsten på soffbordet. Hon borstade vant sitt axellånga, bruna hår tills det blänkte. Isobel tittade förundrat på Idun, sådana mänskliga påhitt hade hon själv glömt bort för länge sedan.

*

Det var morgon i den lilla byn som varit i varulvarnas makt så länge folket kunde minnas. På gatorna började det livas, handelsmän försökte sälja sina varor till förbipasserande människor och musikanter försökte tjäna ihop en slant genom att sjunga och spela.

Själv sysslade han inte med sådana påhitt, han var ju byns ledare, enligt honom själv. Han gick fram till det ensamma fönstret och tittade ut, solen gick upp över krönet på berget. Han lade handen framför ögonen då några av solens strålar lyckades leta sig in i hans rum. Det var på dagen han och hans anhängare hade ett försprång. Han spottade ut genom fönstret med en avskyvärd min och slog upp dörrarna till matsalen. Han gick fram till det avlånga bordet och satte sig ned med en bestämd duns på en av stolarna. ”VAR ÄR MIN MAT?” brölade han ut i luften medveten om att någon skulle snappa upp det. Nästan omedelbart öppnades köksdörrarna och en tjänare puttades ut. ”Va-a-a-ad vi-i-i-ill l du h-a-a, ers ma-a-a-jestät?”, stammade han samtidig som han satt sig på knä för att visa sin tillgivenhet. Med blixtar i ögonen stirrade Luke på den undernådige, ”Vad jag vill ha?” sa han med en aning sarkastisk röst. Han stirrade på nytt på tjänaren som började känna sig en aning obekväm med situationen.

Luke reste på sig och gick fram till tjänaren, som nu nästan låg på golvet. Han böjde sig ner så pass nära att tjänaren kunde känna hans andedräkt. Luke öppnade munnen, innan tjänaren ens hunnit skrika, hade hans hals obarmhärtigt blivit avsliten och blodet forsade ut från det som en gång varit en människa.

Luke tågade in i matsalen och gick direkt fram till kocken, ”Tack för maten”, sa han hjärtligt. ”Men vi har ju inte gett er någon mat.”, sa kocken med ett förbryllat ansiktsuttryck. ”Ojdå” sa Luke stöddigt. Han marscherade rakt fram och slog upp dörrarna till bakgården, han var redan nöjd med dagen.

*

Hon smög sakta fram till den knarrande dörren. En liten fest kunde väl inte skada? Men att den hölls natten innan det var fullmåne kunde. Men hon är faktiskt sexton, hon kan ta hand om sig själv. Dessutom kommer Isobel inte ens märka att hon är borta, hon sitter instäng i sitt rum större delen av dagen.

Idun lade sin hand på dörrhandtaget och öppnade sakta dörren samtidigt som hon blundade och bad att inte Isobel skulle höra henne. Månen lyste över landskapet och snön gnistrade.

Hon började sakta gå till den angivna platsen, som faktiskt inte låg jättelångt bort från stugan.

*

Jag öppnade sakta ögonen. Till sin lättnad upptäckte jag att jag låg i sitt rum. Under sitt sjuttonåriga liv hade han aldrig festat så hårt, han kom knappt ihåg något från igår natt. Men en speciell tjej kom han ihåg, Idun var bestämt hennes namn. Jag kanske kan besöka henne idag? Han slängde en blick på klockan och konstaterade snabbt att det var dags att gå upp. Två fötter över sängkanten, nu är det bara att häva sig upp. Några mödosamma steg till och jag skulle vara framme vid garderoben. Solen tittade fram, det stack i hans ögon och huvudet bultade.

Jag gick sakta in till matsalsbordet och satte sig försiktigt på en av stolarna vid den ena kortsidan av det avlånga bordet. Jag hoppas att de inte frågade vad Luke vill ha tänkte han tyst. Efter en stund kom en från kökspersonalen ut, hon var rödgråten och hennes rädsla var uppenbar. ”Åhnej! Har Luke gjort det igen?” frågade jag bedrövat. ”Ja, han tog Thomas” stockade hon fram ”Jag beklagar sorgen” sa jag, och jag menade det. Jag hade börjat bli riktigt trött på Luke och hans hyss, även fast jag är hundrasjuttiotvå år yngre än honom är jag så mycket mer förståndig.

Jag åt min frukost i lugn och ro samtidigt som jag försökte komma ihåg vad som egentligen hade hänt igår natt. Idun och jag hade kommit bra överens och jag hade kysst henne, eller.. var det Idun jag hade kysst? Hmm.. det här börjar bli pinsamt..

Efter en snabbdusch och ett par rena kläder struttade Emil ut på bakgården.

”Emil! Hur var festen, min kära broder?” ropade Luke från en av bänkarna i den stora trädgården. Jag satte mig brevid honom. ”Den var.. ehm.. kul..” svarade jag tveksamt. ”Ja, med tanke på att du kom hem stupfull sex i morse kan jag väl inte förvänta mig något annat svar” sa han kaxigt. Jag mumlade något ohörbart till svar för att sedan fortsätta ut ur slottet. ”Var ska du?” ropade Luke efter mig, men jag svarade inte ens. Det enda jag kunde tänka på var Idun. Jag måste få träffa henne igen, jag måste få se hennes bruna ögon och hennes underbara leende igen.

*

Som Idun hade trott märkte inte Isobel någonting. Allting hade gått galant, förutom att hon stank sprit. Hon hade vaknat helt oskadd i sin säng, hon borrade ned huvudet i kudden och log, åh Emil. Hon hade fallit för honom första gången deras blickar hade mötts.

De hade spenderat kvällen lite avsides från festen, de hade pratat och till slut, hon fick gåshud, hade han kysst henne.

Hon väcktes snabbt ur sina drömmerier när Isobel kom inklampandes och drog av henne täcket. ”Kom igen nu Idun, vi måste PLANERA!” sa hon en aning förhoppningsfullt. Hmmpf, om inte annat skulle man kunna tro att hon var besatt av den här ”planen”, men det kanske hon är.

”Klä på dig nu Idun!” sa hon otåligt. Isobel vände på klacken, gick in i sitt rum och stängde dörren.

Jag satte mig upp i sängen, plötsligt hörde jag hur någon knackade på fönstret. Jag gick försiktigt fram till fönstret, jag ser en brun kalufs sticka upp så jag öppnade hoppfullt fönstret. Jag mötte hans bruna ögon. ”Kom Idun, bara en liten stund.” Jag tittade på honom, han var så söt.

Jag försökte klättra ut genom fönstret och han tog emot mig. Jag har aldrig varit såhär kär, snälla ta honom inte ifrån mig, tänkte jag stilla.

*

År 1820

”Neej!” Hon skrek ett hjärtskärande skrik”inte mitt barn!”, men hennes skrik gjorde ingen skillnad, den spöklika varelsen slukade sakta det hjälplösa barnet. Hennes man, vampyren Elias, stod framför henne med endast en pinne som vapen, han var beredd att offra sitt liv för henne. Varulvarna som omringade dem hånskrattade åt pinnen som de kunde bryta på bara några sekunder. Luke, varulvarnas ledare, tog ett steg fram och stirrade bistert på Isobel, ”Vampyren är beredd att offra sitt liv för dig, vet du det?” han väntade inget svar utan fortsatte direkt ”det var jag också! Ska du dumpa honom lika kallt som du dumpade mig? Räckte inte min kärlek, eller?” Isobel vågade inte möta hans blick. Luke tog ännu några steg fram tills han stod precis framför Elias. I en rörelse bröt Luke nacken på vampyren. Isobel sjönk gråtandes ned på knä framför sin älskade. ”Nåja, om inte jag får vara lycklig, så ska inte du få vara det heller.” Han tog tag i hennes haka och tittade henne djupt i ögonen, ”Var det värt det?” sa han kaxigt.

”VARULVAR! Jag har utfört det jag kom för! Tillbaks till Galten nu!” Han lämnade Isobel gråtandes på marken utanför stugan. Hans hjärta är krossat, men sitt sinne för hämnd har han kvar.

*

Vi stod utanför Galten, det gigantiska slottet som tornade upp ur byn. Jag visste planen in i minsta detalj, men nervositeten var ändå påtaglig. Isobel hade skaffat silverburkar, eftersom varulvarna inte tål silver, precis som att vampyrer inte tål solljus. Fötterna rörde sig mot palatset men hjärnan hängde inte riktigt med. Jag sätter den ena foten framför den andra så snart borde jag vara framme.

Och så var också fallet, nu står vi framför den meterhöga tegelmuren. Jag tittade på Isobel som satte ned sin ryggsäck på marken och plockade upp ett rep och kastade upp det på muren.

Isobel började långsamt klättra och när hon var en bit upp började även jag klättra. Det kändes som en evighet innan vi stod uppe på muren. Jag blickade ut över skogen och ännu längre bort kunde jag skymta havet.

Det fanns nästan inga vakter, och de som fanns spelade antingen kort eller sov. Isobel hittade slottet på som om det var hennes eget, men det tänkte jag inte mer på. Ingenstans fanns det några spår av att någon ens bodde i slottet. En gång i tiden hade nog allt i slottet varit sagolikt, men den smutsiga tapeten tillsammans med det leriga golvet utgjorde en syn mest liknade ett gammalt spökslott.

Isobel stannade utanför en tjock trädörr, ”Här” mumlade hon. De gjorde sig redo och inte förrän nu förstod Idun att hon kunde dö. Hon viftade bort tanken så gott hon kunde, men den gnagde fortfarande i bakhuvudet. Isobel tog ett par steg fram och sparkade in dörren.

De gick sakta in i rummet, de var fortfarande i stridsberedskap. En gestalt stod vid fönstret och blickade ut över byn, han vände sig sakta om. ”Så du kom till sist” sa han. Isobel svarade inte utan höjde bara en silverburk och var beredd att kasta. Ur skuggorna klev ännu en person fram, Idun flämtade till, det var Emil! ”Nu dödar vi dem” sa Isobel bestämt. ”Nej, jag tänker inte mörda Emil” sa Idun, Isobel tittade oförstående på henne, ”Jag älskar honom” sa Idun med tårar i ögonen. Isobel drog blixtsnabbt fram en silverburk och kastade den på Luke som duckade och undkom burken som krossade rutan bakom honom. Isobel kastade en till burk som denna gång träffade honom rakt i huvudet, tusentals glasbitar flög över stengolvet. Emil rusade fram till Lukes livlösa kropp, Isobel kastade ännu än burk över rummet. ”Neej”, Idun skrek så högt hon kunde, som att hon trodde att hennes skrik kunde stoppa burken som om några sekunder skulle träffa Emil. Hon springer fram till Emil som faller i marken, ”Jag älskar dig” viskar Emil tyst innan han sluter ögonen för att aldrig mer öppna dem.

Idun grät och hennes tårar träffade hans ansikte som nu var kritvitt. Plötsligt slog det henne att Isobel kanske inte hade gått, hon vände sig om men fönstret var öppet och gardinerna fladdrade i vinden, hon var borta. Isobel hade tagit den hon älskade mest ifrån henne.

Hon krävde hämnd.

 

 _// Miranda Wallin, 7B
_