Jag vet inte riktigt hur denna hemsida fungerar, men skulle gärna behöva lite hjälp till en skoluppgift.
Jag ber om ursäkt om jag gjorde något fel, men skulle verkligen uppskatta lite hjälp.

​​- Här får du, sa hon och ger mig en näsduk. En näsduk? Vad ska jagmed den till? Men så märker jag att jag gråter. Jag kollar omkring för att se om någon såg hur patetisk jag var, men ingen var där. Konstig. Det brukar krylla av människor i stan runt den här tiden. Jag ställer mig upp för att tacka den mystiska tjejen, men hon ärborta. Omöjligt, tänker jag. Det finns ingenstans hon kan gömma sig vi var på ett öppet fält. Då märker jag hur konstig hela den här situationen var.
Hur hamnade jag här? Det sista jag minns är att jag låg i min sängen och skulle precis sova. Vart är alla människor, så som det ser ut verkar det vara mitt på dagen. Alla affärer är öppna men inte en enda människa i sikte.

Plötsligt hamnar jag på ett annat ställe. Jag lämnar den dystra staden, där allting förlorade all färg för mig. När jag var liten såg allt normalt ut för mig men ju längre tiden gick börjar jag se min omgivning på ett annorlunda sätt. Träden var inte gröna längre, de färgglada byggnaderna jag växte upp med blev gråa och svarta. Jag trodde att det var något fel med min syn, men med tiden märkte jag hur fel jag hade. När jag var 11 år började jag förlora mina känslor. Jag kunde inte längre känna glädje, jag var tvungen att sätta på ett falsk leende varje gång jag var ute. I början var det svårt och folk tittar konstigt på mig varje gång jag falsk skrattar, eller försökte le. Men tillslut lärde jag mig. Dagen min hund Hugo dog kunde jag inte gråta, så mycket jag än ville så kom det inga tårar. Hugo var min bästa vän och att förlora honom borde påverka mig stort men ingenting hände. Nu i 6 år har jag inte fått ut mig en enda tår, fysiskt smärta var det enda sättet för mig att gråta.

Jag hade ingen aning om vart jag var, det här stället var värre än det förra, jag var omringad av träd, stora nog att nudda himlen. Jag vågade inte gå runt eftersom det var kolsvart här, och jag kunde knappt se bortom mina händer. Jag kände på mig att någon iakttog mig, men jag var inte rädd för jag kunde inte känna något. Men det hade fortfarande varit dumt av mig att gå runt i sånt här mörker. Så jag satte mig ner och lutade mig mot ett träd,jag blunda för att försöka få lite sömn. Men varelsen som iakttog mig lät mig inte. Den börjar röra på sig och knäcker varje gren i vägen, jag tog fram min telefon för att använda ljuset men innan jag satte på den tog den min fot och grävde in sina naglar i mitt ben. Jag skrek av smärta och försökte komma loss men den hade ett hårt grepp om mig.

Jag slänger allt jag hade på den men inget fungerade. Jag hatar mig själv för jag inte känner någon rädsla, det hade kommit till någon nytta nu men jag känner inget. Jag kunde fortfarande inte se varelsen ansikte, men den måste var stor med tanke på hur stor naglarna var. Jag gav upp och var redo på att dö. Vad hade jag att förlora ens, varför kämpa jag? Det e inte så att någon kommer sakna mig, bara ge upp tänker jag. Men min kropp låter mig inte och varelsen verkar inte vilja döda mig, bara orsaka smärta verkar det som. Jag börjar återigen kasta saker på där varelsen ansikte borde vara, men det verkar inte påverka den. Varelsen börjar gräva djupare med sin naglar och försökte åstadkomma smärta. Här satt jag helt försvarslös, men varlesen dödar mig inte. Plötsligt visar varelsen upp sig, där stod den rakt framför mig. Den stirra på mig med sina själlösa ögon vars mörker var självaste natten. Det här var inget vanligt djur, jag har aldrig läst eller hört talas om en sån här varelse. Jag skulle verkligen ha beundrat den om jag inte var bytet.
Plötsligt lutar den sig fram och öppnar munnen. Jag var redo för detta, jag var inte rädd för döden. Jag skulle ha omfamnat den om det inte var smärtsamt.
Men så vaknar något inuti mig, något jag inte har känt på länge. Rädsla.
Jag visste inte hur mycket jag hade saknat den här känslan, hur användt bart den verkligen är. Rädsla var det jag behövde nu för att klara mig, men tiden var på väg på att rinna ut. Varelsen var precis framför mig och var redo för att äta mig. Tänk snabbt, tänk snabbt skriker jag för mig själv. Jag kollar omkring för att hitta något jag kan använda vad som helst. När jag väl börjar få slut på hopp såg jag den, där låg den och stirra på mig. Min telefon. Jag tar tag i den och sätter på högsta ljuset och riktar den mot varelsen ögon. Lyckan jag kände var obeskrivlig när monster släppte sitt grepp och sprang runt i cirklar. Jag ställde mig upp och börja springa. Jag visste att jag inte skulle komma långt med ett skadad ben, men jag måste överleva.
Lustigt tänker jag, för ett par minuter sen ville jag omfamna döden och det var något jag såg framemot. Men här var jag mitt ute i ingenstans med haltande ben och försöker överleva.

Jag försökte springa sic sac för att skaka av mig varelsen men det var för smärtsamt, så jag gav upp. Varelsen var efter mig, jag såg den inte men jag hörde den bryta ner grenar. Den kom närmare och närmare. Jag måste överleva! jag måste komma bort härifrån! Jag vill hem till min familj. Men de sakerna skulle aldrig hända om jag inte gjorde något mot varelsen bakom mig.

Jag blir trött och stannar upp för att hämta andan. Jag vänder mig om för att se om varelsen var nära, och där var den ett par centimeter bort från min ansikte. Jag försökte gå långsamt bakåt, men den lät mig inte. Den gapa återigen och slukade mitt huvud.

Jag vaknar i mitt rum, i en säng dränkt med svett.
Så allting var en dröm.
Skrattretande var hela den här situationen, hela mitt liv faktiskt. behövde jag verkligen en dröm för att veta hur mycket jag verkligen ville leva?Att döden var inte svaret.
Allt kändes normalt, men jag visste att det inte var det. Mina känslor är tillbaka,och jag kan äntligen känna sorg och lycka. Jag kan äntligen le, och skratta.
Jag börjar dagen med något jag inte har gjort på flera år. Min familj brukar alltid äta frukost tillsammans innan jobb och skolan.Jag brukar aldrig lämna mitt rum förrän min buss kommer.
Idag är det en speciell dag.

Jag går ner för att äta frukost.