Det gick en timme, eller två, sedan somnade hon utmattat på sängen, när hon vaknade hade Blacky & Sotis hoppat in i buren, och pep nu efter frukost. Hon suckade, hon hade fruktansvärt ont, när hon ställde sig upp såg hon till sin förvåning att lakanet och täcket var rött, hon kollade ner och insåg att hon hade fått sin första mens. "fan precis när jag inte har någon binda på mig" mumlade hon och reste sig upp, hon kände sig stel i ryggen, det kanske berodde på att hon legat konstigt, eller att hon blev nersläng på massa grenar igår. Det var ju inget roligt sätt att ha sex på direkt. Hon gick in i duschen och duschade sig i 30 minuter. Sedan tog hon på sig nya kläder, hon kollade på dom hon haft dagen innan, dom hade varit helt nya. Och dyar. Hennes föräldrar skulle bli skitsura, men hon brydde sig inte längre. Hon slängde dom på badrumsgolvet och suckade när hon kollade sig i spegeln, hon fixade fort håret i en hästsvans. Men släppte ut det igen. Hon orkade inte bry sig. Hon sminkade sig inte heller, vilket hon alltid var noga med. Hennes föräldrar ville att hon skulle bry sig mycket om hur hon såg ut, dom var trots allt rikast i stan. "Vi måste ju se till att du passar i familjen." sa dom varje gång hon fick någonting nytt. Hon räckte ut tungan till sin spegelbild, "Fy fan, varför är jag alltid så snygg? Varför får jag aldrig vara osminkad." Hon insåg att hon inte behövde bry sig om det just nu. Och gik ut ur badrummet med dom "gamla" kläderna. Hon gik ner och slängde dom i soppåsen och gick mot kylskåpet. "Hmm" tänkte hon och tog vad hon behövde "Morot, gurka, sallad, ost, smör, kål." hon öppnade skafferiet och tog ut "Knäckebröd, 'vanligt' bröd" hon fixade 3 ost mackor till sig själv fort, och skalade morötterna och hackade gurkan och morötterna. Även kålen hackade hon lätt, hon tog lite sallad och la på en tallrik, sedan gick hon upp med marsvinens frukost och gav dom det "här har ni Blacky, å sotis, sallad, gurka och morot och KÅL! Blir väl gött?" sa hon och la in det, samtidigt som hon fyllde på med mera hö och gick till sitt egna badrum och fyllde på med nytt vatten till dom sedan gick hon ner till köket och ställde in allt annat. Tog sina mackor och gick till vardagsrummet. Hon satte på Tv:n och såg att det varit ett mordfall, hon satte i halsen när hon såg Hannas, hennes egen Hanna på Tv! Hon skruvade på volymen lite mer och hörde att dom sa "Hanna, en 15 årig flicka. Bodde på Frölunda Torg tillsammans med mor, far och bror. Blev idag hotad av två 16 åriga killar. Dom bevisade att dom menade allvar genom att slå henne så hon ramlade ihop. Enligt polisen blev hon träffad i bakhuvudet och ligger numera på sjukhus. Hanna's föräldrar är väldigt arga och vill få fast dom som gjorde såhär mot henne. Polisen har inga spår ännu!" Hon kände tårarna rinna, var det samma som varit på henne? Om det var det, varför gav dom sig på Hanna? Vad var dom ute efter? Kände hon dom? Skulle Hanna överleva? Vart var hon? Skulle hon våga åka dit? Ja, självklart. Hanna behövde henne. Hon sprang genast ut i ytterdörren då hon hörde steg bakifrån, sedan mindes hon inte mer än att hon låg i en främmande säng, hon kollade sig omkring. En sköterska stog där och presenterade sig som Sofia. "Hejsan Emelie, Har du vaknat nu? Du kan prata med mig om allting, jag kommer sköta om dig… " började Sofia babbla.  "Ursäkta? Ska jag stanna här? Aldrig i livet." sa hon argt och ställde sig upp, men sjönk ner för alla sladdar som satt fast i henne, hon himlade med ögonen. Polisen kom in, "Kan du prata nu Emelie?" frågade dom henne försiktigt "Jg heter Kent. Och detta är min kollega Cicci." sa han vant. "Emelie, minns du någonting? Du blev slagen i bakhuvudet av någon. Men vem? Såg du någon, hörde du någonting?" frågade Kent lugnt. "Nej, tyvärr. Eller jo. jag hörde någonting. Fotsteg. Någon närmade sig mig bakifrån, men det var så sent, hörde det precis när den var nått steg ifrån mig. Sedan blev allt svart. Och sedan hamnade jag här." sa Emelie ledsamt. "Har detta något att göra med Hanna Nilsson?" frågade hon sedan, Kent kollade förvånat på henne "Varför undrar du?" frågade han förvånat. "Det är min bästis." förklarade hno fort. Kent suckade "Ja, ni blev slagna likadant. Tyvärr ligger ju Hanna ikoma, så vi vet inte om hon hörde någonting. Men jag återkommer när jag vet mera, tack för hjälpen Emelie." sa han lugnt. Hon blängde på han "Vad menar du?! Koma?!" skrek hon och lyckades tappa andan, sofia kollade på henne "Skrik inte!" sa hon lite argt och gav Emelie syrgas, så hon inte skulle få svårare att andas.