Okej, här är en liten dikt jag skrivit.. :) Den andra!

Den handlar om en vän som jag en gång hade.. Han var helt fantastisk, men det tog slut.. Well, jag låter dikten förklara :)

Vad ska jag säga?
Det var år sedan, men jag minns fortfarande.
Din underbara röst, sättet du brukade krama mig på och säga "det är okej".
Alla kvällar när vi satt och pratade i telefon, skrattade, grät. Delade våra känslor.
Vad ska jag säga?
När du stack, när du svek mig.
Fattar du inte hur ont det gjorde? Hur det sved? Hur jag grät?
Jag vet inte varför, det bara tog slut.
Du accepterar mig inte längre, du accepterar inte sättet jag är på. När jag är mig själv.
Vafan ska jag göra då?!
Låtsas att jag är någon annan, för din skull? Ge upp mitt liv för att vara dig till lags?
Jag vill inte, men samtidigt. En röst viskar att det är rätt. Att jag behöver dig.
Minns du inte hur det var? Alla kvällar tillsammans, alla minuter, timmar, dagar, år.
Det var som en dans på rosor, för du var där.
När kompisar eller pojkvänner svek, då fanns du där.
Visade mig att alla killar inte var idioter, du var den underbaraste killen som fanns.
Visade mig att alla kompisar inte försvann, åtminstonde trodde jag så.

Du kan säga till folk att du inte minns mig, att du inte vill ha med mig att göra. Men vi båda vet precis hur det var förut.
Jag vet att alla goda saker tar slut.
Men varför gick det så fort ?