Bra skrivet!!

Min väninna var i det svarta hålet för många år sedan,när hennes barn dog efter en brand i deras radhus…

Det blev en dikta av det sorgliga minnet ;

Dikten

Vad gör man när luften tar slut
och livet känns meningslöst att leva
solen lyser där ute men hos mig öser regnet ner
mitt hjärta blöder och min sorg är så stor

sa till du mig när dina barn dog
Din röst hade förlorat sin klang
och du hade djurets förvirrade blick
Jag såg att du hamnat i ett bottenlöst hål

Vi kramades hela natten
och du skrek ut din sorg; Varför????????

Ingenting kunde jag göra
Bara vara hos dig - hålla om dig
gråta tillsammans med dig
Och du hamrade ut din sorg
Hamrade med knytnävarna i din mage
Slog tills du kräktes igen och igen och igen och igen

När morgonen kom bäddade jag ner dig
lät dig sova - för sömn är helande
Du måste sova för att orka sörja klart
Och jag ska finnas där för dig om igen
älskade goaste käraste vän

© Susanne Strömstedt

inte ett öga tortt… snyft…

Hon säger att var morgon när hon vaknar finns hennes två flickor hos henne,en på var sida om henne i sängen.

Det är t.o.m varmt efter där dom ska ha legat….

Sarah var 4 år och Jennie var 13 år..

Det måste vara en trygghet i sorgen att få känna dem, över om man inte ser dem….

Men man måste gå vidare ändå…