"Man tar gruppbilder också, eller vad det nu heter", säget hon. "Det är väl samma sak", säger Gunnar och pussar Gunilla på pannan. "Annat var det på vår tid."

Gunilla skrattar. Hon tycker själv om att fota. Foton låter än ju behålla minnen på ett helt annat sätt.

Gunnar muttrar någonting och byter kanal till Svt1. Gunilla reser sig upp. "Jag ska ta och ringa Ofelia", säger hon och går ut i hallen och lyfter luren.

''Hej, Ofelia!'' hörs det i hallen. Gunnar suckar högljutt medan Gunilla skrattar åt någonting och tar snabbt på sig jackan. Gunnar reser upp sig sakta för att kolla läget.

"Ofelia är påväg. Vi ska ta en promenad" säger Gunilla och ler. Hon uppskattade oerhört mycket att hennes äldsta barnbarn bodde såpass nära och tyckte om att promenera lika mycket som Gunilla själv.

''Men jag vill ju också följa med!'' ber Gunnar men Gunilla skrattar och skakar på huvudet. ''Gubben, du kan nästan knappt gå.'' säger hon och placerar en kyss på hans kind. Nä men jag ska bevisa att jag kan, tänkte Gunnar.

Men Gunnar tar sin käpp från där den stod lutad mot soffan. Han samlar krafterna och reser sig upp. "Titta, detta går ju prima." säger Gunnar.

"Du vet vad doktorn har sagt", säger Gunilla medan hon ser ut genom fönstret. "Det ser varmt ut idag." "Äsch", säger Gunnar och kämpar sig mödosamt fram till hallen, "doktorn är en glädjedödare."

Med ett leende suckar Gunilla och himlar med ögonen. "Ja men följ med då men räkna med att vi kommer prata om saker du kanske inte är så intresserad av" sa hon och hjälpte Gunnar på med sina ytterkläder. Det var lite bökigt men tillslut var de redo att möta världen utanför.

De kommer ut till parkeringen där Ofelia väntar. Hon huttrar i vinterkylan och stampar med fötterna för att hålla värmen. "Hej!" ropar hon till Gunnar och Gunilla. "Vanliga rundan eller?"

Hon ser så söt ut, tänker Gunilla, som en blomma som slagit ut i fullaste prakt. I somras fyllde hon nitton år. Gunilla tänker på alla saker de gjort ihop.

Som till exempel när Ofelia lärde sig gå, eller när Gunilla bråkade med Ofelias mamma över telefon gällande hennes festande. Hon är ju trots allt bara nitton år, tänker Gunilla och ler. Gunnar tittar på henne undrande.

"Vad roligt att du kunde följa med, morfar!" säger Ofelia. "Hur är det med dina leder?" "Jag har min bästa vän här", säger Gunnar och viftar med käppen.

Ofelia tittar på honom misstänksamt, som om Gunnar ljög. Hon vet att Gunnar aldrig tänker på sig själv men andra. Precis vid ögonblicket så tappar han snabbt greppet och ramlar jättehårt att han slår sig själv i skallen.

"Gunnar?!" utropar Gunilla och sätter sig bredvid honom. Hon lägger en hand på hans panna och frågar hur det är fatt. "Det är bara br…" påstår Gunnar, men avbryts av en hostattack.

Hostattacker tar andan ur honom. "Han får ingen luft!" skriker Gunilla och ser hur hans ansikte bleknar. Ögonen rullar bakåt.

"Ring en ambulans!" utropar Gunilla. Ofelia tar upp sin mobil och ringer 112. När hon lagt på ser hon skräckslaget på Gunilla och säger: "Vad gör vi nu?"

Ofelia säger snabbt till larmcentralen vad som har hänt och vilken adress de är på. Hon vägleder sen sin mormor hur hon ska lägga han i sidoläge. Hans andning lättade lite.

Ofelia fortsätter med hela proceduren hon lärde sig i nian på gympalektionen. Gunnar är inte längre vid medvetande men andas. Gunilla och Ofelia håller noga koll på Gunnar tills ambulansen kommer.

(Ni äger!😂)

Ambulansen hörs från långt håll och snart så är den framme. De tar in Gunnar, Ofelia följer med in och pratar med en ung snygg ambulanskille samtidigt. ''Flörta inte nu!'' säger Gunilla strängt.

Ofelia tittar oskyldigt på Gunilla, snart börjar ett litet leende leka på hennes läppar. Sedan inser hon stundens allvar och leendet bleknar. Hon böjer sig ner så att hon sitter i jämnhöjd med Gunnar och säger "Stanna med mig, Gunnar."

Gunnar svarar inte, han är medvetslös och ser uppriktigt sagt halvdöd ut där han ligger fastspänd på båren. Ofelia möter ambulanskillens blick, tänker att han nog inte är mycket äldre än hon själv. Hon ser allvaret i hans ansikte och magen drar ihop sig till en liten ärta.

Gunilla står kvar på avfarten och ser olyckligt på ambulansen som rundar hörnet och försvinner. "Gunnar, snälla.." säger hon med gråt i rösten till sig själv. Därefter går hon in i huset och hämtar nycklarna till den gamla forden de äger.

Vilken promenad det blev, tänker Gunilla medan hon kör till sjukhuset. Det fanns inte plats för både henne och Ofelia i ambulansen, och de ville hålla ihop, så nu sitter de här, tysta, ingen av dem säger någonting. För vad ska de prata om?

Tiden går otroligt långsamt. Ofelia tycker att det känns som en evighet mellan klockans tickningar. Men efter tre timmar kommer det en läkare, som allvarligt tar stora steg mot Gunilla och Ofelia.

"Läget är kritiskt", säger han. "Vi gör allt vi kan." Ofelia får lust att skrika, skrika "Vad är det? Säg bara!".

"Jag är rädd att han fick en stroke." fortsätter doktorn med ett dystert ansiktsuttryck. "Det är inte säkert att han klarar det, men vi har de bästa läkarna på plats i operationssalen." Gunilla brister ut i gråt och Ofelia stirrar rätt in i väggen i chock.

En stroke. Det är sådant man hör om i teve, radio och tidningar och böcker, tänker Ofelia. Hon smakar på ordet, stroke, och tänker att hon aldrig trodde att det skulle drabba någon hon känner.

''Jag är ledsen.'' avslutar doktorn med ett snett leende innan hon går därifrån. Ofelia blir snabbt känslokall och går därför ut för att kunna förstå vad det är som har hänt i den vackra naturen därute som nu är lika kall som henne själv. ''Är du okej?'' frågar någon bakom henne, och den rösten känner hon igen tänker Ofelia.

Det är killen från ambulansen. Ofelia tittar ner i marken och svarar tyst: "Nej.". Killen presenterar sig som Tobias och frågar om han kan göra något.

"Stanna här." Ofelia vet inte var orden kommer ifrån, men innan hon hunnit tänka efter har de lämnat hennes tunga. Och hon känner hur mycket hon menar det - hon vill inte vara ensam, inte nu, hon vill bara ha någon hos sig.

Ingen som vill fortsätta? Jag undrar nämligen hur det går för Gunnar, Gunilla och Ofelia.

Ofelia förvånar sig själv och sluter armarna om Tobias. Han besvarar kramen och tröstar henne så gott han kan. Så står de tillsammans i ett par minuter, tills Ofelia säger:

"Jag ska nog gå in till mormor nu", och Tobias följer henne tillbaka. Precis innan de svängt runt hörnet kramar hon honom. "Hejdå", säger hon.

Tobias ser efter Ofelia. Han tycker synd om henne, han har själv varit med om detta när hans mormor dog för sex år sedan. Med en suck beger han sig till sina arbetskamrater för att äta.

När han har ätit tar han hissen upp till våningsplanet där Ofelia befinner sig. Han har forfarande en kvarts lunchtid kvar och tänkte höra hur det är med henne. Ofelias blick är tom och hon faller slapp i hans armar, och hon viskar "Han kommer aldrig att bli helt bra igen".

''De sa att han har.. Han har..'' Ofelia hinner aldrig avsluta orden för hon brister i gråt som är helt utan kontroll. Medan de kramar varandra hör Ofelia mormor säga med en klump i halsen,
''Sådär träffades också jag och din morfar.''

Ofelia stelnar till och vänder sig mot mormor. Gunilla ler, men ögonen är sorgsna. "Jag går in till Gunnar." säger Gunilla.

Ofelia vänder sig mot Tobias. Hennes vackra, tillitsfulla grönblå ögon är blanka av tårar. Tobias vet inte vad han ska göra och känner sig dum som registrerar Ofelias skönhet i en sådan här situation.