Novell skriven under maj 2013

Desperat del 1

Hej det är jag, om du ens minns mig numera. Minns du mig? Vi brukade ju vara så nära förr i tiden och nu… ja nu, vad hände med oss? Det är något jag frågar mig ofta för jag kan inte greppa det hela så bra.

Du förstår, jag ångrar mig fortfarande. Ångrar allt, undrar över hur allt skulle vara om det inte gått fel. Varför var vi så fel? Vi var ju ändå exakt likadana, lika trasiga, lika hopplösa, lika förälskade. Eller det kanske bara var jag som var? För du brydde dig ju inte särskilt ofta, det var ju du som skulle vara i centrum hela tiden. Men ändå så fanns du alltid där, var det där stödet som man absolut behövde. Jag behövde dig verkligen. Jag behöver dig fortfarande. Men du behöver inte mig.  För du har ju gått vidare, du lever livet i nuet. Men du förstår jag, jag är fortfarande fast i det förflutna. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på allt det fantastiska vi hade tillsammans. Jag saknar det verkligen.

Jag saknar dig. Det gör jag. Så mycket att det krossar mig.

Men du lever. Livet rullar på för fullt för dig. Livet kanske till och med leker? Gör det det så blir jag förbannad. För det var ju du, det var du som gjorde att jag blev såhär. Och inte vill jag vara såhär? Vill någon alls det? För vet du vad. Livet suger. Jag hatar det. Jag orkar inte med en enda dag till. Kan du inte bara prata med mig? Säg hej, ge mig en minut av din tid. Eller bara kom och ge mig en kram, säg att det blir bra och klappa mig på huvudet. Gör något. För det är ditt fel! Det är ditt fel att jag är sjuk i huvudet.

Jag har glömt hur man är glad, hur gör man? Jag vet inte hur man pratar med folk längre, lär mig. Jag går runt och tänker på dig exakt hela tiden. Oroar mig över ifall du dött, oroar mig ifall du ligger full någonstans, hatar dig för att du pratar med andra tjejer än mig. Jag kan inte längre sova på grund av dig, måste tänka på dig så jag kan somna men kan inte ens det längre för då gör det för ont. Hur ska jag kunna somna nu hade du tänkt?

Kan du inte bara skriva. Spelar ingen roll vad. Bara skriv.

Jag dör här.

Du vet jag är så sjuk i huvudet att jag inte kan leva utan att ha fullkomlig koll på dig. Jag sitter och läser vad du skriver till andra personer via internet. Sitter och hatar personerna du pratar med. Sitter och väntar på dig utanför din skola trots du aldrig dyker upp. Det är inte det att jag vill prata med dig. Jag vill bara se dig! Inte är det väl något fel med att vilja se dig? Jag brukar sitta och kolla på dina bilder, minnas allt det roliga vi gjorde då vi var sådär små.

Minns du att första gången vi sågs det var innan du färga håret svart. Förra gången vi sågs, för mer än ett halvår sen, då var du blond igen. Du passar så bra i det att jag blev helt till mig. Du såg verkligen så bra ut att jag knappt viste vad jag skulle säga eller göra.

Och här sitter jag. Och väntar fortfarande på svar. Du har ju knappt hört av dig sen vi sågs. Har du glömt bort mig? Jag finns här, jag har alltid funnits och kommer antagligen alltid finnas. Även om det finns stunder som är aningen för jobbiga. Men du vet, jag kan inte leva utan dig. Du är allt jag någonsin velat ha. Varför kunde du aldrig nöja dig med mig?

Och nu skjuter du bort mig helt. Du har nya, bättre vänner än jag. För vad är det roliga i att umgås med en trasig person då det finns en massa hela? Det var du som krossade mig. Men det var även du som gjorde mig hel. Kan du inte förstå det?

Jag älskade dig.

På grund av dig minns jag inte längre hur man gör. Jag antar att du tog mitt hjärta och behöll det. Men nu har du väl tappat bort det (slängt det)? Eftersom jag inte längre kan hitta det. Eller känna av det för den delen. Du vet jag är som ett levande lik på grund av dig. Tom på innehåll av värde.

Spelar väl ingen roll om du läser detta eller ej, för vad bryr du dig? Jag är något gammalt du gömt undan, vill inte veta av, ge plats åt det nya. Betydde jag aldrig något för dig? För vi var ju perfekta. Så perfekt fel ihop. Som två tvillingsjälar som funnit varandra. Lika ledsna och krossade ihop. Jag trösta dig och du trösta mig. Varför gör vi aldrig det längre?

Du tar kol på mig. Jag klarar knappt mer. Bry dig om mig!

Desperat del 2

Det är inte det att han inte blev förvånad då de plötsligt låg där. För det var sådant man kunde förvänta sig av henne. Men en dag låg de där, en hel drös utav brev skrivna under en längre tidsperiod. Han kan inte riktigt sätta fingret på när det första var skrivet men det måste vart länge sen, för han orkade inte ens räkna hur många brev det var. Men han skulle läsa dem alla, ett efter ett.
Man kan inte påstå att han är arg eller ens sur för den delen. Förvirrad var vad han var. Det var så mycket att ta in på en gång. Så mycket information som plötsligt dumpats i hans knä. Hans huvud gjorde ont, han kunde inte koncentrera sig och läsa klart. Han sköt breven ifrån sig och reste sig upp och kolla ut genom fönstret. Av någon anledning kände han sig besviken över att inte se henne stå där och titta upp på hans fönster. Men det är inte som om det någonsin hade hänt eller kommer hända. Han visste hennes gränser, han visste att hon aldrig skulle gå så långt. Även om det hela redan gått överstyr. Och han visste vems fel det var. Allt var hans fel, även om hon klandra sig själv och försökte bättra sig så skulle det aldrig hjälpa för det var ju honom det var fel på.
Han sjönk ihop med armarna framför ansiktet. Varför hade han gjort det? Han gjorde det ju med flit. Hon hade visat honom hur det kändes att känna sig behövd och älskad. Han hade blivit beroende, ville ha mer. Hans familj hade aldrig brytt sig och aldrig orkat förstått, plötsligt hade hon kommit in i hans liv och visat honom oändligt med tålamod och gett honom allt det där han alltid sökt. Och ju mer han fick desto mer ville han ha. Han gjorde allt för att få den uppmärksamheten från henne, hotat att ta livet av sig själv, skickat bilder på såren han precis gjort. Och långsamt såg han hur den han livnärt sig på långsamt tynade bort, leendet försvann och livslusten försvann. Men han insåg inte att det var han som tog dem ifrån henne. Han insåg det inte förrän det var försent. Då var hon redan borta, försvunnen för evigt. Och då han höll sig undan för att ge henne utrymme så blev det bara värre, han visste inte längre vad han skulle göra för att göra det hela bra igen.
"Det är middag kommer ni?" hans morsa ropade nerifrån köket och han hörde hur hans syskon började röra sig i rummen runtomkring.
Han reste sig upp och öppnade dörren, "Nej, jag drar ut en stund."
Inget svar.
Han gick ner för trappan och kollade in i köket, där satt de alla. Ingen märkte att han vinkade ett enkelt hejdå, som vanligt alltså. Han klev ner i sina kängor i hallen och drog på sig den urtvättade skinnjackan han fått av en vän. Och sen gick han ut. Det var varmare ute än han väntat sig. Han hade föredragit regn. Det gjorde honom alltid på bättre humör, att gå runt i regnet utan paraply. Han gillade det. Det visste hon. Hon visste ju nästan allt, till och med sådant som han inte ville att hon skulle veta. Men hon var bra, hon lyckades alltid snacka sig till det hon ville veta. Och han visste allt, hon var naiv, hon berättade allt – för alla. För honom var hon speciell, men för henne vad fan var han egentligen?
Han visste inte vart han skulle gå, han visste inte vart han ville. Han visste ingenting längre. Han hade ont i huvudet. Så jävla ont. Det gjorde ont överallt. Han stod inte ut med sig själv, hatade det han gjort. Saknade henne. Men ville inte skriva, ville inte bli som han var förut. Han ville inte längre leva på det hon gav. Han visste att ifall han gjorde det så skulle hon snart dö. Inte dö bara sådär men hon skulle ta livet av sig själv för tankarna han planterat i hennes hjärna skulle bli värre. Ju närmare de stod varandra desto mer lyssnade hon på hans "Jag vill dö", inte för att han sa det längre men han hade sett hur det fastnat där hos henne. Det hade växt sig starkt. Han såg hur hon började tro att det var hennes egna tankar och därför bröt han kontakten nästan helt. Det gjorde honom illa men det var det enda rätta. Egentligen borde han brutit kontakten helt men han klarade inte av det. Han kunde inte leva utan hennes stöd. Han behövde henne, liksom hon trodde hon behövde honom. Men det gjorde hon inte, egentligen.
Han visste vart han ville nu. Spelade ingen roll att det var en lång väg dit, sådant spelar ingen roll. Han satte sig på bussen och lutade pannan mot glaset. Blundade och tänkte tillbaka, på den där första gången. När båda två hade vart så nervösa. Han hade aldrig trott hon skulle dyka upp. Och plötsligt såg han henne gå där framför sig, han visste det var hon även då hon inte presenterat sig själv. Men han hade inte vågat säga något, orden hade fastnat i halsen. Så det var hon som hade pratat först, för även hon hade förstått på en gång vem han var. De hade pratat i flera timmar, där i regnet.
Bussen stannade och han klev av, gick upp för trapporna. Här hade han också träffat henne. Och han hade chockats över hur hon utvecklades för varje gång de sågs. Från att vara så bräcklig och trasig så växte hon och gled ur hans grepp. Han hade sett det, den där sista gången. Hur hon hade vuxit i sig själv, hon såg så mycket starkare ut. Hon såg så mogen ut. Det var inte förrän då han insåg att hon var äldre än honom själv.
Landskapet gled förbi utanför tunnelbanefönstret och solen lyste stor och klar. Det var ju inte det att han förväntade sig att något skulle hända men han kände att det var bästa stället för honom att befinna sig på just nu. Han blundade och mindes hur hennes leende såg ut, hur mjuk hon kändes då han kramat om henne. Han kom ihåg hur hon såg ut och alla små detaljer, men allt de vart med om. Alla stunder hon vårdade så ömt inom sig, de hade han glömt. Han såg hur det högg i henne varje gång han sa att han inte kunde komma ihåg det hon berätta om, men ändå log hon och sa att då får hon väl ta och minnas åt båda. Men det sårade henne djupt. Men hon visste även varför han inte mindes. Den där gången då de inte kunnat sluta bråka, bråket hade bara exalterat tills det blev för mycket. De bröt vänskapen helt. Pratade inte med varandra alls på flera månader. Hon ville inte ens ta kontakten, men han kunde förstå varför han hade kallat henne för hemska saker och påstått hennes vänner var falska. Hon hade tagit illa upp, väldigt illa upp. Sådant går inte att fixa på en gång. Och han trodde aldrig att han skulle få prata med henne igen så han tvingade sig själv att glömma allt. Allt som gjorde ont. Han glömde allt de sagt, allt de vart med om, han glömde allt utom henne. Hon var fastbränd i hans själ, hans första riktiga kärlek och hans mest betydelsefulla vän.
Han var framme. Han gick av tunnelbanan och upp för rulltrapporna. Nu stod han här i solskenet på plattan. Stället där de träffades för första gången, då regnade det, det var som om himlen öppnat sig. Han kollade bort mot den andra pelaren från höger, där hade han stått och väntat. Han gick dit och slog sig ner i skuggan. Tittade på människorna runt omkring, önskade att få se henne, men såklart var hon inte där.

Desperat del 3

Hon var trött, ville hem, ville gömma sig, komma undan från mänskligheten ett tag. Det där att vara ute bland folk var så väldigt jobbigt för sådana som hon. Men hennes vänner hade insisterat på att hon skulle följa med ut och hjälpa dem hitta den där perfekta studentklänningen. Hon hade inte kunnat säga nej. Dock ångrade hon sitt val nu.
De andra tjattra på glatt om klänningarna de båda hittat men hon hade stängt av, slutat lyssna, mumlade lite då och då. De gick förbi kulturhuset och hon kollade på affischerna, sådant fascinerade henne. Inte kläder. Hon visste att det inte var någon poäng i att kolla men hon kunde inte låta bli, varenda gång hon går förbi tittar hon dit. Även trots hon förstår att han inte kommer stå där, varför skulle han? Hon suckade och kollade. Hon blev helt stel och stannade upp totalt, vänta detta kan väl inte stämma eller? Hon kollade igen.
"Varför stannar du?" De båda två stod lite längre fram och såg otåliga ut. "Vi kommer missa tåget."
Hon kastade en sista blick ditåt och sen log hon beklagande emot dem. "Jag kan tyvärr inte följa med till tåget. Jag fick nyss syn på en gammal vän, tänkte springa dit och säga hej."
De kollade kort på varandra och nickade, de vinkade hejdå och fortsatte mot tåget.
Hon vände sig om igen och började gå ner för trapporna, om hon såg fel nu skulle det väldigt jobbigt efteråt. Men hon måste ta chansen. För övrigt ser hon honom ju egentligen nästan överallt, och det är alltid bara hennes inbillning. Så vad är speciellt med denna?
För varje steg blev hon mer nervös, han varken försvann eller börja likna någon annan. Kunde det verkligen vara han? Tillslut stod hon bredvid honom, han satt och blundade och verkade inte lägga märke till något. Hon svalde och satte sig bredvid honom fattade sitt mod och sa hans namn högt.

Han svarade av reflex, tänkte inte så mycket på det. Hummade till svar då han hörde sitt namn. Det tog honom ett tag att inse att ingen borde kunna hans namn just här. Han spärrade upp ögonen och kollade bredvid sig. Hans drog efter andan och såg nog antagligen aningen roande ut där han satt för hon fnös till och log. Där var det, det där leendet han mindes så väl och hur hon fnös till istället för att öppet skratta. De där små sakerna om henne han mindes så väl.
"Trodde inte jag skulle se dig här." Sa hon kort ett tag efteråt, ingen av dem visste antagligen vad de skulle säga.
"Trodde inte du skulle se mig här." Svarade han kort och tittade bort. Han skämdes, det var ju det här som inte skulle hända.
"Jag var i stan med mina kompisar." Hon knäppte händerna runt sina knän. "De letade efter studentklänningar."
"Hittade du någon?" Han kollade åter igen på henne, såg att det saknades en kasse för klänningen att ligga i.
"Usch nej, jag vägrar att ha på mig en helvit klänning!" Hon log igen. "Tänker ha samma skjorta som jag gick ut nian i, men jag kör på kjol denna gång annars blir väl släkten besviken."
Han log tillbaks, även om han inte hade någon aning om vilken skjorta det var hon pratade om. "Låter som dig."
Hon ryckte på axlarna. "Jo, det gör det väl."
Och sen tystnad igen. De visste inte vad de skulle säga, de visste ju båda vad hon skrivit och att han läst det. Det var en sådan besvärlig och tryckande tystnad, sådana man helst lever utan. Trodde han, men hon såg inte det minsta besvärad ut. Snarare lättad och glad.
Plötsligt låg hennes huvud på hans axel och hon blundade med en nöjt leende. "Jag har saknat dig."
Han visste inte vad han skulle säga, hon brukade säga detta men inte såhär. Han hade aldrig hört någon prata med så mycket lättnad i orden. Han satt tyst en stund och stirra på henne, hon tycktes inte märka något hon bara log. "Jag har saknat dig med."
"Säkert?" Hon tittade tillbaks, rätt in i hans ögon.
"Ja, helt säkert."
"Okej jag tror dig." Hon tittade bort igen, långt bort, han kunde inte se vad hon tittade på. "Det gjorde så ont."
Han svalde. "Vadå?"
"När du inte svarade."
Han la armen om henne och gud vad det kändes konstigt, han kände hur det brände i hela ansiktet. Men han kände att det var det enda rätta att göra. "Jag menade inget illa med att inte göra det."
Hon räta på sig igen. Gled ur hans grepp. "Jag tror dig inte."
"Det visste jag att du inte skulle."
Hon kollade skeptiskt på honom. "Så varför försökte du ens?"
Han suckade och gned sig om pannan, huvudverken blev värre. "Jag ljög inte, jag gjorde det för ditt eget bästa."
"Men jag behöver dig!"
Han kunde inte se ifall hon var sårad eller arg men han visste att han inte kunde dra sig ur detta nu. Han kollade rakt i hennes ögon och sa lugnt. "Nej det behöver du inte."
Hon satt tyst, han kunde se hur det sjönk in i henne. Hur hennes hjärna jobbade för att kunna hantera informationen. De senaste åren hade ju hennes liv kretsat kring honom, även då han hållit sig borta, det hade varit han hela tiden. Det hade han dock inte vetat förrän breven damp ner hemma hos honom.
Hennes ögon tårades och han drog henne intill sig. "Det har du vetat hela tiden."
Hon nickade. "Men jag älskade faktiskt dig."
"Jag vet." Han svalde hårt, inte älskar utan älskade. "Du betyder mest för mig och det vet du."
Hon nickade igen och snörvla till. "Men jag ville inte att det skulle vara slut, jag ville att det skulle fortsätta för evigt."
Han nickade denna gång. "Men allt har ett slut, vare sig vi vill det eller inte."
Hon fnös till. "Det där låter som något som jag skulle kunna säga."
Han skratta till. "Jo, det kanske är därifrån jag fått det."
De satt tysta och bara höll om varandra. De visste vad som skulle hända men de ville inte släppa taget, inte riktigt än. Särskilt han, han visste att det var dags att gå vidare men han ville inte. Hon hade försökt, men inte han. Han ville leva sitt liv bredvid henne, men han kunde inte, det visste båda två. Det skulle ta död på henne. Hon förtjäna någon bättre än honom. Någon måste ta kommandot och det var han.
Långsamt släppte han taget om henne och hon kände och släppte taget hon med. De satt tysta ett tag och bara kolla på varandra. "Det finns ingen annan lösning."
"Jag kommer sakna dig." Hon försökte le men det tårades i hennes ögon.
Han svalde. "Du vet att jag kommer sakna dig mer."
Hon fnös till. "Du får väl tro det om du vill." Och så reste hon sig upp och erbjöd sig att hjälpa honom upp.
Han tacka nej och borstade av sig då han stod han med. Han skruvade på sig och ville verkligen inte säga det där sista, hur säger man hejdå då man aldrig ska ses igen? Hon tycktes fundera över samma sak, hon sträckte ut sina armar mot honom i ett snett leende och han klev mer än villigt in i omfamningen. Hon var så mjuk och hon dofta gott, hon dofta sådär sött men ändå inte blommigt. Sådär som bara hon gjorde. Han skulle sakna den. Den och allt annat med henne. De släppte försiktigt taget om varandra och han kände hur något mjukt nuddade fjäderlätt vid hans kind. Han tog handen för kinden och kände hur temperaturen i ansiktet steg igen.
"Jag lovade dig en puss på kinden för väldigt länge sen." Hon log smått mot honom. "Men jag gav dig aldrig den."
Han skaka på huvudet. "Det minns jag inte."
"Men det gör jag." Hon log men han såg att det gjorde ont inuti henne. "Men jag minns det för oss båda."
"Det behöver du inte längre." Som om han någonsin skulle glömma det här.
Hon tittade ner på marken. "Juste, det behöver jag inte."
Han drog på munnen i ett försök till ett leende. "Vi kanske stöter på varandra någon gång."
De visste båda två att de aldrig skulle göra det. Hon försökte le hon med. "Jo kanske."
"Hejdå." Han ville inte men han måste. Han ville bara ta tag i hennes hand och säga att han inte menade det, ångrade allt ihop. Men det var det bästa. Han måste hålla ihop.
Hon nickade och hon hade börjat gråta igen. "Hejdå, ha det bra." Hon vände sig om och gick.
Det värkte i hela honom. Gjorde så fruktansvärt ont. Han stod inte ut.
Han kollade efter henne där hon gick och med en viskning som ingen annan hörde sa han det han egentligen velat ha sagt. "Jag älskar dig."

Hon torkade bort tårarna. Hon skulle vara stark det var ju det här som hon egentligen hade behövt, ett riktigt slut. Det var dags att gå vidare, livet hade rullat vidare utan henne under en så lång tid. Det var dags att springa ikapp. Hon kollade ner på sin mobil, ett nytt sms.

Hur är det älskling?

Hon log smått då hon såg smset, från pojkvännen. Hennes pojkvän. Sjukt eller hur? Det är en helt annan historia dock, om ett desperat försök att glömma bort den person som betydde mest. Inte så lyckat försök, men hon fick en pojkvän som fanns där och tog hand om henne även då hon drömde om en helt annan person. Men allt det där var förbi nu. Hon kände det, hon kände hur allt det där som hållit fast henne bara släppte. Hon kunde räta på sig och faktiskt känna att hon var fri.
Det var dags att vända blad och börja ett nytt kapitel. Och denna gång fri från skadliga beroenden.

Ska försöka hinna läsa i morgon. Har tyvärr ont om tid idag. 

Hälsningar sajtvärden

Tack!

Ett litet stavfel. Kål ska det vara. 🙂Du tar kol på mig. Jag klarar knappt mer. Bry dig om mig!

Lite grammatik   Det var inte förrän då han insåg att hon var äldre än honom själv.

Försök med t ex  Det var inte förrän då han insåg att hon var äldre än vad han var.

det kan vara lite svårt att veta om man ska välja han eller honom ibland.

Jättefin kärlekshistoria. Bra skrivet! Jag  såg lite stavning och grammatik som jag kommenterade direkt, men det är bara småsaker.

Slutet känns lite vagt.  Jag tror att du kan göra det tydligare. När får hon SMS:et från pojkvännen? Samtidigt som hon träffat exet för sista gången eller långt senare? Sista meningarna känns lite otydliga. Vad menar du med skadliga beroenden? Det antyds i texten att båda de personer du skrivit om  kan ha varit självdestruktiva, men det känns inte riktigt som slutet hänger ihop med texten i övrigt.

Tack! Grammatik och stavning har väl aldrig varit min starkaste sida så att du pekar ut ställen där jag gjort fel uppskattas. Och det du skriver om slutet stämmer nog. Jag har alltid haft svårt för att kunna knyta ihop historier jag påbörjat på ett bra sätt. Bör jag skriva om slutet helt och hållet för att få den att passa mer med resten av texten?

Jag tycker du ska skriva om slutet, så det blir tydligare.

Annan text utan namn

Vägen ifrån skolan var nästan alltid längre än vägen till. Det var som om skolan sög musten ur en, varenda minut aningen längre än den andra. Ju närmare slutet man kom desto segare flöt tiden framåt, desto trögare fungerade man själv, som om kugghjulen inuti en långsamt klibbade fast. Men nu var skolan äntligen slut, även om diset på morgonen hade för länge sen klarnat upp så låg ändå världen i mörker. Molnen ovanför hennes huvud var stora, tunga, det kunde börja regna när som helst, men ändå inte riktigt än. Än så länge höll det ihop och hon klarade ju det här. Hon var stark sa man, gick till skolan ändå trots att hon avskydde varenda sekund hon var tvungen att spendera där. Varför kanske man undrar sig, ja varför? Tystnaden tar kål på henne. Äter hennes medvetande långsamt, livslusten och det sunda förnuftet tynar bort för varje trög minut som går. Hon klarar snart inte mer, gränsen är snart nådd. Och vad som händer efter att gränsen är nådd… det vill hon inte ens veta.

Så där stod hon i väntan på tåget hem, mot friheten, och varje sekund tickade sin gilla gång långsammare än den andra. Hon såg sig omkring, alla tomma ansikten. Alla främmande människor, ingen visste något, ingen ville heller något veta. Inte här, inte hemma, ingenstans. Hon var en främling vart hon än gick. Visste någon ens hennes namn? Fanns hon ens? Kanske. Men antagligen inte.

Tåget rulla in, i tid, för en gång skull. Hon klev på. Satte sig tyst mittemot en annan människa, ingen respons. Tittade ut på världen genom det disiga fönstret. Himlen befriades från molnen, en klar himmel ovanför. Varför klarnar aldrig hennes himmel? 

Människan mittemot skulle av, trampade henne på foten, bad inte om ursäkt. Hon ville resa sig upp, skrika att hon också existerar, har känslor. Skrika, ”Ey du, ja du, jag är också en människa precis som du, visa lite respekt!” men de var ju inte på honom hon egentligen ville skrika. Hon ville skrika åt klassen, lärarna, skolan, världen. Att hon lever. Att hon är ingen alien, hon är inte annorlunda gentemot de andra. Men kunde hon? Nej. Hon skulle aldrig kunna göra något sådant, hon var för liten, inombords. För svag och för rädd, för ynklig för världen utanför de trygga mörka moln hon befann sig i. Här var hon trygg, men ensam. 

Tåget rulla fram till stationen, hon klev av. Släpade sig framåt. Ville hem. Ville till friheten bakom låsta dörrar och neddragna persienner. Ett totalt mörker att gömma sig i, försvinna i. Vägen kändes längre än vanligt, hon gick med huvudet nedåt, stirrade på asfalten, så intressant den var idag. Nämen oj en gammal lärare gick förbi, nej tyvärr hon kan inte kolla upp asfalten var synnerligen intressant idag. Ryggsäcken kändes tung, tryckte ned axlarna. Men egentligen var det väl inte ryggsäcken, det var världen. Av någon anledning hade världen bestämt sig för att slå sig till ro och sova ovanpå henne, trycka ner henne mot den oh så intressanta asfalten, pressa henne så hårt att det blev svårt att andas. Hon var tvungen att ta en paus och andas, det tryckte outhärdligt mycket i bröstkorgen. Som om hjärtat försökte bryta sig ut. Den hade packat sina väskor och sa till henne att ”nä nu drar jag ifrån det här kaoset” och försökte trycka upp dörren. Men hon hade ingen plan att låta den. Hon pressade tillbaka, från utsidan, med båda händerna på bröstkorgen medan hon påminde sig själv att andas. Kom ihåg, du är stark, du klarar det här. Efter en tids brottningsmatch, hon visste inte hur länge den varat kändes som en evighet men kunde lika gärna vart en riktigt trög minut, släppte trycket inifrån.

Hon rätade på sig, med viss möda, ursäkta men vad kan man förvänta sig när världen ligger och snarkar ovanpå en. ”Jag är boss, och ingen av oss sticker vår kos förrän jag bestämmer det.” Hon börja gå, ”och vår tid är inte över än. Vi klarar detta, vi är starka.”

Visserligen kunde hon lugnt sympatisera med hjärtat sitt, vem vill leva i ett hav av svart? Det kanske höll på att drunkna där inne och bara behövde hjälp. Hon stanna igen, tog fingrarna till halsen och kände av pulsen. Den var normal, nä hjärtat ville bara rymma sin väg så var det. Men hon får inte rymma så då får inte den det heller, det ska ju vara rättvist. 

Väl hemma, dörren upplåst, slängda nycklar på mattan, slängd ryggsäck bredvid. En dörr small igen och hon låste den efter sig. Drog ner persiennerna, allt blev svart. Orienterade sig till sängen, slängde sig rak lång på den. Andades ut. Hon hade överlevt ännu en dag. Blundade, öppnade ögonen, stirrade ut i det svarta. Blundade igen.

Jättebra! Engagerande handling. Stark närvaro. Levande bildspråk.

Tack så mycket!🙂

Min novell vid namn Eld

###

Hämndens timma är snart slagen. Det är dags att sona våra synder. Och som man säger – ondska renas i eld.

I sitt hörn av klassrummet satt han tyst för sig själv och iakttog klassen. Ett berusat flin spreds på hans läppar då de andra började skratta för något mycket roligt någon sagt.
_Skratta medan ni kan. Snart tar allting slut. Jag ska rädda er från era synder… Ingen kommer känna något. Ni kan lugnt slappna av för jag ska hjälpa er på traven.
Skratta medan ni kan bara.
_En av kamraterna vände sig om och slutade med ens skratta då denne såg hans flin. Med armbågen stötte han till kamraten intill och kedjan var skapt, snart sneglade alla på honom.
"Vad flinar du åt?" De tre som skrattat som allra mest kom närmare med hånfulla miner.
_Ni behöver inte spela längre. Jag ska befria er från era bojor. Var glada, snart är ni fria.
_"Så du tänker inte svara?" Blickarna i deras ögon var svarta men han mötte dem lugnt fast de stod så nära att han hade kunnat ta i dem om han velat. Bordet åkte i backen då de sköt undan det för att komma så nära att de varma pustarna från andedräkterna blåste hans lugg ur ansiktet.
"Du lär dig aldrig."
Det första slaget kom över det högra ögat och han föll av stolen. Smärtan exploderade inuti och huvudet dunkade som aldrig förr. Han kröp ihop som en boll på golvet och täckte över huvudet med armarna. Kroppen kändes som om den brann och alla organen verkade vara ur funktion då de äntligen lämnade honom ifred. Han föll i bitar men leendet behöll han på och inuti skrattade han för sig själv.
Lugna er… er smärta är min smärta och jag vet hur ni känner. Jag ska befria er så var glada. Jag har förstått budskapen i era handlingar. Jag har förstått hur dåligt ni mår. Ni behöver inte frukta längre, jag ska rena era plågade själar och ni kommer äntligen få ro. I natt ska ni se.

Han satt tyst vid ratten och stirrade tomt ut genom rutan. 
Ska jag verkligen göra det här? Finns det inget annat sätt? 
Han kollade ner på sin kropp och de stora blåmärkena på armarna, han kände hur ögat bultade, nej det fanns inget annat sätt. De hade valt ut honom och han hade accepterat uppdraget, han var den enda som kunde rädda dem. Han sneglade mot baksätet där resterande bensindunkar låg, de som inte hade fått plats i bagageutrymmet och han log stort då han startade bilen.

De mörka husen han körde förbi kändes nästan kusliga, som om ingen bodde där eller någonsin hade gjort det. Det kändes som om han körde runt i en spökstad, kanske det även skulle vara från och med i natt? Han nynnade för sig själv då han bromsade in utanför de första husen. Långsamt vred han på nacken och kollade mot de ovänliga skepnaderna, där bodde de, några av hans goda vänner. Han klev ur bilen och lyfte ut två bensindunkar från baksätet. 
Imorgon skulle han inte kunna se deras leenden då de såg på, hur de fnittrade för sig själva och viskade sådant ingen annan någonsin fick höra. Lina och Jenny. Han gick in i den första trädgården, de två hade alltid varit vänner. Ända sen dagis, de älskade varandra. Antagligen mer än de ville erkänna, hur han visste det? Ja en hobby han hade var att studera människor, han visste nästan allt om alla. Även om de andra inte hade insett det själva, det var därför han kunde förstå sig på dem. Förstå vad det var de ville.
Han började hälla ut bensinen runt husen, han var noga med att hälla extra mycket på dörrarna och andra lättillgängliga utgångar. Han beskådade nöjt sitt verk innan han plockade upp tändsticksasken ur fickan och tände på. Han stod helt fascinerad och såg hur lågorna spred sig runt det första huset, han hade aldrig anat att det skulle bli så vackert. Lågorna växte sig större och snart var hela huset täckt, det var som en enda stor mysig brasa. Han hade velat sätta sig ner och bara kolla på det men han hade inte tid. Han tände en andra tändsticka och släppte den vid det andra huset innan han gick bort till bilen. 
Han lutade sig emot motorhuven och kollade på hur vackert husen brann. Snart var det andra huset även det helt slukat och ett berusat flin spreds över hans ansikte då någon skrek inifrån. 
Ah det här är livet. Att jag ens tvekade, hur dum kan man bli. Nu måste de vara nöjda. Att de har varit lite extra griniga de senaste dagarna är nog bara för att de har varit otåliga. De har nog bara velat att jag skulle sätta igång. Ja så är det, nu är de lyckliga.
Han satte sig ner bakom ratten igen och körde iväg.
Ingen rast ingen ro.

Han bromsade in vid det vitmålade huset, här hade han spenderat många nätter, antingen sittande utanför hennes fönster med ryggen emot husväggen bara för att vara nära eller så hade han sneglat in genom den trasiga persiennen för att kunna se henne. Natten var inte lika mörk som förut, man kunde fortfarande ana de stora brasorna runt om i staden, de skänkte honom tröst. Han klev ur bilen och med en tung suck tog han ut den sista dunken från baksätet, han hade jobbat flitigt. Säkert hunnit med hälften av husen redan. Han kollade mot det vitmålade huset ett bra tag innan han gick närmare.
_Detta smärtar mig Elin, varför tvingar du mig att göra det här. Jag vill inte, inte egentligen. Inte dig, bara inte dig.
_Han ställde ner dunken och drog fingrarna emot hennes fönster, han suckade lågt och lutade pannan emot glaset. Det var mörkt där inne, men han såg det ljusa håret på kudden. Hon sov. Som hon brukade göra vid den här tiden. Men ibland inte, första gången han hade sett det hade han blivit så chockad. Chockad och äcklad. En av de tre hade varit där inne, de dejtade eller något sånt. Han kunde inte förstå varför hon ville dejta honom, vad var så speciellt med honom? Han var ju en fullkomlig idiot? Nej så säger man inte om vänner. 
Han tänkte tillbaks på minnet av vad han sett där inne den gången och några andra gånger med, det gjorde ont inom honom. Svärtan växte, hatet växte. Nej Elin var ingen ängel längre, hon hade smutsat ner sig själv och därför måste hon också det här. Han tog upp dunken och kastade en sista blick in genom persiennen.
_Farväl Elin.
_Han hällde ut bensinen, tände på och gick utan att se bakåt. Det fanns ingen anledning att se på. Det var inget vackert med denna brasa. Den var bara tragisk.

Det sista huset, han hade sparat det bästa till sist. Hans bästa vän och Elins så kallade pojkvän, den som skrikit på hjälp mest. Han kollade emot huset, så fridfullt det var. Det kröp längs hans ryggrad och han krängde snabbt ut bensin dunken ur bagageluckan och började hälla ut det runt huset. När han kom till baksidan stelnade han till. Ett fönster lyste, någon var vaken… Han gick långsamt närmare och kikade in genom fönstret. De tre satt där inuti och skrattade lika hjärtligt som i förmiddags. Han stod som förstelnad och bara stirrade.
_Nej… De kan inte vara vakna, de ska inte vara vakna! Vafan gör de allihopa här?! Tände jag på husen i onödan?! Vad ska jag göra nu?! 
_Han stirrade panikslaget på bensin dunken, han hade mördat oskyldiga människor utan en riktig orsak… Han sjönk ner på knä och tryckte händerna emot huvudet. Han grävde ner naglarna i hårbottnen och rev, hans öron brusade och blicken blev suddig. Hela han darrade. 
_Vafan ska jag göra nu… Jag… Jag klarar det inte… Jag har misslyckats! 
_Han ryckte till, vad var det han hörde? Rösterna hördes igen, de där oändliga skriken på hjälp. De tre skrek fortfarande, så mycket högre än någonsin. De ville bli räddade, han fick inte ge upp nu. Jobbet var inte avklarat.
Han kastade en sista blick in genom fönstret innan han fortsatte med jobbet. Han tände på framsidan och skyndade runt huset, de tre satt fortfarande där och pratade med varandra. Han såg att de hade druckit en hel del och de gjorde det fortfarande. De rörde sig långsamt och sluddrade antagligen när de pratade, han log för sig själv då han kastade in bensindunken igenom fönstret så glaset flög åt alla håll och kanter och resten av bensinen spred sig i rummet. De tre kollade chockat mot fönstret och verkade inte kunna koppla vad som just skedde. 
En av dem möttes han blick och sluddrade med ett flin, ”Fan Jake du lär dig aldrig.”
Han log stort tillbaka när han tände tändstickan, ”Nej, det är ni som aldrig lär er.”
Alla tre stelnade när de plötsligt insåg vad som skulle ske, de försökte resa sig upp men föll på grund utav yrseln. Alla tre drog för andan och följde tändstickan med blicken då den seglade in igenom fönstret.  Och plötsligt var alla uppslukade av lågorna och skrek av smärta. Han började skratta, han rullade runt på gräsmattan av skratt. Det lät så underbart, allt var så underbart. 
Fan va härligt livet kan vara.

Detta var hans sista anhalt, han stod och kollade upp på skolbyggnadens ogästvänliga skepnad. 
_Så vi möts igen gode vän, men denna gång vinner jag. Du kan inget göra.
_När han hade kört hit hade plötsligt oväsendet startat, överallt hördes brandbilarna och ambulansernas tjut. Antagligen var det en och annan polisbil med. Men vad brydde han sig, han kånkade ut de sista bensindunkarna ur bagageluckan och började jobba. Skolan skulle bli kronan på verket. Här osade det av ondska, hat och alla negativa känslor man kan komma på. Men han kommer rena hela staden, han kommer rena källan till allt ont. Skolan. Hans armar värkte och han kände hur benen bara blev tyngre och tyngre, det var med hans sista krafter som han hällde ut den näst sista bensindunken och kollade utmattat på byggnaden. 
_Fan ta dig.
_Han kastade tändsticka efter tändsticka och såg hur elden spred sig. Underbart, han hade slutfört sitt uppdrag. Men en sak saknades fortfarande. Han satte sig ner och kollade på lågorna, han kunde höra hur allt det negativa skrek där inne och pyste ut med röken. Demonen som hade besatt skolan kunde kämpa allt den ville men det här var slutet. Han log trött och drog bort luggen från ansiktet. 
”Vackert…”
Någonstans ifrån hördes sirenerna närma sig och han for snabbt upp på benen och plockade upp den sista bensindunken. Han lyfte den över huvudet och tömde innehållet, det stack i näsan och hela han kändes klibbig. Han hade inte räknat med att det skulle kännas så obehagligt, men det var en lättnad på samma gång. Nu var det över. Han hade gjort sin uppgift här på jorden, nu kunde han få vila. Han plockade upp Elins tändare ifrån fickan och smekte den med tummen. Elin… Han kollade emot skolbyggnaden som såg ut att skrika i lågorna för att sen kolla åt andra hållet och se hur flera brasor lyste upp horisonten. Det var ett mästerverk. Han hade skapat ett mästerverk. Han såg ner på tändaren och kysste den mjukt innan han knäppte på lågan och tände på sig själv. Han kollade på hur lågorna slickade längs hans kropp och vände sedan ansiktet lättat upp mot himlen med ett leende. 
Det är över… Jag antar att jag hamnar i helvetet för det här. Men vad gör det, jag kommer nog trivas rätt bra. För jag är eld.

Jättebra, den också. Man kan verkligen leva sig in i huvudpersonens sätt att tänka.

Tack! Det var det jag ville uppnå och öva mig i när jag skrev den. Även om just stilen var något ny för mig, men kände att det passade bäst då tankarna var en stor del av historien och jag tror inte jag skulle få fram stämningen utan dem.