Länken fungerade inte (för mig iaf)..

SEPTEMBERNATTEN

KAPITEL 1  

Linnea ryser till när hon hoppar av motorbåten. Det är kallt den här sena septemberkvällen och mörkret har lagt sig. Hon landar i vattenbrynet och går upp mot skogen. Lina går bredvid henne och Esmeralda kommer tätt bakom dem. Sedan kommer Johan och Felix som bär på två ryggsäckar.

De går i 5 minuter innan de kommer fram till tältplatsen. Det ligger två stora trästockar runt en liten eldplats. Linnea packar upp en filt ur en utav ryggsäckarna och sätter sig tätt ihop med Lina för att hålla värmen, medan Felix, Johan och Esmeralda går för att hämta pinnar och ved till en lägereld.

Linnea och Lina har känt varandra i snart tio år, de är som systrar och i kompisgänget hade det alltid varit de som var närmast. Medan de andra var borta pratade de om allt som hänt på det sistone. För Linnea hade detta året varit väldigt jobbigt. Hennes mamma hade blivit sjuk i cancer och hennes pappa hade gått in i en djup depression. Det var svårt för Linnea att prata om det, men Lina förstod henne på ett sätt som ingen annan gjorde.

Efter en stund kommer Esmeralda tillbaka med stora vedklossar i famnen.

• Var är de andra? frågar hon medan hon börjar stapla pinnar och vedklossar på varandra i brasan.

• Vad då då, var inte de med dig? frågar Linnea.

• Jo, men de sa att de gick i förväg, säger Esmeralda och rycker på axlarna. Hon tar ut en tidning ur ena ryggsäcken, tänder eld på den med en tändsticka och lägger det brinnande pappret bland vedklossarna. Esmeralda har varit scout i flera år, något man kanske inte tror vid första ögonkastet. Esmeralda hade långt gyllenblont hår som föll i mjuka vågor över ryggen och hennes ögon lyste kristallblåa. Hon hade alltid dem populäraste märkena och trots att de var i skogen och grillade hade hon på sig sina nya Calvin Klein jeans och gråa designer boots.

• De kommer nog snart. Sätt dig här, vi grillar marshmallows tills de kommer! säger Lina med ett stort leende på läpparna när elden har tagit sig.

Esmeralda räcker över grillpinnar och sätter sig ner brevid dem.

Men killarna dröjer länge.

• De måste ha gått vilse, kom vi går och letar efter dem. säger Linnea efter en stund och reser sig bestämt upp.   

De delar upp sig. Linnea och Lina går åt ena hållet och Esmeralda åt andra. Lina och Linnea fortsätter gå längst stranden. De ropar på killarna så det ekar, men får inget svar.

• De borde höra oss, ön är ju så liten! säger Lina.   

Linnea nickar, men de fortsätter på stranden tills den tar slut, sedan går de upp i skogen. Några meter in i skogen är det så mörkt att man inte ser något över huvudtaget, men Linnea fortsätter ropa. Plötsligt snubblar Linnea över något som verkar vara en stor gren. Hon vänder sig om för att se vad det är, men då stelnar hon till och kravlar så långt ifrån det så fort det bara går. Linnea känner hur hon börjar hyperventilera och inte kan tänka klart. Hon känner sig svimfärdig och det enda hon hör är hennes skenande hjärtslag.

Där ligger Felix, livlös, med ett stort sår i pannan. Linnea kryper långsamt närmre när hon har lugnat ner sig lite och lyser upp honom med sin mobil. Hon känner att hon måste ta reda på om han verkligen är… är död.  Huden lyser kritvit i det starka ljuset. Linnea börjar skaka honom men känner själv att det är hopplöst. Hon känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken och hur händerna skakar. Hon tänker skrika på de andra men hon får inte fram ett ord. Inom loppet av några sekunder kommer Lina springande med andan i halsen.

• Linnea vad har hänt!? frågar Lina andfått. Linnea pekar med en darrande hand på Felix. Lina stelnar till. Hon vänder sig åt sidan och kräks i en buske. I några sekunder är hon helt tyst, paralyserad av chock. Sedan får hon fram något om att vi måste hitta Johan och Esmeralda. Hon drar upp Linnea i handen och börjar springa allt vad hon orkar. Efter en stund hör de röster lite längre bort och springer dit.

• Har ni hittat Felix? frågar Johan när de kommer fram.

• J..ja, och han är död. snyftar Linnea. Hon känner paniken stiga och tårarna rinna ner för kinderna.

• Va? Vad menar du? Esmeralda tittar med stora ögon på Linnea. Johan stelnar till och blir tyst.

• Jag hittade honom i skogen där borta. Vi måste ringa efter hjälp, hulkar Linnea fram. Johan tar upp sin telefon för att ringa, men stoppar ner den lika snabbt igen.

• Det finns ingen täckning. Vi måste hämta hjälp på land, säger han.

Linnea förstår inte riktigt hur han kan vara så lugn. Hans bästa vän ligger ju därborta död?

De bestämmer sig för att Linnea och Esmeralda ska stanna kvar på ön och att Lina och Johan ska åka och hämta hjälp med båten.

• Jag måste starta båten. Hämta flytvästarna vid brasan! ropar Lina till Johan.

KAPITEL 2

Johan, Linnea och Esmeralda småspringer tillbaka till tältplatsen. När de kommer fram rafsar Johan åt sig två flytvästar och springer ner till båten.

Linnea sätter sig ner. Hon kan inte riktigt tänka klart, en utav hennes allra bästa kompisar har dött. Hennes axlar sjunker ihop, hon tittar ned mot  marken och i hennes ögon växer tårar fram. Tårarna smakar salt i munnen och hela kroppen börjar skaka. Esmeralda sätter sig bredvid henne.

• Ta det lugnt, det kommer bli bra, säger hon och kramar om Linnea.

Plötsligt kommer Johan tillbaka med andan i halsen.

• Var är Lina? snyftar Linnea och torkar tårarna.

• Lina är.. är död. säger Johan andfått.

• Sluta, det är inte roligt! säger Linnea och gråten byts ut mot en irriterad röst. Han måste skoja. Han behövde väl inte skämta om sådant här nu?! tänker hon och sliter flytvästen ur famnen på Johan.

• Vad gör du Linnea? skriker Esmeralda och de följer efter Linnea som redan börjat springa.

Linnea springer för allt vad hon har. Regnet piskar mot hennes ansikte, och hon ramlar nästan över alla rötter och grenar på marken. Det känns som att hon springer en evighet men tillslut är hon framme vid båtplatsen. Linnea börjar ropa på Lina men får inget svar. Hon känner ett sting av oro i bröstet. Tankarna snurrar runt i huvudet och hon blir alldeles yr. När Linnea vänder sig om, ser hon något sticka fram bakom en sten lite längre bort. Hon springer fram till stenen, och kollar bakom den. Där ligger Lina. Det sista Linnea ser är hennes mörkbruna hår blandat med en blodig panna glänsa i månskenet innan hon tappar känseln i benen och faller handlöst till marken.

Benen känns tunga och hon känner sig förvirrad. Vad hände egentligen? Vart är Lina? Hon spärrar upp ögon och ser Esmeralda sitta bredvid henne.

• Linnea.. Linnea! ropar Esmeralda och skakar henne. Du måste vakna!

Linnea sätter sig upp och tittar runt sig.

• Var är Johan? frågar Linnea oroligt.

• Han gick för att hämta en filt till dig. Men Linnea, jag tror att det är han, det är Johan som mördat Lina och Felix! Jag hörde de tre bråka förut, du vet om vad, och dessutom var han ensam med båda två innan de dog! Tror du verkligen att det var en tillfällighet att båda har dött under samma kväll? Och att båda två har samma sår i pannan? säger Esmeralda stressat.

Linnea stelnar till och känner en klump i magen.  Hon förstår att det inte kan ha varit en slump. Felix ramlade inte, han blev mördad och Lina med. Johan hade alltid varit den i gänget som aldrig berättade något om sig själv. Dessutom så hade han och Lina gjort slut några veckor tidigare, för att Lina och Felix sedan blivit ihop någon månad efter.

Paniken börjar stiga inom henne och hon tittar oroligt på Esmeralda. De bestämmer sig för att åka därifrån, men precis när de ska lossa tamparna hör de några grenar knäckas bakom dem, och Johan kommer springandes. Han håller en karta i handen. Ögonen är stressiga och han stryker bort svett från pannan.

• Jag hittade en karta, jag såg den ligga vid en av ryggsäckarna. E…ett hus är inringat och jag tror… jag tror inte det är en slump att båda dött, jag tror det är någon som mördat dem! V..vi måste ta reda på vem det är. stammar Johan, men ser plötsligt förskräckt ut.

• Tänkte ni åka ifrån mig? Tänkte ni lämna kvar mig eller? frågar hanupprört.

• Ne.. eller jo… Linnea vet inte vad hon ska säga. Hon tittar på Esmeralda som ser vilsen ut.

• Vi går till huset, säger hon med en konstig röst.

Linnea fattar ingenting. Nyss var det ju Johan som mördat deras bästa vänner, och nu ska de hitta en annan mördare?

KAPITEL 3

De börjar gå mot huset. Det ligger längst ute på udden av ön, men ingen hade bott där så länge som Linnea kunde minnas.

• Jag vet vart det finns! säger Linnea och tar täten. Trots att hon känner sig otroligt rädd och förvirrad. Den tryckande oron över bröstet gör ont.

Efter 10 minuter är de framme. Huset är mörkt, fallfärdigt och igenbommat, och Linnea hör hur det knakar och gnisslar. Några rutor är krossade, och den gamla, slitna dörren står vidöppen och slår mot väggen. Linnea vänder sig om för att se att dem andra är med.

• Vi går in… säger hon med darrande röst medan kroppen skakar av rädsla. Hon går upp för den knarrande gamla trappan med Johan och Esmeralda tätt bakom sig och de går försiktigt in genom dörren. Rummet de kommer in i är helt tomt förutom en trasig gungstol i ena hörnet. Väggarna är mögliga och färgen har börjat flagna.

• HALLÅ! ropar Johan så att det ekar.

• Schhh! Vad gör du? väser Linnea irriterat. Du kan ju inte skrika, är du dum i huvudet? Det kan ju vara en mördare här!

• Ta det lite lugnt! säger Johan.

• Varför är du så himla lugn? Är det du som mördat Lina och Felix? Du var ju själv med dem innan de dog, ingen annan var det eller hur?! säger Linnea uppjagat.

• Tror du att det är jag som mördat dem? Skojar du med mig? Felix var min bästa vän! Du hittade honom, inte jag! skriker Johan tillbaka.

Linnea stirrar på honom. Jag? tänker hon. Linnea ser hur hans händer skakar och hur hans ögon tåras. Sedan vänder både Johan och Linnea sig om mot Esmeralda. Men konstigt nog är hon inte där. Linnea och Johan börjar titta omkring sig.

• Esmeralda, var är du?! skriker Linnea förtvivlat.

• Men hon stod ju här och sen… säger Johan frågande.

• Jag är här. Linnea hör en röst bakom sig säga men hinner inte vända sig om innan allting blir svart.

KAPITEL 4

Linnea vaknar upp. Hon spärrar upp ögonen men det är kolsvart. Linnea börjar gråta av smärtan i bakhuvudet och det sprider sig till hela kroppen, medan blod rinner längst hennes kind. Hon drar med fingrarna mot det kalla och skrovliga golvet. Hon förstår inte vart hon är.

• Johan? viskar hon svagt och sätter sig försiktigt upp.

• Linnea? Var är du? Vad har hänt? viskar Johan tillbaka.

• Jag vet inte, det sista jag minns är att Esmeralda slog mig med något i huvudet och sen blev allt svart… viskar Linnea snyftande tillbaka.

• Linnea vi måste ut här ifrån, har du din telefon på dig så vi kan lysa upp, min är borta. säger han och flyttar sig närmare Linnea. Linnea letar runt i fickan där hon la den förut, men fickan är tom.

• Nej, jag vet inte var den är, viskar Linnea.. De ställer sig upp och börjar känna efter väggarna.

• Vi måste hitta en väg ut, säger Linnea.

De letar och letar. Linnea känner hur ögonen börjar falla ihop, men hon vet att hon måste fortsätta leta. De fortsätter i flera timmar till innan de tillslut tappar hoppet och sätter sig ner.

• Varför gör Esmeralda detta? Vad har vi gjort henne? Linnea och lägger sig ner på det hårda och kalla golvet.

• Jag vet inte… säger Johan trött och lägger sig ner bredvid henne. Hon hör hans hårda hjärtslag. Tankarna flyter ihop i huvudet och hon somnar av utmattning.

KAPITEL 5

Efter några timmar väcks Linnea av Johans röst.

• Linnea! Vakna! skriker han och skakar henne. Linnea öppnar ögonen och Johan hjälper henne upp. Hans ögon lyser och han leder Linnea fram till en uppbänd bräda.

• Om du hjälper mig att bända upp fler brädor kanske vi kommer ut härifrån! säger han.

Tillsammans bänder de upp fler brädor, tills det är tillräckligt stor öppning för att gå ut. Linnea går ut genom öppningen, och det första hon möts av är den starka, bländande solen och fåglarnas ljusa kvitter. Linnea känner en stor lättnad i bröstet. Hon hade ställt in sig på att dö i det där huset, hon hade inte känt något hopp över huvudtaget. Men när Linnea vänder sig om för att se var Johan är möts hon av något oväntat. Esmeralda står bakom Johan med en rostig hammare i handen.

• JOHAN AKTA DIG! skriker Linnea förtvivlat.

Johan hinner precis slänga sig åt sidan när Esmeralda ska slå honom, men han är snart uppe på fötter igen. Han börjar springa så fort han bara kan därifrån, men Esmeralda börjar rusa efter. Linnea tittar omkring sig i panik, och ser en stor gren som hon tar upp. Linnea känner hur det undermedvetna tar över och hon börjar springa efter dem så fort att hon inte hinner tänka. Linnea närmar sig Esmeralda steg för steg, och när hon tillslut är tillräckligt nära slår hon henne i huvudet med grenen. Esmeralda faller till den fuktiga marken och blir liggandes. Linnea och Johan stannar och stirrar på varandra. Linnea ser rädslan i Johans ögon och hur hans ben skakar. Han sätter sig ner på knä och kollar pulsen på Esmeralda. Linnea tar upp hennes telefon som ligger bredvid henne och stoppar den i fickan.

• Hon är medvetslös, men inte död… säger han med darrande röst.

• Vi måste ta oss till land Johan. Vi får lämna Esmeralda här, hon är för farlig att ta med. säger Linnea och hjälper Johan upp på fötter igen.

De springer ner till båtplatsen och Johan startar båten. Han kör ut från viken och ut på det öppna havet. Långt i horisonten ser man fastlandet. Linnea och Johan är helt knäpptysta under hela båtfärden. Tankarna snurrar runt i Linneas huvudet. Varför gjorde Esmeralda detta? Kanske får jag aldrig reda på det. Hon tvingar bort dem tankarna nu, det enda de måste göra nu är att komma till land och få dit poliser och ambulanser.

KAPITEL 6

När de äntligen är framme hoppar de snabbt ur båten och rusar till den lilla kiosken i hamnen.

• Vi måste få ringa polisen! ropar Johan när han kommer fram. Mannen i kiosken ser frågande ut men ger snabbt sin mobil till Johan. Johan knappar in 112 och sedan berättar han allting som har hänt, om Esmeralda, Lina och Felix. Sedan lägger han på och ger tillbaka mobilen. Mannen bara stirrar på honom med stora ögon men säger ingenting. Inom några minuter kommer en ambulanshelikopter och polisbilar dit.

Linnea och Johan blir tillsagda att åka hem medan poliserna ska åka ut till ön för att hämta kropparna och gripa Esmeralda. Linneas mamma och pappa är påväg från Stockholm, så när Linnea kommer hem är hon ensam. Hon går upp på övervåningen och går ut på balkongen. En lättnad kommer över henne. Hon går in igen och sätter sig på den mjuka sängen. Då kommer hon på att hon har Esmeraldas mobil i fickan. Hon tar upp den och går in på senaste sms. I ett utav dem får hon plötsligt förklaringen till allt. Det är skickat till Felix och det står:

“Snälla ge mig en chans, jag är beredd att göra vad som helst Felix. Det finns bara en sak som kan hålla mig ifrån dig, och det är döden.”

Jag tycker inte att det är något direkt fel med slutet men den är alldeles för kort. Känns som du ville ha med för mycket och antingen räckte inte utrymmet eller så skyndade du fram slutet? Kapitlen är alldeles för korta, de kan ju knappt täcka en sida i en vanlig bok? Formatet ger mig känslan av att det är en barnbok men berättelsen verkar inte vara anpassad för barn. 

Den är spännande men går för fort. Du skulle kunna berätta något om karaktärerna och det behöver hända mer (eller mindre!) emellan början och slut. Det är några mindre grammatiska fel också, men du kanske inte skriver med rättstavningsprogram så jag vet inte om jag bör påpeka det? 

Annars, bra jobbat!

Jag håller med, alldeles för fort fram. Två stycken döda i samma kapitel och skriven lite väl snabbt? Men jättebra handling annars.

den skulle bara vara fem sidor men ja skrev 7 sidor :/

#5 Hur noga är dina lärare? Det kanske går ändå? Sedan tycker jag att du ska ta bort kapitlen, novell brukar inte ha dessa enligt min erfarenhet :)

Jag håller med #6, ta bort kapitlen, de gör ingen nytta. Tycker dock fortfarande om slutet, skulle hellre se en längre version än en kortare ☺️😃