På den där novellsaken på bloggen alltså ;)

Klickbar länk  https://juliawestlund.wordpress.com/

Ska försöka läsa och svara under fredagen, annars lördag.

Tack så jättemycket, parsley!

Klistrar in texten här, eftersom det är lättare för mig att kommentera då. Jag skriver kommentarer med fet stil i din text.  Säg till om du vill att jag ska ta bort texten, när du har läst. Du kanske bara vill ha den på ett ställe,  dvs din blogg. 

I ett hörn av hårddisken hittade jag en liten novell som jag skrev för läääääänge sen. Konstruktiv kritik uppskattas!

Sammanfattningsvis: En otrolig fin och kärleksfull berättelse, man blir på gott humör av att läsa den. 

Felix kom in i det mörka trapphuset men bemödade sig inte med att tända lampan. Med långsamma, trötta steg gick han upp för tre och en halv trappa till sin lägenhet. Satte nyckeln i låset som så många gånger förr och gick in i den dunkla lägenheten. Han sparkade av sig skorna, släppte nycklarna på byrån under hallspegeln, kastade en blick i samma spegel och konstaterade att: jaha, där stod Elvis Presley bakom honom som en vit skugga.
Ett steg och sen tvärnit. Han klamrade sig fast vid tanken att Elvis bara skulle visa sig vara en gammal vinterjacka gillar vinterjackan när han väl vänt sig om. Medan han långsamt snurrade runt reste sig nackhåren. Inledningen känns lite tam och refererande. Först hände det, sen hände det. Försök jobba lite mer med gestaltningen och gör gärna inledningen lite mer "skruvad".  Använd gärna lite mer sinnesintryck för att göra beskrivningen av trappen lite mer levande? Hörs det några ljud från de andra lägenheterna? Luktar det mat eller något annat i trapphuset? Hur känns ledstången mot handen? Har Felix någon relation till Elvis tidigare? Är det hans favoritartist? Hans mammas stora kärlek? Är Felix en rockabillykille som älskar 50-tal? Gör gärna Felix lite tydligare. Är han 25 eller 60 år gammal?
Snart stod han öga mot öga med självaste ta bort självaste Elvis Presley som var iklädd i den berömda vita sparkdräkten. Beskriv gärna hur Elvis ser ut i sin sparkdräkt. Det är iofs en ganska känd Elvisbild, men alla kanske inte vet. 
Elvis tittade nyfiket, nästan förväntansfullt på honom, som för att se vilken reaktion hans plötsliga uppdykande skulle framkalla. Felix å sin sida gapade stumt.

”Du kan nog stänga munnen nu, jag kan se vad du åt till lunch. Och glöm för all del inte att andas.”
Felix mun for igen med en smäll.
”Men vad..? Hur..? Är inte du död?” stammade han.
”Eeh, ja, jo… Rent tekniskt sett antar jag att det är riktigt att beskriva det så.”
”Vad gör du här?”
”Jag tog mig friheten att ta med mig några vänner och ordna en liten fest för dig. Hoppas du inte har något emot det.”
”Va?”

Elvis lade armen om Felix och visade in honom i vardagsrummet. Beskriv gärna hur armen känns. Ta med doftintryck om du känner för det. Hur doftar Elvis. Luktar det något i lägenheten. Som på kommando exploderade det tidigare knäpptysta vardagsrummet i diskoljus i alla regnbågens färger, musik fyllde rummet som var fullt av människor som minglade, pratade och dansade.
När Felix tittade närmare såg han att det var flera ansikten han kände igen, såsom Marilyn Monroe, James Dean, Jimi Hendrix och Buddy Holly i hörnet som stod för musiken. Och så förstås Elvis Presley bredvid honom. Inget dåligt sällskap. :)
”Hur har det här gått till?” viskade han.
En känsla av att han höll på att bli galen flöt upp inom honom.
”Tja, vi tyckte du behövde muntras upp med en liten fest. Du har inte varit så uppåt på sistone, eller hur?”
”Nej, men… Hur sjutton vet du det?”
”Ah, det är mitt jobb att veta sånt nu för tiden. Men vi går in och tar lite förfriskningar så får du berätta vad det är som trycker dig.”

De gick in i rummet, någon stack ett glas i handen på honom och Elvis tryckte ner honom i soffan.  Låt någon av kändisarna bjudet på drinken. Det kan vara kul att få en drink av Marilyn eller James. : )
”Så, få höra nu. Spill it, som man säger.”
”Jo, på jobbet då…” började Felix dröjande. Tanken att det inte var riktigt riktigt att sitta och prata med en död rockstjärna gnagde i honom fortfarande.
”Du behöver inte oroa dig, vi är här för att hjälpa,” sa Elvis i en ton som kändes som en mjuk filt runt Felix. Han andades ut ett darrande andetag.
”Det är en tjej på jobbet som jag… Är intresserad av. Det känns inte bra, det slutar bara illa. Att jag mår skit.”
”Tänk om hon känner likadant då?”
”Varför skulle hon göra det? Och förresten har jag goda skäl att anta att hon är upptagen.”
”Men du vet inte säkert?”
”Njäe, säker är jag inte, men varför skulle hon vara ledig? Hon är för perfekt.” Beskriv henne gärna lite närmare och skriv gärna vad de jobbar med. Skriv gärna någon illustrerande scen från jobbet, typ hon är chefens sekreterare och jag jobbar bara på vaktmästeriet. Vad skulle hon se hos mig? 
”Aj då, det här låter lite värre än jag trodde.”
”Jag kan bara inte sluta tänka på henne. Och tro mig, jag har försökt!”
”Har du pratat nåt med henne?”
”Är du inte klok?!” utbrast Felix. ”Det kan jag väl inte, jag skulle inte komma på nåt vettigt att säga, inte ett ord skulle komma för mig och hon skulle tro att jag var en komplett idiot.”
”Du måste försöka slappna av lite. Tänk inte så mycket utan go with the flow.”

Felix skakade på huvudet.
”Varför måste det vara så jävla svårt och komplicerat för?” sa han efter en stund.
Elvis tycktes begrunda frågan.
”För att vara ärlig så berättar de inte det för oss. Men jag är säker på att det har ett syfte. Hur skulle det egentligen se ut om allt var så himla lätt?”
”Med all respekt men det där tror jag bara är bullshit. Skulle det inte vara bättre om alla hade lättare för att bli lyckliga?”
”Please, inte sånt språk är du snäll. Det är klart det skulle vara bättre. Jag har egentligen inte befogenheter att säga detta, men jag kan säga som så här: Vi jobbar på det. Tills dess får ni helt enkelt försöka överleva.”
”Det känns ju betryggande.”
”Sarkasm är faktiskt inte särskilt klädsamt,” påpekade Elvis.

Felix tystnade och iakttog människorna i rummet. De såg faktiskt ut att ha kul.
”Vad är det jag har missat egentligen? För jag tycker inte det är värt det. Att bli kär menar jag. Visst, det känns väl bra och så att vara kär men sen när det tar slut känns det ju rent för jävligt. Varför fortsätter våra liv att kretsa kring det ändå?”
Elvis lade huvudet på sned och betraktade Felix med ett finurligt leende.
”Har du egentligen varit kär, Felix? Alltså riktigt förälskad, så att tid och rum upphör? Att en persons leende kan få dig i ett lyckorus. Samma person kan få det att göra fysiskt ont i dig bara genom att gå in i ett annat rum? Har du känt så någon gång?”
”Nej… Det har jag inte,” svarade Felix efter en stund. ”Men när en sån kärlek tar slut då? För det gör ju allting, är inte det nån slags universell lag eller nåt? Inget vara för evigt, bara olika lång tid?”
”Det är möjligt, men evigheten är ju inget du behöver bekymra dig om. Det finns faktiskt förhållanden som räcker livet ut och längre än så kan du inte tänka.”
”Allt jag behöver göra är att hitta den rätta? Sånt är ju väldigt enkelt.”
”Jag sa inte att det var enkelt. Sa jag det? Ditt problem är nog att du letar efter kärleken i varje hörn och vrå. Du är för beredd helt enkelt. Kärlek kommer när man minst anar det. Kanske du är rädd att hitta den stora kärleken? Är det inte så? Att du inte vill hitta den?”
”Är du dum eller? Vad är du rädd för?”
”För att det ska ta slut såklart.”
”Nej, vad är du egentligen rädd för? Man överlever faktiskt. Man gör det.”
”Jag är inte så säker på det… Ju mer man känner desto ondare gör det. Flyger man högt faller man hårt om du så vill.”

Felix började känna sig väldigt underlig. En ovan, men inte obekant känsla drev upp inom honom. Han kände att han ville gråta, något som inte hänt sen barndomen.
”Jag antar att jag är rädd för… att förlora kontrollen. Över mig själv… Över mina känslor…” sa han långsamt.
”Du behöver inte frukta nånting,” sa Elvis mjukt. ”Det är känslorna som gör att man lever. Utan dem kan man lika gärna vara död. Börja med att släppa ut vad du har inom dig, det är aldrig bra att trycka undan känslor, vare sig de är ledsna eller glada.”
Felix hörde ett konstigt ljud nånstans ifrån. Till sin förundran insåg han att det var han själv som snyftat.
”Neej, jag vill inte!” ropade och störtade upp ur soffan för att hindra vågen av känslor som vällde upp inom honom. När han efter några djupa andetag lugnat ner sig, ställde sig Elvis upp mitt emot honom.
”Felix…” började han och lät fingertopparna nudda vid hans panna, ”Låt sorgen gå.”
Flodvågen vällde åter igen upp inom Felix men denna gången var det så otroligt mycket mäktigare och starkare att det inte fanns en chans att hejda den.
Han sjönk hjälplöst ner på knä och grät. Grät och grät tills det inte det kändes helt tomt inom honom. Tomheten ersattes med en obeskrivlig lättnad, han kände sig nästan fysiskt viktlös. Så ren.
Under en lång stund låg han bara och snyftade lätt och fick inte fram ett ord.
”Såå… Nu känns det lite lättare va?” sa Elvis med ett varmt leende.
Felix kröp matt och darrande upp i soffan.
”Vad det än var du gjorde… Tack.” viskade han.
”Ingen orsak, I aim to please. Vila dig nu lite så ska vi ha en hejdundrande fest sen!”

Tusen tack, parsley! Det var snällt av dig att ta dig tid och ge konstruktiv kritik. :)