Jag tror att en bok med fiktion måste ha något självupplevt i botten, medan fantasin bygger på med sådant som egentligen aldrig har hänt, skrönor man har hört eller sådant som man hittar på.

Men också böcker med större anspråk på fakta, två exempel är nyligen omnämndra i forumet, Felicia Försvann och Trasdocka, där författarna har ändrat lite i historien, även om det inte är uppenbart för läsaren. Det handlar i båda fallen om verkliga händelser där personen som upplever det inte nödvändigtvis är den som är omskriven. Det ställe som är mest uppenbart, om man läser Felicias bok och hennes mors svar är där hon på mobbardagen får kallt kokt fiskhuvud, vilket i moderns version är en rå abborre som huvudpersonen själv har bjudit ett annat barn att äta. I min systers "Trasdocka" har jag själv hittat liknande passager, där hon sätter sig själv som den som upplever något som ett annat syskon har berättat, eller i ett fall där hennes förövare skulle ha blivit avsatt på en brygga där han fick vänta många timmar innan det kom någon buss. Visserligen hade vi lämnat av honom vid en brygga under den resan, men inte alls något ställe med väldigt lite trafik, och väntan kan knappast ha varit så lång som två timmar. Däremot lämnade vi vid en annan resa av min syster vid en brygga där det dröjde fyra timmar innan det kom någon buss.

Sådana små ändringar i det som faktiskt har förekommit kan man så klart göra av skilda skäl, och det kan faktiskt vara så att man "minns" att sådant som man önskade skulle hända verkligen hände.

Jag tror att det alltid i sådant som man beskriver på ett levande sätt finns ett korn av sanning och ett gryn av att man har upplevt det själv, även om det ibland bara handlar om att man har drömt det eller att man skulle ha önskat att det hände. Men för att det ska vara trovärdigt är det mycket svårt att helt och hållet fritt hitta på. Man får nog vara lagd åt mytomani i mer än vanlig utsträckning för att lyckas med det.

Boken jag skriver nu handlar om en tjej som blir lurad in i Stockholms undre kretsar. Hon börjar använda droger, blir tvingad till prostitution och blir även ibland slagen.

Än så länge kan jag inte dra några paralleller till mitt egna liv (det är jag väldigt glad för!) utöver åldern!

Annars är det nog ganska vanligt att författare utgår från sina egna erfarenheter! Gör man inte det, blir det himla mycket research! Det kan visserligen vara ganska givande det också 🙂

Haha, håller med Pernilla Alm. Klart att det är självupplevt! Alltihop! Författaren sitter ju (ofta) själv och upplever alltihop i huvudet då historien skapas. ;)

Fast jag tror att det är väldigt olika för olika författare eftersom det hör ihop med skrivprocessen. Den självupplevda biten kan ju komma till uttryck på många olika sätt, allt från att vara ett återberättande av hur det var till att vara en aldrig så liten inspirationskälla till något som vrids till oigenkännlighet.

Det riktigt intressanta är vilka som får frågan om det som händer i boken är självupplevt. Eller kanske vilka som ALDRIG får frågan. Varför har ingen frågat Läckberg eller andra deckarförfattare?

Jag satt på morgonen med en omläsning av En gång i Havanna av Björn Afzelius, och det är väldigt tydligt att den handlar om sådant som han själv har upplevt. Det som främst slår mig vid omläsningen är att jag känner ett antal av personerna han beksriver, eller åtminstone har mött dem - i vissa fall stereotyper, men i några fall de verkliga personerna. Jag avslutade läsningen en bit in i boken, mest för att jag såg det som en longör. Det händer ju egentligen ingenting utöver det torftiga liv han för, och jag vet hur den slutar. 

Det som stoppar min omläsning är framför allt det torftiga språket som i mycket liknar kiosklitteraturens deckare, stålmän utan egentlig själ. Böcker som glorifierar drickande och där huvudpersonerna sveper den ena drinken efter den andra och bara någon enstaka gång blir berusade; ett liv där alkoholen är central, och där människor beskrivs med stereotyper.

Men det som kanske mest får mig att lägga ifrån mig boken är att jag är så grundligt trött på den kvinnosyn som genomsyrar Afzelius skriveri, en kvinnosyn som rimmar väl med hans sätt att beskriva människor efter sin hudfärg eller sitt ursprung. Det är negresser och mulatter till höger och vänster, de får visserligen namn, men de är stereotyper; beskrivningen av dem går främst ut från kön och hudfärg. Jag kommer ihåg att just det chockade mig redan första gången jag läste boken, ungefär fem år efter första gången jag själv hade rest till Kuba och efter min sjunde resa dit. Jag har träffat Björn i verkliga livet, och jag såg honom som en diva då. Hans bok bekräftar det intrycket och lägger mer tyngd bakom. För mig blir han genom boken en synnerligen obehaglig individ. Och boken säger faktiskt väldigt mycket om Kuba, även om man kanske inte förstår det om man inte har varit där många gånger och träffat väldigt mycket folk och upplevt hur "Revolutionen" fungerar i praktiken.

Det är så klart lite sent att fråga honom. Man kan ju inte veta alldeles säkert. Men jag har svårt att tänka mig att han skulle lägga upp romanen på det sättet om det inte vore hans eget sätt att tänka, att leva, och att se på människor.

Och jag tror inte att det finns något egentligt skäl till att fråga Läckberg. Det som skrivs i en bok vet jag ju redan att det inte behöver vara självupplevt, men det en författare skriver och beskriver är i väldigt hög grad beroende av hur författaren tänker och känner, hurdan person författaren är. Man kan också ibland känna igen personer som författaren skriver om; jag har gjort det i böcker av Jan Guillou, Anna Wahlgren och min syster. I alla de fallen eftersom jag har haft relativt nära eller mycket nära kontakt både med personerna som det skrivs om, men också med författarna. Och också Afzelius finns med bland dem jag har träffat personligen och han skriver om personer som jag har träffat. 

Men hans kiosklitteraturmässiga behandling av livet för en turist i åttiotalets Havanna lämnar en bitter eftersmak. Det beror säkert på en brusten illusion hos mig själv, eftersom jag en gång beundrade honom och själv tillhörde den unga rörelse som gjorde Gärdesfester och Musik i Emmaboda. Jag såg upp till honom, men den person som skrev En gång i Havanna kan jag inte se upp till. 

Kanske är det att jag har blivit vuxen?
Eller kan det vara att man vid sjuttio blir barn på nytt? 

Men "Revolutionen" är och förblir ett dött koncept. Likt Björn håller jag nog på demokrati som system, men kommunismen lockar inte längre i något enda avseende. Vem i hela världen kan man lita på?