Hejsan! Skrev en till novell. Är den "bättre" skriven än den förra? 😃

Vore kul att höra lite åsikter.  ^^ (Är inte jätte van att skriva)

____________________

”Kan inte du hjälpa mig?” Tårarna rann så det var svårt att se. Mina händer var fulla av smuts, grus och blod. Mina knän bultade. Jag kunde inte längre krypa.

”Jag kan inte”, sa anden, som stannade och vände sig mot mig med armarna i kors. Asfalten på den öde landsvägen var stekande het. Jag la mig i fosterställning, och en sval vind kylde min kropp. En aning. Jag slöt mina ögon och kunde inte låta bli att le.

”Snälla, du?” sa jag medans jag plockade grus ur såren på händerna.

Anden fnös och vände sig bort. ”Omöjligt.”

Jag reste mig upp och satte mig med benen i kors.

”Men …”

”Nej!” sa han. ”Sluta med det där.”

Jag suckade och lossade på min hästsvans. Mitt långa cendréfärgade hår vällde över ryggen och axlarna.

”Du ser ut som ett skogsrå”, sa han och gick fram till mig.

”Skogs … rå?”

”Japp. Med den där vita klänningen och allt.”

”Jag vill ha din hjälp.”

”Lägg ner det där. Jag kan inte hjälpa dig.”

Jag sträckte mig över diket och plockade en bunt syrener. De doftade underbart.

”Vill du lukta”, sa jag och sträckte dem mot anden.

”Lägg av med dina distraktioner. Fokus.” Han rättade till sin huva och drog upp ärmarna. ”Vi sticker nu. Ta min hand.”

Jag kastade syrenenerna i diket. ”Jag kan varken gå eller stå för tillfället.”

Utan ett ord lyfte han upp mig i sin famn, och utan ett ord lät jag honom.

”Det här går fortare än att jag släpar sig.”

Jag blottade ett leende i det suddiga grå, som var hans ansikte.

Det kändes som att flyga. Att jag svävade i luften. Jag såg hur anden, och världen omkring förflyttade sig. Men jag kände ingenting. Jag kände inte att hans armar bar mig.

”Vart ska vi?” sa jag.

”Åh, Anna-lill. Vart du än vill.”

Jag kunde inte låta bli att fnissa. ”Det rimmar.”

”Bara du vet, och det vet du också.”

”Jag antar det.”