Skrev en liten flummig text igår 🙂

Vad tycker ni? Är dialoger, övrig text bra skrivet osv?  (Den är meningen att man inte ska fatta vad dem pratar om. Det får man tolka själv)

_____________________

Så ont i magen. Ont, ont, ont … Jag vill bra slå till den, liksom. Ge den en rak höger.

”Jag vill inte ha ont”, sa jag och bröt en penna på mitten. Den var ändå gammal och någon hade tuggat på den, så det gjorde inget. ”Varför ska just min mage ha ont? Det är orättvist.”

Anden gick fram till mig. Tja, svävade. ”Du måste vara stark. Superstark!”

”Hur då?”

”Du måste vinna mot dig själv. Måste.”

”Jag vet, jag försöker verkligen!”

”Mer! Du måste kämpa mer!”

”Ja! Jag ska vinna.”

”Ja, det ska du. Det måste du.”

Anden flög ut genom fönstret. Jag sprang efter. Utomhus var det molnigt. Månen lyste klart, och det duggade lätt. Tillräckligt för att höra smattret mot hustaken. Anden satt på taket på lekstugan. Ryggen var krökt och han suckade ljudligt.

”Du måste ta det lugnt!”

”Är du arg på mig?” sa jag samtidigt som jag tittade ner i backen.

”Lugn! Jag behöver lugn! Lugn!” röt han.

Jag tog ett steg närmare anden. Det var tyst nu. Inte längre duggade det. Månen befann sig bakom ett täcke av moln. Jag fick gåshud på armarna. Efter ett par steg närmare anden satte jag mig i det blöta gräset. Såg på honom. Betraktade honom.

”Var kommer du ifrån?” sa jag.

”Du måste ta det lugnt”, sa anden och tittade på mig. ”Bara lugnt.”

”Jag vet. Innerst inne.”

”Du måste.”

”Kan du hjälpa mig?” sa jag och la mig raklång på marken. Det kittlade på lilltån, men jag ignorerade det. Var nog en insekt.

”Du måste hjälpa dig själv”, sa anden och flög ner från taket och landade vid mina fötter.

Jag sa inget. I stillhet betraktade jag anden. Jag kunde inte se hans ansikte, men jag kunde sa att han log. En hettande värme omfamnade mig. Den spred sig i hela kroppen, jag kände mig lycklig.

Anden lutade sig över mig. Våra ansikten var nära, så nära att våra nästippar nästan nuddade varann.

”Du klarar det”, sa han och gav mig en puss på kinden. Sedan föll han, rakt ner över mig. Ett moln av damm virvlade omkring, och jag började hosta.

Efter hostattacken låg jag kvar en stund. Det var tidig vår, men jag frös inte. Jag var varm, nästan för varm. Det kändes härligt, för en gångs skull.

”Du klarar det här …”

slut