Novell hjÀlp/kritik tack
đ Hej!
jag har precis skrivit mitt första utkast av en kort novell jag vill skriva. den Àr ca 300 ord och jag vill hÄlla den kort.
men jag skulle vilja ha konstruktiv kritik! âïž
Dörren slog upp med en hög smÀll. Hon stod dÀr i öppningen med solen i ansiktet en stund innan hon hoppade jÀmfota nedför de tre vita trappstegen. Dörren stÀngde hon inte, det fanns alltför mycket att göra och se dÀr ute. Hon gick ett par steg ut över grusgÄngen dÀr en stor björk bredde sina vita grenar över grÀsmattan till höger om grusgÄngen. Med lÀngre och lÀngre steg styrde hon mot skogen och dess vilda blommor.
Med ett kort steg klev hon av stigen och in i grönskan. Hon lÀmnade byn och mÀnniskorna för att vara helt ensam med allt det vackra. Hon gick dÀr för sig sjÀlv och bara lyssnade pÄ fÄglarna.
TvÀrt stannade hon och sÄg ut över en liten grÀsplÀtt med en grupp vilda rosor. Hon lÀt blicken falla pÄ ett fÀrglöst objekt framför en av buskarna. Hon stod kvar och tittade pÄ det innan hon med smÄ steg vÄgade sig fram. Hon satte sig pÄ huk i grÀset och betraktade djuret. Den lÄg med magen mot marken och ena kinden vilade mot grÀset. Kroppen var en mörk grÄ nyans och den hade en kort vit svans. Tre vita strimmor pÀls som började vid halsen enades alla vid nosen och skapade ett sorts kors. Hon strök den lÀtt lÀngst med den vita strimman i pannan. PÀlsen var mycket strÀv och trots sommaren var den kall. Hon strÀckte sig över den och plockade en stor ros med mÄnga stora kronblad och placerade den vid dess framtassar. Kontrasten mellan dess fÀrglösa pÀls och rosens cerisefÀrgade blad var vacker.
Sedan lade hon sig pĂ„ rygg vid den i det fuktiga grĂ€set, kollade upp i himlen och tĂ€nkte pĂ„ hur sorgligt alltsammans var. Hon tĂ€nkte pĂ„ döden. Ăven fast hon aldrig sett grĂ€vlingen innan och dĂ€rför inte riktigt kunde sakna den kunde hon inte lĂ„ta bli att tĂ€nka pĂ„ hur ingen nĂ„gonsin skulle fĂ„ se den igen, ingen skulle fĂ„ se den gĂ„ i skogen och ingen skulle fĂ„ se den Ă€ta blĂ„bĂ€r i skogsdungen.
Den var borta och den kommer aldrig tillbaka igen.
Det enda som slÄr mig Àr att "kollade" för mig ser ut som ett stilbrott, men jag ser inte nÄgon avsikt med det. Man kan ju anvÀnda sÄdant stilistiskt, men hÀr ser det snarare malplacerat ut.
Ta bort första meningen. Inledningen blir starkare utan den. Döp huvudpersonen till nÄgot. Det Àr lÀttare för lÀsaren att identifiera sig med nÄgon som heter nÄgot Àn ett neutralt hon eller han.
Gripande text om liv och död och existensiella frÄgor.
#1 ah tack! Det Àr nÄgonting jag ofta skriver utan att tÀnka pÄ det :-/ ska genast byta ut :-) #2 du menar "dörren slog upp med en hög smÀll"? :-) Jo jag tÀnkte bara att det skulle bli lite svÄrt att ge henne ett namn? Jag menar, hon Àr ju ensam sÄ ingen kan sÀga namnet och pÄ sÄ sÀtt berÀtta det för lÀsarna. Har du nÄgot tips? Tack sÄ mycket! Ska finslipa lite pÄ den dock :-)
#1 tack! Det hÀnder mig ofta att jag rÄkar skiva kollade utan att jag sjÀlv mÀrker det :-) #2du menar "dörren slog upp med en smÀll"?? :-)
Oops :-/ trodde inte att min förra kommentar kom upp.
Döp henne till nÄgot du gillar. :)
En del namn har speciella betydelser. Olika namn Àr vanliga i olika lÀnder. I Sverige Àr namn ofta populÀra i vissa generationer. PÄ 1960-talet var det populÀrt att döpa killar till Stefan eller Mikael. Om du googlar pÄ t ex populÀra namn 1950-talet kan du hitta information om det.
Vill du att den berÀttelse ska vara mer anonym och inte handla om t ex Lisa eller Pelle, kan du skriva i jag-form.
#3 Ingen annan behöver berĂ€tta det för lĂ€sarna, DU som författare kan göra det. Det finns ingenting som sĂ€ger att novellen inte kan börja med "Lovisa stod i öppningen âŠ" och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt introducera ett namn.
Personligen tycker jag ordet fÀrglös kÀndes helt fel i sammanhanget, Svart, vitt och grÄtt Àr ju ÀndÄ fÀrger.
Nu kommer ju mitt svar lite för sent, men ÀndÄ. Jag tycker tvÀrtom - att hon inte behöver nÄgot namn. Jag tycker det var bra som det var.
Starta ny diskussion
