Hejsan! Jag skulle gärna vilja ha lite åsikter på en text jag har skrivit. Det är en del ur en "bok" som jag har påbörjat att skriva. Kap 1 Jag såg henne igår när jag var ute och vandrade. Långt inne i skogen, i en liten stenstuga som var täckt av nyfallna snöflingor. Det har länge snackats om att en av dem gömde sig här, men ingen har undersökt stugan förens nu. Vi har alltid trott att dem var smartare än att befinna sig så här nära stan. Men tydligen var de inte det. Jag tog små korta steg fram till ytterdörren, snön knakade under stövlarna men jag försökte att gå så tyst som jag bara kunde. Jag ställde mig försiktigt sidan om fönstret och stirrade in. Där satt hon, hopsjunken vid den öppna spisen. Hennes ögon var fast på en liten träbit som låg inne i spisen, hon tittade förtvivlat på den. Jag stod utanför och tittade försiktigt genom fönstret. Jag höll mitt bete i sikte och var redo att anfalla, precis så som jag hade lärt mig. Snön faller och jag rör mig försiktigt i snöflingornas tempo. Jag tar ett hårt grepp runt mitt vapen och kastar en sista blick genom det dimmiga fönstret, när jag plötsligt möter ett par gråa ögon som tidigare inte var där. Hennes blick träffa mig som en blixt och spred en oförklarlig känsla genom kroppen. Jag tappa greppet om mitt vapen och blev paralyserad. Hennes varma ögon tittade rakt in i mina kalla. Detta har aldrig hänt mig förut, jag har aldrig förlorat fokus.. Jag har alltid varit redo att anfalla, redo att reagera och eliminera fienden, som en riktig soldat. Men nu var det något som tog över min kropp, en varm känsla av lycka och frihet, ni vet den känslan man får när man tar en stor klunk varm choklad efter en lång dag ute i kylan. Den känslan spred sig enda ner till mina frusna tår. Mina kinder blev varma och en konstig känsla började spridas i min bröstkorg, en känsla som jag inte har känt på ett bra tag. En känsla jag sedan länge har varit tränad att inte känna. Hon la huvudet på snedden och tittade fundersamt på mig, jag kunde svära på att hon även log mot mig. Men jag släppte aldrig hennes ögon från min blick, jag var nästan rädd för vad som skulle hända om jag gjorde det. Jag var tvungen att suga åt mig varje del av hennes vackra ögon, jag var tvungen att plantera dem djupt i mitt huvud så att jag kan titta på dem igen och igen varje dag tills döden slår mig. Jag är nästan redo att kasta tillbaka ett leende när jag hör något skramla bakom mig. - Hörru grabben, finns det något där då? Jag hörde Eriks röst några meter bakom mig. Det fick mig att vakna ut ur min trans. Jag vände mig snabbt tillbaka och nickade. - Nej. Ingenting. Tomt. Jag var kortfattad i min mening, min mun var torr och orden smakade krossat glas. Erik tittade nyfiket på stugan och fastnade på den lilla prydnaden som fanns framför ytterdörren. Han log och blottade sina vita tänder. - Självklart var det tomt. Som sagt, bara en idiot skulle befinna sig så här nära staden. Det vet dom. Jag tvingade fram ett leende och nickade. Erik vände sig om och gick tillbaka in i skogen, tillbaka till gänget. Jag följde Eriks siluett enda tills den bara var en rörlig liten prick. Jag vände hastigt om huvudet mot fönstret, som jag omedvetet täckte med min överkropp när jag hörde Erik. Hon var borta. Jag tittade ivrigt runt om hela stugan, som bara bestod av möglig tavla och öppen spis. Men hon var inte där, hon var borta. Självklart var hon det. Jag backa från fönstret och var precis redo att vända på klacken när jag såg något uppe på högra sidan av fönstret. Något som inte var där tidigare. Jag kisade till och såg ett litet ”HEJ’ skrivet i dimman. Jag log.