Låt inte gestaltningen gå till överdrift. Verb kan mycket väl vara ok att använda, för att t ex beskriva en transportsituation. Kalle gick in rummet. Däremot kan man försöka gestalta känslor och hur saker och ting ser ut och försöka undvika adjektiv.  Var speciellt försiktigt med sk allmänna adjektiv, t ex liten, stor och vacker. Nästan vad som helst kan vara litet, stort eller vackert.

Exempel på text utan gestaltning

Kalle gick in i vardagsrummet. Mia satt i mitt den stora soffan och såg väldigt sur ut. Hon hade ätit en pizza och lämnat kvar kartongen på det dyra soffbordet från Mio. 

Det händer en del saker i texten och läsaren blir informerad. Skriver man bara så här, finns det en risk att läsaren tröttnar eftersom den inte får tänka själv och inte blir delaktig i texten.

Exempel på text med mer gestaltning

Kalle hängde av sig rocken och i hallen. Han rös till när han kände det fuktiga ylletyget mot handen. Det snöblandade hade fått jackan gjorde att ytterplagget luktade som en blöt hund. Mias kängor låg slängda framför skohyllan. Han böjde sig ner och ställde dem bredvid sina skor. 

-Hej Mia! Tittar du på TV? Är det något bra?
Mia halvlåg i soffan med fjärrkontrollen i handen och stirrade på ett reklaminslag för blöjor. På soffbordet stod en öppen pizzakartong. Amaryllisen i fönstret hade blommat över. Ruttnande kronblad hängde längs den styva stjälken.
-Har du ätit? Finns det någon pizza kvar till mig?
Kalle trängde sig mellan soffan och bokhyllan och tände adventsstjärnorna i fönstret. 
-Du har ju inte ens tänt stjärnorna. Men svara då. Finns det någon pizza kvar till mig?
-Jag har inte beställt pizza till dig. Det är omöjligt att veta när du kommer hem. 
-Jag har jobbat. Finns det något annat jag kan äta?
-Jobbat? Jag har lånat din dator. Tänkte jag skulle kolla på resor till Turkiet. Det som vi pratat om. 

Jag har försökt lägga in olika sinnesintryck, t ex hur det känns att röra vid en blöt jacka och hur den luktar. Av någon anledning rättar Kalle till Mias kängor. Hon vägrar först att prata med honom och inte köpt hem mat till honom. Genom dialogen försöker jag antyda något om relationen mellan dem.

Lägg gärna upp någon text du skrivit. Det är lättare att ge råd då.

Det beror på vad du vill visa med att karaktären tittar på någonting också. "Han fokuserade ögongloberna på föremålet längre bort" istället för "han såg på fjärrkontrollen på bordet" är ett rätt bra exempel på det som kallas för purple prose, dvs överdriver utsmyckande text som bara är jobbig att läsa (eller ja, det finns de som gillar purple prose också, men generellt är det inte så uppskattat).

Men "han såg på fjärrkontrollen på bordet" är inte heller så sexigt, så skippa helt att beskriva vad karaktären gör och fokusera på VAD han ser, dvs "fjärrkontrollen låg på bordet".

"Bengt lyfte ena benet efter det andra för att komma igenom dörröppningen. Han fokuserade ögongloberna på föremålet för avstängning av TV-apparater placerat på en träskiva med fyra ben." Njaaeeej…

"Bengt steg in i det trånga TV-rummet. Fjärrkontrollen låg på bordet där han lämnat den, men ett fönster stod öppet och gardinen framför det fladdrade spöklikt i vinden. Hade han glömt att stänga fönstret när han gick hemifrån?"

Det är inget fel med att beskriva händelser, typ "Bengt sprang fram till fönstret och drog igen det med sådan kraft att rutorna skallrade", men det finns ingen anledning att beskriva att Bengt tittar på någonting, när du på en gång kan beskriva för läsaren VAD Bengt ser istället.

Oftast är det bäst att välja de enklaste ordet istället för att vara onödigt komplicerad. "Bengt sprang" säger så mycket mer än "Bengts ben rörde sig i snabba rörelser upp och ner och förflyttade honom genom rummet", även om det ena har mer ord i sig än det andra.

Jo, man förstår ju att onödig beskrivning är som sagt onödig. Det vad bara något jag hade i tankarna. Jag kan uppdatera med en text senare. Tack för tipsen iallafall!

En del ur en novell jag skrev för ett tag sedan! Bring tha kritik!

Att springa ifrån dem var inga problem. Han hade uthållighet som en duracellkanin, som folk brukade säga. Han sprang längre in och det blev svårare att se desto djupare in i skogen han kom. Han sprang ett bra tag innan han saktade in och stannade upp för att lyssna. Inget. Det enda han hörde var sina egna andetag. Han sjönk ihop med ryggen mot ett träd. Såg hur det långsamt blev ljusare. Han vred ögonen upp mot natthimlen. Molnen som hittills vilat framför månen, flöt nu långsamt iväg åt varsit håll. "Hmm, fullmåne", han suckade tyst och kupade händerna återigen framför munnen. Fan att jag glömde vantarna! KNAK. Han spärrade upp ögonen och vred snabbt på huvudet åt alla håll. KNAK. Han hasade sig upp längs trädstammen. Blickstilla stod han, med spetsade öron. Han försökte att andas så tyst som möjligt, men det var svårt, då hjärtat bultade lika fort som en gnagares. Ett dovt morrande hördes framför honom. Nej nej nej nej! Svettpärlor bildades i pannan. Benen kändes tunga som bly. Det rasslade till i ett buskage ungefär fem meter bort, och en björn klev fram. Den tittade på honom med stora blanka ögon och vände sig sedan om och spatserade iväg in bakom en tät klunga av granar. Hjärtat hoppade nästan ut ur bröstkorgen. "Shit." Han lade händerna på knäna och pustade ut. Var blev Viktor och andra av? 

Jag tycker det ser bra ut och att du fattat det där med Gestaltning. ^^ När han kupade händerna framför munnen trodde jag först han skulle ge ifrån sig ett lockrop, men tanken om saknade vantar efter gjorde det tydligt vad han sysslade med. OCH man förstår att det är en kall natt utan att du behöver skriva det rent ut. ^^

Jag strök över några grejer som jag tyckte kunde vara mer direkt Action istället för omskrivningar. Man ska så långt som det är möjligt undvika passiva handlingar med "att" framför, men å andra sidan kan "att springa ifrån dem var inga problem" fungera, det beror lite på om det är början av novellen eller om det har hänt saker innan.

Kanske är det lite väl många meningar som börjar med "Han [verb]", men det är mest i första stycket , andra stycket flyter på väldigt bra tycker jag. ^^

Anyway, tyckte det var spännande. Har strukit över några delar och fetmarkerat där jag lagt till text. Tycker t ex inte det är nödvändigt att förklara att han ser upp mott natthimlen: vi vet att han ser sig omkring och när månen beskrivs förstår vi att han ser på den. ^^

"Att springa ifrån dem var inga problem. Han sprang ifrån dem utan problem. Hans hade uthållighet var som en duracellkanin, som folk brukade säga. Han sprang längre in och det blev svårare att se desto ju djupare in i skogen han kom. Han sprang ett bra tag innan han saktade in och stannade upp för att lyssna. Inget. Det enda han hörde var sina egna andetag. Han sjönk ihop med ryggen mot ett träd. Såg hur det långsamt blev ljusare. Han vred ögonen upp mot natthimlen. Molnen som hittills vilat framför månen, flöt nu långsamt iväg åt varsit håll.

"Hmm, fullmåne", han suckade tyst och kupade händerna återigen framför munnen. Fan att jag glömde vantarna! KNAK. Han spärrade upp ögonen och vred snabbt på huvudet åt alla håll. KNAK. Han hasade sig upp längs trädstammen. Blickstilla stod han, med spetsade öron. Han försökte att andades så tyst som möjligt, men det var svårt, då hjärtat bultade lika fort som en gnagares. Ett dovt morrande hördes framför honom. Nej nej nej nej! Svettpärlor bildades i pannan. Benen kändes tunga som bly. Det rasslade till i ett buskage ungefär fem meter bort, och en björn klev fram. Den tittade på honom med stora blanka ögon och vände sig sedan om och spatserade iväg in bakom en tät klunga av granar. Hjärtat hoppade nästan ut ur bröstkorgen. "Shit." Han lade händerna på knäna och pustade ut. Var blev Viktor och andra av? "

Ååååh tack så jättemycket för ditt svar och att du tog dig tid till att svara!! Det uppskattas!! Vill du se resten? (Det är inte jätte långt)

Jag lånar några meningar ur din text för att visa hur du skulle kunna jobba med dem gestaltande istället.

Att springa ifrån dem var inga problem. Han hade uthållighet som en duracellkanin, som folk brukade säga. Han sprang längre in och det blev svårare att se desto djupare in i skogen han kom.

Det knastrade under hans fötter, kvistar och grenar bröts när han landande på dem. På avstånd kunde han höra ljudet av hans förföljare avta. Andningen var flämtande men hans steg saktade inte ner där han sprang. Träden stod allt tätare. Stigen blev svårare att urskilja ju längre in han kom. Han kastade en blick upp. Några vaga ljusa fläckar var allt han kunde urskilja av himlen ovanför. Inget av dess ljus nåde ner till den barrtäckta marken där han sprang. Det var på gränsen att han kunde urskilja slingan som vinglade sig genom träden.

________________________________

Gestaltning handlar väldigt mycket om att visa vad något upplever snarare än att berätta det. Ofta måste man jobba närmare karaktären, kliva in i hens värld och se världen genom deras ögon.

Jag vill påpeka (utan att låta nedlåtande) att du använder dig rätt mycket av klichéer. "Spetsade öronen", "Hjärtat hoppade nästan ur bröstkorgen" är båda språkliga klichéer.

(Jag kan nämna att jag läser Professionellt Skrivande vid Högskolan i Gävle, år 2)

Nej, inte alls nedlåtande! Jättebra att du säger till. Jag är nybörjare inom skrivandet så det uppskattas verkligen, det du skriver! MÅSTE BARA FÖRSÖKA KOMMA IHÅG DETTA!! 🤪 *bonk*

Hela novellen. Denna har jag gjort på ett fåtal timmar. Måste försvara mig med att jag kan skriva bättre, men den gjordes under tidspress… 🤫 MORE KRITIK APPRECIATED!!

 "Ha det gött allihopa!" Jamie vinkade av sina vänner som försvann runt hörnet på biografen. Trevlig film. Han kupade händerna framför munnen och andades ut varmluft, och stoppade de sedan i jackfickorna. Det var inte långt hem. Särskilt inte om man tog den gamla stigen genom skogen. Det var svårt att se genom dimman. Granarna stod tätt intill varandra, och himmelen var sotsvart. Längs stigen fanns några enstaka lyktor som sken svagt i gult. Jamie sneglade in i skogen. Creepy. Han vred snabbt tillbaka huvudet och placerade blicken långt fram. Man hade ju hört en massa historier om rånare och mördare som hoppar ut ur skogen och attackerar stackars försvarslösa människor. Det var svårt att inte tänka på det. Han ökade farten. Han kisade, och i ljuset av en lykta längre fram kunde han urskilja skepnader av människor. Minst tre stycken var det.

De kom närmare, och han kunde tillslut se vilka det var. Det var Viktor. Viktor och hans gäng. Han pratade högljutt och vankade fram. En annan snubblade till. Är de fulla? Viktor var skolans tuffing som alla respekterade. Ingen vågade motsäga honom.Jamie placerade sig så långt ut på kanten av stigen han bara kunde. De var bara ett par meter framför honom nu. Jamie vred på huvudet och stirrade in i skogen för att undvika ögonkontakt. Han hinner knappt blinka innan han känner hur hans ena fot fastnar i något, och av ren reflex greppar han tag i någonting med handen. Han återfår balansen, efter att han i farten stapplat iväg från kanten av stigen. "hmmpf…!" Viktor ligger framstupa i diket med ansiktet intryckt i en kudde av mossa. "Aj som…!" Viktor drog fingrarna genom sitt svarta bakåtslickade hår, samtidigt som han ostadigt kravlade sig upp på fötter. Han stirrade vansinnigt på Jamie. "Fö…förlåt, det var inte me…" En inre röst sa åt honom att springa. Han sprang. Fort sprang han. "Stanna din jävel!" Jamie hörde hur de började springa efter. Han hoppade över en stenbumling och försvann in mellan träden med gänget efter sig.

Att springa ifrån dem var inga problem. Han hade uthållighet som en duracellkanin, som folk brukade säga. Han sprang längre in och det blev svårare att se desto djupare in i skogen han kom. Han sprang ett bra tag innan han saktade in och stannade upp för att lyssna. Inget. Det enda han hörde var sina egna andetag. Han sjönk ihop med ryggen mot ett träd. Såg hur det långsamt blev ljusare. Han vred ögonen upp mot natthimlen. Molnen som hittills vilat framför månen, flöt nu långsamt iväg åt varsit håll. "Hmm, fullmåne", han suckade tyst och kupade händerna återigen framför munnen. Fan att jag glömde vantarna! KNAK. Han spärrade upp ögonen och vred snabbt på huvudet åt alla håll. KNAK. Han hasade sig upp längs trädstammen. Blickstilla stod han, med spetsade öron. Han försökte att andas så tyst som möjligt, men det var svårt, då hjärtat bultade lika fort som en gnagares. Ett dovt morrande hördes framför honom. Nej nej nej nej! Svettpärlor bildades i pannan. Benen kändes tunga som bly. Det rasslade till i ett buskage ungefär fem meter bort, och en björn klev fram. Den tittade på honom med stora blanka ögon och vände sig sedan om och spatserade iväg in bakom en tät klunga av granar. Hjärtat hoppade nästan ut ur bröstkorgen. "Shit." Han lade händerna på knäna och pustade ut. Var blev Viktor och andra av? 

Han började gå iväg åt motsatt håll från var den gigantiska nallen nyss befunnit sig. Han hör ljudet av någon som springer. Han ser sig över axeln. Det är björnen som är efter honom. Jamie sprintar. Men björnen är precis bakom, och hugger tag i hans ankel. Han faller tungt framstupa på den frusna marken och lungorna töms på luft. Han gör ett försök att vända sig om på rygg, men björnen låser käftarna djupare in i köttet. Jamie skriker av smärta. I panik hasar han armarna fram och tillbaka genom gräset, för att få tag på en pinne eller något annat som han kan använda som vapen. Han får tag i en bit bark. Hastigt snurrar han runt, reser på överkroppen och hugger barkbiten rakt i ögat på besten. Den gnyr och släpper hastigt taget om honom. Den ger honom en hastig blick med sina sorgsna svarta ögon, innan den vänder sig om och springer iväg och försvinner in i buskaget som den från början kommit från. "Helvete!"  Han slickade bort en tår från mungipan. Förödande betraktade han köttsåret. Vad fan gör jag nu?! Måste ta mig hem! 

Såret bultade kraftigt. Han hann dra av sin jacka halvvägs innan han kände hur något inte stod rätt till. Något som inte kändes bra alls. Hjärtat kändes som en sten och musklerna i kroppen spännde sig våldsamt. Han bet ihop käkarna och dorg frocerat av jackan sista biten och knöt den slarvigt runt ankeln. Muskelspänningarna tvingade ner honom raklång på rygg. Det brände, överallt. Som om någon hade hällt bensin och tänt på . Det försvann. Känslen. Allt. Synen blir suddig, och det enda han nu kan höra är ljudet av något som knäcks. Han sträcker armarna ovanför huvudet. Genom de grusiga ögonen ser han hur kraftig hårväxt fyller hans taniga armar. Han tittade ner över bröstkorgen. Den knakade högmält och vällde upp, växte, tills t-shirten sprack. Man kunde beskriva det som om kroppen åkte berg och dalbana genom en köttmal. Vinglande reste han sig upp på knä, och sedan på fötter. Det blixtrar till i ögonen, men han får tag i en trädstam innan den tunga kroppen återigen träffar marken. Han flåsar kraftigt och huvudet blir helt tomt på tankar. Det dunkar förlamat överallt.

"Öh, Jamie!?", ropar någon. Jamie vänder sig ansträngt om. " V…vikto…r?"                                                                                 "Vafa…Vem i helvete är du?" Viktors redan bleka skinn, såg nu vitare ut än någonsin. Han pekar på varelsen framför honom. "Vad…vad är du för något?" Han tog ett steg tillbaka. Benen vek sig under honom, och med ett duns faller han baklänges. Varelsen, som bara för ett få antal minuter sedan varit en artonårig gymasieelev, slank hastigt iväg in bland träden, dit månljuset inte nådde.

------------------------------------------------------------------------

"Jaha, var har vi Jamie då?" Magister Don placerade en bunt papper på kanten av katedern. "Det är ju prov nu."                             "Läser du aldrig nyheterna?", sa Viktor irriterat. Han sneglade på den tomma bänken längst fram i klassrummet. "Ursäkta?", morrade Magister Don. "Han är för i helvete försvunnen!" Viktor grabbade det ihoprullade nyhetsbladet och kastade det på Magister Don medans han störtade ut ur klassrummet.                                                                                                                       Han gick längs den långa skogsstigen. KNAK. Hastigt tittade han åt det håll ljudet kommit ifrån. I den mörka fasaden, långt in där träden växte som tätast, såg han något som rörde sig. Något stort.

Dagen därpå stod det på förstasidan: Två gymnasieelever försvunna inom två dygn

Jag har en hemsida med texter jag har skrivit. Du kan ju läsa någon av dem om du vill få inspiration. Samtliga är skrivna under programmet jag läser.

http://ikajo.weebly.com/texter.html

Min allmänna rekommendation är att läsa mycket. Så mycket du bara kan. Man får extremt mycket på köpet om man ägnar sig åt att läsa. Och då är det böcker jag menar. Vill du skriva genrespecifikt är det den genren du ska läsa.
Jag är bokslukare av hög grad och läser främst fantasy (vilket råkar vara genren jag skriver i), när jag har skrivit noveller med fantasytema så har mina kursare och min lärare påpekat att det märks att jag kan genren. Trots att jag egentligen inte har skrivit så där jättemycket fantasy, i alla fall inte som novell. Så att jag kan genren är tack vare mitt läsande.
När du läser så får du med dig berättarteknik, språk, sätt att jobba med språk, inspiration och karaktärsskapande. Som du kan ta med dig i ditt eget skrivande. Du ser dessutom vad som redan har gjorts och vad du kan undvika.

Medan det är inte är fel att ge sig på att skriva en roman så ska man nog inte ha några förväntningar om att första försöken blir inte särskilt bra. Jag påbörjade mitt första försök när jag var 13-14år. Jag kom aldrig särskilt långt (förmodligen för att jag skrev för hand…) och några år senare så avvecklade jag den helt. I efter hand är det lätt att se att den inte var särskilt bra. Mitt andra försök påbörjade jag i 3:an gymnasiet i samband med en kurs i Litterär Gestaltning. När jag insåg att det inte var särskilt välskrivet beslöt jag mig för att lägga den på hyllan tills vidare och börja helt om från början någon gång i framtiden.
Mitt tredje försök påbörjade för sex år sedan och är den jag fortfarande jobbar med. (Livet kommer emellan, jag har haft långa uppehåll mellan gångerna jag skriver.) Det är första längre texten som har och håller en hög kvalitet. Men det tog tid att komma tid.

Varför skrev jag allt det där? Jo, mitt råd är att börja med noveller. Då menar jag korta noveller. Begränsningar tvingar fram kreativitet. Börja med att skriva noveller på 1-2 A4, träna på att göra inzoomningar och gestaltningar. Om du kan lära dig att vila i ögonblicken kan du lättare vila i texten när du sedan skriver längre texter. Som det är nu så har du för bråttom. Stanna kvar längre i varje ögonblick. Om han fryser om händerna, etablera att det är kallt. När björnen kommer, låt det ta tid. Gå närmare. Bli intimare. Han är förföljd, så om han hör något så kommer han att reagera. När han sedan ser björnen är det logiska att han först blir lättad och sedan rädd.

Jag vill bara påpeka att det inte är fel på själva berättelsen i sig utan jag försöker peka på formen.

Vad gäller logik i texter skulle jag kunna skriva rätt mycket om den saken.

Tack för svaret! Ja, jag får nog läsa lite mer och skriva lite mer noveller, samtidigt som jag fortsätter planera ut min roman 😃

Det är inget fel med att ha idéer. Däremot kan det vara klokt att våga sålla bort dem ibland. Jag har en vän som har mängder med idéer som hon inte klarar att sålla bland. Det trots att hennes idéer tenderar att ha väldigt snarlika koncept och likartad världsbyggnad.

Den här sidan är något tom men har åtminstone ett par bra övningar man kan göra. http://skrivtips.weebly.com/

# 7  Kommentarer med versaler. Det ser lite skrikigt ut, men det syns tydligt var i texten jag kommenterat. 

Att springa ifrån dem var inga problem.  OM DU VILL GESTALTA MER, SÅ BESKRIV SPRÅNGMARCHEN. VILKET LANDSKAP RÖR HAN SIG I? HUR BETER SIG FÖRFÖLJARNA? Han hade uthållighet som en duracellkanin, som folk brukade säga. FUNDERA PÅ LIKNELSEN. ALLA LÄSARE VET KANSKE INTE VAD EN DURACELLKANIN ÄR, ÄVEN OM DE FLESTA ÄR VÄLBEKANTA MED BEGREPPET. Han sprang längre in och det blev svårare att se desto djupare in i skogen han kom. Han sprang ett bra tag innan han saktade in och stannade upp för att lyssna. VILL DU GESTALTA MER, BESKRIV HUR SKOGEN SER UT, SÅ LÄSAREN FÖRSTÅR ATT DET BLIR MÖRKARE. Inget. JAG SKULLE TAGIT BORT INGET OCH INTE ANVÄNT KURSIVT. DET RÄCKER ATT DU SKRIVER DET ENDA HAN HÖRDE VAR SINA EGNA ANDETAG. Det enda han hörde var sina egna andetag. Han sjönk ihop med ryggen mot ett träd OCH SÅG Såg hur det långsamt blev ljusare. Han vred ögonen upp mot natthimlen. Molnen som hittills vilat framför månen, flöt nu långsamt iväg åt varsit håll.  FLYTER MOLN ÅT VARSITT HÅLL, MED TANKE PÅ VINDFÖRHÅLLANDEN OCH ANNAT? "Hmm, fullmåne", han suckade tyst och kupade händerna återigen framför munnen. Fan att jag glömde vantarna! KNAK. TA BORT KNAK OCH ERSÄTT DET MED EN BESKRIVNING AV LJUDET ISTÄLLET. Han spärrade upp ögonen och vred snabbt på huvudet åt alla håll. KNAK. Han hasade sig upp längs trädstammen. Blickstilla stod han, med spetsade öron. KAN MAN STÅ BLICKSTILLA OCH HASA LÄNGS STAMMEN SAMTIDIGT? Han försökte att andas så tyst som möjligt, men det var svårt, då hjärtat bultade lika fort som en gnagares. Ett dovt morrande hördes framför honom. Nej nej nej nej! TA BORT DET KURSIVA. LÄSAREN FÖRSTÅR ATT DET ÄR TANKAR ÄNDÅ.  Svettpärlor bildades i pannan. Benen kändes tunga som bly. Det rasslade RASSLAR BJÖRNAR ELLER LÅTER DET PÅ NÅGOT ANNAT SÄTT? till i ett buskage ungefär fem meter bort, och en björn klev fram. Den tittade på honom med stora blanka ögon och vände sig sedan om och spatserade iväg in bakom en tät klunga av granar. Hjärtat hoppade nästan ut ur bröstkorgen. "Shit." Han lade händerna på knäna och pustade ut. Var blev Viktor och andra av? TA BORT KURSIV

RENT ALLMÄNT. HAR HAN NÅGOT NAMN. DET ÄR LÄTTARE FÖR EN LÄSARE ATT RELATERA TILL NÅGON SOM HETER NÅGOT ÄN ETT ANONYMT HAN ELLER HON. IBLAND ANVÄNDS HAN ELLER HON I T EX PROLOGER TILL DECKARE, DÄR LÄSAREN INTE SKA VETA VEM SOM AVSES.

#12 1

 "Ha det gött allihopa!" Jamie vinkade av sina vänner som försvann runt hörnet på biografen. Trevlig film. Han kupade händerna framför munnen och andades ut varmluft, och stoppade de sedan i jackfickorna. Det var inte långt hem. Särskilt inte om man tog den gamla stigen genom skogen. Det var svårt att se genom dimman. Granarna stod tätt intill varandra, och himmelen var sotsvart. Längs stigen fanns några enstaka lyktor som sken svagt i gult. Jamie sneglade in i skogen. Creepy. Han vred snabbt tillbaka huvudet och placerade blicken långt fram. Man hade ju hört en massa historier om rånare och mördare som hoppar ut ur skogen och attackerar stackars försvarslösa människor. Det var svårt att inte tänka på det. Han ökade farten. Han kisade, och i ljuset av en lykta längre fram kunde han urskilja skepnader av människor. Minst tre stycken var det.

VILL DU GESTALTA MER. ANVÄND DIG AV Dialog. LÅT JAMIE PRATA MED SINA KOMPISAR. TA BORT TREVLIG FILM OCH CREEPY OCH FÖRSÖK VÄVA IN DEM I TEXTEN.

#12 2

De kom närmare, och han kunde tillslut se vilka det var. Det var Viktor. Viktor och hans gäng. Han pratade högljutt och vankade fram. En annan snubblade till. Är de fulla? Viktor var skolans tuffing som alla respekterade. Ingen vågade motsäga honom.Jamie placerade sig så långt ut på kanten av stigen han bara kunde. De var bara ett par meter framför honom nu. Jamie vred på huvudet och stirrade in i skogen för att undvika ögonkontakt. Han hinner knappt blinka innan han känner hur hans ena fot fastnar i något, och av ren reflex greppar han tag i någonting med handen. Han återfår balansen, efter att han i farten stapplat iväg från kanten av stigen. "hmmpf…!" Viktor ligger framstupa i diket med ansiktet intryckt i en kudde av mossa. "Aj som…!" Viktor drog fingrarna genom sitt svarta bakåtslickade hår, samtidigt som han ostadigt kravlade sig upp på fötter. Han stirrade vansinnigt på Jamie. "Fö…förlåt, det var inte me…" En inre röst sa åt honom att springa. Han sprang. Fort sprang han. "Stanna din jävel!" Jamie hörde hur de började springa efter. Han hoppade över en stenbumling och försvann in mellan träden med gänget efter sig.

OM DU VILL GESTALTA, SÅ BESKRIV VIKTOR OCH HANS KOMPISAR SÅ LÄSAREN FÖRSTÅR ATT HAN ÄR SKOLANS TUFFING. KOLLA TEMPUS, SÅ DU KONSEKVENT SKRIVER I NUTID, PRESENS ELLER DÅTID, IMPERFEKT.

#12 3

Han började gå iväg åt motsatt håll från var den gigantiska nallen nyss befunnit sig. BJÖRNEN RÄCKER. LÄSAREN VET ATT DEN ÄR STOR Han hör ljudet av någon som springer. Han ser sig över axeln. Det är björnen som är efter honom. Jamie sprintar. Men björnen är precis bakom, och hugger tag i hans ankel. Han faller tungt framstupa på den frusna marken och lungorna töms på luft. Han gör ett försök att vända sig om på rygg, men björnen låser käftarna djupare in i köttet. Jamie skriker av smärta. I panik hasar han armarna fram och tillbaka genom gräset, för att få tag på en pinne eller något annat som han kan använda som vapen. Han får tag i en bit bark. Hastigt snurrar han runt, reser på överkroppen och hugger barkbiten rakt i ögat på besten. Den gnyr och släpper hastigt taget om honom. Den ger honom en hastig blick med sina sorgsna svarta ögon, innan den vänder sig om och springer iväg och försvinner in i buskaget som den från början kommit från. "Helvete!"  Han slickade bort en tår från mungipan. Förödande betraktade han köttsåret. Vad fan gör jag nu?! Måste ta mig hem! 

# 12 4

Såret bultade kraftigt. Han hann dra av sin jacka halvvägs innan han kände hur något inte stod rätt till. Något som inte kändes bra alls. Hjärtat kändes som en sten och musklerna i kroppen spännde sig våldsamt. Han bet ihop käkarna och dorg frocerat av jackan sista biten och knöt den slarvigt runt ankeln. Muskelspänningarna tvingade ner honom raklång på rygg. Det brände, överallt. Som om någon hade hällt bensin och tänt på . Det försvann. Känslen. Allt. Synen blir suddig, och det enda han nu kan höra är ljudet av något som knäcks. Han sträcker armarna ovanför huvudet. Genom de grusiga ögonen ser han hur kraftig hårväxt fyller hans taniga armar. Han tittade ner över bröstkorgen. Den knakade högmält och vällde upp, växte, tills t-shirten sprack. Man kunde beskriva det som om kroppen åkte berg och dalbana genom en köttmal. FORMULERA OM DEN HÄR MENINGEN. DET KÄNNS LITE FÖR ALLMÄN. Vinglande reste han sig upp på knä, och sedan på fötter. Det blixtrar till i ögonen, men han får tag i en trädstam innan den tunga kroppen återigen träffar marken. Han flåsar kraftigt och huvudet blir helt tomt på tankar. Det dunkar förlamat överallt. KOLLA STAVNING. JAG FÅR EN DEL RÖDMARKERINGAR I DOKUMENTET.

#12 5

"Öh, Jamie!?", ropar någon. Jamie vänder sig ansträngt om. " V…vikto…r?"                                                                                 "Vafa…Vem i helvete är du?" Viktors redan bleka skinn, såg nu vitare ut än någonsin. Han pekar på varelsen framför honom. "Vad…vad är du för något?" Han tog ett steg tillbaka. Benen vek sig under honom, och med ett duns faller han baklänges. Varelsen, som bara för ett få antal minuter sedan varit en artonårig gymasieelev, slank hastigt iväg in bland träden, dit månljuset inte nådde.

------------------------------------------------------------------------

"Jaha, var har vi Jamie då?" Magister Don placerade en bunt papper på kanten av katedern. "Det är ju prov nu."                             "Läser du aldrig nyheterna?", sa Viktor irriterat. Han sneglade på den tomma bänken längst fram i klassrummet. "Ursäkta?", morrade Magister Don. "Han är för i helvete försvunnen!" Viktor grabbade det ihoprullade nyhetsbladet och kastade det på Magister Don medans han störtade ut ur klassrummet.                                                                                                                       Han gick längs den långa skogsstigen. KNAK. Hastigt tittade han åt det håll ljudet kommit ifrån. I den mörka fasaden, långt in där träden växte som tätast, såg han något som rörde sig. Något stort.

Dagen därpå stod det på förstasidan: Två gymnasieelever försvunna inom två dygn

TYVÄRR FÅR JAG INTE IHOP SLUTET, SPECIELLT NÄST SISTA STYCKET. JAG VET INTE OM DET BEROR PÅ ATT JAG ÄR TRÖG ELLER OM DET BEHÖVER FÖRTYDLIGAS. 

RENT ALLMÄNT SKRIVER DU OM SVERIGE ELLER USA ELLER NÅGOT ANNAT LAND? KOLLA GENOM BEGREPPEN SÅ DET STÄMMER MED NAMN OCH SKOLFORMER.

DU HAR SKRIVIT EN SPÄNNANDE HISTORIA MED EN OVÄNTAD UPPLÖSNING. 

😮 Varför ta en text som du vet inte är det bästa du har skrivit?! Pröva och skriv en helt ny text som du lägger ner den tid som behövs på. Därefter lägger du upp den i en helt ny tråd och ber folk att komma med respons.

Kom ihåg, en läsare har inte nödvändigtvis uppfattat alla nyanser i din text. Så även om någon kommer med åsikter så har du inga skyldigheter att rätta dig efter dem. Alla läser en text på olika sätt med olika glasögon. Därför ska du bara se dem som förslag. Det är till och med att använda sig av klichéer ibland. Grundregeln är att du måste göra det medvetet. Så länge du gör något medvetet, även om det är en kliché, så är det okej. Medvetenhet i skrivandet är A och O när man skriver.

Tänk på att "du är inte din text". En text är ett arbetsmaterial. Sådant som är skrivet kan förändras och redigeras. Att skriva är ett hantverk och det är något man kan öva på.

Tack för alla svar!! Laddar väl upp en text snart någon gång…😂 Tack för hjälpen igen!