Denna text var egentligen tänkt som ett litet tal, men det funkar att läsa den också. Skriv gärna vad ni tycker och konstruktiv kritik :)

Jag vill säga en sak. Det ville jag även när jag satt där längst bak i klassrummet som liten, men jag sa det aldrig. Vad skulle orden som kom ut göra för skillnad? Inget, de var handlingsförlamade och förvirrade, så jag stängde in dem i min trygga kropp som var allt annat än trygg. Jag har alltid velat säga en sak, och ibland har ord sluppit ur mig, gråa skuggor av färgsprakande känslor, färgerna fastande i halsen och brände i takt med att jag insåg de andras ignorans till skuggorna som, vid det här laget, lagt sig på marken. Ord som aldrig blivit hörda dör, de dör till och med fortare än självförtroendet hos hen de kommer ifrån. Jag har velat säga väldigt många saker och inga har kommit ut. Jag har velat säga ingenting och många ord har forsat ut i raseri och raserat allt som tystnaden byggt upp. Jag vill säga en sak och sova. Jag vill sova och blunda och lyssna till världen runtomkring mig. Tillsammans med andra vill jag göra detta, jag vill lyssna utan att prata och göra upp i tystnad med tystnaden. För jag vill inte sova på riktigt, bara stilla blunda och känna mig vackert död. Skuggorna gör mig besviken, alltså är det bäst att inte bilda några skuggor, det är bättre att låta dem få ha sin färg inne i mitt huvud, det är där dem bor, känslorna, i mitt huvud, de flyttade ifrån hjärtat för länge sedan, det var en alldeles för sentimental tillvaro för dem. Jag förödmjukar dem genom att slänga ut dem nakna och kala på asfalten utan att någon uppfattade att de var annat än en vindpust från mitt håll. 

Men det förändrar inte. 

Det faktum att. 

Jag vill säga en sak, och det har jag sagt flera gånger nu. Jag har kastat ut färger över alla de som har lyssnat, för de här orden fick fortsätta flyga, de fick värma era ansikten som solen och de behövde inte dö på en kall asfalt. De lever mer än mig, och det betyder en hel del. För jag finns.