Detta är mitt första försök att skriva något och jag hoppas någon vill kommentera det även om jag är ny på sidan. Det är kanske lite stavfel men jag skrev den inatt så jag har kanske missat något.

Anna Britta stannar till och tar ett steg bakåt på trottoaren. Något hade fångat hennes uppmärksamhet i ögonvrån och hon måste vända om för att se noggrannare. Jo. Där i fönstret hänger den, hennes drömmars kappa, En plommonröd dröm som räcker ner till vaderna och faller så mjukt. Anna Brita försöker se om det finns någon prislapp, detta är ju en av stans dyraste affärer så hon förstår att den inte är billig men kanske kanske hon skulle kunna ha råd till den.

Någon prislapp finns förstås inte, hur hon än försöker titta.

”Det är väl inte meningen att man ska veta vad den kostar förrän man går in och frågar och då känner man sig ju tvungen att köpa” muttrat Anna Britta för sig själv, ”man vet väl hur affärsmännen tänker”.

Tanken på kappan förföljer henne, hon har t.o.m drömt om den på natten. Tänk att en gång i livet få äga något bara för att det är fint, inte bara tänka på om det är praktiskt. Nästa dag tar hon bussen in till stan igen fast hon aldrig annars åkte in mer än en gång i veckan. Snart står hon återigen utanför fönstret och tittar på den, kappan i hennes dröm. Hon tar ett par steg bort men kappan har en sådan dragningskraft på henne att hon återvänder till fönstret. Hon måste få veta priset!

När det är flera kunder i affären går hon in och försöker att undvika ögonkontakt med någon av expediterna. Om hon skyndar sig så kan hon kanske se priset innan någon får synt på henne. 4995 kr, priset kunde lika gärna varit 49.000 lika omöjligt känns det som.

Hon går in på konditoriet mitt emot affären. Här har hon inte varit på många år, inte sedan studenterna gjorde det till sitt stamställe och fyllde alla bord med sina böcker och pärmar och sitt fina tal och debatter och ett evigt pladder. Numera gick de till de nya ställena, de som serverade kaffe i en pappmugg det hade hennes barnbarn berättat för henne en gång. Kaffe i en mugg och inga kakor till det hade hon själv sett när barnbarnet tagit med henne dit en gång.

”Smörgås kan jag göra hemma” fnyste hon,” går jag på konditori vill jag ha kaffe i en kopp, wienerbröd och en kaka” Men Olle hade bara skrattat år henne, som han alltid gjorde när hon beklagade sig över alla nymodigheter.

Det här konditoriet såg ut som ett riktigt konditori, det hade inte ändrat sig på 50 år. Det var samma inredning, samma lukt av nybakt bröd blandat med doften av cigarr och cigaretter som när hon var barn. Doften satt liksom i väggarna trots att det varit rökförbud i många år nu, eller också var det bara hon som kände doften för att den borde vara där. Förr hade det fina folket gått hit men idag var det en lugn oas för de som förstod sig på hur en riktig kopp kaffe skulle smaka.

Nu mitt på dagen var det inte mycket folk här inne. Hon beställde vid disken och gick och satte sig vid ett ledigt bord vid fönstret och medan hon väntade på att servitrisen skulle komma med hennes beställning tittade hon sig omkring på resten av gästerna.

När hon får sitt kaffe och wienerbröd så tar hon upp en penna ur sin väska, rotar runt lite och hittar en papperslapp och börjar skriva. Rad efter rad fylls med prydliga siffror för att sedan summeras ihop och hånfullt grina henne i ansiktet. Kanske skulle hon kunna minska kostnaderna för maten lite? En summa stryks och den nya skrivs dit. Medicinkostnaden går inte att göra mycket åt men bussresorna in till stan kan hon förstås minska lite. Punkt efter punkt går hon igenom men en ny summering visar att hon, om hon är riktigt duktig att spara kan köpa sin kappa om 4 år. Med en suck dricker hon upp det sista i koppen och med en sista blick på kappan går hon till bussen för att åka hem.

Tre månader senare börjar hösten övergå i vinter. Riktigt kallt har det inte blivit ännu men träden börjar bli kala och från sitt fönster kan nu Anna Britta se ända bort till Petterssons hus. Han är hennes närmaste granne nu under vintern. Alla andra har bommat igen sina sommarstugor för säsongen och kommer inte längre ut ens på helgen men hon och Pettersson och några till bor här ute permanent. Husen är ju vinterbonade och har man inget arbete i stan så kan man ju lika gärna bo här ute där man inte behöver tänka på hyra eller störas av grannar. Förr var det besvärligt på vintern när vattnet stängdes av och man fick pulsa fram genom oplogade vägar för att komma fram till det stället där hela gatan hade sina brevlådor. Numera fick de vatten hela året, det hade hänt när tillräckligt många flyttat ut hit permanent. Hon visste inte vilka de var eller hur många, området var stort så den enda hon hälsade på och bytte ett par ord med var Pettersson som bodde på nästa väg. Posten kom fortfarande i lådan vi infarten till området men nu när hon inte hade morgontidning längre kunde hon låta bli att gå dit de dagar det var för besvärligt. Det var ända nästan bara reklam i lådan och någon enstaka räkning, något spännande kom aldrig på posten längre.

Den enda som kom och hälsade på henne här ute var Olle. När han var liten hade han alltid sagt till henne ”Du är inte som en riktig mormor. En mormor ska vara liten och rund och så ska det lukta bullar hos henne”. Numera hade han bullarna med sig själv till henne och hon själv hade väl blivit lite rundare med åren så nu var hon kanske mer som en riktig mormor.

Hon hade frågat honom en gång för inte så länge sedan om han fortfarande var besviken på att hon inte var som en riktig mormor men då hade han bara skrattat åt henne,

”Hellre än mormor som jag kan prata med om allt möjligt än en som bara kan baka bullar”.

Och det var sant, numera kunde de sitta och prata i flera timmar. Hon hade ju inte så mycket att berätta, i hennes liv hände inte så mycket men de pratade om sånt hon sett på TV eller hört på radio och ibland pratade han om sitt arbete. Hon förstod inte riktigt vad han arbetade med mer än att det hade med sådana nymodigheter som datorer att göra. Han hade en gång frågat om ville ha en dator toch lovat att han skulle lära henne allt hon behövde men hon slog ifrån sig med händer och fötter.

”Vad ska jag en gammal gumma med dator till. Dessutom har jag hört om allt farligt som kan hända. På pensionärsföreningen har de sagt att man kan bli av med alla sina pengar och att andra kan se vad man gör”. Olle hade bara skrattat åt henne ”Men mormor du begriper ingenting, man ska inte tro allt man hör”.

När nu hon satt där och tittade ut genom fönstret svänger en bil in på vägen och stannar framför hennes hus. Två män kliver ut och går fram till hennes dörr och ringer på. Anna-Britta får hjärtat i halsgropen, ska hon våga öppna eller inte man har ju hört så mycket om folk som lurar gamla människor och som tom slår ihjäl dem. Men uppfostran sitter i ryggmärgen och med försiktiga steg går hon fram till dörren och öppnar den bara lite på glänt

”Ja” säger hon bara och tittar upp på männen. En av dem visar fram en bricka och säger ”är detta fru Andersson? Vi är från polisen, får vi stiga in?”.

Polisen! Tusen tankar far genom huvudet vad vill polisen henna.

”Har det hänt något? Är det Lena eller hennes man? Är det Olle deras son? Varför har ingen ringt mig?” ”Nej då” lugnar poliserna henne, ”det har inte hänt familjen något. Vi vill bara komma in och ställa några frågor”.

Lugnad av det beskedet öppnar Anna Britta dörren och ber dem stiga in. Hon erbjuder kaffe men båda poliserna avböjer och slår sig ner i soffan i finrummet.

-

”Seså oroa sig nu inte det här ska nog gå bra, vi vill bara veta om fru Andersson har någon annan boende här”.

”Boende här? ”Anna Britta blir bara mer och mer förvirrad. ”Ja Putte bor ju här förstås men det är katten räknas den ? Är det något med bostadsbidraget det har inte varit meningen att luras i så fall jag trodde inte att en katt räknades som inneboende”.

”Nej då” försäkrar polisen ”en katt räknas inte”och så skrattar han.

”Hur klarar sig fru Andersson under dagarna då? Har hon någon från hemtjänsten som kanske kommer hit och hjälper henne att handla och städa eller hon kanske anlitar någon som hjälp?”

Nu börjar Anna Greta bli mer arg än förvånad och rädd. ”Är det Lena som bråkar nu igen?. Jag har sagt henne att jag klarar mig själv och inte behöver hjälp och det vet hon. När Olle åker genom här så kommer han alltid in till gamla mormor och hälsar på så hon kan ringa honom och fråga om här inte är städat och snyggt och mat kan jag bjuda honom på om jag vill. Skam i kroppen skulle hon ha för att skicka polisen hem till mig för att se om jag har det städat eller inte. Har inte polisen några brott att reda ut istället, ta fast tjuvar och mördare och sådana som ser på TV.”

”Vi är inte där för att se om det är städat” lovar polisen. ”Vi har bara en fråga till att ställa sedan ska vi gå igen. Vi ser att det är långt ner till brevlådorna här men har fru Andersson sätt någon person som hon inte känner igen i området, kanske någon som gått förbi brevlådorna.”

Nu blir Anna Britta riktigt arg. Vad är det för frågor ska det föreställa någon gissningslek. ”Nej jag har inte sett någon och nu får faktiskt konstaplarna berätta vad detta gäller för nu börjar jag bli rädd. Är det en mördare som smyger om kring här, är det därför konstaplarna är här?”.

Polisen som har ställt alla frågor sträcker fram en hand och klappar henne på armen. ”Det är så fru Andersson att vi tror att någon har stulit er identitet men vi måste ställa dessa frågor så vi kanske kan reda ut saker ock ting”.

Stulit hennes identitet, hur kan någon stjäla en annan människa? Anna Greta ser väl både förvånad, oförstående och rädd ut så polisen måste lugna henne med att det inte är något farligt som hänt.

En person har satt in en annons på blocket om att sälja en Ipad och bett om pengarna skickade till hennes adress i hennes namn. Polisen vill nu bara se om hon sett någon som kan ha passat på hennes brevlåda och tagit kuverten med pengar därifrån. ”Det är ju inte så mycket pengar det rör sig om” sa polis nummer två som varit tyst hela tiden, ”men vi har fått in två olika anmälan så det kan ju ha varit många fler som lurats och som inte vill anmäla. Ibland tycker folk att de varit lättlurade och skäms lite själva så de vill inte anmäla just när det rör sig om så lite pengar. Men om nu fru Andersson vill hålla ögonen öppna och ringa oss om hon ser någon okänd vid brevlådorna så är vi tacksamma.” Poliserna reser sig upp, lämnar över ett visit kort och går mot dörren.

”Är nu konstaplarna säkra på att det inte är en mördare som smyger här i buskarna” frågar Anna Britta. ”Jag menar om man lurar folk på pengar så kanske man kan slå ihjäl folk också och tänk om han smyger in här på natten när jag sover och så pang ligger jag där blodig och dan om Olle hälsar på”. Poliserna skrattar åt henne och lugnar henne. ”Det är inte vanligt att bedragare också smyger sig in hos gamla människor och slår ihjäl dem i sömnen så fru Andersson kan sova lugnt men glöm nu inte att ringa om hon ser någon”.

När poliserna gått slår hon sig ner vid köksbordet. Hon känner hur händerna skakar när hon ska hälla upp sitt kaffe. Tänk polisen hemma hos henne, det är tur att inga grannar finns här nu för vad skulle de sagt. Efter en påtår känns det bättre, skakningarna har upphört, benen darrar inte längre. Hon sitter med visitkortet i handen och tittar länge på det. Reser sig sakta och drar ut en låda i sin byrå inne i sovrummet. När hon lägger ner visitkortet tar hon upp en bunt med kuvert och börjar sprätta upp dem.

När hon räknat pengarna och ser att det inte bara räcker till kappan utan kanske en liten resa också så skänker hon en tacksam tanke till Olle som trots hennes protester gett henne en liten bärbar dator och berättat vad hon ska akta sig för hur folk blir lurade på blocket och vad WIFI är, att hon kan surfa på datorn på konditoriet och att ingen då kan spåra vem som lagt ut annonsen.