Skulle vara gulligt av dig om du vill säga vad du tycker om det här som en början till en novell. Det är bara en draft, så ändringar ska ske om det här är värt att skriva på. Tack på förhand!🙂

Jag vet inte alls vart jag ska ta vägen. Ett tryck över mitt bröst, så kallade hjärta. En klump lika stor som min näve. De säger att ››i hjärtat finns inga känslor‹‹, men det tror jag inte på. Smärtan som sätter sig i svåra stunder, befinner sig där, mer än i huvudet som sägs vara kontoret. Det som bestämmer vart och hur jag ska känna det som sker i och runt mig. De påstår, att området ‘bröstet’ inte känner av mina känslor, men jag har heller aldrig fått förklarat för mig hur jag då kan känna smärtan där, och inte i mitt ‘kontor’. Medans hundratusentals barn dör i Afrika varje år, sitter jag dag ut, och dag in i min alldeles förstora soffa, i min för perfekta lägenhet med det färskaste frukostbrödet och det fräschaste vattnet, gråter jag över framtiden. Jag oroar mig över cancertumörer, blodförgiftningar och flygplanskrascher som kanske kommer att drabba mig i framtiden, medans barnen i Syrien undrar om de någon gång kommer att få träffa sin mamma igen efter att bomben smällde ihjäl tusentals människor emellan dem. Barnsoldater och slavar, själv kan jag inte plocka upp diskborsten och hjälpa min mamma med dagssysslorna. Istället sitter jag här i min alldeles för stora soffa, perfekta lägenhet och äter det nybakta brödet från ICA nere på stan. Min ånger och mina sorger, är så mycket mindre än de barn som tvingats skjuta sina föräldrar med ögonbindel på, våldta sina systrar och skjuta oskyldiga familjer på gatan. ››Nä, det är förfärligt hur de har det‹‹ säger jag som så många andra i reklampausen till ’Så ska det låta’. Då och då ploppar WWF reklamen upp, och där är en åsna med dennes föl med hopbundna ben och smala benrangel. Jag liksom du, kanske tänker två sekunder på om jag kanske skulle avvara den där cigarettpengen ändå, femtio ynka kronor, som skulle kunna skona livet på åsnan och dennes barn. Då skulle jag likaväl du, kanske slippa det femtio sekunder långa lidandet i reklampausen. Va löjligt va, tycker du inte? Sådana små saker i vardagen, som kan vara värt så mycket. Kan vi inte bara bestämma oss för att det inte är så jobbigt att plocka upp diskborsten då och då, och kanske skicka hundra kronor till WWF varje månad för att slippa skiten på tv?

Jag vill inte leva såhär. Om jag ens kan kalla det att leva. Allting har gått nedför, allting går nedför. Just nu känns det som att jag ligger på botten av en fiskskål. Du vet en sådan som en guldfisk simmar runt, runt, runt och åter runt i. Det känns som att jag är guldfisken, kanske har jag till och med ett konstigt namn som bara guldfiskar har. Låt säga att det är silver, ett typiskt guldfisknamn. Jag ägs av en liten flicka, hon heter Filippa. Som varje förälder skulle gjort, så gjorde de här föräldrarna exakt likadant, utan att tveka. De plockar upp guldfisken silver i en håv, med handen under den går mamman med raska steg in mot badrummet, ger mig en halvsorgsen blick och spolar ned mig i toan. Att köpa en ny är så mycket mer ekonomiskt och enkelt. Den lilla flickan skulle inte märka ett skvatt. Ungefär så känns det för mig i universum. Snap, så är jag utbytt. Som med ett enkelt knäpp med fingrarna så är jag borta och ersatt av någon eller något annat. Ingen skulle märka någonting. Vardagen och allt skulle vara densamma, även om jag inte fanns där. Jag vill inte längre vara den sjuka lilla guldfisken på botten av skålen, som kippar efter liv, och vet att jag är en bubbla ifrån att försvinna, utan ens en blink. Jag är inte redo, inte en. Jag har mycket kvar att uppleva, jag vill leva. Det finns ingenting som väger mer än livet. Jag är en ‘life-junkie’, hög på livet som det beskrivs nu för tiden.