Laura

Jag kommer inte längre ihåg när Laura kom till oss, men jag tror att det var någon gång kring slutet av sextiotalet. Det kan också ha varit i början av sextiotalet, mitt minne sviktar en del. I vart fall var det inte mellan 1965 och 1967, eftersom jag bodde på annat håll då.

Om Laura var en hona vet jag ju egentligen inte, vi hade inget sätt att kolla den saken. Hon var en amazonpapegoja, en grön fågel ungefär lika stor som en kaja. Eftersom den är en klättrare, sitter den upprätt, medan våra vilda fåglar mestadels sitter vågrätt på sin pinne.

När Laura kom hade hon med sig sin bur, som var hennes trygga plats på jorden. Vi lämnade burdörren öppen, med tanken att hon så småningom skulle komma ut och bekanta sig med omgivningen, men hon satt envist kvar därinne på sin pinne och backade undan om man kom nära buren. Hon åt i början inte alls när man såg på, utan bara när ingen var i rummet.

Det var en arbetskamrat till min mor som hade lämnat över fågeln för att hon skulle ta hand om den medan arbetskamraten åkte utomlands en längre tid. Jag kommer än i dag inte ihåg hur länge det var, om det handlade om ett år eller mer. Det var i alla fall betydligt mer än ett halvår. Jag träffade aldrig någonsin mänskan som ägde djuret, utan allt var hörsägen. Mamma hade tagit hem fågeln, och vi skötte gemensamt om den.

När hon kom var vingpennorna och stjärten klippta, för att hon inte skulle kunna flyga.

Jag har själv aldrig skaffat någon fågel eller annat djur för att hålla i bur, det är mig absolut främmande. Under min levnadsbana har jag däremot vid flera tillfällen befriat ett antal människor som har levat ofritt, och jag har svårt att se att djur fängslas, så helt utan anledning, bara för att människor tycker att de vill ha dem som dekoration eller inventarium. Jag har inte heller haft fiskar i akvarium, och jag avskyr tanken på att vara instängd och begränsad i min rörelsefrihet. Frihet betyder för mig så mycket, att kanske inte ens själva livet är värt att levas ofri.

Efter några veckor såg hon mindre tilltufsad ut, då vingpennorna tydligt började komma igen. Men fortfarande ville hon inte gärna komma ut ur buren, hur vi än lockade på henne. Hon var också tyst när vi försökte få henne att prata, men vi hörde ibland när hon var ensam, hur hon härmade telefonen. Hon svarade och sedan kom en lång serie av Jaaaa i olika tonlägen tills hon avslutade med "hejdå" och ett pling. Och när telefonen ringde började hon skälla som en liten hund. Mamma berättade att de också hade ett par små hundar, som de hade lämnat på annat håll.

När ett par månader hade gått var det alldeles tydligt att vingpennorna hade blivit längre, och hon hade börjat utforska världen runt omkring buren. Vi såg det på spillning som hamnade en bit ifrån, och burdörren som ständigt stod öppen kunde ibland hamna i ett annat läge än den brukade. När hon blev lite skrämd drog hon också igen dörren om sig. Min bror, som var mycket intresserad av fågeln, jobbade väldigt mycket med att få henne att komma ut ur buren, och det hade då lyckats ett par gånger, men hon var fortfarande mycket avvaktande och man måste gå bort ett par meter för att hon skulle våga sig ut. Det gick om man satt stilla ett par meter från buren och låtsades intresserad av någonting annat, kanske en dammtuss på golvet eller så. Så fort man reste sig det allra minsta gick hon in igen och drog igen dörren.

Ytterligare någon månad senare kom hon frivilligt ut och vädrade vingarna. Hon flaxade med dem så att hon nästan ramlade omkull, och om man kom för nära gick hon in och stängde dörren. Hon satt ibland uppepå buren, och hon klättrade dit och tillbaka. Men hon var frimodigare, och hon kunde sitta högst upp på buren och flaxa, med ett stadigt grepp om burspjälorna med klorna.

Det var då brorsan försökte få henne lite längre. Han satt på golvet och lockade henne med godbitar. Hon hade börjat plocka sådant som hon gillade särskilt mycket och äta även när man var i rummet, så han försökte med torkad frukt, nötter och lite frön. Hon åt till slut ur hans hand, och hon kom fram till honom när han satt en bit ifrån buren. Fortfarande klättrade hon ner till golvet och gick fram, men hon kom i alla fall fram, och hon klättrade tillbaka ganska fort om hon blev rädd.

Någon månad till gick, och vingpennorna hade blivit riktigt långa. Då, när hon viftade med vingarna, släppte hon plötsligt taget och flög – eller föll – inte särskilt elegant, ner på golvet. Snabbt klättrade hon tillbaka igen, upp på burtaket, och så gjorde hon om det.

Det här gjorde hon ganska många gånger, och det verkade som om hon kom lite längre varje gång. Åtminstone kom hon lite längre för varje dag som gick.

Plötsligt en dag, när vi satt i köket, hörde vi ett himla liv från Laura, vingfladder, och så kom hon in i köket, flygande. Hon krockade med en stol och ramlade ner på golvet, och när hon hade landat, så vände hon kvickt och vaggade tillbaka, gåendes, till sin kära bur. Hela tiden medan hon vaggade fram sade hon ”kom då, kom då, kom då, kom då”.

Nu följde en tid av mer flygande. Vingarna hade vuxit ut helt, och stjärten också. Lägenheten var väl egentligen för liten för avancerad flygning, men inte desto mindre blev hon skickligare och lyckades undvika att krocka med väggar och möbler. Hon flög ut, och hon flög tillbaka. Vi vågade inte längre lämna balkongdörren öppen, eftersom vi var rädda att hon skulle flyga bort och inte hitta hem, men i lägenheten hade hon frihet att flyga som hon ville. Buren var öppen, och den enda som stängde burdörren var Laura själv. Det var hennes trygga plats, en plats där ingen kom åt henne.

Så hände det en dag, olyckors olycka, att någon hade lämnat balkongdörren öppen, och Laura fanns inte längre kvar. Ingen fågel fanns att se, och vi gick ut och letade, men hon syntes inte till. Vi visste inte vad vi skulle göra, tänkte att hon kanske fryser ihjäl när natten blir kall, eller att höken tar henne, för hon var ju alldeles ovan vid att vara ute i den fria naturen.

Dagen efter var det en folksamling invid ett av husen en liten bit längre bort, och där, uppe på taket, satt en grön fågel, en papegoja. En fastighetsskötare hade varit uppe på taket för att försöka fånga henne, men då hade hon flugit över till ett annat hus. Det är svårt att fånga någon som kan flyga.

Jag gick ut och försökte locka henne med sånt som jag visste att hon gillade, men hon satt bara kvar där uppe, utan att ta notis om mina brödbitar, aprikoser, äppelbitar eller nötter. Helt säkert såg hon dem, och jag tror att hon kände igen mig, men hon litade inte på mig.

Brorsan fann på råd. Han hämtade buren, och gick fram till huset där hon satt och ropade på henne. Och inför allas ögon flög hon ner, gick in i buren och stängde dörren om sig. Så kom hon tillbaka, och vi kunde pusta ut. Höken fick inget skrovmål på Laura, och hon frös inte ihjäl ute i skogen.

Så kom dagen när fågelns ägare kom tillbaka från utlandsvistelsen och ville ha tillbaka sin fågel. En dag var buren borta, och lägenheten kändes tom utan vingfladder och hundskall. Jag funderade väl inte så mycket över det, men när mamma en dag kom hem från jobbet berättade hon att Laura hade dött.

Nej, hur då? Vi var jätteledsna allihop, för vi tyckte alla mycket om henne, och vi saknade hennes skall och ”komdå” och vingfladdret och när hon imiterade telefonsamtal.

Och mamma berättade att de hade klippt hennes vingar, och att hon hade slutat äta och inte ens druckit vatten, utan bara blivit allt tröttare, tills hon till slut hade lagt sig ner och dött.