_Han färdas

genom dag och natt_

Det är nu ganska längesen som tant Lundin gav mig det där äpplet och alltihop började. Min fader konungen har blivit över nittio år, men han är fortfarande lika ståtlig som när han var ung, och själv har jag hunnit bli sextionio. Också Jum-Jum har blivit äldre, och ibland undrar jag hur det gick för Benka, som jag aldrig träffade igen. Undrade Benka över vart jag tog vägen? Det gjorde han förstås, men aldrig kunde han väl ana att jag hade hittat en ande i en flaska och färdats genom dag och natt till Gröna Ängars ö i Landet i Fjärran. Och kommer Benka alls ihåg att han kände Bosse när han var nio år, och att Bosse försvann under mystiska omständigheter, när han gick i andra klass?

Benka är förstås inte heller nio år längre. HHan färdas an borde ju ha blivit pensionär vid det här laget eftersom han är mer än sextiosju, och tant Lundin i fruktaffären kanske inte längre finns kvar. Men jag skulle så hemskt gärna vilja träffa Benka igen och berätta vad som egentligen hände. Jag undrar förstås över tant Edla och farbror Sixten. De var ganska gamla då, och jag tänker att de kanske inte längre finns. Jag undrar också över Tegnérlunden, om där fortfarande finns bra gömställen, och om den lilla fotoaffären i hörnan, där jag ofta stod och tittade på kamerorna som låg i skyltfönstret, och som närde min fantasi, om den affären finns kvar? Jag minns den tjocke mannen som stod i butiken, och en gång var jag med tant Edla där inne för att hon skulle ha ett foto till sitt legitimationskort.

Så jag talade med min fader konungen och frågade honom om jag kanske skulle kunna resa tillbaka till Upplandsgatan och ta reda på hur där är nu, och om jag skulle kunna hitta Benka för att berätta om Landet i Fjärran, riddar Kato och allt underbart som jag hade varit med om. Kanske skulle anden kunna föra mig tillbaka dit, om så bara för en liten stund, så att jag kunde få se vad det hade blivit av alltihop?

Min fru, Millimani, väverskans dotter, tycker att eftersom den där idén har gnagt i mig så länge, borde jag nog ändå ta en tur till Upplandsgatan för att finna ut hur allting har blivit. Också barnen vill att jag ska fara, om inte annat för att få slut på mina funderingar. De är ju vuxna nu, och har sina egna familjer, så inte behöver de ha mig nära längre. Jag är helt fri att fara vart jag vill.

Så en dag frågade jag min fader konungen hur man kommer i kontakt med anden, som kan föra mig tillbaka till Tegnerlunden, och då tittade han så där milt på mig som alltid, och sade att om jag måste, så är det bara att ropa på honom. Men när vi far måste jag vara noga med att berätta vart jag ska, inte bara i rum, utan också i tid. Andar lyder inte under samma lagar som vanliga människor, och i sagor råder andra regler än i den värld som jag lämnade för så längesen. Om jag ska tillbaka, så måste jag säga till anden att jag ska till Tegnerlunden år 2013 om jag vill vara där när Benka är sextioåtta år. Jag kan nog inte vänta mig att Kalle Punt finns kvar då, men kanske jag kan hitta någon som jag kände, vilket kanske inte går om jag råkar landa år 1913.

Så jag ropade på anden, och han kom mycket riktigt, precis som min fader konungen hade sagt. Jag förklarade för honom att jag ville komma tillbaka till Tegnérlunden. Inte att jag ville dit för att stanna, utan för att jag ville titta hur det hade blivit medan jag var borta. Och för att träffa Benka, om det alls var möjligt. Jag lovade att han skulle få krypa ner i min ficka, så att han inte riskerade att någon satte en plugg i flaskan om han skulle få för sig att lägga sig att sova i en bortslängd pilsnerflaska från Stockholms Bryggerier.

Anden förklarade att det var ganska komplicerat att mata in koordinaterna för vår resa, och när jag frågade varför han inte hade hämtat mig tidigare, grymtade han något om tidsparadoxen. Han sade att man inte kan ändra på det som redan har hänt, inte ens i sagorna, utan att man möjligen kan ställa rätt något som inte borde ha hänt, som när Millimani blev levande igen efter att ha störtat i lågor när hon slängde sig mot blosset för att hindra spejarna från att se mig och Jum-Jum. Men att gå in och ändra i det förflutna på Upplandsgatan skulle inte gå. Jag måste försvinna vid en bestämd tid, och tant Edla och farbror Sixten skulle aldrig se mig igen efter att jag försvann. Eftersom jag hade bott hos dem ända tills jag var nio år, kunde jag inte försvinna förr. Inte förrän tant Lundin skickade det där kortet till min fader konungen i Landet i Fjärran, skulle det gå att hämta hem Mio, eller Bo Vilhelm Olsson, som han kallades där han bodde innan han kom hem till Gröna Ängars ö.

Så bad anden att jag skulle ta med mig äpplet, guldäpplet som jag hade fått av tant Lundin, så att han kunde ha något tecken som band ihop tid och rum över de sextio år som hade gått sedan han sist var där. Äpplet hade jag ju haft på fönsterbrädan i mitt rum på slottet alla de här åren, och jag tog det med mig och lämnade över det till anden, för att han skulle kunna ha det som hållpunkt.

Så for vi iväg. Anden lyfte upp mig i sin famn, precis som förra gången, och det sjöng och dånade om oss, när vi steg upp genom rymden. Vi lämnade Gröna Ängars ö långt under oss med slottet, sjön och Landet på andra sidan vattnen. Vi var långt ovanför molnen, och vi for fram fortare än blixten och med större dån än åskan. Landet i fjärran försvann långt bakom oss medan jag, Mio, svävade uppe under stjärnorna. Stjärnor och solar sprakade omkring oss. Ibland var allt svart som natten, ibland så skinande ljust och vitt, att jag måste blunda.

̶ Han färdas genom dag och natt, viskade jag för mig själv. Så hade det stått på tant Lundins kort med den flammande eldskriften.

Så rätt som det var sträckte anden ut sin hand och pekade mot någonting långt borta, något grönt, som låg omgivet av höga hus, som man bara såg taken på.

Där ser du Tegnérlunden, sa anden. Vi sänkte oss ner mot det gröna.

Och det var verkligen Tegnérlunden, men inte som jag kom ihåg den. Jovisst var det fortfarande en park, men den verkade så liten, inte så stor som jag kom ihåg den. Och fotoaffären i hörnan fanns inte längre kvar, där var en skylt om Elektrikerförbundet. Inte heller min port, mittemot Tegnérlunden, var som jag kom ihåg den. Den hade en liten markis över, och där stod det ”Hotell Bema”. Och rakt fram, sträckte sig Tegnérgatan mycket längre än den hade gjort förr. Backen vid Mjölkcentralen var borta, den som gick ner till Torsgatan, och där sträckte sig en lång bro över vattnet ända till Kungsholmen. Ingenting var egentligen sig likt som jag kom ihåg det, även om det ändå var samma plats.

En gammal man kom gående emot mig uppför gången, där jag hade slagit mig ner på en bänk. Han stannade mitt framför mig, och tittade länge på mig.

  Du minner mig om någon som jag kände för längesen, och som hette Bosse.

Då måste du vara Benka, sade jag, Benka, som jag brukade leka med här i Tegnérlunden.

Tack för att du delat dina texter.

Jag såg att det hade slunkit med något korrekturfel. Det blir så ibland när jag skriver på skärm, eftersom det är så lätt att göra fel när man joxar med musen. Jag måtte ha dragit lite text utan att märka det. Jag tror att det blev när jag justerade rubriken.

Det vore snällt om du kunde radera "Han färdas " ifrån första raden i andra stycket i #1. Jag har lite fortsättning på gång, men är inte riktigt klar med den.

#1: jättebra skrivet 🙂

Väntar spänd på fortsättningen

#5: Det är en gammal tråd och TS har inte varit inloggad sedan nya iFokus infördes, så det blir nog ingen fortsättning tyvärr.

Tack Carmarino - missade årtalet