Här kommer texten för den som är intresserad. Feedback uppskattas! :D

Kapitel 1

Stockholm Slotts yttre borggård   Maj 1909

”Rösträtt åt kvinnorna! Stöd vår sak! Låt kvinnan rösta!”
Sophie såg besvärat på hur moderns sprang från person till person och pressade skrynkliga flygblad med det nya kvinnoförbundets manifest i händerna på dem. Alla som hade något ärende till slottet gav de sig på; frackklädda ministrar med höga hattar och spatserkäppar, kvinnor i svala sommarklänningar med ansikten gömda bakom ljusa parasoll, unga rodnade tjänsteflickor, morska stallpojkar och jäktade kuskar, en och annan soldat ur det kungliga gardet. Skrämt skyndade de över borggården, fäktade med sina käppar och paraplyn, vissa tog till knytnävarna, för att fly modern och hennes medsystrar. Hundratals flygblad låg på marken, sönderrivna och hopknycklade – några blöta av spottloskor från rossliga herrstrupar. Plakaten och den stora banderollen med förbundets slagord vajade svagt i eftermiddagsbrisen, påminde Sophie om segelbåtarna som hon kunde se från sitt sovrumsfönster. Så sent som på morgonen hade hennes blick fallit på dem, de små skutorna i mörkt trä som guppat på vattnet. Lugnet före stormen, tänkte hon och såg ner på sina händer, på de tunna flygbladen som hon krampaktigt nypt fast mellan tummen och pekfingret. Inte ett enda hade hon delat ut, trots att mamma hela vägen till slottet predikat om hur viktigt det var att sprida förbundets ord. Hon hade inte brytt sig om att Sophie inte hade velat följa med, inte lyssnat när hon hade försökt säga att hon inte delade förbundets åsikter. Det enda mamma brydde sig om var kvinnosaksfrågan, allt annat hade förlorat sitt värde.

Sophie höjde blicken, iakttog modern som slagit sina klor i en mörkhårig dam i svart klänning och brosch i halsen. Svetten glänste i moderns panna, håret hade lossnat från sin plats och hängde i ostyriga lockar omkring det rödflammiga ansiktet när hon ivrigt gestikulerade med händerna. Ögonen brann med samma beslutsamhet som hos ett rovdjur som just skulle till att fälla sitt byte. Hon var så olik den mor som Sophie mindes från barndomen, den mor som suttit och broderat i skenet från de spröda glödlamporna och som spenderat timmar vid pianot eller framför sin spegel, upptagen med att smeta in ansiktet med dyrbara krämer och skölja det i rosenvatten. ”Skönhet är en kvinnas vassaste vapen”, hade hon ofta sagt och låtit följa Sophies käklinje med ett fuktigt pekfinger. Hon hade doftat av lavendel och tvål. ”Utan ett vackert ansikte är en kvinna ingenting värd. Glöm aldrig det, min älskling”.
Hon hade svårt att tro att det var samma mor som nu stod framför henne, med det svarta håret nästan helt utslaget över axlarna och med en gulnad blåtira under det ena ögat, ett resultat efter föregående helgs demonstration utanför Arvid Lindmans bostad. Demonstrationen hade spårat ur, precis som de alltid gjorde. Det var bara en tidsfråga innan poliserna skulle storma borggården. De hade redan kommit, beredda att rycka in om modern eller någon av de andra kvinnorna började använda våld. Beslagen på deras mörkblåa uniformer glimmade, bländade hennes ögon och tvingade henne att kisa.

”Sophie, stå inte bara där. Rör på dig!” Moderns röst fick henne att rycka till. Hon tog ett trevande steg framåt, såg sig om efter någon att sticka ett flygblad i handen på, men borggården hade nästan tömts på folk. Några unga herrar med vaxade mustascher hade lutat sig mot väggen och skrattade åt dem, pekade med sina blänkande promenadkäppar i ekträ och strök sina vaxade mustascher. Sophie rodnade och ville inget hellre än att sjunka genom jorden, försvinna till sitt rum och borra ansiktet i den broderade huvudkudden och glömma det nya kvinnoförbundet. Hon sneglade på de unga herrarna och ögonen kom att vila på den vackre mannen längst åt höger. Tjockt brunt hår låg över hans huvud, noggrant vattenkammat och glänsandes av pomada, ansiktet var fyrkantigt, men inte hårt. Mustaschen var smal, en hög svart hatt prydde hans huvud och han hade svarta sidenslag i fracken. Hon kände sig med ens märkligt dragen till honom, till den röda sensuella munnen och ögonen som hon tyckte vandrade över henne, som om han studerade henne uppifrån och ner. Nervöst strök hon sig över kjolen och önskade att hon hade haft något annat på sig än kvinnoförbundets lila dräkt med det vita bandet med gröna och lila kanter och text som stavade Kvinnlig rösträtt över bröstet. Hon mötte blygt ynglingens blick, ville egentligen vända ryggen mot honom och söka skydd bland medsystrarna, men hennes kropp vägrade att göra henne till viljes. Istället tummade hon på det översta flygbladet, vek ner ena hörnet och drog hårt med tummen över vecket. Det lämnade ett permanent märke, precis som en man kunde göra om han kom en flicka för nära. Hon hade då hört vad som hände med flickor som inte var på sin vakt. Mamma hade en hel bok hemma med historier om flickor och kvinnor som ”fallit offer för patriarkatet”, som hon brukade säga när hon om kvällarna plockade fram boken och läste högt för henne, eller när förbundet höll möte i salongen och eldade på varandra med den ena historien värre än den andra. Utan att veta hur det gick till fann hon sig plötsligt närma sig dem, som om en osynlig kraft drog henne framåt. Vad tar jag mig för? Jag får inte! Jag måste vända om. Tänk om mamma får se mig. Jag måste vända om, tänka på mitt rykte. Men så slog det henne att hon inte längre hade något rykte att tänka på. Ingen ville ha med henne att göra, eftersom hon var Amalia Eksporres dotter. Vem ville vara bekant med dottern till en av Stockholms mest ökända kvinnor? En kvinna som tidningarna beskrev som kriminell och som suttit i fängelse tre gånger på mindre än ett år. Hade det inte varit för moderns påbrå, för Amalia Eksporres adliga anor, hade hon säkert suttit där än, bakom galler tillsammans med horor, barnamördare, sinnessjuka och annat patrask.

Ju närmare Sophie kom de unga herrarna, desto rödare blev hon om kinderna. Förläget slog hon ner blicken i marken, försökte samla sig och önskade att rodnaden skulle lägga sig, men ju mer hon önskade desto nervösare blev hon och när hon lyfte ansiktet för att möta deras blickar var det enda som hon kunde tänka på att rött skar sig vid lila och att hon säkert såg alldeles förfärlig ut.
Varför gick jag hit? Jag är rödare än mammas morgonrock. Vad ska han tänka om mig? Med darrande hand höll hon fram flygbladen, hoppades på att herrarna självmant skulle plocka åt sig varsitt exemplar. De gjorde de dock inte, och Sophies kinder blev ännu hetare. Hon försökte komma på något att säga, men tungan slog knut på sig själv och halsen kändes torrare än sanden i Saharas guldskimrande öken. Tillslut, efter vad hon upplevde som en evighet av pinsam tystnad, skrattade en av herrarna till. ”Nå, vad kan en sådan söt liten fröken ha på hjärtat då?” frågade han och Sophie såg tacksamt på honom, lättad över att han brutit den förskräckliga tystnaden ”Stöd kampen för kvinnlig rösträtt”, mumlade hon och tog ett litet steg framåt. ”Stötta kvinnan i hennes kampför rättvisa." Hon noterade de belåtna leenden som spelade över deras läppar, hur de roat såg på varandra och hon harklade sig generat, för att sekunden därpå inse att det inte var något som en flicka borde i göra i sällskap av herrar. Hon kände sig dum och bannade sig själv för sitt dåliga uppträde, men mamma hade inte brytt sig om att lära henne hur man skulle uppföra sig bland herrar. ”Håll dig ifrån dem!”, brukade hon ryta när Sophie förde ämnet på tal. Den unge mannen som hade fångat hennes intresse sträckte ut en vit hand och ryckte åt sig ett av flygbladen. Sophie följde noggrant hans rörelse, hur handen höjdes till ansiktet, hur han knep ihop ögonen så att de blev smala som springor och läste mening för mening med viskande röst. Hans stämma var vacker, trots att viskandet fick den att framstå som något hes. När han läst färdigt lät han flygbladet falla till marken, långsamt pendlade det fram och tillbaka i den varma vårluften innan det landade upp och ner framför hans fötter. Skorna var blankborstade och av finaste läder. ”Varför är en flicka som ni engagerad i kvinnofrågan?” frågade han och såg på henne med ögon som glittrade likt kristallkronorna i slottets Vita hav. Förvånat drog hon efter andan, kände hur det pirrade till i nedre delen av magen. Aldrig tidigare hade hon sett ett par så vackra ögon. Stora, blåa och tindrande. Hon fick lust att röra vid hans ansikte, vid den slätrakade hyn som verkade så mjuk att det såg ut som om tunt silke spänts över hans framträdande kindben. ”Jag… Jag…”, stammade hon och bet sig i läppen så hårt att munnen smakade järn. ”Likt mannen har kvinnan rätt att rösta”, fick hon tillslut fram. ”Vi arbetar och betalar skatt, och därför ska vi också få rösta”. Hon stod stilla och såg på honom, hennes bröst hävde sig häftigt upp och ner under den vita spetsblusen. Om jag ändå fick röra honom, smeka hans läppar med mina fingertoppar och trycka min mun mot hans panna. Han hade väckt någonting in henne, någonting som hon aldrig tidigare hade upplevt och det skrämde henne. Var det, det här som kallades för lust? Var detta åtrå? Sophie tog ett stapplade steg bakåt och tryckte flygbladen mot bröstet för att skydda sig själv, för att värja sig mot de förbjudna känslorna som växte i hennes inre och som de allt häftigare andetagen gav uttryck för.
”Nej vänta, gå inte!” mannen lade handen om hennes handled och drog henne intill sig. Sophie såg storögt på honom, glömde för en kort stund att hon befann sig mitt på borggården, bara ett femtiotal meter från sin mor. Hans beröring fick hennes nackhår att resa sig, de stod så nära varandra att hon kunde känna hans varma andedräkt mot håret. ”Jag måste få veta vad ni heter”, sade han och log. Han hade tänder vita som nyfallen snö. Sophie höjde försiktigt handen och snuddade vid hans axel, vid den skräddarsydda fracken som satt som en dröm. Om hon talade om sitt namn skulle han genast släppa hennes hand och aldrig mer se på henne, men han skulle tycka ännu mer illa om henne om hon ljög. Hon fuktade läpparna. ”Sophie… Jag heter Sophie… Sophie Eksporre”.
 ”Angenämt”, han böjde sig ner för att kyssa hennes hand. Rådvillt såg hon stilla på, trots att hon visste att hon sedan länge borde ha avlägsnat sig. En flickas rykte förstördes så lätt. Hans läppar kändes svala, de snuddade vid baksidan av hennes hand likt en sommarfjärils lätta vingslag. Vem som var hennes mor tycktes inte bekomma honom det minsta. Hjärtat hamrade i bröstet och när hon mötte hans blick igen var det som om världen snurrade. Hon vacklade till och mannen tog ett hårdare tag om hennes handled.
 ”Tack”, sade hon svagt och rättade generat till sin kjol med den fria handen. Hon kastade en blick över axeln, på modern och medsystrarna som samlade sig i mitten av borggården för att organisera demonstrationens nästa steg. De skulle märka att hon var borta om hon inte anslöt sig till dem.                                                                     ”Jag måste gå”, sade hon och försökte sig fri från hans grepp, men han vägrade och borrade in naglarna i hennes mjuka hud. ”Snälla, ni måste släppa mig. Annars märker mamma att jag är borta.”
”Och det vill vi ju inte ska hända”, med ett leende släppte han hennes arm. Hans naglar hade lämnat små röda märken efter sig och hon kom på sig själv med att hoppas på att märkena skulle bli till vita ärr – så att hon aldrig skulle glömma bort honom. ”Även om fröken Eksporres mor inte verkar vara en kvinna som bryr sig om vad andra tycker”, sade han och nickade åt Amalia Eksporres håll. Han lutade sig framåt, strök en hårslinga ur Sophies brunbrända ansikte och viskade: “Jag vill träffa er igen.”
Sophie knep ihop ögonen. Hela situationen var bisarr, overklig på något märkligt sätt. Kanske drömde hon? ”Nej… Nej, det går inte”, viskade hon tillbaka.
”Varför inte då?”
”Därför att det är omöjligt.”
”Vill ni inte?”
”Det är inte det. Snälla jag ber er… Mamma skulle aldrig förlåta mig.”
”Nåväl, då ska vi inte göra henne ledsen… Men om ni ångrar er…”
Han stack handen innanför fracken och drog fram ett blänkande litet silveretui. Med ett svagt klick gick etuiet upp och han plockade ur ett vitt kort. Utan att säga något stack han det i handen på henne och Sophie skyndade sig att gömma det bland flygbladen.
”På återseende, min lilla sparvunge”, sade han, lutade artigt på hatten och tillsammans med sina kamrater vände han sig om och promenerade ut genom porten och vidare upp mot Storkyrkan. Sophie stod stilla en stund, förlamad över vad som hade hänt. De små röda märkena kliade och hon lät tungan glida över dem, som för att döva smärtan men också för att smaka på honom, mannen som hon inte ens visste vad han hette. Hon slöt ögonen och tog några lugnande andetag. Hon föreställde sig att hela gruppen stirrade på henne med fördömande blickar, att alla moderns väninnor sett vad som hade hänt. Men hon ångrade sig inte, trots att hon visste att hon hade handlat fel. Mannen var säkert likadan mot alla flickor och hon borde ha satt ner foten med detsamma, förskjutit honom och förklarat att hon minsann inte var en sådan flicka. Det spelade dock ingen roll, det enda hon kunde tänka på var vad hon skulle göra för att få träffa mannen igen. Trots att deras möte hade varit kort hade han väckt någonting inom henne, något varmt och behagligt och något som aldrig mer ville vara utan.

Sophie vände sig om för att gå tillbaka när hon plötsligt fick se hur modern böjde sig ner och slöt fingrarna kring en lös gatsten. Med ens var tankarna på mannen som bortblåsta.
”Nej mamma!”, ropade hon, men det var försent. Sophie såg förskräckt på hur modern höjde stenen över huvudet och med ett illvrål som studsade fram och tillbaka mellan slottets tjocka väggar rusade hon framåt. Tusentals små glasskärvor regnade ner över henne när hon träffade ett av de stora slottsfönstren. ”Om vår drottning bryr sig om kvinnan så kommer hon ut!” skrek hon hest och lyfte händerna mot himmelen. Håret dansade omkring hennes huvud, hårtestar fastnade i den hårda vinden och fick henne att se ovårdad och vild ut. Sophie vände sig om och fick till sin fasa se hur poliserna satte fart mot modern med batongerna i högsta hugg, deras hårda skosulor klapprade mot dammiga kullerstenarna likt hovar från ett helt infanteri. Medsystrarna skyndade sig att ställa sig arm i arm och bildade en skyddande mor runt sin ledare. Det spelade dock ingen roll, för hur hårt medsystrarna än stretade emot ryckte polismännen loss dem och kastade dem till marken likt fjäderlätta trasdockor. 
”Nu lugnar fru Eksporre ned sig!”, hörde hon en storväxt polisman med högrött ansikte och buskiga mustascher skrika innan han gav modern en ringande örfil. Amalia Eksporre vacklade omtöcknad till och en yngre polisman dök genast upp bakom henne, fattade de starka armarna och tryckte dem uppåt med en sådan kraft att hon vek sig dubbel av smärta. 
 ”Släpp henne!”, skrek Sophie, men hennes röst drunknade i ljudet av tjut och svordomar. Hon tryckte ner flygbladen i den lilla bruna väskan som hon bar över axeln och satte fart mot modern som krängde fram och tillbaka, fast besluten om att ta sig loss. ”Snälla mamma! Sluta!” Sophie krånglade sig fram mellan polismännen, knuffades fram och tillbaka mellan de grova manskropparna, raspade kinden mot någonting vasst och torkade bort det varma blodet med ena ärmen. Hon strök det kastanjebruna håret ur ansiktet och tog sats, men under den korta stund hon varit stilla hade en polisman ställt sig på kjolfållen och med ett svagt raspande störtade hon till marken.
”Låt mig vara! Lämna mig ifred! Jag har inte gjort något!”, hon måttade två sparkar mot polisen, en ung man med ett självgott leende på läpparna, och drog sig upp på fötterna igen. Handflatorna var sönderskrapade och uppfläkta, blodet rann i stilla strilar mot fingrarna och droppade till marken. Flygbladen fläckades röda.
”Åh nej”, muttrade Sophie för sig själ och grimaserade när modern lyckades slita sig loss. Ju tidigare modern gav upp, desto lättare blev följderna. Om hon fortsatte att bråka däremot, då kunde vad som helst hända. Pappa skulle inte bli glad om han blev tvungen att lösa ut henne ur fängelse ännu en gång. Det började bli dyrt, och tidningarna skrev de mest hemska saker, saker som inte alls var bra för faderns karriär. Amalia plockade upp ytterligare en gatsten och med oväntad styrka och precision lät hon den fara genom luften som en projektil. Fönsterglaset sprack och hon släppte ut ett bittert skratt.
”Om vår drottning bryr sig om kvinnan så kommer hon ut!” skrek hon igen och slog ut med armarna. ”Men hon är väl inte ens i Sverige?! Vad betyder den svenska kvinnan för henne? Det enda som Victoria bryr sig om är att hon får knulla doktor Munthe!”
”Nu håller du käften, din satans mara!” polisen med mustascherna klippte henne över ansiktet med en sådan kraft att överläppen sprack. Sophie utstötte ett litet skrik och såg förfärat på hur modern fick ta emot ytterligare två hårda slag innan hon tungt dråsade i marken. Kråsblusen hade gått sönder och under lagret av blodstänkt spets kunde man ana underkläder av finaste silke. Att Amalia Eksporre var av adlig börd var ingenting som verkade bekomma dessa poliser. Moderns bröstkorg höjde sig svagt upp och ner, korta svaga pustar av blod och saliv kom över hennes läppar. Sophie ville slå armarna om henne och skydda hennes kropp med sin, men hon kunde inte röra sig där hon stod inträngd bakom ett par breda polisskuldror.
”Nu är hon inte så stor i käften va?” hörde hon polismannen frusta och hon ryckte till när en spottloska träffade hennes mor i ansiktet. Polisen skrattade kallt: ”Fru Eksporre ska inte tro att hon är någonting. Hon är inget annat än en hora!”
Modern klippte med sina blåa ögon, lät blicken glida över polismannens ansenliga kroppshydda, över uniformen som stramade i midjan, batongen som han hade fäst i en ögla vid bältet och de grova torra nävarna som han hade knutit så hårt att de blivit vita och spräckliga. Sophie höll andan, väntade oroligt på vad hennes mor skulle ta sig till näst. Under det år som passerat sedan det nya kvinnoförbundet bildats vid ekbordet i den stora matsalen i hennes eget hem hade det gått upp för Sophie att det inte fanns något som skrämde modern. Hon gav detsamma i om hon blev utfryst av sina väninnor, sönderslagen och bespottad av ordningsmakten, huvudsaken var att hon fick framföra sitt budskap - kosta vad det kosta ville. Hur ska de annars ta oss på allvar?, brukade hon svara när Sophies far ifrågasatte förbundets metoder.
När modern talade igen var hennes röst mörk och rå: ”Om jag så ska kedja fast mig naken vid slottsgrinden och stå där ända fram till jul så ska vi ha vår rösträtt och våra rättmätiga rättigheter. Det är feta översittare som ni som tvingar oss att ta till våld! Ni vägrar ju att lyssna!”
Polisen sprack upp i ett överlägset leende. ”Dårarnas slott* vore en lämpligare plats för er”, sade han och med ett elegant knyck med handleden kallade han till sig en yngre kollega. Sophie ställde sig på tå och pressade bröstet mot en av polismännens ryggar för att höra vad de två sade till varandra, men hon stod för långt bort och deras dova röster försvann i havet av de kvidanden och höga skrik som medsystrarna gav ifrån sig. Den äldre polismannen gav sin kollega en uppmuntrande klapp på ryggen, och tog ett par steg bakåt. Sophie sträckte på sig och plötsligt blev hon alldeles iskall inombords.
_Det är inte sant! Inte kan han väl?…
_Den unge mannen tog sats och utan att tveka sparkade han hennes mor i magen med en sådan kraft att modern kastades bakåt och landade på sidan i en märklig onaturlig position.
”Mamma!” skrek Sophie och försökte på nytt att ta sig fram till modern, men det var omöjligt. Poliserna vägrade att släppa henne förbi sig. ”Snälla, snälla sluta!” ropade hon och kände hur ögonen tårades. ”Ni slår ihjäl henne! Snälla, ni måste sluta! Snälla…”
Polisen gav modern ytterligare en spark innan den äldre polismannen tyckte att hon fått nog med stryk och drog sin kollega med sig, bort mot porten. Lättad över att modern undgått arrestering följde Sophie honom med blicken. Han plockade fram en liten visselpipa i blänkande guld, satte den till sina läppar och ett öronbedövande läte spred sig över borggården. Som trofasta hundar lämnade polismännen genast sina positioner och följde efter.
”Åh mamma”, sade Sophie och satte sig på knä bredvid modern. Medsystrarna flockades omkring dem. Hon strök försiktigt sin mor över det mörka håret, brydde sig inte om att tårarna rann nedför kinderna och blandades med moderns blod. Thyra, förbundets sekreterare tillika Sophiasyster, sjönk ner bredvid henne och lutade huvudet över Amalias mun.
”Lever hon?” snyftade Sophie och såg på Thyra med skrämda ögon. ”Snälla, säg att hon lever!”
”Hon andas”, svarade Thyra kort och reste sig upp. ”Men svagt. Se till att skaffa hit en ambulans. Hon måste till en läkare, illa kvickt.”
Sophie satt stilla kvar medan medsystrarna skyndade iväg åt olika håll. Hon drog fram näsduken ur klänningsärmen och snöt sig.
”Kommer hon att överleva?” frågade hon Thyra.
”Det kan jag inte svara på. Har något brustit inom henne så är jag rädd för att ingenting går att göra. Vi får hoppas och… och be.. även om vi i förbundet inte tror på Gud.”

*Konradsbergs Hospital kallades i folkmun för Dårarnas slott

Spännande, lockar till vidare läsning. Kör hårt! Klart värt att fortsätta skriva på.