Jag lägger in den här lilla texten, som är ett utkast till vad som kanske skulle kunna bli något av memoarer, mest för att det ska hända något på forumet. Inga högre litterära ambitioner, bara ett litet smakprov.

_________________________________________________

Barnhem

Jag och mina två syskon placerades för en kortare tid på ett barnhem ute på Lidingö. Långt senare har jag hittat tillbaka till platsen, en stor villa i Skärsätra, alldeles invid den numera nedlagda tåghållplatsen Centralvägen.

Vi var ganska små, och min bror var på babyavdelningen. Jag och min syster var tillräckligt stora för att planera att rymma. Vi tänkte ta med oss våran lillebror, men vi hittade honom inte, så när vi gav oss av var det bara vi två. Jag kan ha varit knappt fyra år den där gången, och då passar det in med vår flyttning till Svedmyra sent på hösten 1949. Kanske vi var på barnhemmet bara några dagar för att våra föräldrar skulle klara allt med flyttning från en omodern etta vid Hantverkargatan nära Fridhemsplan till en modern trea på Postiljonsvägen i Svedmyra. Min bror kan ha varit drygt ett och ett halvt år, för han föddes i mars och när vi var på barnhemmet hade det redan börjat bli vinter. Kanske det var i november.

Barnhemmet var ett stort hus, och det enda jag egentligen kommer ihåg är att det var en matsal längst ner, i den allra nedersta våningen, med fönster som hade små rutor, och att det gick en mathiss från köket ovanför till matsalen. I den hissen kom först porslinet ner, och sedan maten, som tanterna delade ut till alla barn. Efter maten hissades disken och återstående mat upp till köket. Jag tittade rätt noga på den där hissen, och tänkte att jag kanske skulle kunna krypa in där och åka upp till köket den vägen. Hissen var handvevad, så för att komma upp måste någon dra den, så det var ett rätt tveksamt projekt.

I vart fall ville min syster inte stanna kvar på barnhemmet, och inte jag heller, så vi bestämde oss för att rymma. Vi skulle ta oss hem, till mamma. Vi ville inte rymma ensamma bara vi två, utan vi skulle också ta med oss våran bror. När det hade blivit mörkt på kvällen och alla sov, smög vi oss upp och klädde på oss och gick in för att leta efter honom i de andra rummen. Vi hittade honom inte, bara andra barn, inte våran bror. Min syster lyfte på barnen för att vi skulle se dem ordentligt, och något av dem vaknade och började gny. När vi till sist bestämde oss för att ta oss ut ändå var det bara vi två, min storasyster och jag.

När vi kom ut var det väldigt kallt, frost, och det hade fallit ett tunt lager nysnö. Vi hade kommit till barnhemmet med tåg, och från huset hade vi både hört och sett tågen gå förbi och stanna vid den lilla stationen. Vi visste att det var tåget som skulle kunna ta oss tillbaka till staden, och därför bestämde vi oss för att åka med det. Men för att ingen skulle upptäcka oss, tänkte vi att det var bäst att gömma oss på något sätt. Vi väntade inte vid den lilla stationen, utan vi gick längs spåret ner mot nästa station, där det stod en del vagnar uppställda. Där kröp vi in i en godsvagn, och tänkte att vi skulle följa med den när den åkte. Min syster säger att det var min idé att ta tåget.

Det var faktiskt ingen trafik alls, vi hade gått ut rätt sent på natten, och det gick inga tåg. Vi kröp ihop tätt intill varann i godsfinkan där vi gömde oss, och försökte sova lite grann. Vi väcktes av att någon lyste på oss med en ficklampa. Det var en polis, och han klev in i vagnen och ruskade om oss. Jag vet inte vad klockan var, men antagligen hade personalen på barnhemmet upptäckt att vi var borta och ringt polisen. De hade helt enkelt följt våra spår i snön och hittade oss i godsvagnen, eftersom spåren slutade där.

Jag minns inte så mycket mer från barnhemmet, utom att jag tyckte att maten var ganska äcklig. Den var inte som var van vid hemifrån. Mannagrynsgröt som jag nästan inte kunde svälja till frukost och till middag stek med äcklig brunsås och någon slags gele. Potatisen skalad innan den koktes, inte med skalen på som hemma. Jag åt lite i alla fall, för jag var hungrig, men jag kunde inte få ner hela portionen och när alla var klara satt jag där med en tjock klump i munnen som jag tuggade och tuggade, men inte kunde förmå mig att svälja ner.

Nu är det där barnhemmet en privat villa, det finns inte mer.

Min syster har ju skrivit en bok som till en del behandlar vår uppväxt, och det är en hel del där som inte helt och hållet stämmer med mina minnesbilder, men minnet är en svekfull vän. Det är kanske inte så mycket man minns med god kronologi och precis så som det hände. När man läser min systers bok kan man föreställa sig att vi var väldigt mycket på barnhem, men det handlar faktiskt inte om några långa vistelser. Som jag minns det var det bara två gånger, dels när vi var små, i Skärsätra, och sedan när vi var äldre en gång på Nyboda. Vistelsen var kanske någon vecka i båda fallen, inte så lång som en hel månad. Jag skulle knappast se oss som barnhemsbarn, för mina minnen av barndomen är faktiskt mest i familjen, och framför allt runt Svedmyra, där mina utflykter blev allt längre, ju äldre jag blev.

Nyboda var moderna byggnader. Jag tror inte att Nybodahemmet var särskilt gammalt när vi var där, någon gång på hösten 1958 gissningsvis. Jag minns att det fortfarande fanns ett mycket litet villaområde i backen ner mot Årstaviken, där Sjöviksbacken nu går, och att det var en butik där, Konsum, men den var stängd och tillbommad och skulle aldrig öppnas mer. Det fanns mogna äpplen i trädgårdarna, och plommon. Vi kröp under staketet åt den sidan och gick ner till den lilla parken mellan villorna. Allt det är borta nu, jag har gått tillbaka dit många gånger, för att se om jag skulle kunna hitta spår av trädgårdar och bebyggelse, men allt jag hittar nu är en mycket igenvuxen väg, den som går parallellt med Nybodas staket strax nedanför och mynnade vid Södertäljevägen i Nyboda backe. Jag har cyklat den vägen några gånger, men den är nästan oframkomlig nu.

På Nybodahemmet fanns Torgny, som skulle aktivera oss. Han tog oss till olika ställen med en folkvagnsbuss, för att vi skulle komma ut lite grann. En gång åkte vi in till Björns Trädgård vid Medborgarplatsen, och en annan gång till Hammarbybacken, som då var hoppbacke med underbacke ner mot Hammarby Fabriksväg där tunneln i Södra Länkens system nu kommer ut ur berget mot Nacka.

Där vid Hammarbybacken tänkte han att han skulle få oss att jobba av oss allt spring genom att så fort som möjligt ta oss upp till toppen av backen och sedan ner igen. Den som kom först skulle vinna något pris, jag har glömt vad det kan ha varit, men brorsan tror att det var femtio öre. Vi satte av uppför, och min lillebror blev efter med en gång. Vi andra hade väl hunnit uppför backen när han var bara drygt halvvägs. Jag minns att jag var först upp, några meter framför de andra och vände där uppe och började stolpa nerför.

Brorsan kom förstås upp sist, och han var rätt sur då.

Men så fick han en idé. Han satte sig på baken och åkte rutschkana i gräset ner. Lite förbi halva backen på nervägen åkte han om alla oss andra som jobbade oss ner till fots. När vi såg det lärde vi oss fort, och alla andra barn satte sig lika resolut och åkte på baken ner. Det blev både rejält slitna byxbakar och saftiga gräsfläckar, och Torgny var inte helt nöjd med tilltaget. Men först ner var min lillebror! Betydligt gladare än på uppvägen.