Jag vet inte om jag är osedvanligt narcissistisk, men jag läser gärna om sådant som jag har skrivit. Inte upplever jag det som att titta på en film där man gör bort sig, utan det är snarare att minnena kommer tillbaka, när det gäller sådant som har hänt, och de allra flesta berättelserna jag har skrivit handlar faktiskt om verkliga händelser. Inte alltid är det sådant som jag själv har varit med om, men det finns alltid en kärna av upplevda händelser, även om huvudpersonen kanske är någon annan.

Jag ser samma sak när det gäller böcker som andra har skrivit. En riktigt bra berättelse kan jag ofta läsa om, ibland hitta nya infallsvinklar och ofta se fler detaljer än vad jag upptäckte vid första läsningen. En välskriven berättelse innehåller nästan alltid mer subtila detaljer, vars betydelse man först långt senare upptäcker och inser.

En illa skriven berättelse däremot blir aldrig omläst och kan ibland lämna mig långt innan jag når dess slut.

Jag blir också ibland imponerad och ibland lite generad över det jag skrivit. Det beror dels på kvaliteten på det skrivna, dels på vad jag har för förväntningar på texten.

En text jag skrev när jag var 14 tex blir jag väldigt imponerad och stolt över när jag läser. Inte för att den är bra, för det är den verkligen inte, utan för att jag faktiskt skrev den. Sen när jag läser sånt jag skrev förra året kan jag bli väldigt generad om jag tycker att det är dåligt.

Jag läser dock helst inte texter som är klara. Problemet är att jag ALLTID hittar något att ändra, och då är det ju så jobbigt att läsa sånt som redan är publicerat. Mina texter blir aldrig färdiga, jag kan skriva om dem i all evighet. Det betyder inte att de blir bättre vid omskrivningarna, bara annorlunda😛 Därför försöker jag lita på att de är bra nog och lämna dem bakom mig.

Fast ibland läser jag igenom saker jag vet är bra, för egoboosten 😉