De trogna - kortnovell, tar gärna emot respons :)
Jag har nyligen börjat dela med mig av mitt skrivande och skulle gärna vilja höra hur texten landar hos andra. De trogna är en kort självbiografisk novell som är en del av en större helhet där jag skriver utifrån fragment av minnen, människor och ögonblick som har format mig.
Texten är tänkt att kunna stå för sig själv så jag är särskilt nyfiken på hur den fungerar utan resten av sammanhanget. Jag tar gärna emot ärlig och konstruktiv respons, både på det som fungerar och det som inte gör det. Vad stannar kvar hos er efter läsningen?
P.S. Bilden visar olivträd från byn jag skriver om.
De trogna
Jag tillbringade många av mina dagar hos min morbror, mammas äldste bror, när mina föräldrar var osams. Där bodde också min mormor, i ett av rummen. Det var alltid där jag, min mamma och min syster fick sova, på madrasser på golvet bredvid hennes säng. Sängen stod under ett fönster med ett dekorativt järngaller framför.
I byn som hette Sadiqin, översatt till ”de trogna”, kände jag mig som en del av något större. Jag hade elva kusiner på ett litet område, och andra barn kunde ofta ansluta sig till våra lekar. Många av mina kusiner var nära mig i ålder, och tillsammans blev de som en beskyddande mur mot verkligheten, en lek, en flykt, ett skratt och, viktigast av allt, en gemenskap.
Det var med dem jag kände att jag verkligen var ett barn.
Det var de som för en stund fick mig att glömma bort hjärtats hårda skräckslag.
Det var de trogna.
En sen kväll satt vi utanför det grå huset, på vita plaststolar i en halvmåne. Den lilla tv:n stod på verandan, lite högre upp än där vi satt, och syrsorna hördes som vanligt.
Det var natten till en fredag, en natt som min mormor ofta sa var helig. Då, menade hon, var himlens dörrar öppna och man skulle vara extra noga med att be och komma nära Gud. Det var också då som andar av bortgångna släktingar kunde komma för att hälsa på. Den tanken gav mig blandade känslor som barn: tröst, men också ett obehag som kröp längs ryggraden.
Min mormor satt framför mig i sin långa, mörkbruna abaya, med en guldig brodering som löpte längs kragen ner mot magen. Hennes vita slöja låg slarvigt på huvudet och var knuten bakåt, vilket blottade den veckade huden på halsen, mjuk och skrynklig som fint tyg. Runt pannan syntes några grå hårstrån, och mitt ibland dem kämpade ett par svarta envist kvar, som om de vägrade ge efter för tidens gång.
Plötsligt flög en nattfjäril rakt mot mig och krockade med min kind. Jag ryckte till och förde handen mot huden för att sudda bort känslan. Min mormor log från sin stol och sa:
”Det var ingen slump. I natt är det natten till fredag.”
Hon sänkte rösten och viskade:
”Det var din morbror, han som du aldrig hann träffa. Han kom för att ge dig en puss på kinden.”
Jag svarade inte. Jag förstod inte varför han skulle komma för att hälsa på mig. Han kände inte mig, visste inte vem jag var. Men mitt resonemang i det ögonblicket var att han kanske tyckte om mig för att han tyckte om min mamma. Och jag var trots allt en del av henne.
Jag lät handen vila kvar på kinden en stund längre, som för att hålla fast vid känslan. Och i det ögonblicket sörjde jag en kärlek jag aldrig fått, men som för en sekund tycktes stå troget vid min sida.
#0: åh, skriv mer. U just started men av de jag läste nu. Du beskriver så bra, fick bilden framför mig och huset och miljön runt omkring dig. Men mera mera :)
#1: tack så mycket!! Hade börjat tappa hoppet på att få någon sorts respons här. Att du vill läsa mer är nog den finaste komplimangen jag kan få 🥺, kan publicera ännu en text här i tråden lite senare.
Här kommer ännu ett minnesfragment från min barndom i Libanon, ur samma större berättelse som De trogna.
Några arabiska ord förekommer i texten:
Marhaba – Hej
Khalo – Morbror
Labne – En tjock, krämig yoghurt
Sista myntet
Jag låg på rygg i sängen i mormors rum. Filten nådde upp till mitt bröst och mina händer var flätade över magen. Jag kände mig svag, ögonlocken var tunga. Från sängen kunde jag se ut i korridoren, där lite ljus sipprade från köket och lyste upp mörkret.
Jag hörde kranen stängas av. Strax efter såg jag min morbror torka sig på sin förbjudna handduk som hängde precis utanför hans rum. Hans ansikte syntes inte, bara silhuetten då han stod med ryggen mot ljuset. Han stannade upp några sekunder, lade handduken på axeln och gick sedan mot dörröppningen.
Jag kämpade för att hålla ögonen öppna. Huvudet låg snett på kudden, för tungt för att lyfta. När han ställde sig i dörröppningen såg jag honom tydligare i nattlampans sken. Jag kunde aldrig läsa hans ansikte, det var alltid som ett vitt papper. Blankt. Oläsligt. Men genom mina tunga ögonlock tyckte jag mig ana en glimt av medkänsla, en värme som nästan liknade kärlek.
Han sa ingenting. Han gick bara fram och lade sin handflata mot min panna, smekte undan håret som fastnat där av svetten. Sedan tog han den förbjudna handduken och torkade min panna med den. Han hängde den åter över axeln och gick ut. Det sista jag såg var hans silhuett.
Efter lunchen på skolan, en rulle med labne mosat i libabröd, gick jag ut på skolgården. Det kryllade av barn, som ett hav. Alla bar samma uniform, det var som att jag såg hundratals dubbelgångare. Några sprang, andra skrattade, vissa satt på bänkarna vid kanterna. Jag stod i ett hörn, tyst, observerande, sugen på något.
Jag hade inga pengar till skolkiosken. Men min morbror jobbade där.
Jag gick med tunga steg. Ställde mig framför kioskfönstret, ensam. Jag stod på tå, med händerna på fönsterkarmen, och såg hans rygg.
— Marhaba, khalo, sa jag.
Han vände sig om. Samma ansikte som alltid. Ett leende gled över hans läppar, men försvann direkt, som om han insåg att han höll på att avslöja något, att fasaden riskerade att spricka.
— Hej, khalo, sa han och klappade mig på huvudet.
— Vill du köpa något?
— Jag har inga pengar, viskade jag.
— Du kan få välja något. Men bara för 250 lira.
Kakorna jag ville ha kostade 500. Jag stod kvar på tå och funderade. Skulle jag våga fråga? Jag skämdes. Mamma skulle inte tycka om det. Ett barn ska inte tigga av andra, det ser ut som att man inte får något hemma. Som att man berövats det man behöver.
— Jag kan ta en liten chipspåse, khalo, sa jag tyst.
Det var mer skam än glädje när han räckte mig den lilla påsen med vinägerchips.
— Tack, khalo.
— Gå nu och lek, sa han.
Jag lät hälarna slå i marken när jag vände mig om. Men jag sneglade tillbaka. Jag såg honom ta ett mynt ur bakfickan, lägga det på tummen och snärta ner det i skålen. Jag undrade om det var hans sista mynt. Min morbror var inte rik, och ändå använde han kanske sitt sista på mig. Det kändes som att jag tog något jag inte fick ta. Jag ville bara ha chips men skammen i magen kändes större än påsen i handen.
En annan dag hörde jag min morbror säga: ”Hon kan inte stanna kvar här. Jag kan inte ta hand om ännu ett barn. Jag har sex egna jag behöver mata. Nästa gång du bråkar med din man får hon stanna med sin pappa. Han får ta hand om henne. Du kommer hit ensam.”
Orden var som en spark i magen. Luften slogs ur mig. Ett tryck på bröstet, som att någon satte sig där och vägrade resa sig. Jag hörde skratten utanför men inuti mig ekade bara tystnaden. Jag var för liten för att förstå allt, men tillräckligt stor för att känna att jag inte var önskad.
Senare samma vecka hörde jag mitt namn, tonen var beslutsam, lite hård. Det var samma ton han använde när han sa till mig att det var dags för bön.
— Vi ska hem till er och hämta lite kläder.
Varje steg jag tog var motvilligt. Varje rörelse en vägran. Hjärtat slog hårt mot revbenen, hjärnan kämpade emot. Det var en tyst bilresa, men inom mig fanns något som ville fylla tystnaden. Ska jag gråta? Skrika? Vägra? Nu kändes det som att jag och min morbror hade samma monotona, döda uttryck.
Vi kom fram. Jag tittade upp mot balkongen. Pappas bil syntes inte. Jag höll andan. Varje andetag gjorde ont.
— Jag väntar här, sa han. Han tittade framåt, jag försökte få ögonkontakt med honom. Hoppades på en glimt av medkänsla, värme, kärlek, försäkran. Lämna mig inte, snälla.
Kroppen lydde ändå. Jag vågade inte säga nej. Jag klev ur bilen med en klump i halsen, tårar i ögonen.
Jag gick längs parkeringen framför byggnaden, tittade bakåt. Han tittade inte på mig.
Jag gick uppför trapporna. Rädslan sköljde över mig när jag inte såg bilen. Hade han åkt? Var jag ensam? Jag kom fram till balkongen.
Bilen stod kvar.
Jag öppnade ytterdörren med darriga händer. Kände lukten, flaskorna stod uppradade på diskbänken och blänkte. Jag sprang tillbaka till balkongen.
Bilen stod kvar.
Jag gick in, tog min ryggsäck och slängde ner allt jag hittade. Sprang tillbaka ut.
Bilen stod kvar.
In igen. Underkläder. Pianot fick inte plats. Kaninen fick stanna. Jag tog för lång tid.
Jag sprang till balkongen.
Bilen var borta.
#3: Det där var en roller coaster av känslor. Man fick hopp, började tro på honom och sen… ja, mot slutet var det som att få en box i magen. Älskar hur du lyckades fånga in läsaren och få en att nästan hoppas tillsammans med barnet, för att sedan lämna en med den där känslan i magen. 💔
#4: Tack för att du läser och delar med dig av dina tankar 🥰 betyder mycket att höra hur du upplevde berättelsen, särskilt att du började hoppas tillsammans med barnet. Det var lite den känslan jag ville förmedla. Tack igen!
Starta ny diskussion
