Hej! Jag har skrivit en novell och det är jätte svårt att hitta på ett passande namn till den! Skulle verkligen behöva hjälp att komma på titel! Den handlar om en tjej och hennes alkoholmissbrukare till pappa. Jag ska försöka lägga upp hela här! Här kommer den: De tunga suckande andetagen inifrån köket, slamrandet av glas och dånet från skåpluckor som våldsamt smälldes igen kunde höras in till rummet. När som helst kunde en tallrik åka i golvet. Hon visste, att snart skulle en dörr öppnas, och sedan stängas, och kanske den gången för alltid. Hon låg helt orörlig i sängen, med täcket över huvudet, tills hon hörde att han hade lämnat henne. Hennes pappa, en gång en varm och omtänksam människa, som varje dag hållit henne i sin famn och sagt att han älskar henne. Som varje dag, hur hopplöst och mörkt det än var, fick hennes självkänsla och glädje att växa. Tänk om hon då hade kunnat förstå hur lyckligt lottad hon var. Allt hade nu tynat bort i en grå, dimhöljd massa fylld av besvikelse och tomhet, som hemmet var insvept i. Spår av de förflutna minnena fanns utspridda i huset, oftast vackert prydda fotoalbum liggandes bland otvättade kläder och spritflaskor, som han måste ha spenderat timmar med att få ihop. Nu var alla bilder utrivna, alla bilder som hon aldrig fick se. Alla bilder av minnen hon inte minns. Hon smög fram till fönstret och vinklade de dammiga persiennerna som konstant dolde verkligheten från det vakuum som omgav henne. Ur varje snötäckt skorsten trängde en varm stämningsfull rök ut, och i varje fönster hängde en stjärna som redan för länge sedan blivit uppsatt. Ute på gatan passerade folk med barn som ivrigt ryckte och drog i jackärmen för att få uppmärksamhet. Längre bort fanns en snöbacke som slingrade sig genom kalhygget på berget, det som förut hade varit skog, där pulkor och åkdynor som rörde sig upp och ner var det enda som syntes. En plats hon spenderat många dagar vid med en person som aldrig slutade le, som satt i snön och väntade i flera timmar utan att någonsin ha vänt blicken eller tappat humöret. Men det minnet hade bleknat, och nu fanns bara längtan kvar av att kunna gå dit igen innan det var för sent. Hon vankade ut i köket, där det svajande berget av disk och kylskåpet som stod lämnat vidöppet inte var det som vanligtvis skulle ha fångat hennes blick, för på köksbordet låg en lapp. Tusen tankar och diffusa minnen målades upp i hennes huvud, och luften blev allt tjockare och rivigare att andas in. Det kändes som att lappen stirrade henne rakt in i själen och nästan skrattade åt hur ynklig hon såg ut. Hon rörde sig fram på tunga fötter, vad som kändes som en evighet, och rev till sig den från bordet. “ NUÄR DE SLUT ” Orden borrade sig djupt in i ögonen och sedan ner i hjärtat, och hennes tunna ben började vika sig samtidigt som handen släppte lappen. Han var borta. Hon gick med bara fötter, där grässtråna kittlade mellan tårna, där hårsvallet fladdrade i vinden, där vattnet porlade i bäcken, där allt var avstannat. Där luften var ren, och himmelen klar. Där minnena väcktes till liv, dit själen hade fört henne. Hon kunde se någon i ögonvrån som tittade på henne. Inga melankoliska, mörka ögon. Precis när hon skulle vända sig om och se vem det var, så sögs hon ut till verkligheten igen. Hon ville egentligen inte återvända dit. Det fanns ingen mening. Solstrålarna genom persiennerna bländade henne, där hon låg med benen mot bröstet på golvet. Hela kroppen var avdomnad och kylan svepte över de bara armarna, och spritlukten från den tomma flaskan under bordet var kvävande. Tystnaden avbröts plötsligt, och ljuden verkade komma utifrån. Hon vände på sig och tittade ut för att se vad som hände. Två vettskrämda människor kom rusande ut ur skogsdungen, med hundar i koppel som skällde, och sekunden efter hördes ett skott. Hon höll andan, ville inte se eller veta. Motvilligt ställde hon sig upp och gick mot dörren. Inga skor, ingen jacka. Hon drog i handtaget, och gick ut. Inte ett ljud hördes. Fötterna mot snön och vinden i ansiktet kändes inte, och att det isade och brände i hela kroppen brydde hon sig inte om. Allt hade stannat. Där låg han, med blodet rinnande ur munnen, under en gran. Andetagen, hjärtslagen och allt som någonsin betytt något var borta. Men det kom inga tårar, för de hade tagit slut för längesedan. Bakom henne hörde hon fotsteg som närmade sig. Hon ville inte att någon skulle komma dit och se, men hon orkade inte bry sig längre. Efter en stund satte sig någon bredvid henne på snön. Hon tittade långsamt upp, och såg samma ögon som i drömmen. Min dotter!