Jag har så smått börjat en historia. Huvudpersonen känner sig ensam, och historien handlar just om det. Att vara ensam, att hitta vänskap i en värld där det känns som att ingen vänskap finns eller nånsin kommer finnas.  Skulle vilja ha kritik på den här konversationen.  Hur känns det att läsa det? Väcks intresset för att läsa vidare eller låter det tråkigt? Vad skulle man kunna förbättra?  Ge gärna även kritik om ni hittar något stavfel eller om ni tycker att någon mening borde skrivas om. Allt är välkommet. 

-   Vet du?
-  Vad?
- Trots att jag är trött kan jag inte sova. Det är tortyr. Ibland funderar jag starkt på att sno några sömnpiller av mamma, knocka mig själv..Men jag är rädd att hon ska märka det.. Hon har inte så många…Och sömnpiller fungerar inte ens på mig..jag vet ju det. Blir bara konstig i huvudet och gör saker jag inte sen kommer ihåg… Men jag vill verkligen sova. Sova utan att vakna. Bara sova . 

- Usch vad jobbigt *kram* .  Vill du a tt jag ska berätta en historia? 

- Ja snälla gör det…

- Det var en gång en tjej…en tjej som var ensammast i hela världen. När hon var liten hade hon många vänner…De följdes åt och växte upp tillsammans.. Hon var glad och skrattade alltid. T.o.m som bebis , innan hon kunde prata ,skämtade hon på sitt sätt genom att räcka ut tungan och göra ljud.  Sen flyttade hon från sin trygga tillvaro och livet blev mörkare…men inte så mörkt att det inte fanns något ljus alls. Fast sakta men säkert slocknade ljuset…lågan gick ut, och nu finns inte ens någon glöd  kvar… Men vet du?….

- Vad…

- Du är ändå värdefull…även om det blivit så, och även om ingen annan tycker det…Du är värd att må bra…jag vet inte hur det ska gå till, och jag kan inte ta dig dit. Men du är värd allt bra. Du är vacker på insidan. Glöm inte det…

- Varför känner jag mig då så ful..både på insidan och utsidan… Varför känner jag mig så värdelös..

- För att livet är skit just nu….Och jag kan inte säga att det kommer bli bättre…Jag bara hoppas att det ska bli det. 

- Jag är rädd…

- Rädd för vad…

- Rädd för att dö…men jag vet inte hur annars jag ska hantera smärtan… Kan du behålla en hemlighet?

- Visst. Berätta.

- Jag googlar ibland efter gift man kan ta som gör att man bara somnar. Snabbt och lätt, ingen smärta… Bara somnar in och slipper allt… Min största rädsla är att bli som M…Jag tänker på honom hela tiden…Medelålders och helt ensam i livet utan någon väg ut. Men för mig är det värre för jag är bara 20…det är ännu fler år jag måste leva i ensamhet innan jag blir gammal och dör…Ännu fler år av lidande… 

- Så ska du inte tänka…

- Jag vill inte tänka så…det är därför jag är rädd…så himla rädd…. Det är därför jag desperat söker kontakt.. På vilket sätt som helst.  Men vet du …

- Vadå..

- Ingen svarar….Det enda sättet att ha en konversation med någon alls är om jag pratar med mig själv…och jag orkar inte det.

- Jag förstår att det är tufft.

- Jag har så många saker att prata om ..så många saker som har hänt, som jag sett.  Som en dag. Berättade jag om det? Jag såg ett par kaninben liggandes på vägen. Det var i höstas. Tänk dig en kanin som blivit avhuggen vid midjan. Överdelen borta. Resten var kvar, intakt sånär som på en liten del av foten där skinnet var borta och man såg rakt in till benen.  Det såg så bisarrt ut…Fast coolt. Som en sån där genomskärningsbild man ser i anatomiböcker, fast på riktigt. Jag tog en bild av det och ville visa upp "kolla vad jag hittade. visst är det sjukt?"

- Och vad hände?

- Inget hände…vem skulle jag skicka bilden till? Så jag la ner mobilen och traskade hem…lite mer ledsen än stunden innan…Ännu mer påmind om hur dåligt allt är…