# Söker kritik på min novell Author: [Borttaget] Jag skulle verkligen uppskatta om ni hade kunnat ge kritik på min novell jag har skrivit? Fick A på den i betyg, men jag vet faktiskt inte själv om jag känner mig så nöjd...  Här är den i alla fall! ** Att börja om från noll** \-Amadeus! Det är telefon!Genom att kasta en snabb blick på klockan så insåg jag att första dagen på sommarlovet inte innehöll någon sovmorgon. Jag insåg även att jag inte dragit ner persiennerna kvällen innan så solen lös mig rätt i ansiktet. Mamma kom in på mitt rum och gav mig telefonen. Jag väntade till hon stängt dörren bakom sig innan jag satte luren mot örat.\- Hallå?\- Amadeus! Klä på dig, packa badkläder så hämtar jag dig utanför ditt hus om femton minuter. Jag har skaffat körkort!\- Ska vi till havet?\- Ja det var tänkt så, jag ringer Cornelius, Alicia och Antonia också. Ses om en kvart!Jag öppnade garderoben och tog ut mina badshorts och en handduk. På väg ner för trappan så halkade jag till, pappa kollade på mig och sa åt mig att ta det försiktigt, turen verkade inte vara på min sida idag. Vi skrattade bara åt det hela och jag tänkte inte mer på det han sagt utan gick ut i köket och bredde mig en smörgås. \- Jaså, vart ska du? undrade mamma som satt i köket och läste tidningen.\- Äh, till havet med Cornelius, Alicia, Antonia och Anton bara. De kommer och hämtar mig om en kvart.Mamma nickade till svar, hon vet att hon inte har så mycket att säga till om längre. Enda sedan mina tidigare tonår har jag levt mitt eget liv. Dock har jag skött mig så hon har ingen anledning att inte lita på det jag gör. Jag stod ute vid grannens brevlåda när en röd Saab kom körande mot mig i en hastighet som inte höll hastighetsgränsen på vår gata. Anton stack ut huvudet från rutan medan bilen fortfarande rullade, dock lite saktare denna gången.\- In i bilen med dig. Nu blir det havet! Cornelius satt redan i framsätet, Alicia och Antonia satt i baksätet. Jag fick klämma ner mitt feta arsle bredvid dem. För att komma snabbare till havet behöver man köra in vid en gård och sedan följa en väldigt krokig och smal väg en bra bit. Eftersom familjer som också ska till havet ofta väljer att köra på motorvägen så gasade Anton på rejält, vi skulle inte få möte. Han hade precis fått sitt körkort men han verkade ha läget under kontroll. Vi satt i bilen, skrattade och sjöng så som man bara gör när man blir sådär glad ända inifrån magen av det fina vädret. Plötsligt ryckte bilen till, Anton försöker bromsa, jag kollar ut genom fönstret och ser en annan bil i full fart emot oss. Den glada känslan är som bortblåst och alla drabbas av panik. Anton hade tappat kontrollen, han försökte bromsa men det gick inte. Den mötande bilen hade haft ungefär samma fart som oss. Jag inser att det här är slutet. Bilarna tutar på varandra, vi försöker svänga av vägen. Precis samma tanke som den andra bilen hade. Ett..Två..Jag blundar..Bilarna tutar igen. Det hörs en smäll. Det hörs skrik. Allt blev tyst. Allt blev svart.Det piper. Jag vaknar av obehagliga ljud och människoröster. Jag grips av panik, jag vill bort härifrån. Jag försöker resa mig. Ingen kraft i kroppen. Någon håller ner mig. Jag skriker. Inget ljud. Jag försöker öppna ögonen. Fortfarande svart. Panik. Jag hör mammas röst. Jag hör pappas röst. Jag lyckas öppna ögonen. Jag ser mamma. Jag hör maskiner. Jag ser en okänd man. Jag börjar så smått förstå vart jag är. Men jag förstår inte vad det är jag gör här. Jag skulle ju till havet. Vi satt ju i bilen. Jag förstår ingenting, jag hänger verkligen inte med. Vart är Anton? Alicia? Cornelius? Antonia? Jag försöker få fram ord, men ingenting. Känner en hand mot min panna. Jag försöker lyfta min arm, visa att jag lever. En oerhörd smärta strålar från min arm, ut i nacken. Då kom det första ljudet ur min mun. Ett skrik. Det skar igenom mina egna öron. Då slog jag upp ögonen, och jag såg allting tydligt. Jag började förstå vad som hade hänt och vart jag befann mig. Jag kollade på min arm. Den vart täckt av gips. Precis som mina ben. Försökte samla kraft så jag kunde resa mig upp, eller i alla fall tala. Men nej. En sjuksköterska kom och satte nytt dropp i min arm, jag kollade upp mot henne och hon log. Hon var snäll, det såg jag. Sen kom mamma emot mig, hon klappade mig på pannan. Hon rörde munnen, men jag kunde inte höra klart och tydligt vad hon sa. Jag försökte le till svar. Sedan kände jag hur ögonlocken slöt ihop sig och jag kunde inte hålla mig vaken längre.Det som egentligen var 7,5 timmar kändes som fem minuter när jag vaknade igen av att samma sjuksköterska som innan stod och ändrade min benposition. Nu hörde jag allting mycket tydligare. Jag hörde att hon bad mig slappna av och att allt var bra. Hon sa även att mamma och pappa snart skulle komma till mig igen. Jag försökte nicka till svar, men min nackkrage gjorde att jag förblev stel. Sedan hörde jag en välbekant röst, det var mamma som kom in genom dörren och nästan sprang emot min säng.\- Du är vaken!Jag öppnade munnen, och fick för första gången på en evighet ut ett ljud, men inget som någon kunde förstå. Men jag ville bara veta hur alla mådde, om de ens levde. Och vad skulle hända nu?Jag tror mamma förstod mig, för hon satte sig ner på det vita lakanet på sängkanten. Hon tog tag i min hand och jag såg hur blek min hud var. \- Vännen, du var den enda som överlevde. Anton, Antonia och Cornelius dog på plats, men Alicia dog på sjukhuset av sina inre skador. Jag kände hur allt bara sjönk ner, jag måste ha haft änglavakt. \- Men, läkaren säger att du aldrig någonsin kommer att kunna gå igen, som det ser ut nu. Men vi ska göra allt för att du ska klara det och vi ska kämpa för Anton, Antonia, Cornelius och Alicias skull! Jag tappade lusten på allt, men mamma hade rätt, vi ska kämpa för deras skull. Däremot tror jag inte att jag riktigt förstod vad mamma menade när hon sa att jag inte skulle kunna gå igen, det var som att jag inte ville förstå det och inse fakta. Att hela mitt liv skulle bli förändrat. Jag kommer få börja om från noll igen. En sjuttonåring som ska lära sig gå? Hur kommer det se ut? Men jag ska kämpa, och jag ska klara det. ## Comment 1 Author: parsley Vad är det du inte tycker är bra med novellen? Jag har läst den och tycker att den är jättebra. Sträck på dig och var glad över att du fått A istället ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1, är stolt över mitt höga betyg, såklart! Men när jag skrev den var det i all hast och jag förstår inte hur jag kunde få högsta betyg på denna novell, var det språket, handlingen eller något annat, jag förstår liksom inte för den är ju inte direkt märkvärdig. Tack för svaret! :) ## Comment 3 Author: Nilam Bortsett från valet av fyra namn som börjar på A, så är det en bra berättelse :) Du har förtjänat betyget! ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3, haha det blev så för jag kom inte på något så tog min pojkvän Antons namn och mina vänner cornelia o amandas namn :) Tack!! :D ## Comment 5 Author: Prattjejen Bra novell! :) Kanske lite kort beskrivning innan olyckan, du kunde kanske ökat på spänningen lite men annars tyckte jag verkligen den var bra, också för att vara så kort! Jag själv har jättesvårt att skriva korta noveller. :) ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5, Mjo, lite så kände jag också. Dock hade vi x antal ord vi fick ha med så jag fick hålla den kort. Tack för svaret! :) ## Comment 7 Author: Prattjejen Varsågod :)