# Kritik - Novell HÅL I HJÄRTAT Author: [Borttaget] ”Jävla bög!” ”Nej, snälla Liam, sluta”, varnade Lydia ängsligt. Hon drog sin pojkvän i armen men han reagerade knappt, istället stod han och stirrade fientligt mot Sebastian. Sebastian var den sorten man inte skulle reta upp om man var rädd om livet sitt. Det visste Lydia allt för väl. Det var kanske därför hon inte gjort motstånd när hon känt hans händer innanför tröjan, inte ens när de letat sig längre och längre upp på hennes kropp hade hon gjort något för att stoppa honom. Hon hade hängt i hans armar som en gammal docka – enda tills Liam kom. Hennes älskade, omtänksamma, snälla pojkvän som gjorde allt för henne. Lyssnade till hennes knäppa idéer, förstod hur hon tänkte, visste alltid vad hon ville. Förutom nu. Istället för att ge upp fighten mot Sebastian som hon envist bad honom om, fortsatte han vilt att kasta ur sig förolämpningar, till en början hade Sebastian svarat med samma sak men nu hade det gått för långt. Killarna hamnade i ett äkta slagsmål, med knytnävar och allt. Lydia kände hur hon förlorade greppet om Liams hand när han instinktivt drog åt sig den för att förhindra ett slag från Sebastian. ”Liam, snälla! Vi måste gå!” skrek Lydia gällt just som hon killarna ramlade ner på golvet. Sebastian var tre år äldre än Liams arton och ledde stort. Liam fick ta emot tre plågsamma knytnävsslag i magen. Lydia kunde nästan se hur Liam förlorade kontrollen över sin kropp, istället tog hans överlevnadsinstinkt över. Han körde upp sitt högra knä mellan Sebastians ben och tvingade ner honom på marken, gav honom ett slag i ansiktet och backade sedan undan, flåsandes av ansträngning. Lydia stirrade chockat på killen som låg och kved på golvet, Sebastian stönade av smärta och vrede, rullade runt några varv på golvet för att lindra smärtan på något vis. Lydia kände Liams armar omkring sig och kunde inte låta bli att hoppa till. Hennes pojkväns ansikte var täckt av både blod och blåmärken, näsan och ena ögat höll på att svullna upp och läpparna hoptryckta av smärta. Hon kunde inte undgå att märka den skygga blick han gav henne och kände sig illa till mods. Inte ens med huvudet i hennes knä kunde han få bort bilden ur huvudet. Sebastians trevande händer innanför Lydias tröja, hur han trycker henne vårdslöst mot väggen, hur hennes ögon är slutna – ett tag hade han nästan trott att hon var död men så hade han fått syn på hennes läppar. De hade rört sig snabbt, som om hon skulle mässat någon bön. Därefter var allt lite suddigt, han hade bråkat med Sebastian, det visste han ju, annars skulle han inte ha värsta blåtiran och det skulle inte hänga en alldeles blodig handduk i Lydias badrum. Lydias lilla svala hand stök honom lugnande över pannan medans den andra befann sig i hans hand. Hon pillade med hennes fingrar, strök med pekfingret över linjerna i hennes händer och hoppades att livslinjen (vilken den nu var) var lång. Han önskade inget hellre än att hon skulle leva ett långt, lyckligt och tryggt liv. Han tänkte på hennes mamma som drack en massa sprit och på hennes pappa som bara flydde ifrån sitt ansvar för både fru och dotter genom att jobba. Han tänkte på sig själv och önskade att hon var nöjd med honom – älskade honom. Han reste sig mödosamt upp och flyttade över Lydia så hon satt i hans knä. Han kollade på hennes vackra ansikte, på hennes livfulla gröna ögon, på hennes lilla näsa och på hennes mun. Hennes mjuka, lena läppar. Hon iakttog honom också, han hoppas innerligt att hon inte var missnöjd med honom på något sätt. Sakta böjde hon sig fram och kysste hans läppar. Mjukt och försiktigt. Han besvarade lyckligt hennes kyss, strök henne över ryggen och trasslade in handen i hennes nyduschade hår. Morgonen därpå kunde Lydia inte hålla sig längre. Hon var tvungen att varna honom. Varna för vad Sebastian kunde hitta på. Han förlorade aldrig, han gav inte upp förrän han fick önskat resultat. ”Lova att ta det här på allvar”, sa Lydia när hon satt bredvid Liam i soffan. ”Vad du än säger”, lovade han och kramade hennes hand med sin. ”Håll dig borta från Sebastian, han kan döda dig. Gå aldrig ensam”, sa hon allvarligt. ”Jag lovar, men är det inte lite väl överdrivet. Tror du verkligen han dödar mig?” sa Liam och pressade läpparna mot hennes hjässa. Hon var tvungen att berätta det, förr eller senare skulle han ändå få veta. ”Min syster var ihop med honom.” ”Din syster, Diana hette hon va?” ”Diana gjorde slut med honom. Hon är död, tackvare honom.” Det var först nu hon märkte att tårarna rann. ”Han våldtog henne, sedan ströp han henne och kastade liket i floden.” Liam visste inte riktigt vad han skulle säga. Strypt och kastad i floden, var det vad som väntade honom? Han lovade Lydia allt hon bett honom om sedan föreslog hon att de borde flytta ihop. Ett förslag som länge hade hängt mellan dem. Gång på gång hade dem insett massa saker, tänkt på vad som var bäst för anhöriga och hur dem skulle ta det, hur dem skulle göra med saker. Liam hade dock inte så mycket eftersom han skamligt nog fortfarande bodde hos sina föräldrar. Men den här gången avbröt de inte flytten. De genomförde den snabbt och enkelt, stolt pillade dem ur lappen på ytterdörren där det stod att Lydia Jansson bodde där och stoppade in en ny där det stod att Lydia Jansson och Liam Bier bodde där. Tre veckor och fyra dagar efter bråket befann sig Lydia och Liam på bron över floden som vilt forsade genom den lilla staden. Deras läppar var som fastklistrade vid varandras. Plötsligt hörde de tunga steg på bron och slet sig förvirrat från varandra. Det var nattetid och den fulla månen stod högt på himlen och kastade ett mystiskt sken över världen, inte minst gestalten som stod framför dem. Personen bar en mörkgrå huvtröja, joggarbyxor och gympadojor. Den höll handen hemlighetsfullt gömd bakom ryggen. Både Lydia och Liam hann ana något, de backade försiktigt bakåt med armarna om varandra. Personen drog sakta fram föremålet den hade gömt bakom ryggen och drog av sig luvan och blottade sitt ansikte. De visste båda att de inte hade någon chans. ”Flytta på dig bruden. Om du bara samarbetar kanske jag låter dig leva”, väste Sebastian. Sedan sköt han. Lydia såg hur kulan närmade sig dem med rasande fart, utan att tänka kastade hon sig framför Liam. Han hann nätt och jämt forma orden ”Lydia, nej” i huvudet innan kulan trängde ut ur Lydias rygg, vidare in i hans bröst. Innan han dog hann han slå armarna om sin älskade då de båda föll. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Den här är ursprungligen skriven i ett word-dokument så det är nog därför styckeindelningen blivigt lite skum. Det såg bra ut när jag skulle ladda upp den men så fort jag publicerade den så blev det skumt... Men jag tror ni fattar själva när jag byter berättare och så ;) ## Comment 2 Author: RaraVirre Jättebra och gripande!! Älskade den!! ## Comment 3 Author: [Borttaget] Tack :D