# Loviiisas texter
Author: Loviiisa

**Ansiktslösa skuggor**  
Bara ekon nu,  
dessa ansiktslösa skuggor  
som flyr från sig själva  
och krockar med verkligheten.

Bara mardrömmar du,  
denna nattens glädje  
som flyr sitt mörker  
och gömmer sig i mitt.

Bara ekon nu,  
dessa paranoida tankar  
jag flyr från i panik  
och krockar med mig själv.

## Comment 1
Author: Loviiisa

**Iskallt Glas**  
av en dröm, nu som bortblåst  
vandrar enhörning lika tom  
som rustningen på dess rygg,

ärrad av alla dessa strider,  
hemsökt av alla dessa minnen,  
all kärlek, ett förlorat hjärta  
nu genomborrat av tusen svärd,

men endast riddjuret gråter  
när själlösa sporrar driver bortåt  
en dröm, sedan länge svunnen tid  
som två skärvor av en måne, fragment,  
av händelser som böjde rum och tid,

en bro, en regnbåge förfrusen till is,  
ord och hovslag, lika hård, lika vassa  
som skridskoskär på en nyfrusen sjö,

och som alltid otillräcklig, det brister,  
i bitar, i spillror och allting faller ner,  
i mina tankar ett dödens, tomhetens hav  
av iskallt, sylvasst glas.

## Comment 2
Author: Loviiisa

**Helhjärtat**  
Att se dig djupt i ögonen,  
få dela dina tankar och känslor,  
känna att vi förstår varandra,  
Får det mörka och sorgsna  
i djupet av min själ att fly iväg,  
i skepnad av de lyckligaste tårar.  
Äntligen talar tystanden klarspråk  
och ingenting håller fast mig,  
du finns bara där och håller om.

**och jag ler varmt, helhjärtat:  
\- som om det vore första gången.**

## Comment 3
Author: Loviiisa

**Förlåt lilla flicka**  
I minsta av askar,  
prinsessa hon står,  
ett med musiken,  
högt upp på tår.

Vackrast av alla,  
till melodin som hon fick,  
rör sig med mildhet,  
men stolthet i blick.

Tvingad att dansa,  
ändå så fri,  
för evigt en fånge,  
i asken hon blir.

_Ett virrvarr av toner,  
får mig att drömma,  
om den enda person,  
jag önskar glömma._

_Förlåt lilla flicka,  
jag vill ej förstöra,  
men att stänga locket,  
är allt jag kan göra._

## Comment 4
Author: [Borttaget]

#3 Wow, den var verkligen otroligt vacker!

## Comment 5
Author: mondeo

Du skriver fint, håller med Vargnatt att #3 är mycket vacker.  
Jag älskar rim!

## Comment 6
Author: Paisley

Bland de bästa texter jag läst. Det här är riktigt, riktigt bra. 

God språkkänsla, intressant symbol- och bildspråk. 

Har du testat dina texter i något större sammanhang?

## Comment 7
Author: Loviiisa

Tack för alla fina kommentarer om mina dikter.  
  
**#6** Jag tackar och bockar för berömmet.  
Nej det har jag inte. Faktum är att det mesta blir kvar på datorn bara för att jag är så fruktansvärt självkritisk till allt jag lyckas åstakomma. Tycker att det inte är något att komma med i jämförelse med så många jag läst av.. och jag har nog inte läst så mycket ändå.

## Comment 8
Author: Loviiisa

**Lugnet före Stormen**  
Jag ser dig,  
var dag  
var natt  
Du ser inte mig,  
Jag är alldeles osynlig.  
  
_likt en skugga  
blicken följer  
vem du är och  
vad du döljer_  
  
Jag känner dig,  
din styrka  
din svaghet  
Du känner inte mig,  
Jag är för overklig.  
  
_utan glädje  
inget minne  
lockar fram ett  
hämndfullt sinne_  
  
Jag hör dig,  
dina tankar  
dina hemligheter  
Du hör inte mig,  
Jag är kusligt tyst.  
  
_talar ekon  
ord som brus  
ur trasig tv  
hämndens rus_  
  
Dolt under ytan,  
i djupet  
i själen  
Allt du inte vet,  
Lugnet före stormen.  
  
_åskan dånar  
aldrig varlig  
otämjd vacker  
dödligt farlig_

## Comment 9
Author: Loviiisa

**Dina ord**  
_Förstår du inte,  
jag skyddar mig bara,  
mot dina ord._  
  
Du får såra någon annan nu,  
leta reda på en ny leksak.  
För jag vill inte ha en vän,  
som slår sönder mig i småbitar.  
Jag är trött på att bli glad,  
av dina meningslösa ord,  
trött på att bli glad av din röst.  
Jag orkar inte med att ljuga,  
dig rakt i ansiktet längre.  
  
Du drar in mig i en dimma,  
av något som aldrig fanns.  
Det är dags att finna mig själv,  
inte irra runt i ändlösa cirklar,  
av gamla minnen, inte igen.  
Men som ett spöklikt eko,  
tar jag dig alltid tillbaka.  
När hjärtat skriker att jag,  
borde be dig gå för alltid.  
  
_Förstår du inte,  
jag skyddar dig bara,  
mot min falskhet._

## Comment 10
Author: Buuc

Du skriver jättebra! :) Det känns så naturligt, som om du är född till att skriva. ;)

## Comment 11
Author: Sweetienin

Wow! du är ju jättebra!

Dina texter äe jättefina! Du skulle kunna komma långt med de här dikterna.

Jag tyckte väldigt mycket om #3

## Comment 12
Author: Loviiisa

**#10** och **#11** Tack! verkligen jättekul att höra :)

## Comment 13
Author: Loviiisa

**det Vackra**  
Under silvriga kaskader,  
i frusen vinternatt,  
lyfter jag nu måne,  
åt dig min höga hatt.

Aldrig mera bortglömd,  
likt skuggorna omkring,  
ingen verkar bry sig,  
men nu gör det ingeting.

Men dessa klara nätter,  
bleknar alltid bort,  
och allting kommer åter,  
att det vackra är för kort.

## Comment 14
Author: Loviiisa

**en Ynka Sekund**  
I ett stjärnfall, som en  
ensam tårdroppe över  
ett kristallkart himlavalv,  
kan en ensam människa i  
den mörkaste natt och förtvivlan  
glädjas att önska något.  
Borde då inte denna  
vilja lära sig värdesätta  
de vackraste tingen i livet,  
när även den odödlige  
slutligen måste bege sig på  
sin sista resa, alldeles ensam  
\- i den kortaste av evigheter  
när man fridfullt får somna  
med en ynka sekund att ta farväl.

## Comment 15
Author: Loviiisa

**Levande Begravd**  
Jag grävde ner det förgångna  
och dit, hör även du.  
Begravde allt ur min åsyn.  
För att göra mer än betrakta  
min framtid, jag vet ju,  
att jag måste ta stegen fram.

Men gravstenen är som  
en milstolpe i själen.  
Hur långt den än lämnas  
bakom, visar den ändå  
samma sak, lika tydligt  
om så för en tusendels sekund.

Ditt namn ger en olustig  
verklighetskänsla, som igår.  
Tycker mig kunna känna  
dina hjärtslag i bröstet.  
Sålänge jag andas, förblir du  
bara levande begravd inom mig.

(för minnen  
är och förblir  
eviga).

## Comment 16
Author: Loviiisa

**Andas Vakum**  
kanske är rymden den enda plats  
som är kallare än den hatkärlek som finns oss emellan,  
kanske är regnbågen den enda väg  
vi kan vandra utan risk för att falla genom illusionerna,  
kanske är månen är den enda mark för oss  
som aldrig bottnat i våra känslor,  
som om vi hela livet andats vakum,  
istället för luft.

## Comment 17
Author: Kiyona

Jag dör inombords. Duskriver jätte bra! alla de jag läst som du lagt upp i denna tråd. Herregud. jag finner verkligen inte ord.

Många baar passar så bra för hur det är för mig nu. Jag kan läsa dessa om och om igen.

Som sagt finner inga ord för hur känne rnär jag läser dem. Underbartskrivet! <3
