# Novell - På brutna vingar Author: Honungskaka _Något jag har hittat igen och börjat skiva på igen..._ \-Ni kallade…  Dånade den utmattade rösten genom grottans gigantiska sal. En av de demoniska gejsrarna spydde upp guldgul, blodröd och orange eld, efter fyrverkerierna vällde det upp en giftig lila ånga som steg högre och högre upp mot grottans ojämna tak.        Mannen som hade talat stegade över en av de sönderfräta liken som långsamt förtärdes sönder av den gröna syra som rann i stora floder runt gejsrarna.  Mannen stirrade rakt fram mot den stora tronen av sten och på varelsen som satt bredvid den majestätiska fursten över alla de demoner som trängdes under jorden.   -Hm, ja Jake och det var minsann svårt att få tag på dig, frust!  Fnös varelsen bredvid guds motsvarighet och skrapade med ena hoven i grottans golv. Det uppstod ett obehagligt ljud, som om någon drog naglarna mot svarta tavlan.  Frustningen hade kommit från Djävulens högra hand och befälhavare Christian. Christian var en av Lucifers känslokalla undersåtar men så mycket mer en Cahkuran eller Sierskan. Han var skräckinjagande, med ett stort oxhuvud och en hårig, bar bringa med muskulösa armar. Hans ben var täckta av raggig päls och fötterna av nattsvarta hovar.   -Tyst!  Vrålade Lucifer och masserade de röda tinningarna, precis under hornen. Han aktade sig noga för att inte skrapa upp huden med de svarta klorna. Han blundade och andades långsamt.   -Jag har huvudvärk. Mumlade han och spelade med den röda ormtungan. Han var klädd i en enkel smoking med håret i en stram, svart hästsvans. Han slog upp ögonen som var helt svarta men som tycktes brinna med den lyster som endast enormt hat kunde frammana.   De många små varelserna i svarta kåpor ryggade undan då han slog upp ögonen.   -Du ska följa med upp i himmelen på visit till gud med Christian här…  Väste han och slog ut med handen mot tjurmannen på sin högra hand   -Och se till att inte glömma det viktigaste nu!   Fräste han och sneglade mot Christian.   -Du kan gå!  Han återgick till att massera tiningarna och slöt ögonen. Jake stegade ut ur salen och när porten stängdes slog Lucifer lömskt upp ögonen   -Han är perfekt, utbrast han, Han är så… mänsklig!  Han vred sig om mot Christian   -Se till att planen fungerar som den ska!”  Jake gick genom mörka korridorer som bara lyses upp av svaga ljusklot på väg mot den enda plats han någonsin kunnat älska i underjorden, hans mors grotta.  Han svängde av mot vänster och passerade grotta efter grotta och från vissa hördes isande döds skrik då Ynklarna, Trisador och Hemkun högg sina tänder i människooffren.  Det slaskade av blod och äckliga ljud, han gissade på att det var ljudet av krossade ben som kom från käkarna av de groteska varelserna.  Han ville spy av den unkna doften av urin och torkade tarmar, men han visste bättre än att stöta sig med fullblods demoner. De andra av hans sort hade gjort det misstaget och betalat med sina liv.Han ville inte sluta sina dagar i någon av demonernas käkar och magar.  Han gick igenom ett av grottvalven och  kom ut i en liten grotta inredd med stora, orientaliska kuddar och stora bokhyllor av mahogny med en enorm samling av astronomiböcker. Han kastade sig ner på en av sofforna och drog in den söta doften av rostade mandlar och Jasmin.  Han tog upp en av de många böckerna som låg i högar runt om i rummet på grund av att det inte fanns någon stans att ställa dem i bokhyllan och läste igenom det han redan memorerat för länge sen.  Han hörde hur någon stegad in från gången och såg hur Christian stod med en uppskuren människa i nävarna. Inälvorna glänste, ansiktet var fruset i döds skriket och det rann fortfarande blod från hjärtat.  Blodet rann nerför minotaurens händer och klibbade ihop de långa, tätt sittandes hårstråna som hängde från händerna.  -Du måste äta, inget går upp emot en bit människokött innan man ska upp och se på deras fridfulla andra, frust” han vred ansiktet till något som skulle likna ett leende men mest såg ut som en äcklad grimas.  Han upptäckte vad det var Jake hade i handen och blev med ens lika trumpen som förut.   -Varför läser du sådant tjafs som människorna skrivit, de tror inte ens på oss längre utan bortförklarar dom konstiga morden som om en psykopats verk!  -Jag vet om din uppfattning av människors verk... mumlade Jake vördnadsfullt och slog ihop boken. Det var ingen idé att försöka tränga igenom tjurmannens tjocka skalle utan han tog istället utan en min emot människan och förde munnen mot hjärtat som fortfarande pumpade svagt. Han sög i sig lite blod för att inte vara oartig och hela tiden stod Christian och såg på.  -Du måste packa för vistelsen hos gud, vi ska stanna i några dagar!  Med de orden lämnades Jake ensam. ## Comment 1 Author: Honungskaka Några timmar senare, vid solnedgången gick ett litet följe på sju demoner upp mot ytan, människornas värld.  De var så skilda åt att man inte skulle dra sig åt för att häpnas över utseendet på de flesta.  De var alla högre stående demoner, fullblod och alla nära män till djävulen. De flesta var rådgivare eller generaler.  Den enda av dem som inte skulle kunna dra till sig uppmärksamhet var Jake med sitt rufsiga, svarta hår och de mörka ögonen. Han såg riktigt normal ut jämfört med Chakalerna, med sina hundhuvuden. Christian med sitt tjurhuvud. I sälskapet fanns till och med en kvinnlig Ge-Zar, med ormsvans och mänsklig överkropp.  De var alla skräckinjagande då de fortsatt uppåt längst gången.  Väggarna började sakta skifta från nattsvart till grått.  Luften blev renare och han kunde höra de olika demonerna muttra om hur ohälsosamt de var för dem och om hur de skulle vilja vara kvar i sin grotta vid det är laget.  Efter någon timmes vandring kom de till dödsporten och de massiva portarna av järn pryddes av människor i döds stunden eller hur de plågades av demoner med långa vassa tänder, horn och klor.  Den var gigantisk, säkert tio meter hög och åtta meter bred. Helt byggd i massivt järn som börjat rosta.  De var två jättar på var sida om porten och de stod i fullmundering med ringbrynjor och hjälmar. Den ena hade en stor spik klubba och den andra ett gigantiskt, tveeggat svärd.   Den ena var blind på det ena ögat och det var hans röst som först dånade.  -Christian, det var länge sedan! Den senaste gången var väl för fem hundra år sedan?  -Ja om jag minns rätt så var det väll det! Men du vi ska besöka herren!  -Jag förstår!  Jätten vände sig om och drog i den gigantiska järnringen på ena dörren. Det gnisslade förfärligt då porten öppnades.  Christian tackade och de fortsatte ut i den friska luften.  Det var överväldigande för Jake att känna den rena doften av sommarblommor och den ljumma blåsten som virvlade mot hans ansikte.  Det var natt och på himmelen syntes norrskenet i sin fulla skepnad med olika färger i grönt och gult. Jake visste att det var ovanligt att se den här sortens sprakande sken så långt söderut. Om han mindes rätt inträffade det endast var femtionde år.  Sakta silade en trappa av det färgsprakande ljuset ner mot platsen framför dem och Christian tog det första steget upp mot himmelen. ## Comment 2 Author: Honungskaka Det var en mödosam färd då Christian höll ett högt tempo. Hela tiden sackade Jake efter och snubblade på de höga trappstegen.  Han kände hur blåmärken började bildas över hela kroppen och hur skrapsåren började bulta i handen  Det sprakade och gnistrade runt dem. De starka ljusen skar i ögonen då de till sist kom upp för det sista trappsteget och de stod på en vit marmor gård. Framför dem stod gudsport.  Den var vacker med långa stänger i guld mellan valvbågen och i mitten var det två likadana ringar som på dödsporten men här i samma guld färg som resten av porten och med pärlemo inslag.  Demonerna runt honom blev lätt irriterade av denna uppenbarelse och några muttrade något om att gud alltid skulle visa upp sig, den stroppen.  Vide en hög pelare satt en gammal man med vitt, lockigt skägg, en vit kavaj och vita byxor.  Han tittade på dem med visa ögon och log välkomnande.  -Välkommen Christian, det var länge sedan.  -Inte tillräckligt länge Sankte Pär, muttrade Christian och fortsatte sedan med att presentera de andra i hans följe.  - Detta är Chakalerna, Kvinnan Reijka , En Ge-Zar och Jake, halvdemon.  -Varmt välkomna ska ni också vara, känn er som hemma.  - Hur ska vi kunna känna os hemma i det här ljuset, Väste Ge-Zarn Reijka och höll för sina reptilögon med handen.  - Tyst, röt Christian och Ormkvinnan kved till.  Sankte Pär log och gjorde en gest med handen och portarna öppnades utan ett ljud.  Det skimmer som slog dem då de gick in genom portarna bländade dem och efter två minuter seglade fortfarande solkatter runt bakom ögonlocken.  När Jake öppnade ögonen igen såg han en lång, bred gång av vitmarmor, kantad av äppelträd med sina vita blommor. Längst gången gick änglar med kostymer, skjortor, klänningar och kjolar. Alla möjliga olika kläder men alla i samma vita färg.  Runt deras huvuden lyste det av en varm gyllene färg. Alla hade de små skrattgropar.  De fortsatte längst gången och små mindre stigar gick åt båda sidorna mot olika trädgårdar eller hus. Det var olidligt vackert och det fanns så mycket att titta på då de fortsatte mot gudspalats.   Helt plötsligt stod de vid foten av en stor trappa med marmorpelare på var sida. De fortsatte upp för trappan och upp mot gud.  Ju närmare de kom desto starkare blev ljuset som omgav dem.   De kom uppöver det sista trappsteget och fick nu se en stor trädgård med träd där gyllene äpplen dinglade och där små källor med heligt vatten och helande vatten sipprade upp. Det doftade gudomligt men det som fångade Jakes blick var en man i en vit smoking, lik djävulens, med vitt lockigt skägg, pigga ögon och ett starkt gyllene sken runt sig.  Vid hans sida stod en vacker kvinna med, lockigt, gyllene hår och en lång vit klänning av ett vackert silkigt tyg. Den vita klänningen var bar om ryggen och hade en antik grekisk känsla över sig. Runt hennes huvud lyste en stark gloria och bakom henne spred sig två vackra vingar av mjuka, vita fjädrar.  - Välkomna! dånade gudsröst genom trädgården.  - Vi tackar er för att våran visit blev tillåten, svarade Christian.  - Hur mår Lucifer där nere i sin håla, bra hoppas jag!  - Han har på senare tiden fått en hemsk huvudvärk men annars är allt bra.  Kvinnan harklade sig och gud fick ett barnsligt leende över läpparna och rodnade smått.  - Just det! Det här är Angela, min rådgivare och min främsta ärkeängel, han sjönk ihop och fick en rynka i pannan.  - Ni är förstås trötta efter färden, låt Angela vis er till era rum. ## Comment 3 Author: Honungskaka De var ensamma, Angela hade redan visat Chakalerna, Christian och Reijka till sina rum och nu var det bara han och Angela.  Hennes vackra hår smektes bakåt av en ljummen vind och hennes pigga ögon tittade rakt fram.  Han hade sneglat på henne under hela färden och fått en konstig känsla i magen som han aldrig någonsin fått förut.  Han log bara av att se hennes skratt groppar och ville hoppa av glädje då hon log.  -Du är inte en demon, konstaterade hon plötsligt. Det var det enda hon sagt under hela färden och bara de orden lät i Jakes öron som pinglande klockor och ren glädje.   - J, Jag är en halv demon, stammade han och rodnade.   - Jag förstår, sa hon kort och tittade för första gången på honom ordentligt.  Det blev tyst igen och det enda som hördes var deras steg och andetag.  Hon svängde av åt höger mot ett vackert hus med en kort gång kantade av trädgård och marmorpelare som ledde fram till en dörr i glas. Hon öppnade dörren åt honom och de gick in i huset. Han bagage som tagits om hand om var redan uppackat och rummet doftade av hans favorit doft, jasmin och rostade mandlar.  Det fick honom att känna sig som hemma direkt.  Huset var designat precis som hans grotta bara ljusare med stora fönster och tjocka, härliga mattor.   - Huset ändras beroende på vad den som bor där gillar, sade hon plötsligt och tittade ut ur rummet fönster. Fönstret ledde mot bakgården och en stor fontän sprutade vatten mot skyn.   Hon vände sig hastigt om mot honom.  - Så det var allt du behövde veta, vi ses väll vid middagen antar jag.  Med de orden lämnade hon honom ensam till att göra sig hemmastad.  Han suckade och tog tag i en av böckerna. Med den i handen kastade han sig ned på en av kuddarna och började läsa, men tankarna ville inte fokuserar utan gled hela tiden tillbaka till bilden av Angela.  Han blundade och slumrade till.  Angela stegade iväg från huset med stora, värdiga steg. Hon kände sig... tom.  Hon visste inte riktigt vad som nyss hänt, hade hon känt sympati för den där demonen? Det var oklanderligt udda.  Hon visste av egen erfarenhet att demoner var opålitliga men det hade varit något med honom som fångat hennes intresse. Han verkade inte riktigt passa in bland de andra demonerna.   Hon kände sig riktigt förvirrad och gick mot sitt eget hem. Hon hälsade på alla som kom emot henne med ett leende och en hälsnings fras.  Hon kom fram till sitt lilla hus och gick in i huset. Det varma sken som mötte henne kom från kristallkronan i taket.  Hon krånglade sig ur klänningen och slängde den på den vita liggstolen med ljusblå kuddar.  Hon gick in i badrummet och vred på kranvattnet till badet. Det varma vattnet sköljde ur den förgyllda kranen och sakta började rosa bubblor bildas på ytan. Bubblorna gav ifrån sig en svag doft av rosor.  Hon väntade tills badet var fyllt innan hon gled ner i det.  Hon älskade att bada, det var ett härligt sätt att rensa tankarna på, för att tvinga undan stressen och för att mjuka upp  ihop dragna muskler.  Hon blundade och sjönk ner i vattnet.  Jake vaknade av att det blev mörkare utomhus.  Han reste och sträckte på sig så att musklerna knakade. Den härliga bilden av Angela fanns kvar på näthinnan och ville inte ge sig av i första taget utan följde med då han rotade runt i byrån lådor efter något respektabelt att ha på sig.  Han slet upp en svart skjorta och ett par av sina bästa, svarta byxor.  Han tog av sig reserocken och hängde den på kroken bredvid dörren innan han tog av tröja och byxorna.  Han gick in i badrummet och tvättade snabbt av sig i armhålan och skvätte lite rakvatten runt munnen för doftens skull.  Han behövde inte raka sig efter som att inte ens stubben hade börjat visa sitt lömska ansikte runt hans haka.  Han gick ut och gjorde sig i ordning för kvällens lilla tillställning. ## Comment 4 Author: Honungskaka Någon kommentar? ## Comment 5 Author: Sehvrin Den verkar spännande, men kändes väldigt rörig i början då man kastades in i allt. En sak som jag inte riktigt tyckte passade var minotaurens namn. "Christian" är ett lite för kristet namn för min smak för att vara en av djävulens undersåtar. Men det ska bli intressant att höra fortsättningen (om den kommer?) ## Comment 6 Author: Honungskaka Självklart kommer fortsättningen , tänkte först belsebub... ## Comment 7 Author: Honungskaka En knackning hördes på Jakes dörr och där utanför stod en manlig ängel som med ett överlägset leende på sina läppar sade:  -Jag ska visa er till gudsbord.  Han vände sig om utan att vänta på svar och gick därifrån med Jake efter sig, hans stolta steg skilde sig så mycket från Jakes lite lättare och försiktigare.  Den stora middagen hördes på långt håll och skratt ekade genom luften.  Han visades in i en av trädgårdarna av ängeln och liksom glorian på alla änglar hade här mörkret fösts undan med hjälp av små skinande klot längst gången och i alla träden.  Mitt i trädgården fanns ett stort bord dukat med maträtter från hela världen.  Där fanns vegetariska vårrullar, kycklingspett, sushi och ändå ennu mer. Allt var upplagt med stor försiktighet och man skulle till och med kunna kalla det konst.  Gud satt vid huvudplatsen vid bordets huvud ände. På hans högra sida satt Christian och muttrade om hur mycket godare det skulle vara med en färsk människa och på hans vänstra sida satt Angela, nu i en vacker, kort och vit cocktail klänning.  Han hade placerats vid Angela sida och log mot henne då han satt sig ned. Hon sneglade tillbaka och drog smått på munnen.  -Vad gott allt ser ut, utbrast Jake med ett försök att inleda ett samtal.  -Jag trodde att demoner endast gillar människor? Har jag fel?  -På sätt och vis, halvdemoner gillar båda delarna men fullbloden tycker att mänsklig mat är avskyvärd.  -Jag förstår... Hon blev tyst och började ta för sig av maten. Jake följde hennes exempel och grabbade tag i ett av kycklingspetten.  Han sneglade mot Christian som med äcklad min tog en liten tugga av en vegetarisk rulle.   - Det här är avskyvärt! skrek han med betoning på avskyvärt.  En av änglarna reste sig upp så att stolen han suttit på ramlade omkull.  - Hur understår du dig att säga så din mördare! skrek ängeln.  Angela suckade uppgivet.  - Vem är det där?  Ängeln hade väckt Jakes nyfikenhet och förundran ,han hade alltid föreställt sig änglar som lugna till sinnes.  -Det där är Alexander, guds befäl över vaktstyrkan, han borde veta bättre.  -Borde han?  -Självklart!, våra regler förbjuder våld. Nu hade Christian rest sig med en obehärskad frustning. Han skrapade med hoven i marken och först nu lägger sig gud i.  - Alexander, sitt ner! De är våra gäster. Ängeln Alexander satte sig ovilligt ner igen.  - Och nu till anledningen varför vi kallat hit er, jag har ett uppdrag åt er, människorna på jorden har gjort en farlig upptäckt. De har hittat ett sätt att färdas bakåt i tiden.  De förstår inte att det här kan bli för farligt och tänker därför åka tillbaka och ändra på historien...  Förskräckta mummel hördes runt bordet och själv kände sig Jake illa till mods, om människorna ändrade historien så skulle världen kunna ligga i kaos.  - Därför har jag och Lucifer bildat en elitstyrka med våra bästa mannar för att själva åka tillbaka i tiden och se till att alla de idiotiska upptåg de kan hitta på. Elit gruppen kommer att bestå av de demoner Lucifer skickade och utav Alexander och Angela.  Ennu mer upprört mummel.  Resten av middagen fortsatte i en tryckt stämning, över elit gruppen låg en förfärlig tystnad. De visste att om de gjorde det minsta felsteg skulle de kunna orsaka kaos. ## Comment 8 Author: Beea Väldigt fantasifullt skrivet! :) ## Comment 9 Author: Honungskaka Till sist tystnade alla kring bordet och sälskapet bröt upp för att gå tillbaka till sina respektive hem.  Precis som Angela är på väg att resa sig upp öppnar Jake munnen.  - Det skulle vara mig en ära att bjuda på vin i mitt hem. Angela ryckte till och sneglade på Jake med sina mörka ögon.  - Nåväl det passar nog bra, jag behöver lite tid för att tänka.  Jake reste på sig och höll ut armen för att eskortera Angela i en viss mån om att vilja visa upp att han, även om han var hälften demon, skulle kunna uppföra sig som en gentleman. När de återigen stod framför hans hus öppnade han dörren och med en vänlig gest och förde in henne i hemmet.  Det kalla kylskåpet innehöll lite rosé vin som han upptäckt sedan tidigare. Han tog fram flaska och två glas.   Han vände sig om och såg Angela ute i trädgården på en bänk. Runt hennes fötter sjöd vackra blommor upp ur marken och de små ljuskloten som svävade över trädgården lyste upp hennes ljusa skinn.  Två stora steg och han var framme vid dörren och kunde gå ut i den svala natt luften. Det var härligt att känna vinden som rufsade om håret åter igen, under alla hans år i underjorden var det otroligt att känna något så enkelt och rent.  Han satte sig ner och gav det ena glaset till Angela med ett förundrat leende på läpparna.  -Jag har alltid hört att änglar värken dricker eller festar, sade han med uppriktig nyfikenhet.  -Jodå, vi dricker och festar men människorna anser alkohol som en synd.  Det blev åter igen tyst och han hällde sakta upp den ljusröda vätskan i hennes genomskinliga glas.  De att och smuttade på vinet en stund utan att ha något att säga varandra. Det ljuva vädret fortsatte in på småtimmarna och efter ett tag blev tystnaden olidlig, i ett försök att lätta upp tystnade så började han sakta öppna munnen, då han precis var på väg att säga något sade Angela snabbt.  -Jag borde bege mig hemmåt, hon reste på sig och började vingla fram mot dörren i ett försök att göra det hon sagt.  Hon råkade snubbla på sina egna fötter och ramlade omkull i gräset.  Jake reste hastigt på sig och skyndade fram till henne men innan han kom fram hade hon rest på sig och vände sig om mot honom.  -Godnatt Jake, med de orden lämnade hon honom ensam för natten. ## Comment 10 Author: Honungskaka Jake fann sig själv avtuppad på en av de orientaliska kuddarna i sitt rum. Bredvid honom låg en tom flaska vin och ett glas.  Han försökte resa sig upp men stönade av den jobbiga smärtan i huvudet som bultade och bankade.  Hjärnan ville inte riktigt minnas vad som hänt i går kväll, det sista han kom ihåg var när Lucia ramlat omkull i gräset.  Plötsligt hördes höga knackningar på dörren och han grymtade till av ennu lite smärta innan han reste på sig och gick för att öppna dörren.  Utanför stod Christian med samma små grisögon och stora, håriga bringa som vanligt. Bakom honom stod Reijka, ormkvinnan med orm tungan spelande och konstaterade med sin väsande röst.  -Han har druckit. Christian grymtade till.  -Ja och om jag har det då?  -Vi bryr oss inte, bara du hinner till träningen.  -Vilken träning, utbrast Jake med skräck i ögonen, träning betydde att röra på sig och att röra på sig betydde mer smärta i huvudet, mer dunkande.  Utan att säga något mer om det tog Christian tag i hans arm med sin groteskt stora näve och började dra iväg med honom, bort från hans trygga, tysta hem i himmelen.  Det gjorde riktigt ont i hans ögon av allt det vita ljuset runt honom som strävade ut ur alla kritvita byggnaderna.  Många fler människor gick runt dem idag än när de kom igår. Alla hade varsin syssla, de passerade en smedja där en man stod och bankade med en enorm slägga på ett vitglödgat svärd och en trädgård där änglarna plockade de gyllene äpplena för att äta eller använda till maten.  Tillsist passerade de genom en valvbåge i guld med gröna klängväxter som strövade upp mot valvbågens mitt.  Mellan de gröna bladen spirade små, vita blommor och de utsirade en doft som var väldigt söt.  De kommer in på en stor gård av marmor och  längst väggarna står vapen från olika tidsåldrar liksom lådor med kläder. Längst ena långväggen låg ett stall med vita hästar och längst den andra en länga med omklädningsrum och längst fram en kortvägg utan väggar utan med tak och marmor pelare.  Utsikten från det härrummet var fantastisk, den visade en glittrande sjö med träd, spirande i grönska vars grenar släpade i vattnet. Från terassen ledde en trappa ner mot sjön i vars mitt  låg en vit paviljong, omgiven av vita näckrosor.  Mot dem kom nu Alexander i klädd endast en vit tunika med ett svärd i handen, han blängde mot demonerna med en bitter blick och utan några välkomst fraser sade han kort.  -Tunikor ligger därborta, han pekade på en av lådorna, ni kan välja ett vapen från den här ställningen, han pekade på en ställning nära backen och vände sig om utan något väntan på svar.  Reijka väste lågt av hat och ringlade iväg mot lådan och grabbade tag i en tunika. Hon gick inte in i något av omklädningsrummen utan med ett väsande och med ett läte som om ben knäcktes skiftade hennes nederdel form och intog en illusion av människoben. Hennes svarta, lockiga hår dolde de intima ställena tillräckligt länge för att hon skulle hinna dra på sig tunikan och ta en pilbåge.  Christian brydde sig inte ens att ändra form utan drog på sig tunikan över sin håriga bringa med en viss svårighet vid hornen.   Jake tvekade en liten stund innan han tog tag i en tunika och gick mot omklädningsrummen.  Han kom ut med den vita tunikan över sina muskulösa axlar och med det svarta håret spretigt runt huvudet. På fötterna hade han på sig ett par läder sandaler och han valde ett svärd ut ställningen som Alexander pekat ut.  PÅ skjutbanan stod nu Reijka i sin mänskliga skepnad och firade av tre pilar åt gången mot rörliga mål.  Christian stod i en liten grop av sand och brottades med bara händer mot en enorm ängel med enorma biceps, lika stora som Christians.  Mot honom kom Lucia i en vit tunika, lik hans fast med ett brett, gyllene skärp runt midjan. I handen höll hon ett likadant svärd som hans.  -Godmorgon Jake, mår du bra? frågade hon i en normal samtals ton.  - Han mår så bra som man kan må efter en baksmälla, skrek Christian tillbaka precis som han lyfte upp den stora ängeln och kastade iväg honom .  - Då har du inget emot att möta mig i en svärds duell?  Han tvekade en stund och såg på Lucias smala midja, han visste att han inte kunde tacka nej utan att vara ohövlig så istället bestämde han sig för att ta det lugnt med henne.  -Varför inte, log han mot henne och ställde sig i position.  Hon log tillbaka och började sakta gå åt sidan, han följde efter henne, fortfarande med leendet på läpparna.  På en sekund hade hon gjort ett utfall mot hans axel och gjort en djup skåra, det välde upp blod ur såret och det fick honom att skrika till av smärta.  Det vita marmor golvet började bli halt av blodet och striden mellan dem blev allt mer intensiv då dekämpade på i solens hetta.  Jake slog instinktivt runt sig med svärdet då Lucia snabbt som vinden virvlade runt honom och utdelade hugg.  Till slut körde Jake ut ena benet och Lucia föll hårt mot marken. Hon landade på rygg och Jake satte sin svärdstipp mot hennes strupe.  Han log överlägset mot henne och hon log också av någon konstig anledning, på ett ögonblick hade hon slagit ut ena benet och undan hans fötter.   Han föll tungt och hon reste sig snabbt upp och lade sin egen svärdstipp mot hans strupe. Hon lutade sig framåt för att hånfullt viska.  -Se alltid upp vart du sätter fötterna, innan hon drog undan svärdet från honom och tog en handduk från en ängel som skyndade fram till henne med en vattenflaska och då handduken.  Fram till honom kom en ängel och satte sig på huk bredvid honom, hon höll händerna över hans kropp och ur händerna spreds ett varmt sken som började lappa ihop hans sönderslitna kropp. ## Comment 11 Author: Honungskaka (Sorry blömde nämna att jag döpt om Angela till Lucia XD) ## Comment 12 Author: Honungskaka (Ahh, förslag på vad som kan hända nu?) ## Comment 13 Author: Honungskaka _  Alexander gick fram till honom med ett vresigt utryck i ansiktet och med en stor ansträngning sade han med ett sliskigt lugn._ _ - Res på dig, vi har mycket att göra!_ _ Jake reste på sig och borstade bort dammet från den vita tunikan och tog en god tid på sig med att få bort allt dam._ _ - Så, vad är vårt första uppdrag Alexander?_ _ I det ögonblicket kom gud in på gården och sträckte på sig._ _ - Det kan jag berätta Jake, utbrast han och log barnsligt. Ni ska åka bakåt i tiden till romartiden. De förbaskade människorna ska försöka frita gladiatorerna som enligt dem hölls som underhållning utan anledning och göra slut på gladiator spelen._ _ - Då förstår jag kläderna, utbrister Christian och avbryter gud._ _ - Ja, Christian, du , Jake och Alexander ska tävla som gladiatorer och ni, han nickar mot Lucia och Reijka ska föreställa damer av en högre klass._ _ Alexander nickade och gjorde honnör innan han vände sig om mot terassen som ledde ner till sjön och började gå._ _ Lucia skyndade efter och hela sällskapet följde henne ner till sjön._ _ Sjöns yta var fortfarande lika blank och glänsande,  det enda som var nytt var Alexanders figur som gick på en vit liten stenbro mot paviljongen._ _ Jake skyndade sig fram tills han gick bredvid Lucia och vände sig mot henne, han visste inte vad han skulle säga men gick tyst vid hennes sida._ _ De stod till sist på paviljongens golv och i mitten låg en liten brunn och runt kanterna virvlar av blått och grönt._ _ - Och glöm nu inte att ni måste vara tillbaka på samma plats inom fyra dagar, annars sitter ni fast i antiken._ _ Alexander nickar och tar sedan ett steg framåt och försvinner ner i brunnen. Han kände hur Lucias hand var intill hans och precis då de skulle hoppa greppade han tag i den._ _ Magen vändes ut och in då de flög genom den blåa och gröna brunnen. När de flög förbi nuddade lågor från den dansande elden i blått och grönt deras kläder och hår och gav dem ett helt nytt utseende._ _ Det sista han kommer ihåg är att allt blir svart._ ## Comment 14 Author: Honungskaka Han blinkade av det starka ljuset som stack honom i ögonen och kände hur halsen var torr.  Det bultade i ryggen och han kände hur ett skrapsår på kinden sved till då han rörde lite på sig.  Ögonen svepte runt och han såg att han befann sig på en gårdsplan och runt honom skuggades gårdsplanen av stora träd.  Han låg på den enda platsen där solens förrädiska strålar nådde och där den plågade hans huvud med en irriterande huvudvärk.  Det kändes som om han höll något i handen och tittade på det, det var en skör, liten hand med ljus hy.  Han följde armen som hörde till handen och såg på Lucia som låg i skuggan bredvid honom.  Hon hade slutna ögon och det gyllene håret var uppsatt i en komplicerad håruppsättning där det lockade sig kring kanterna och hölls tillbaka av ett gyllene hårband.  Hon hade på sig en enkel, vit tunika med en matchande stola och vackra band som hade virats kring midjan. Banden var lika gyllene som hårbandet och lyste svagt i skuggan.  Ögonen han stirrat på öppnades sakta och hon såg ner på handen som hölls i hans. Det uppenbarades hastigt för henne att den låg i hans och hon ryckte åt sig den kvickt.  De reste på sig och såg på de andra, där stod Reijka i en liknande vit stola och med det svara håret vackert uppsatt, Christian och Alexander hade på sig vita tunikor och båda var mänskliga och med de respektive håren till rufsade.  De stod framför en liten går med vita hus och en vacker bassäng i mitten. Det var uppenbart att det var här de skulle vistas inom de närmaste dagarna så Alexander gick in i det svala huset.  Huset var inte så värst stor men hemtrevligt och svalt. Det var funktionellt med två olika längor av sovrum, ett åt männen och ett åt kvinnorna. I mitten ligger en inomhus dam omringad av växter och med välvt tak. Fyra liggstolar, två på var sida finns i rummet och i dammen simmar vackra fiskar runt.  Lite längre in i huset ligger köket där slavarna arbetade frenetiskt med att få klart middagen.  - Det är så vackert! Så fridfullt, utbrister Lucia och lägger sig på en av liggstolarna och från ett av de mörka hörnen smyger en tjänar ut med en bronsbägare och fyller den med en saftig röd vätska.  Vinet skvimpar runt i bägaren och Lucia för den till munnen och vinkar iväg mannen som hällt upp vinet.  - Så vad gör vi nu, undrar Christian och låter sin blick glida från Alexander till Lucia.  - Jag antar att vi äter middag och sedan lägger oss och börjar uppdraget i morgon. ## Comment 15 Author: Honungskaka Det hördes hur någon ropade från matsalen och Alexander gick mot hållet som personen ropat ifrån.  Alexander började snabbt prata på latin och nickade.  - Arrius här säger att en av korna har tagit sig ur fållan och sprungit ut i skogen, vi behövs.  - Men låt oss få hela den här jakten överstökad då så att vi kan äta!  Christrian skakar aggressivt på huvudet och går ut genom en bakdörr som leder direkt till skogen bakom huset.   Han vädrar i luften och börjar gå mot skogen med stora kliv och Jake skyndar efter med Alexander tätt bakom sig.  Kon hade trasslat in sig rejält långt ifrån bostaden och det tog några timmar för dem att ta sig tillbaka.  De hade ridit och med sina värkande bakar längtade de efter en mjuk och bekväm säng att lägga sig i och sova.  När de började närma sig kunde de se ett egendomligt ljussken på skyn och höra skrik som genljöd natt luften.  De kom ut ur skogen och såg hur det lilla huset stod i brand, stora lågor slickar väggarna och sträcker sig upp mot skyn.  I horisonten försvinner gärnings männen och Jake kunde höra skriken från kvinnorna som inte hade munkavel.  Jake kastar sig av och skriker, han skriker upp i högan skyn och ser rött. Han spänner händerna så mycket att naglarna tränger igenom huden och små rännilar av blod börjar rinna.  På marken framför honom ligger Lucias gyllene hårband och när han ser det ligga där bland smutsen förstår han vad han känt då han varit i närheten av henne, det hade varit kärlek. ## Comment 16 Author: Honungskaka Någon som har en kommentar? ## Comment 17 Author: Honungskaka någon kritik? ## Comment 18 Author: Honungskaka putt ## Comment 19 Author: Honungskaka putt ## Comment 20 Author: Honungskaka _Kap .2_ _Den galne kejsaren_ Vagnen som Lucia satt i med bundna händer och en äcklig munkavel var obekväm och för liten för alla kvinnor som hade fångats in.  De flesta av dem jämrade sig och de som inte hade munkavel skrek för högan sky. OM och om hördes det hur några av dem bad till Jupiter och skrek svordomar.  Hon visste inte hur lång tid färden tog men när de stannade stod månen högt upp och stjärnorna tindrade som om de ville berätta för flickorna och kvinnorna att hålla uppe hoppet  och hålla ut.  De flesta av de yngre flickorna snyftade stilla och Lucia så en liten flicka på högst fem år som låg i foster ställning bredvid sig själv och den lilla flickan tittade upp mot henne med tårar i ögonen.  Lucia ville håla om den lilla och trösta henne men de bundna händerna hindrade henne och hur som helst kom männen som hade fångat in dem med händerna på svärdsfästena.  De puttade ut kvinnorna och flickorna ur vagnen och några som var för långsamma kastades brutalt ner i leran på marken. När de puttats ut fortsatte de utan att se så mycket in i ett lågt hus.  I det låga huset fans rum som rymde tre liggande människor men nu sattes de in 6 personer som knappt fick plats att ligga ned. Det enda positiva i tragedin var att de bundna händerna var borta och de kunde fritt röra på armarna och trasans sura smak var också försvunnen så att man kunde prata.  Lucia hade placerats i ett rum med ett kallt jordgolv och jordväggar. En massiv trädörr hindrade fångarna från att fly och det fanns inga fönster förutom ett litet galler i dörren.  Den lilla flickan satt med ryggen lutad mot väggen och Lucia steg över människor för att sätta sig bredvid henne.  - Vad heter du?  - Jag heter Tita frun, mumlar hon och torkar sig i ögonen med baksidan av handen.  När Lucia ser att hon fortfarande snyftar lägger hon armarna om henne och nynnar på en liten sång. * Varför snyftar du Tita? * De dödade min storebror Titus, han var den enda som var kvar i livet av min familj.  Lucia ville själv snyta då hon såg på den här lilla flickan som hade utstått så mycket.   Efter ett tag, då hon nynnat vaggsången igen andades Tita djupt och från mörkret på andra sidan väggen hördes lätta andetag och snarkningar.  Lucia kände sig lika trött som resten av de andra och sjönk in i en djup sömn.  De väcktes tidigt morgonen efter och en enda skål kall soppa ställdes fram åt de sex personerna i rummet och Lucia kunde inte hjälpa att när skålen nästan var sluta fylla på den i smyg.  Solen höll på att gå upp övar muren kant då de fördes ut ur huset, fjättrade till varandra och in i stadens myller.   Roms fattiga del luktade av urin och sjukdom. De små husen var fallfärdiga och istället för gatsten hade jorden blivit leriga och geggig av så många fötter. Staden var dödstyst vid den här tidiga morgontimman och den sista dimman höll på att försvinna.  De färdades långsamt till fots upp för kullar och man kunde se hur Rom ändrade sig steg för steg.  När de gått i en halvtimme låg stora, vita marmor palats med vackra trädgårdar på var sida om dem och tjänsteflickor och slavar föll på att sköta trädgården och laga frukost i varje hus.  De stannade vid ett stort torg framför det största palats de sett hittills. På torget stod en stor folkmassa framför en träplattform där män och kvinnor stod uppradade. Folkmassan utbrast gillande åt en stark man som fördes fram och en annan man med vackra kläder och rund mage.  Hon puttades in i ett led bakom plattformen med en personer på var sida. Och gick långsamt framåt mot plattformen.  Hon fick till sist stiga upp ovanför huvudena på folkhavet. När budgivningen om henne hade börjat hörde hon ett hurrar rop och folk skrika leve kejsaren.  Människorna började bug och slavhandlaren tryckte ner slavarna på knä. Den person hon såg framför sig kände hon igen, det var kejsaren med smeknamnet den galne kejsare. Det var Nero.  Han så på de två gamla damerna på var sida om henne och sedan på Lucia själv han viftade med handen och en av de personer som burit Neros bärstol skyndade fram med en påse guld och la upp några mynt framför slavhandlaren samtidigt som han viskade. * Kvinnan i mitten såld till vår Kejsare Nero, må han leva länge!  Hon fördes ner från plattformen med bundna händer och fästes bakom bärstolen när Tita kom upp med två andra barn. Hon önskade att Tita fick ett bra hem, helst skulle hon vilja ta med sig henne nu och springa därifrån så fort hon kunde men det skulle inte hända.  Nero granskade åter igen människorna och viftade med handen. Den här gången sprang ensamma man fram och staplade upp dubbelt så mycket pengar för de två barnen på var sida om Tita. Men precis när Tita ska vända sig om håller Nero upp handen och slavhandlaren grabbar tag i Tita som om hon vore ett dött ting. Nero vifta med handen och ännu mer guld läggs upp och Tita förs ner för ## Comment 21 Author: IDAWIK Hej Honungskaka. Du efterlyser kritik. Jag har försökt att läsa och finner att du har en otrolig fantasi som kan leda dig hur långt som helst. Jag tror att du skulle vinna på att korta ner och förtydliga därför att på vissa ställen i historien blir det rörigt och då "tröttnar" en läsare. Ordval och grammatik och även stavning haltar ibland och man känner att din fantasi leder dig så snabbt framåt att du inte tänker så mycket  på hur du skriver ... men historien **är** spännande, så man kan lätt överse med detta. Jag citerar ett ställe bara för att ge ett exempel från senaste "kapitlet". "Hon **puttades in** i ett led bakom plattformen" Pröva att byta ut de vardagligaste "nutidsorden" när du skriver om händelser som du placerat i historisk tid. I stället för puttades så föreslår jag "knuffades in" eller "blev inknuffad". Gå igenom hela din text och träna dig i pröva med olika ord som stämmer bäst i de sammanhang du beskriver. Hoppas att jag inte varit för "hård" mot dig nu, men efterlyser du kritik så måste du ju få kritik. Skulle vi bara berömma så skulle du ju inte lära dig. Du **har** fantasin och med tålmodig träning kan du gå långt! ## Comment 22 Author: Honungskaka Tack så mycket ska t'nka på det ! :) ## Comment 23 Author: Vippelicious #21 Kan inte annat än hålla med, har själv samma problem. Man har så mycket man vill säga och då blir det antingen för snabbt eller för rörigt. Ett gott råd jag har fått är att fokusera lite på dötiden emellan! Men du har otrolig fantasi, fortsätt i den stilen :) ## Comment 24 Author: Honungskaka Tack! ## Comment 25 Author: Honungskaka putt ## Comment 26 Author: Honungskaka Nero viftade med handen och ännu mer guld lades upp och Tita fördes ner från plattformen och bands upp bredvid Lucia.  Hon hade slutat gråta nu och stod med rak rygg och ett orörligt ansikte. Hon stirrade in i tomma intet och stod stilla utan att säga ett ord.  När de kom fram till palatset fördes de utan ett ord bakom ett hörn och in genom en gång till personalens flygel.  De gick igenom små gångar och kom ut i ett rum fyllt av ånga. I rummet satt kvinnor i alla olika åldrar och skrubbade av varandra. Rummet var otroligt litet och de var tvungna att klämma in sig på en liten bänk för att kunna få plats.  Tita grabbade tag i en svamp och började skrubba av fötterna och Lucia satt bara kvar, utan att veta vad hon skulle göra.   -Sätt igång nu då!  Titas röst hördes tätt intill hennes öra  -Ta tag i en svamp och börja skrubba av dig, de är väldigt vänliga som låter oss tvätta av oss i ett så fint badhus, och med varmt vatten och allt, hon tog en paus. Men det skulle väll antagligen inte du förstå...  -Varför skulle jag  inte förstå det Tita?  -Därför att... För att du aldrig har behövt sträva runt på gatorna som jag, klara dig själv du vet.  Det blev en pinsam tystnad mellan dem efter det och det enda som hördes var det dämpade ljudet av droppande vatten.  Lucia skrubbade frenetiskt av benen från lorten som fastnat. Det vackra, vita klänningstyget hängde i revor och var ordentligt smutsigt. Håret hängde i stora tussar av torkat svett, smuts och hår.   När en av de äldre, ädlare anställda inspekterat deras ben och fötter nickade de nedlåtande åt dem och visade dem mot dörren och ledde några av slavarna till arbetsbostäderna. Några av de slavar som fanns bland dem, däribland Tita, puttades in i en sal med halmsängar längst väggarna. I salen befann sig barn i åldrarna tre till tretton och några gamma gummor tog hand om de mindre.  -Om ni vill vara så snälla att följa efter mig.” konstaterade kvinnan som lett dem dit och började gå mot en annan sal där de övriga kvinnorna hade sina halmbäddar. Hon satte sig ner på en avlägsen längst bort i rummet. När hon satt sig ner och sjunkit ner i den varma halmen harklade sig en robust kvinna, några år äldre än Lucia själv och såg nedlåtande mot henne.  -Nykomlingar sover närmast dörren!”  -Men, det är så kallt där...”  -Det är inte mitt problem, mitt enda problem är att du har tagit min säng.”  Den robusta kvinnan ryckte upp henne från sängen.   -Äger du den? Hur kan det komma sig, jag trodde Nero ägde halmen du sover på och även dig?  -Nero äger INTE mig! hon andades tungt och såg på Lucia med hat i ögonen.  -Jag tror det, eftersom att du praktiskt taget är hans slav så...  -Det är inte jag som är en slav här, jag är inte _köpt_ som du!  Hon såg nedlåtande på Lucia  -Min far bor nere på torget, så jag har i varje fall föräldrar, till skillnad från dig! Du är ett avskum, en slav!  -Hon är inte sämre än du! Tita stod i dörren och stirrade hatiskt på kvinnan.  -Vad _sa_ du?  Tita kröp ihop men upprepade sig med stadig röst.  -Hon är inte sämre än dig...   Kvinnan gick fram till Tita och boxade till henne i magen.  -Man behandlar inte fria människor på det sättet, lilla vän, speciellt inte mig, väste hon.  -Slå henne inte! Lucia var riktigt skärrad av att se den lilla flickan ligga i foster ställning på golvet.   -Jag flyttar på mig.  Hon reste sig från golvet där kvinnan puttat henne och gick fram till Tita.  -Kom vännen, vi går.  Den robusta kvinnan med ilsket mörkbrunt hår tog ingen notis om henne utan satt på sin säng med en annan kvinna. De skrattade åt något, antagligen dem, men hon orkade inte bry sig om deras nedlåtande kommentarer och glåpord.  Hon tog tag i Titas hand och drog upp henne i stående ställning innan hon försiktigt förde ut henne utanför salen och satte sig ner och lutade mot väggen.  -Du hade inte behövt göra det där, vet du...  -Men jag ville, du är... du är den enda, hon verkade ge upp med att försöka få fram det hon ville säga.  -Vad är jag Tita? Bortskämd?  -Du är min enda vän, viskade hon svagt.  -Va?  -Du är min enda vän, ropade hon lite högre och Lucia rodnade av att ha tvingat henne till att ropa det.  -Men du har så många i din egen ålder där borta, hon pekade på Titas sal.   -De tror att allt det här är en enda lek och att deras föräldrar snart kommer och hämtar dem. \-Jag vet att det är svårt att skaffa vänner, ja du såg incidenten där inne nyligen, men vi har i vilket fall som varandra, sa hon innan hon lutade sig fram och kramade om henne.  Den kvällen, när de förberedde Neros middag höll Tita sig nära Lucia och långt från kvinnan, som visar sig heta Hellen, för att undgå slag.  Lucia höll på att diska ur några kokkärl och gav dem sedan till Tita så att hon kunde torka dem.  Det var en lugnande process och det fick hennes tankar glasklara. Hon visste att hon var här av en anledning, ödet förde människor, änglar och demoner till platser där de behövde göra något. Hon hade inte kunnat lista ut vad det var hon skulle göra ennu, men hon hade tänkt frenetiskt hela tiden. Det här var en härlig vila för hjärnan. ## Comment 27 Author: Honungskaka någon som orkar läsa igenom? ## Comment 28 Author: Honungskaka Putt ## Comment 29 Author: Vippelicious Jag ska läsa igenom, men jag ligger i svininfluensan nu, så förvänta dig en del virriga tankar ;) ## Comment 30 Author: Honungskaka INgen fara, STACKARS DIG! ## Comment 31 Author: Vippelicious Jag går ut hårt nu, på de två första styckena. Jag hoppas att det är okej, annars ber jag om ursäkt! _Dånade den utmattade rösten genom grottans gigantiska sal._ Jag personligen skulle byta plats på dånade, annars känns det som att meningen hackar sig efter rösten. _\-Varför läser du sådant tjafs som människorna skrivit, de tror inte ens på oss längre utan bortförklarar dom konstiga morden som om en psykopats verk!_ Den meningen låter lite väl hastig/simpel för min smak, om du förstår vad jag menar? Det känns inte som att man får riktigt grepp om hur arg han är och hur mycket han avskyr människorna. Det känns mer som att han med en mening **avfärdar** det snarare än att **avsky** det. Detta kanske är en sidofunktion av words ctrl + c, ctrl + v effekt, men sätt gärna replikerna bredvid det du vill säga efter, annrs blir jag lite smått förvirrad. _\-Christian, det var länge sedan! Den senaste gången var väl för fem hundra år sedan?_ _\-Ja om jag minns rätt så var det väll det! Men du vi ska besöka herren!_ Också lite snabb mening, om du förstår mig. Lite mer utfyllnad i dialogerna generellt så skulle jag bli överlycklig. Annars tycker jag att det är jättebra! Du verkar ha en strålande handling, ovanlig historia och en härlig huvudperson. Du har en inspiration och en glöd i pennan som jag beundrar, så mitt råd är att fortsätta! För att lösa dialogerna, läs dem högt för dig själv, men intonation, så får du se om något låter knasigt! 4/5 Toasters, som Benjamin säger! ## Comment 32 Author: Vippelicious #30 Hehe, det är inte så hemskt som det låter. Jag börjar friskna till nu, men innan var det hemskt. Sådant man får ta efter en partysemester :P ## Comment 33 Author: Honungskaka Tack så mycket för kommentarerna och kritiken. Men i vilket fall KRYA PÅ DIG! ## Comment 34 Author: Vippelicious \# 33 Ingen orsak :) Tack, jag jobbar på det ;) ## Comment 35 Author: Honungskaka Loucasta, som tidigare varit ilsken på Lucia, muttrade irriterat där hon stod och diskade av tallrikarna som strömmade in från middagsgästerna.  En annan kvinna kom för att byta med henne och  hon ställde sig beredd att servera soppan. Hon halade försiktigt upp en liten flaska med något i, den här kvällen skulle vara perfekt men han hade sagt åt henne att vänta.  Hon stoppade tillbaka flaska i sitt lilla gömställe och suckade. Hon längtade något otroligt efter att träffa Julius, men han hade sagt åt henne att vänta och hon litade på honom och gjorde det som han sa.  En flicka, inte äldre än Tita kom för att byta av även Lucia till den smått lättare tjänsten att servera.  Hon grabbade tag i en kanna vin och smög tyst ut i salen. De många manliga gästerna skränade som de flesta män på fyllan ofta gjorde. Kvinnorna höll sig i bak grunden och skvallrade likgiltigt om sådant som Lucia inte hade en aning om. Den porlande lilla fontänen i mitten av salen var i vacker, vit marmor och klätterväxter klängde runt den lilla pelaren som den skålformade fontänen. Vattnet var blankt i det vackra månljuset och de brinnande facklorna.  Salen hade inget tak utan pelare höjde välvda valvbågar mot den natt svarta skyn och de tindrande stjärnorna.  Syrsornas skränande, som ofta annars över röstade samtal var nu extremt underdånigt till den mäktiga banketten.  Hon började tappa upp vinet i männens bägare och stirrade tyst ner i backen då hon plötsligt kände en hand runt sin handled.  -Den här ser prima ut, sluddrade en man som låg bredvid Nero, antagligen en hög tjänsteman, Jag tar henne för 40!  -Den där har inget pris, ser du inte de vackra formerna, Nero daskade Lucia i baken och började gapskratta, Mer vin, mer vin, fortsatte han att snubbla på orden.  Hon hällde förnärmat upp vinet och var alldeles röd runt kinderna, ögonen blixtrade av hat och hon tänkte på hur Loucasta skulle ha gottat sig åt synen av henne utskämd och förlöjligad. De hade dessutom talat om henne som om hon var något sorts djur! Det var oförlåtligt! Hur tänkte dessa forntidsmän egentligen? Hon fortsatte vidare och efter en lång kvälls hårt arbete kunde hon till sist sjunka in i en ljuvlig sömn utan drömmar. Nästa kväll mådde Tita inte bra, hon hade hög feber samtidigt som hon skakade av kyla. Hon skrek, bad om nåd och kräktes upp magsyra och galla.  Det var allvarligt de visste många av dem. Nero hade låtit flytta Tita till en tömd lada där hon inte skulle kunna smitta de andra. Han brydde sig inte ens om att anlita en doktor, hon skulle vara död inom den närmaste veckan och hon var trotts allt bara en slav.  Lucia lämnade inte hennes sida över huvud taget, hon hörde på den lilla flickans klagosång och tröstade henne. De andra såg endast medlidande på henne där hon satt och viskade till varandra.  De tyckte att hon slösade bort hennes tid men klagade inte utan hjälptes åt att utföra Lucias dagliga uppgifter åt henne.  En kväll baddade Lucia försiktigt Titas panna då hon började rycka i kramper, hon höll på att dö.  Lucia försökte hålla sig lugn då hon kramade om den lilla flicka som fått hennes urgamla modersinstinkter väckta till liv. Hon fick inte dö.  Hon kände plötsligt en annan sorts värme, den värme hon känt förut i himlen. Det var den gyllene värme som så ofta helat henne. Hon hade inte kunnat utföra den här sortens konster förut och visste varför. Hon hade aldrig känt den här sortens vänskap för någon annan.  Tita slutade skaka och öppnade sakta ögonen. Hon var medveten om värmen från Lucia och kände hur hennes kropp lapades ihop. Hon visste inte hur eller varför Lucia gjorde det men hon kunde till sist slappna av, hon skulle inte dö, hon skulle klara sig.  De kramade en lång stund om varandra och släppte först då en av de som hjälpt Lucia under Titas sjukdom kom in och spärrade chockat upp ögonen. Flickan levde!  Alla de som känt både Lucia och Tita gladdes med dem och den kvällen kunde de ala lägga sig ner för en välförtjänt sömn.  Den gälla ringklockan som varje morgon ringde fick hennes öron att tjuta av obehag och hon satte sig upp, stel av den hårda sängplatsen och iskall av det luftiga vinddraget. Bredvid sängen kröp en stel, slemmig ödla som fick henne att må illa.  Hon tassade över det kalla jordgolvet och tittade ut genom dörren. Himlen var mörkt ljusgrå och små regndroppar landade gnistrande på marken. Det doftade extremt illa då de många lukter från rutten mat, bland annat, svävade upp med ny styrka från regnet.  Det skyndade människor över gårdsplanen och hon kunde genom staketet se en ensam tiggare ligga utsträckt i regnet. Det ena ögat var kritvitt, blint och det rann smuts från hans hår ner över den smutsgrå tunikan.  Den  mörka, väl använda vandrar staven fanns bredvid honom och hon såg oroligt på då Loucasta skyndade fram mot honom, rädd att hon skulle sjasa iväg honom som det monster till människa hon var. ## Comment 36 Author: Honungskaka Loucasta såg honom nu tydligt och log vid tanken att få träffa den listiga mannen åter igen. Hon grabbade tag honom i ett försök till skådespel och slet ut honom genom bakdörren på palatset.  -Duktig på förklädnader som alltid ser jag, flämtade hon och kysste honom passionerat. Det var inga i närheten för tillfället så risken att bli upptäckta fanns utom synhåll.  Han släppte för en sekund hennes läppar och hån skrattade.  -Han misstänker inget, han skiftade hastigt humöret och sade ilsket, men att veta att han under dagarna kan vara sitt vanliga svin mot dig gör mig extremt irriterad.  Framför Loucasta stod nu den man som hon kände passionerat för, hennes kompanjon och själsfrände inpå de mörka vägarna inom giftets värld.  Hon grabbade tag i honom igen och kysste honom som om hon skulle dö utan denna enda kyss.  -Har du giftet, hans röst dånade mot trumhinnorna då han viskade i hennes hår med den hesa rösten.  Hon fiskade upp flaskan från kvällen häromdagen och visade honom den genomskinliga vätskan med bolmört och belladonna.  -En extra dos för säkerhets skull, hon skrattade med den ljusa, pipiga rösten svävandes från läpparna.  -Bra! Allt går som planerat, han slet sig från henne och viskade kryptiskt, till vi ses igen, om de så blir bortom graven!  Han vände helt om och lämnade staven mot väggen intill henne. Hon hade en sorts hat kärlek för den mannen och samtidigt den otroliga åtrå som extrem passion kunde skapa.  Hon kastade hastigt två blickar åt vardera håll och gick tillbaka genom dörren. Senare den kvällen hade åter igen Nero en av sina extrema banketter och Lucia hade servering tjänst.  Det som serverade var extrema delikatesser, bland annat en stor vacker fågel med vita vingar och döda ögon, kockarna hade fäst en lagerkrans i munnen på fågeln och gästerna applåderade artigt då Lucia och Loucasta bar ut den inför alla gäster.  De skar upp en bit åt kejsaren och böjde artigt på huvudet då han skulle börja äta. I sista sekunden ändrade han sig och lät mannen bredvid sig smaka, åter igen låg den oförskämda man som grabbat tag i Lucia på sin plats och tog en liten tugga av den.  Det nästa som Lucia märker är hur Loucasta blir extremt röd  i ansiktet och därefter kritvit. Hon skyndar iväg med stora steg mot öppningen till arbetarnas bostäder.  Framför Lucia började mannens ansikte skifta i blått och ögonen hoppa ut ur ögonhålorna. Han tog sig om halsen och föll krampaktigt ner på golvet. Han började rycka och blod rann från den ena mungipan. Detta skapade en otrolig panik blandgästerna och de som tagit av fågeln slängde iväg den och sprang omkring gallskrikandes om att de skulle dö samma tragiska död.  Mannen blev till sist stilla och de stirrande ögonen var tomma av liv. Människorna evakuerades ur salen, även arbetare, av stora vakter och Lucia försvann bort från salen mot stugan där hon blev informerad om mannens död.  Det visade sig att han hette Peterus, hade en älskad fru och tre barn. Detta gjorde händelsen än verkligare för Lucia som sett den tragiska händelsen med egna ögon.  Lucia behövde fundera på vad som sett. Hon fick en yngre flicka att ta över hennes tjänst och började sakta gå mot bonings husen.  Två extrem maskulina vakter kom emot henne. \-Du följer med oss! han spottade ut orden och såg på henne med sina små gris ögon. Den andre grabbade brutalt tag i Lucias ena arm och smärtan av de kraftiga nävarna fick henne att kvida till, ljudlöst.  De började dra henne mot något som hon av vad hon kunde se var en extremt liten bur.  Mannen som satt bredvid såg hemsk ut, med ett groteskt ansikte och insjunkna ögon. Huvudet rullade från sida till sida som på en orm och hans kläder hängde i trasor.  Han började försiktigt fumla med en nyckel som såg extremt liten ut i hans gigantiska hand. Till sist fick han in den i låset och vakterna kastade barbariskt in henne i det trånga utrymmet. Hon bankade på den låsta galler dörren och skrek! Hon kände sig som ett djur där hon satt och kved. ## Comment 37 Author: Honungskaka Lucia hade inte kunnat sova under natten, hur hon än vände sig fick hon de kalla järnstängerna i ryggen och det hade varit kyligt. De började definitivt bli höst och en lätt dimma låg över stadens gator.  Hon hade väckts drastiskt genom att slitas ur buren av skrattande, bullrande vakter och placerats mitt på stadens torg, hon var bunden vid en påle och framför henne gjordes en tjock stubbe i ordning, för hennes huvud.  Hon visste inte vad hon gjort och inte varför hon var där. Hon visste bara att hon skulle dö, man kanske tror att änglar är odödliga men orsaken till denna spekulation är på grund av deras över naturliga förmågor. De var sannerligen dödliga och det var hennes tur att dö.  Staden var rörig denna förmiddag. Alla ljud dånade i huvudet på henne, gatuförsäljares rop, dunkande vävstolar i de små husen, stenhuggarnas hårda slag och under allt detta det dova vimlet av röster från människors prat och svordomar.  Lukterna fyllde hennes näsa både obehagliga och trevliga, som trädens och blommornas lukter eller den söta doften av rutten mat. Två helt skilda dofter från en och samma plats.  De större husen, ägda av herremän, i vit marmor och sten dignade av gröna klätterväxter med vackra, små rosa, vita och blå blommor.   Det var alltid liv igång på stadens gator. Från morgon till kväll. Och inte ens på natten var det helt tyst, hon hade ofta störts av kärror som knarrade förbi. Men på dagen var det skolor som lät, barn som grät, trängsel, smeder som smed, och hest skrikande tiggande människor och slavar. Det var fullt liv i denna folk och djurtäta stad. Hon hade i vilket fall som tid att tänka på så mycket hon älskade med staden dessa sista timmar i livet.  Människorna på backen nedanför henne var de sortens människor som gladde sig för andras lidande. De skrattade åt henne, kastade ruttnande grönsaker och skrek svordomar mot henne.  Bödeln närmade sig och Lucia uppslukades av hans anskrämliga utseende. Hans huvud rörde sig från sida till sida, som på en orm och ögonen var djupt insjunkna. Han saknade tänder i sitt breda, vedervärdiga flin och detta gav honom ett vilt utryck. Det var en stor händelse för den stora staden, en avrättning hände ofta men denna fånge hade trots allt försökt förgifta kejsaren.  Bödeln hade precis slipat klart det svärd som skulle stickas genom henne. Hon knöts loss och tvingades ner på knä. Kylan och fruktan för döden spreds genom henne och hon började skaka av rädsla. En trumma började dunka taktfast i bakgrunden och folket stod knäpp tysta och krälade över varandra för att kunna se bra, se den unga flickan dö.  Han höjde svärdet och Lucias huvud ryktes bakåt i håret av den hemske mannens medhjälpare. Svärdet sjönk och en flickröst skrek.  Det första Lucia såg var ett tjockt täcke av svart hår framför henne och tiden verkade stanna, folkhopens förskräckta utrop verkade komma från en annan tid och Lucia tittade ner på Tita, den lilla flickans annars så rodnande kinder var likblek och en liten rännil av blod flöt ner över den vänstra mungipan och droppade ner på Lucias hand. Ett stort, öppet sår i magen färgade flickans tunika mörkröd och de mörka ögonen började förlora livet.  -Tita, Lucia började skaka av rädsla men inga tårar rann. Hon höll hårt om den lilla flickan och begravde sin näsa i hennes hår, hon förstod inte riktigt vad som hänt.  -Du fick inte dö, Titas svaga röst hördes knappt, du är speciell, du behövs till något annat. Nu är vi kvitt, du räddade mig och jag dig.  -Tita, Lucia verkade ha tappat talförmågan, himlen finns, blunda och föreställ dig det.  Den lilla flickan öppnade munnen för att svara men hon hade tagit sitt sista andetag. Lucia slöt henne ögon och först nu sjönk saknaden och sorgen in i märg och ben. Hon var död. Död, död, död. Det verkade inte verkligt.  Lucia reste sig upp och andetagen skälvde då hon började lämna scenen, flickan hade givit Lucia sitt liv. Hon hade tagit emot det enda hugg bödeln fick utföra och dött på kuppen.  Lucia bar den lilla flickan genom stadens gator till ett vattendrag utanför stadens murar, hon kunde inte låta kroppen ruttna som hos slavar och tjuvar. Hon strök undan blodet från den lilla flickans ansikte och kysste den dödas panna.  Hon gick ut på en udde en bit bort och puttade ut den lilla flickkroppen i vattnet. Vattnet fick tag i det tunna liket och förde det bortåt.  Hon sov ofta ute på gatorna och tvingades tigga för att överleva. De sparkades smuts mot henne och hon svalt till en oigenkännlig människa, med tovigt hår och kläder i trasor.  Hon visste inte hur lång tid det gått eller vad som hänt Jake och de andra. Hon brukade ofta smyga runt i gränder som en vålnad.  De små, insjunkna ögonen flackade mellan människorna som ett skrämt rådjurs och ryggen kutade av rädsla att bli slagen. Hennes forna glans var som bort blåst och hennes tankar var själv förnedrande. De svävade ofta iväg till håll som _tänk om Tita såg mig nu, även hon skulle förakta mig._ Som så ofta smög hon fram längst väggarna då hon kände ett skarpt hörn mot ryggen. Hennes tankar hade känslan klar direkt. _Papper_, hon kom svagt ihåg vad det var för något och vände sig för siktigt om.  På pappret fanns en bild av män som kämpade mot andra män och vilda djur. Hon kisade och kunde knappt läsa skriften.  _Colosseum_, stod det med snirklig, rikt utsmyckade text och efter det _gladiator strider idag._ Hon kunde även nu knappt erinra sig den väldiga byggnad som hon själv besökt som ung ängel. Det verkade spännande och innan hon hunnit tänka efter hade hon låtit sig själv föras mot dödens arena av de många blodtörstiga människorna. ## Comment 38 Author: Honungskaka En rätt lång bit men har skrivit frenetiskt sedan sist! ## Comment 39 Author: Honungskaka _Kap. 3_ _Dödens arena                                                                      _  Folks stampande ovanför deras huvuden, skrik och dån, lejons rytande och mäns döds skrik. Det var fasansfullt även för demoner denna dödens arena. Han satt i sin cell under den ovala stadion och hade endast på sig ett höft skynke i skin och den tunga hjälmen. Bredvid honom låg den stora skölden och svärdet.  Han mådde illa av nervositet och de fasansfullt vanställda männen som släpades förbi honom. Det luktade även hemskt av torkat blod och avföring.  När han satt där och kände alla de horribla sakerna. både lukt och ljud, var det ända som höll honom uppe tankarna på Lucia. _Lucia, min kärlek till henne är så ömsint att den likt en sjö är bottenlös och denna lilla sjö omfamnas av höga berg och om hon skulle klättra upp för dessa berg skulle hon se mig, bottenlös av förundran och åtrå efter henne. Om hon skulle tappa sitt hjärta i min sjö skulle hon aldrig höra det sluta sjunk, så mycket älskar jag henne._ Tankar som dessa var strängt förbjudna, livsfarliga rentav men hans enorma längtan och romantiska inställning till henne fick det att krypa i kroppen.  Burdörren öppnades och han reste sig upp och tog små steg mot ljuset och kom ut på dödens lekplats. Åskådarna hurrade vid synen av honom och exploderade i uppmuntrande rop.  Han gick tillsammans med den andra gladiatorn fram till kejsaren och föll på knä framför den fete mannen.  -Vi som ska dö hälsar dig! utbrast de i kör och dunkade sina vapen mot sköldarna.  Kejsarens gyllene lagerkrans hade hamnat på sniskan och en röda togan spändes runt hans runda mage.  Ett horn blåste och den blodiga leken kunde börja. Mannen som stod framför Jake fick det att krypa i skinnet, hans håriga bringa var täckt av ljusa, tjocka strån och de stora armarna var gjorda av muskler. Han var den perfekta krigsmaskinen, fot arbetet för honom verkade gå galant och även hanteringen av svärdet.  Jake försökte förutse hans drag men den här mannen var skicklig och visade varken svagheter eller styrkor, han var iskall in i märg och ben.  Gladiatorns högra bicep spändes och Jake duckade precis i tid för att känna vinddraget vid sin högra kind. Han fintade mot mannens hjärta och gick i en vid cirkel mot benen. Mannen insåg finten och det gigantiska, tveeggade svärdet for nedåt då han hoppade.  Han högg mot Jake igen och igen, försökte få honom att trötta ut sig, men Jake förutsåg detta och istället för att parera de kraftfulla huggen med det lätta svärdet dansade han undan från anfallen.  Han började bli självsäker och tog risken att komma nära inpå för en stöt mot halsen. Men mannen duckade och listig som en orm kom han upp bakom Jake.  Det första Jake kände var smärtan i ryggen och den iskalla eggen på svärdet. Han skrek då gladiatorn drog klingan ur kroppen på honom och han föll framlänges i sanden.  Den vanligtvis så varma, torra sanden Blev snabbt blöt och röd från hans eget blod. Hans andetag blev tyngre och han kände livet lämna hans kropp.  Den många människorna på läktaren verkade älska gladiatorn som huggit honom i ryggen, _men_ tänkte han _kärleken är väl inte stridslysten? Inte skrytsam och inte ett krig, men människorna som lever här verkar inte veta det._ Hans huvud blev dåsigare och dåsigare. _Om jag skulle leva i den här tiden skulle jag aldrig ha behandlat Lucia som de flesta i den här staden behandlar sina kvinnor._  Någon skrek, en ljus röst som han vet att han hört förut, för länge sedan. En manlig röst skrek också, men han verkade skrika åt kvinnan.  Han kunde känna darrningarna i marken då hon kom emot honom, han såg ljust, tovigt hår och det där underbara ansiktet, det som förföljt honom ända sedan han sett det för första gången i himmelen, Lucias ansikte.  Han försökte prata då hon föll på knä bredvid honom, hon vände försiktigt på den tunga kroppen och höll honom i sina armar.  -Nej, nej inte du också, snyftade hon och skakade.  -Lucia, en annan röst hördes från höger.  -Försvinn, skrek hon förtvivlat, försvinn din satans mördare!  Han hade känt igen rösten, _var gladiatorn Alexander?_ Han var förvånad över denna insikt och han öppnade munnen men Lucia han före.  -Jake, hör du mig! Jag älskar dig Jake, hör du det! Hon skrek och till sist reagerade de stora vakterna och började springa med klumpiga steg emot dem. Marken under dem började skaka av de tunga stegen.  -Lucia, han försökte låta som sitt vanliga jag, kärleken kanske inte får jorden att gå runt men den gör det värt besväret. Alla de sömnlösa nätterna, tankarna på dig, jag...  Lucia kunde känna värmen igen, den sjöd ut från hennes kropp och omsvärmade dem i en bubbla av ljus och värme. Bubblan runt dem var trygg, den säkraste känsla hon någonsin känt. Den spred sig från henne och  gled i små trådar mot Jake, började sy ihop hans sår. De lade sig som ett täcke över de bruna benen i kroppen.  Han kände sig redan bättre när vakterna ryckte undan henne. Hon sparkade och bet vakterna som skrek åt henne att lugna ner sig innan de kastade ut henne.  De var knäpp tyst, skulle han få leva? Efter en stunds tystnad och funderande sträckte alla ut handen med tummen nedåt. I vissa delar av publiken syntes tummen tryckt mot hjärtat, i en gest som betydde att gladiatorn skulle dö. Alexander kastade lättat ifrån sig svärdet. Män kom in med en bår. En läkare undersökte honom och blev häpen, han hade kommit lindrigt undan, det som verkade ha varit ett allvarligt sår var nu endast några lätta skråmor. ## Comment 40 Author: Honungskaka något intresse? ## Comment 41 Author: Honungskaka putt ## Comment 42 Author: Vippelicious jag lovar, jag ska ge respons. Har dock lite stressigt nu och du har väldigt mycket text :P men det kommer, jag lovar! ## Comment 43 Author: Honungskaka putt ## Comment 44 Author: Honungskaka Någon som orkar läsa igenom? ## Comment 45 Author: Druke Jag lägger en liten kråka här så att jag kommer ihåg att läsa den senare! ![Skrattande](http://skrivlust.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 46 Author: Honungskaka Hon fanns hos honom hela tiden, inte i kött och blod men i hans undermedvetna. Hon viskade vackra små ord och strök hans kind med sin lena hand.  De vackra mandelformade, ljusblå ögonen som vakade över honom fick de svåra nätterna utan henne att verka lättare, de kunde mötas i sina drömmar.  Den här natten kunde han dessvärre inte sova, han hade miljoner tankar i huvudet, alla kärleksförklaringar till Lucia. _ Jag vaknade med tankar, endast om dig. Ditt ansikte är fast bränt på min näthinna och mina sinnen kan endast se, höra och känna den härliga, blommiga aromen du alltid bär, Det är underligt, vilken effekt du har på mitt hjärta! Kan du höra hur det bankar, endast för dig? Det är underligt, att den här känslan både skyndar och stannar av mitt liv, när jag är ifrån dig tickar tiden så sakta fram och när du är i min närhet går den för fort._ _ De många timmar jag är ifrån dig får mig att rysa, men mitt öde är nu sammanflätat med ditt. Din trognaste vän och beundrare, Jake._ Han tittade på det han skrivit ner, det var mörkare utanför fönstret och på himlen syntes vita stjärnor, vissa blinkade och visa föll _Min kärlek lyser starkare än de många stjärnorna tillsammans._  Han vek ihop brevet och stoppade det innanför tunikan. Det kalla pergamentet låg tätt intill kroppen och han kände sig plötsligt extremt trött, som om han skulle kollapsa utan att kunna vakna, sova i en evighet.  Han gick och la sig på halm madrassen och med blicken fäst mot stjärnorna utanför fönstret kom sömnen till honom.  Det skarpa solljuset lämnade ljusa fläckar på ögonhinnan och han började trött blinka bort dem. Det sved till i magen när han rörde på sig. Han tittade ner och såg det tidigare slutna såret blöda ymnigt.  Han öppnade munnen för att säga något men kunde inte prata, hans tunga var tjock och munnen torr. Han letade med ögonen mot vattenbägaren vid sängkanten. Han sträckte sig efter det och grabbade tag i handtaget av brons, det var iskallt och smutsigt.  Han tog en klunk av vattnet innan han ställde ifrån sig det och började vrida sig i plågor. Han andades djupt och andetagen rosslade. Det var extremt obehagligt och smärtsamt.  Längst benen fans knytnäves stora blåmärken och över armarna små skrapsår. I magen gapade ett smalt hugg av ett svärd. han höjde armen och kände sig över pannan och fingertopparna nuddade ett smalt ärr i pannan.   Kinden var svullen och han hade blodsmak i munnen, han försökte erinra sig om vad som hänt igår.  Han mindes en gigantisk man med tveeggat svärd och sedan, Lucia. Med hennes bild flöt de andra fram.  _Alexander_ han tänkte på den enorma mannens stora armar och ben, hans ilska och andan att kämpa för sitt liv. _Kan det verkligen? Nej det kan det väll inte!_ Men så var det, Alexander hade dött i den där arenan.  Han rös till, att komma tillbaka till sin dödsplats kunde inte vara trevligt. Han suckade och svängde fötterna över kanten på sängen.  Det bultade på dörren så att järnstängerna i den lilla luckan skramlade och den djupa mansrösten dränktes nästan av klockan som slog ute på borggården.  -Du har vart där inne för länge, det är dags att komma ut nu!   Hans röst gjorde Jake ursinnig, han förstod inte varför han var tvungen att stanna på Gladiator skolan? Han hade ärligt talat redan planerat sin flykt tillbaka till framtiden, han skulle möta upp med Lucia redan i natt.  Han hade fortfarande brevet innanför tunikan då han staplade ut på gården, omringad av höga murar och sand, stekhet sand mot de bara fotsulorna. I luften hängde en svag doft av gammalt urin och intorkat blod. Männen stod uppställda i en rad, men allt var inte som vanligt, alla var inte där.  Några fattades, om man tittade efter noga fanns där endast veteranerna och de starkaste med mest potential av de unga. I leden stod bland annat Christian och Alexander. Han sneglade mot Alexander med en ny insikt, en ny respekt.  Alexander undvek hans blick, tittade på allt förutom honom, känslan var obehaglig, iskall. Han tittade ner i marken, ville inte verka svag.  Den högste i Gladiator skolan steg nu ut framför dem, han var själv veteran från arenorna men var nu frigiven och tagit som sitt yrke att träna gladiatorer.  -Jag har en nyhet som jag tror kommer att glädja er, hans arroganta tonfall fick en kall kåre att långsamt krypa ner längst ryggraden, ni är från och med idag fria män.  Långsamt sjönk det in i, han var fri, han kunde lämna den här vansinnes hålan så kallad antiken. Ett leende kröp upp över kinderna, men innan den han nå ögonen så kom den dåliga nyheten.  -Ni ska nu som fullvärdiga människor av Rom göra er plikt och försvara ert land mot barbarerna från nordöst, Gallerna.  Den korta tid av lycka som fyllt honom försvann. _Allt men inte gallien,_ det var det enda som flög genom huvudet, _inte romarnas Vietnam!_ Paniken spred sig längst leden, men de som var mest skräckslagna var de från framtiden, de visste exakt vad som väntade dem.  Det andra som kom farandes var tanken på att han kanske inte skulle få träffa Lucia igen, någonsin. Änglar och demoner må ha evigt liv, men de är fortfarande dödliga.  -Ni ger er av redan idag för att ta er till ett krigs läger där ni går in i omedelbar träning inför slagfältet, då så mina herrar, det var allt.  Den man som utdelat deras dödsorder lämnade dem, stumma av rädsla och förtvivlan. De starkaste av dem stod med hopdragna ansikten och de svaga skakade av sorg. ## Comment 47 Author: Honungskaka Hans få tillhörigheter fanns i axel väskan av läder och den tyngde ner honom ytterligare. De marscherade genom staden, på väg mot porten. De skulle alltså lämna en vansinnes håla för helvetet. Han var i och för sig van vid de horribla saker som skulle hända, han hade levt med dem i hela sitt liv. Han var inte heller rädd för döden, han var rädd för att inte kunna återvända. Att aldrig få se Lucia igen. Man undrar säkert vad som händer efter döden för en Ängel eller Demon, då väntar intet. Intet, ingenmansland vad man nu känner för att kalla det.  Han tyckte sig se Lucia några gånger, det blonda håret, de isblå ögonen. Hon fanns så nära men hon kunde lika gärna ha varit flera mil längre bort, han hade inte en chans att säga adjö eller över huvud taget förklara.  Brevet var inte längre tryckt intill honom, han hade skrivit till några rader, ödesdigra rader som antydde på att han kanske inte skulle komma tillbaka. Han hade även sett till att få en liten springpojke att ge det till henne.   Det hade redan börjat värka i fötterna, hans krafter började ge vika då de kämpade sig upp för berg och ner för dalar.  De rastade till sist, vilade sina stela muskler och deras förlamade sinnen från den förödande marschen och de hemska nyheterna.  Natten blev orolig, ett flertal gånger hördes det svaga steg i mörkret, antagligen från rövare, de hade en tendens att smyga på folk i mörkret.  De låg tätt ihop för att hålla värmen och så nära brasan att hettan från den svedde håret och ögonbrynen.  Nästa morgon gick de upp före gryningen, det var kallt och en dimma låg över slätten runt dem och allt var fuktigt, kläderna och håret klibbade mot honom och de glödande kolresterna hade inte mycket värme att erbjuda.  Alla den torra veden var nu våt och obrukbar. Morgonmålet blev alltså sega bitar av halvgammalt kött.  Det var öde, tyst och stilla. Nästan för stilla, något kändes inte rätt. Han visste inte vad det var men något var fel.  De hade alla packat ihop sina saker och var redo att ge sig av när de kom. De var runt femtio män som med dragna svärd började skära upp strupen  på vakterna.  Strids hornet blåste, men detta var onödigt, alla stred redan för sina liv mot banditerna. Banditerna hade ett definitivt övertag då de både hade överraskningsmomentet på sin sida och de var runt tio fler än de unga Romarna.  Blodet flöt ut i pölar runt fötterna på de överlevande. Det sprutade från halspulsådern och andra sår på de döende. Blodet gjorde marken hal och de fortsatte komma emot honom med höjda svärd.  Det korta svärdet som givits till honom vid avfärden vägde tungt i handen då de ven runt i rummet och ursinnigt dödade allt som kom i dess väg.  Han visste inte om blodet han hade på kroppen var hans eller någon annans, han visste inte hur allvarligt skadad han var men det ända han visste var vilken tur han skulle ha om han fick dö här, utan att behöva döda de män som annars skulle falla för hans svärd borta i Gallien.  Lika plötsligt som anfallet ägt rum så försvann det. Runt honom låg blodiga kroppar, vissa män var hackade till oigenkännlighet.  De var ungefär hälften så många nu, visserligen var de flesta som dött unga gladiatorer eller nyvakna vakter och ingen av betydelse för honom hade dött. Somliga var skadade, andra hade klarat sig undan med endast några skråmor.  Marschen fortsatte drastiskt utan en chans till att sörja eller ge dem en ordentlig begravning staplades de på hög och tändes på.  När de lämnade platsen bakom dem steg moln av svartrök från liken som höll på att förkolnas till aska.  Den kommande marschen var nästan helt händelselös, samma landskap, samma rutiner. Uppe i gryningen och i säng efter skymningen.  Det var först efter en veckas vandring och en vecka med häst och vagn som de kom fram till lägret.  De många tälten var utspridda i ett rutmönster. och i mitten låg ett litet befäst hus i trä stärkt av sten. Det var dit de begav sig. In genom porten och in i en gigantisk sal.  Ljudet av dämpade röster nådde honom då han steg in och golvet av trä gav ifrån sig svaga ljud då den samlade truppen gick över det med stora steg.  Det luktade självklart nyhugget trä, men under den starka doften fanns det dofter som rök och den svaga parfym som de höga generalerna använde.  I salen stod det tre stolar och i stolarna satt tre robusta män. Den förste av dem hade ett ärr över ögat och ett svart, tjockt skägg, den andre var slankare och hade skarpa ansiktskonturer och den tredje var ändå den ståtligaste av dem, han satt i mitten och hade en järn hjälm, prydd av den röda kammen som antagligen inspirerats av grekerna. ## Comment 48 Author: Honungskaka Jag vet att det kan bli lite mycket text, men jag skulle verkligen uppskatts kritik... ## Comment 49 Author: Honungskaka putt ## Comment 50 Author: [Borttaget] Jag tycker du skriver jätte bra. och om detta ska bli en bok tycker jag du har bra längd på texterna. Jag undrar bara om du inte glömt uppdraget som gud och djävulen gav dem?.  hur lång tid skulle dom igentligen stanna, var det inte 4 dagar?.  forstett skriva jag tycker den är jätte bra!!... dock tycker jag att novellens namn På brutna vingar inte ricktigt passar längre... ## Comment 51 Author: Honungskaka Nej, håller deffinitivt med dig, jag har ändrat det så att de ska stanna längre och namnet -.- inte direkt så. Ja jag håller med dig.