# Lazzies texter
Author: [Borttaget]

_Tänkte att det var dags att starta en egen liten texttråd och se om man kan få tillbaks lite skrivmotivation.__  
  
_Först ut blir en gammal novell som jag skrev för Engelska B på gymnasiet. Den är nog omkring ett år gammal och det finns grammatiska fel och stavningsfel som jag borde ändra, men inte gjort. Men jag hoppas att den ska gå att läsa i alla fall :)__  
  
 

**_When death came to the village_**

 Just a few steps more. Soon he would be able stretch his arm out and grab the object that his eyes were fixed on. So close! After all these years he had it within his grasp.  
   The golden sword glimmered at him from its pedestal at the far end of the temple. It almost felt like it was trying to tees him. The sword of all swords, the dragon slayer, the...  
    Suddenly the boy's feet slipped on something and he fell head over heels towards the marble floor which, meanwhile, was resolving in to grassy ground. Then everything went black.   
   "You're an idiot Maverick! All this daydreaming is gonna kill you one day you know."  
   The fallen boy blinked at the upset girl standing beside him. The temple was all gone and had been replaced with the view of a calm, blue sky. Daydreaming, was that all it had been? _A very hurtful kind of it too,_ he thought as he, moaning, reached for his aching head.  
   "Serves you right", the girl said and poked his head with one of her shoeless feet. "If you'd troubled yourself with the real world for a second you wouldn't have fallen off the roof."  
   Roof? He fended her toes off and took to the feet. A bit wobbly and with blurry vision he turned to the house at his left. Oh, right, they had been laying the roof. But they hadn't really done a brilliant job so far, he had to admit. The little they had actually finished didn't even look like it would stand a light rain. Even some heavy fog would probably be enough for it to fall in.  
   "I give up", Maverick sighed and turned his back at the unfinished work. "If that hag really wants a new roof she has to find someone else to do it. We're not even carpenters for God's sake!"  
   "We need the money stupid!" his friend said and caught him by the arm. "You're going nowhere until we've done this!"  
   She looked darkly at him before she started to drag him with her towards the little house, without getting any complains. When Imogene gave you that look the best you could do was simply to shut up. That he knew from experience.  
   
    From the top of the fall-apart roof Maverick had an excellent view over the little village down hills. What was it they called it? Fox Hollow? He wasn't completely sure about it. It was quite hard to tell all these little places apart when you travelled as much as him and Imogene. All these villages had pretty much started looked the same after three years of travelling. Some small white houses clutched together in a glade surrounded by forest. Not a very interesting sight at all.  
   "You're dreaming again aren't you!" the girl yelled from across the roof.  
   "I'm not!" he snapped back and hit his hand with the hammer as he tried to show her that he really was working. "Aow!"  
   He was, indeed, worthless at this. Why wouldn't people offer them more exciting jobs? Like rescuing a princess or something? He wasn't all that bad at swords fighting, but who would hire a 16 year old for something like that? Were there even any princesses too rescue nowadays?  
   "You _are_ dreaming!"  
   Maverick had to dodge the hammer that came flying from Imogene's direction. What was up with that girl today?  
   "If you keep on throwing stuff around like that you're going to injure someone!", he yelled at her. "And it's..."  
    He went quiet. A weak noise from the ground below had just sent shivers down his spine. It was something like low moaning, and he thought he knew why, whoever it was, down there was in pain.  
   Reluctantly he moved to the edge of the roof and looked down. Holy-mother-of-a-meat-eating-giraffe-with-sugar-on-it this was bad! In the grass right below him laid the lady that had hired them! The old scarecrow looked miles from what you would call okay. The hammer had hit her right between the eyes by the looks of it. Something like a waterfall of blood had emerged from her nose and her body twitched ominous as he stared at her in panic.  
   Just his luck! How were they going to explain this if the granny actually kicked the bucket? Even more important, what would happen to the payment?  
    
   A tens feeling filled the air of the old lady's bedroom. Maverick and Imogene had, with joined powers, carried their unconscious commissioner to the bed. Maverick had tried to do something about her smashed up nose, which had left her looking a bit like a mummy. Imogene looked unhappily at the old lady from the little wooden chair she had taken seat on.  
   "What if I've killed her", the girl sobbed. "It wasn't supposed to hurt someone. They can't call it murder if I didn't plan it. Right?!"  
   The boy glanced at her. Not supposed to hurt anyone? Really?! That hammer had been aimed to hit him! What did she think? That his head was made of wood or something?  
   "RIGHT!?" Imogene yelled and started to sob even louder.  
   "Keep it quiet", a week voice suddenly said from the bed. "I have a terrible headache."  
   Imogene stared at the injured woman with big teary eyes. Then she threw herself over the oldie.   
   "You're alive!" she bellowed in relief and hugged the wrinkly woman.  
  Maverick sighed and shook his head. The old hag was alive, but Imogene looked like she was going to change that soon. The so called "hug" looked more like choking right now, but luckily she seemed to realize what she was doing before it was too late and let go of the woman.  
   "Of course I'm alive", the old lady panted. "Like a little incident like that would kill me? Pfff... I'm not some old weakling if that's what you think. I've got Mr. Deaths word on at least 10 years more."  
   Maverick scratched his head and looked a bit troubled. That the granny's body was more or less intact was one thing, but her head? She had hit it pretty hard, so talking about death as an old friend maybe wasn't all that strange? Nevertheless he wanted to get away from this loony bin as soon as possible. It would certainly be best to get as far away as possible before anyone noticed that they had beaten the sense out of an old lady.  
   "Glad you're fine", he said a bit hesitating. "I'm really sorry for what my friend did. You don't need to pay us. We're just going to leave you to rest in peace. Ehm... I mean, get better. Good bye!"  
   He had begun to walk backwards towards the door, but Imogene didn't follow. She sat putt beside the bed and looked curiously at the old lady.  
   "Are you saying you've talked to the Reaper?" she said and her eyes sparkled with anticipation.  
   The hag grinned toothless at the girl from behind her bandages.  
   "Not only talked to him my dear", she said and blinked.  
   Something told Maverick that there was a long story coming up, and he couldn't have been more right. The old lady had already cleaned her throat and begun to talk, in an amazingly enchanting teller's voice he had to admit. .....  
   "Listen closely you both. It's a long story and it all happened in my youth, quite a long time ago as you may realize, so I might get things wrong.  
   I was a lot younger than you two back then, and it was close to my 8th birthday when it came to our village. Disguised as the most adorable little creature ever to have walked the face of earth, carried on stubby little legs, covered in snow white fur, with big round eyes and carrying, up on its head, a pair of small antlers.  
   Through the forest of despair, over the mountains of darkness and from the sea of blood it came, but all that we did not know back then. Hesitating and shy at first the creature stayed at the outskirts of Fox Hollow. Sitting in the shade of a great oak tree we first caught sight of its harmless appearance. The children, at once, wanted to examine this peculiar little animal a bit closer. But their parents, not as easy fooled by the dreadful beast's friendly appearance, held them back. Therefore the creature was left alone for the following days. Sitting under its tree it followed the villagers' daily chores with great interest, until it suddenly got up on its short legs and made its way out in the sunshine.  
   "Stay away!", the grown ups shouted.  
   But the little white beast would not turn away. It did not stop until it had moved its little fluffy body all the way to the centre of the village. There it sat down again, scrutinizing the houses now surrounding its cute appearance.  
   ‘Come and play!', a little freckly boy called out tugging one of its long ears.  
   ‘Come and play!', a little girl with wildflowers in her hair called pulling its tail.  
   ‘Don't touch it!', the grown ups shouted.  
   But the creature did not mind. It sat still on the dusty ground, not even flicking an ear. The children laughed away their parents' fears. How could something so quiet and docile make any harm? The little beast was simply adorable they said. So the parents let them be. Because, what had they too fear from a being so calm and gentle? Their frights were all at once washed away by the smiling faces of the young. How could something harmful ever bring happiness like that?  
    But as the weeks passed by the children grew tired of their new friend. All it ever did was to sit still, gazing at its surroundings.  
   ‘Why is it that you don't want to play?', a girl in a yellow dress said in a sad voice. ‘Don't you like us?'  
   The other kids joined in on her complain, looking up at the silent creature with teary eyes. Then the furry thing, at last, got to its cloven feet and the children cheered in happiness and delight. It was first when little Billy Lane's head went missing and the creature's body suddenly was decorated with speckles of red they realized the foul beast's true intentions, and by then it was already too late to flee. One after one the little innocent kids made their way in to, the now more red than white, animal's swelling belly.  
   All but one. Me my self had in some way managed to sneak away and was now running for all I was worth, but as I turned a corner I hit something and fell flat on my back.  
   ‘'Scuse me', the man I had crashed into apologized and stretched out a hand to help me get up from the gravely ground that had bruised my elbows.  
   Sniffing and sobbing I stood before him after being dragged to my feet. The tears that fell from my eyes were not as much from the pain of the fall, as for the loss of my dear friends.    
   When I came to think about it the creature could be out to get a dessert just now, when I stood crying in front of an unknown, cloaked man. Wouldn't it be better too keep on running?  
   ‘Ah! Don't run my little friend. I was hoping on your help in a troublesome matter.' he said.  
   Surprised that the mysterious man, seemingly, had read my mind, I stood put.  
   ‘I've lost my pet you see', he said thoughtfully. "He's quite a nasty little bugger really. Could cause a bit of trouble at a place like this I'm afraid."  
    I stared at the pet searcher. So that thing, the thing that had eaten my playmates belonged to that man? What kind of person had a thing like that as a pet? Was he going to kill me as the beast killed my friends?  
   Once again the stranger seemed too have read my worried mind.  
   ‘Oh! Already gotten himself in trouble. Not good, not good at all. Guess I have to set things straight then? Truly troublesome.'  
   Then the man grabbed me by the hand and went back the path I came. When we reach the scene of the recent bloodbath he stopped, frowning at the sight of his pet. The beast, fattened from its feast, laid on the side with the small legs waving in the air, they could no longer carry the weight of the overfeed body.  
   With a deep sigh the cloaked stranger crossed the bloodstained square and kneeled down beside the fallen creature.  
   "That obedience course surely wasn't worth the gold", he said and shook his head. "Eaten children again have you? So regular dog food isn't good enough for you is it? You know how much that stuff costs?"  
   I, who had stopped a few feet away in fear of the animal, was curiously listening to his strange monolog. This truly was an odd man, both in appearance and manors. Maybe he was a foreigner, I thought to myself as I watched him bend the jaws of his pet open.  
   ‘I've had it with you. Spit em' out', he shouted as he wrestled the reluctant creature. ‘Stupid fluffy thing. Can't you just be a bit cooperative for once? PLEASE!'  
   As his master roared out the last word the fat animal gave a burping sound and a slimy green mass left its mouth. Seeing the green liquid floating on the ground made me both nauseated and relived. Slime was in so many ways better then half chewed bites of my friends, but the greenish mass wasn't a pleasant sight either.  
   ‘Yuck!', the man grimaced as he turned his eyes on what had left the pets belly. "Fast digestion I must say. Will take me some time getting them back together again."  
   What happened next is almost too unlikely to tell. In less then ten minutes I saw the shapeless jelly transform in to my, until a moment ago, dead friends. In the confusion this happening brought, the mysterious man and his unlikely pet vanished without a trace, never to show themselves here ever again. But in the pocket of my apron I later found a rather interesting note..."  
  
   "What?! What was it! You can't end like that!", Imogene, who now sat on the edge of the chair, complained.  
   Maverick glanced at her in irritation. To him the whole story had sounded like some mumbo jumbo created of an old and damaged brain, which probably was the case too. She hadn't even said a thing about death and how she knew she wouldn't die. This was just a waste of time.  
   "Why don't you look at it yourself?", the old woman smiled and handed the eager girl a note from under her pillow.  
   "We don't have the time", Maverick said darkly as his friend took the paper. "It's getting dark. We should head back to the inn."  
   The girl looked angrily at him, but did not unfold the note. She knew it would be best to head back before the dark fell. The lane back to the village wasn't safe by night.  
   "No problem", the woman said from the bed. "You can take it with you and give it back in the morning."  
   
   That was exactly what they did, but Imogene hadn't got the patience to wait until they reached the inn before she read it. About halfway down the hill she unfolded it and stared in surprise at the word printed across its yellowish surface. Then she read them out loud.  
   "I have to thank you little girl, for helping me find my beloved pet, Mr. Pebbles. Therefore I shall reward you. From this day onward I shall grant you ten extra years of living for every time you normally would have passed on, may that be from natural or more exciting causes.  
   Greetings Mr. Lloyd Death"  
   Maverick glanced at the reader over his shoulder.  
   "Wouldn't that make you immortal?" he said in disbelief. "And I don't really think death is called Lloyd. The only thing I see any relevant facts to is that the granny is losing it."  
   "I don't get you Maverick", Imogene sighed. "You daydream more than any sane person, and when you come across something truly incredible, like this, you just pass it off as a hoax?"  
   "Come on! It's a question about keeping dream and reality apart. An ability which you clearly lack."  
   Surprisingly the girl didn't defend herself. But that had a completely natural explanation. Because, as Maverick soon would discover, it is really hard to talk when a little fluffy animal has relieved your shoulders from the burden of your head.

## Comment 1
Author: [Borttaget]

_Den här skrev jag till en novell tävling... För ett år sedan tror jag. Jag gjorde faktiskt två seriösa försök innan jag flummade ihop det här. Jag har problem med att skriva seriösa saker, vilket jag tror att de som höll tävlingen var ute efter ^^'  
  
**SVEKET...?  
  
**_   Han lutade sig mot sin vän och pressade fram en mening mellan sina tänder.  "Påminn mig igen varför vi litar på en talande katt?"  
   Den grårandiga kattan, som traskade på genom ängsgräset, några svanslängder före dem, vickade ett av sina ludna öron mot duon. Uttrycket i hennes gnistrande, gröna ögon avslöjade att hon hört den harige pojkens ord lika klart som om de skrikits ut.  
   "Det här är läskigt", upprepade han då kamraten inte svarat.  
   "Äsch! Skärp dig Otto", fnös hon till sist och knuffade till honom. "Du är en sådan fegis."  
   Han stannade med korsade armar och såg surmulet på henne.  
   "Det är en talande katt! Talande! Något måste vara mysko med det här!"  
   Han slog ut med armarna och pekade upprört på djuret som satt sig att vänta på dem ett par meter längre fram.  
   Flickan suckade och ryckte tag i hans arm.  
   "Du är så trög", muttrade hon och släpade honom efter sig i riktning mot den randiga pälsbollen. "Du gnäller hela tiden om att du vill uppleva riktiga äventyr, som dem i böckerna. Men när du väl stöter på ett måste du hitta på ursäkter till att slippa det? Vad är ditt problem egentligen?"  
   "Mitt problem är att vi tycks ha drabbats av kollektiv sinnesrubbning! Hur kan du tycka det här är naturligt Kim!?"  
   Otto kämpade för att ta sig ur vännens grepp, men då hon var flerfaldig distriktsmästare i brottning och han själv fick träningsvärk bara av att titta på en hantel, så gick det inget vidare.  
   "Jag antar att jag har ett öppet sinne", svarade hon förbigående hans fråga utan att ens lägga märke till kamratens vilda sprattlande.  
   Deras randiga vägvisare reste sig upp då de hunnit ikapp henne. Hon sträckte på sig för att mjuka upp den smidiga kroppen och granskade dem sedan ingående med sina genomträngande kattögon.  
   "Vi har nått portalen" sade hon med pipig röst. "Om ni verkligen är de utvalda så kommer ni att kunna passera genom den obehindrat."  
   "Åh, en portal till ett fantastiskt fantasiland! Väldigt originellt", stönade Otto och himlade med ögonen.  
   Han avbröt raskt sitt klagande då Kim placerade en spetsig armbåge i hans mellangärde.  
   "Om vi inte är de utvalda då?" frågade hon katten och höjde på ögonbrynen.  
   "Hmm... Är ni bekanta med köttfärs?" sade djuret och det såg nästan ut som om hon log.  
   Otto blängde på den djävulska lilla besten. Även om det här, vilket han verkligen hoppades, bara var ett fall av vilt skenande fantasi så var tanken att sluta som vakuumförpackat, malt kött inte särskilt lockande.  
   Fast innan han hunnit uttrycka sin motvilja till hela den här portalprylen så hade katten tagit några steg framåt och försvunnit med ett litet plopp. Självklart var inte heller Kim, med Otto hjälplöst hängandes efter sig, sen att ta steget över den osynliga gränsen.  
  
   Passagen till den underbara värld katten beskrivit gick inte helt smärtfritt. Sjösjukan från tusen Ålandskryssningar verkade ha kommit som bieffekt. I alla fall för Otto som just nu ångrade att han överhuvudtaget sett åt mat det senaste dygnet.  
   Kim däremot såg piggare ut än någonsin.  
   "Wow!" utbrast hon, utan att ta notis om sin bleknosade kamrats obehag, och såg ut över det storslagna landskapet. "Skogen glittrar faktiskt!"  
   "Klart den gör", sade katten stolt och satte sig vid flickans fötter. "Ingen magisk skog med självaktning skippar glittret."  
   "Åh! Kolla regnbågarna. Är det där en enhörning?! Otto kolla!"  
   "Jag ser, jag ser" mumlade han matt och lutade sig mot en paljettbeströdd björkstam. "Kan vi bara få det här överstökat? Var hittar vi den där prinsessan?"  
   "I tornet där borta", sade katten.  
   Hon gjorde en mycket dramatisk gest, för att komma från en katt, mot något som liknade en stor skorsten i tegel. Den var uppförd på en kulle en bit bort och fönstren med små hemtrevliga kors på gjorde att man faktiskt, med viss fantasi, kunde föreställa sig att någon bodde där. Otto tvivlade dock starkt på att den där prinsessan hade någon större uppfattning om byggnadsdesign.  
   "Lycka till!" ropade luddörat och väckte upp de båda vännerna ur sina landskapsbetraktelser.  
    Sekunden senare fick hon plötsligt väldigt bråttom att avlägsna sig från platsen. Innan Otto ens hunnit klaga, så var hennes svarta svanstipp försvunnen bland de glimrande buskagen.  
    
  "Det är något väldigt fel med det här", muttrade Otto då de båda vännerna klättrade upp för den branta sluttningen mot prinsessans boning.  
   Den flock med kusligt stirrande enhörningar som förföljt dem över en äng av polkagrisstänger hade helt klart spätt på hans oro.  
   "Kan du sluta åma dig!" klagade Kim och hjälpte honom upp för ett extra klippigt parti av höjden. "Vi är på ett äventyr! Ett äkta äventyr!"  
   "Om vi bortser från att det här, förhoppningsvis, är en riktigt sjuk dröm så tycker jag att det verkar konstigt", suckade den fortfarande illamående pojken och kämpade sig vidare genom branterna. "Jag litar inte på det där morrhårsbärande monstret."  
   Hans kamrat hejdade sig för ett ögonblick och såg ut att tänka.  
   "Hmm... Ja, hon betedde sig kanske lite underligt", sade hon fundersamt. "Men jag vet ju i å för sig inte hur talande katter brukar bete sig."  
   Otto skakade på huvudet i misstro och klättrade motvilligt vidare genom de svårforcerade klippassen.      
    
    Att ta sig in i tornet visade sig, lyckosamt nog, vara rena söndags promenaden i jämförelse med bergsklättringen. Då de väl kommit över det sista backkrönet hade de funnit den lilla gröna dörren öppen och dörrmattan, med texten "Välkommen", nyligen rengjord.  
   Otto hade som vanligt kommit med invändningar mot inträdet i tegelbyggnaden, men väninnan hade snabbt slagit ned dem. Så nu halvjoggade han efter henne upp för tornets ringlande stentrappa.  
   "Här är det!" utbrast Kim tvärt och gjorde halt framför den dörr som uppenbarat sig vid trappans slut.  
   Otto stapplade flämtande fram till hennes sida och stirrade på porten. En liten skyllt hade skruvats fast i dess trä.  
   "Prinsessan Penelopes rum. Ta med en present eller stick!" läste han för sig själv.  
   Den här Penelope verkade inte vara en av de där sockersöta prinsessorna man läste om i sagoböcker, tänkte han och rynkade pannan. Exakt hur rätt detta påstående var fick han bevisat redan i nästa sekund.  
   "DRA! STICK! AVLÄGSNA ER! VIK HÄDAN!" vrålade en hes stämma i samma ögonblick som Kim sköt upp den gnisslande dörren.  
   Duon tog, trotts hoten, försiktigt några steg in i det dunkla, rökosande rummet. Rökosande kanske inte räckte som beskrivning då allt kom omkring. Det var snarare som om någon lett in avgaserna från en större motorväg genom ett av rummets fönster och sedan tejpat igen alla springor där frisk luft kunde tänkas leta sig in.. Londonsmoggen skulle, om sanningen ska fram, framståt som ett vagt dis mot den tjocka dimma som, av doften att döma, ett ganska rekordartat cigarettrökande hade åstadkommig.  
   "MEN AVLÄGSNA ER SA JAG JU!" tjöt den beniga varelse, som nu kunde skönjas genom dimslöjorna.  
    Den satt nedsjunken i en stor, röd fåtölj och viftade frenetiskt med ett trollspö i plast, rosa till färgen och med en liten stjärna i toppen.  
   "Penelope?" sade Kim prövande och tog några bestämda kliv i trollspöhållarens riktning.  
   "Det är klart, vem skulle jag annars vara? Ett enögt havsmonster?" svarade benhögen vresigt och reste sig hastigt upp.  
    Otto betraktade storögt hennes anskrämliga uppenbarelse, om det inte var för att hon hade ett öga för mycket hade påståendet om havsmonstret nog kunnat tagits för sant.  
    Prinsessan var inte mycket längre än ett tioårigt barn och hennes stripiga blonda hår räckte henne ända till fotknölarna. Det såg onekligen ut att utgöra en farligt hög snubbelrisk där hon vankade fram genom tornrummet. I hennes mungipa återfanns även den pyrande cigarett som försänkt rummet i det dimmiga tillstånd det, som sagt, befann sig i.  
   "Vilka är ni om man får fråga?"  
   Konstigt nog kände Otto det som om den korta kvinnan såg ned mot honom då hon ställde frågan. Detta trotts att hon bara räckte honom till strax över midjan.  
   "Jag är Kim, och det där är Otto", svarade flickan pekade först på sig själv och sedan på sin kamrat. "Vi är här för att befria dig från det här tornet."  
  Hennes kungliga höghet såg inte allt för imponerad ut.  
   "Bara iförd den utvaldes skor kan jag lämna det här rummet", upplyste hon och askade sin cancerpinne i en redan överfull kopp. "Och om den där taniga pojken inte gömmer vår hjälte bakom ryggen så ser jag inte hur det här ska gå till."  
   Otto skruvade lite osäkert på sig.  
   "Det är jag som är den utvalde", sade han tveksamt.  
   Penelope skrattade, högt och länge. Då hon till sist återhämtat sig halade han, med en besvärad min, fram en halväten chokladtomte ur jackfickan.  
   Prinsessan stirrade chockat på den med sina blodsprängda ögon.  
   "Den förlorade chokladtomten", flämtade hon och snappad åt sig godiset. "Du är verkligen den utvalde!"  
   Otto såg plågad ut då den fula kungligheten iakttog honom med nyfunnen förundrad i blicken. Vem hade trott att det kunde gå så här illa om man sparde sitt julgodis några år för länge? Skulle inte det förlorade föremålet kunnat vara något mer normal? Till och med en sten hade varit mer övertygande.  
   "Vad håller du på med?"  
   Han såg ned på Penelope som, medan han våndats över att han fått intyga sin hjältestatus med hjälp av en halväten chokladfigur, börjat knyta upp hans skosnören.  
   "Profetian!" påminde hon. "Jag behöver dina skor."  
  
   "Ah! Gräs! Sol!"  
   Prinsessan stapplade ut genom dörren i de alldeles för stora löparskorna hon lånat av den, så kallade, utvalde. Hon sträckte armarna mot himlen och log. I alla fall antog Otto att krökningen av läpparna var menad som ett leende.  
   Han tillät sig att ryckas med i den befriades glädje. Äventyret var slut! Snart skulle även den här skruvade drömmen vara över och allt skulle bli normalt igen. Det hade kanske varit sant, om detta nu varit en dröm.  
   "Bra jobbat", pep en välbekant stämma nerifrån marken. "Nu är det dags att slutföra det här."  
   Kattan såg upp mot honom med sitt kusliga "leende".  
   "DU?!"  
   Det var ungefär vad prinsessan hann få ur sig innan en enögd lönnmördare, som gömt sig bakom en extra glittrig nyponbuske, hoppade fram och högg ett svärd rakt genom hennes nätta lilla kropp.  
   "Herregud!"  
   Otto kastade sig fram mot den nedgjorda Penelope. Han sjönk på knä bredvid hennes dödligt skadade kropp, precis i tid för att höra hennes sista ord.  
    "Du din...jag möter dig i....", ungefär så löd den nedskrivna versionen efter att censurvättarna fått sina tassar på den, det riktiga utlägget var omkring tre gånger så långt.  
   "Äntligen!" spann katten och stök sig runt mördarens ben. "Äntligen är hon död och riket mitt! Bara mitt! Allt tack vare dig Otto."  
   "Men hur? Jag var ju den utvalde?" sade han med darrande röst.  
   "Nog var du den utvalde alltid. Utvald till det här! Att störta Penelope och hjälpa mig förstöra allt hon kämpat för och grundlägga den ultimata sagolandsdiktaturen!"  
   "Nej! Det var inte meningen! Kim? Vi ville ju bara väl!"  
   Han sökte efter vännens blick och då han väl fann den märkte han till sin fasa att hon log. Tveksamt rynkade han pannan. Vad nu då?  
   "Vilka vi?" skrattade flickan och såg sig teaterlistiskt omkring. "Jag ser bara dig sitta och snyfta bredvid den där döda gamla häxan. Jag ser bara en enda ensam, grundlurad stackare framför mig. Inte två, inte tre, bara du. Ensam."  
   "Men vi har ju känt varandra sedan dagis!"  
   "Det har vi med", fnittrade randpälsen och tassade fram till Kim som genast lyfte upp henne. "Och nu tycker jag det är dags för den utvalde att fullfölja sitt öde."  
   Kim tog katten under ena armen och ryckte loss det blodiga svärdet ur den avlidna kunglighetens svalnande kropp med den andra. Sedan välte hon enkelt omkull den knästående Otto med foten.  
   Då det svala stålet snuddade vid hans hals förstod han för första gången att det här var verkligt. För det var bara i verkligheten som hjälten dog sviken, lurad och förnedrad.

## Comment 2
Author: [Borttaget]

_Lite strunt...  
  
_**Det är nog inget viktigt  
**  
Släpande steg och blicken vilandes på asfalten. Samma tomma ögon som alla andra, inga tankar bakom den speglande ytan. Varför skulle man tänka längre? En överflödig sysselsättning när ettor och nollor redan fyller dess platts.  
    
Fingrar med avbitna naglar hårdnar sitt grepp om väskans axelrem. Kommer regnet snart? Hur långt är der kvar?  
  
Armbågar i sidan, knuffar och tramp på fötterna. Alla vill fram i tid. De gör desperata försök, men rätt tid är alltid sekunden innan man når fram.  
  
Några droppar faller på hjässan innan skjutdörrarna till den luftkonditionerade världen passerats. De går aldrig igen. Alltid öppna för att släppa igenom dem som jagar lyckan eller bara klamrar sig fast vid stupets kant.  
  
Kliniskt vita landskap. Allt är tyst och kallt över blanka pappersark och lysande skärmar. Det luktar svagt av kaffe från en mugg med ett namn. Ett namn hon läser varje dag, men aldrig kommer ihåg.  
  
Är det något mer hon glömt? Kontorslampan bländar de matta ögonen och datorfläktens surrande stjäl koncentrationen.  
  
Det var säkert inget viktigt.

## Comment 3
Author: [Borttaget]

_Början till en liten historia jag skriver på ibland. Började som ett experiment att skriva i jag-form. Är nog det första jag skrivit i jag-form sedan 4:an. Hm..._  
  
**Etthundra (1/100)  
  
**    Jag är född och uppvuxen på en platts långt från denna gudsförgätna avkrok. En platts där solen fortfarande lät sina gyllene strålar värma jorden under dagarna, en platts där regnmolnen faktiskt skingrades ibland. Men vem vet om det fortfarande är så? Det är år sedan jag sist såg den lilla byn, kanske har mörkret tagit även den? Det är inte helt omöjligt. Men även om så vore fallet så önskar jag att jag kunde återse den. Kanske finns några av mina barndomsvänner kvar? Men det är nog inte så troligt. Bondie och Jean tog värvning i motståndsrörelsen redan innan jag gav mig av, Miranda med sin klena hälsa kan inte ha överlevt pesten och Dia...  
   Dia, ja. Dia med sina stora planer, kanske klarade han sig? I vilket fall som helst så tror jag inte att han finns kvar i byn. Han hade aldrig ro där, den var för liten för någon som honom. Den var för liten för oss båda. Fast han hade inte modet att ge sig av tillsammans med mig. Fegast av oss alla var han, men hans planer för framtiden var mer storslagna än de vi andra hade sammanlagt. Jag önskar att hans drömmar slagit in och att han befinner sig på en platts som mörkret inte hunnit uppsluka än. Jag hoppas det.  
   Hoppet, det är vad man måste leva för nu för tiden. Kanske är det vad vi alltid lever på. Man brukar ju säga att det är det sista som lämnar människan innan hon dör. Även om det ibland känns det som om det bara vore bättre att finna sig i sin situation, att ge upp, att sluta drömma och inse att det är ute med oss redan. Så är det alltid något inom en som gnistrar till och får en att tro och hoppas ännu starkare på att ett bättre liv fortfarande finns att erbjudas.  
   Men det finns såklart de som tillsist förlorar även den gnistan. Man kan se det i deras ögon. De är döda även om de fortfarande andas. Det brukar förstås bara vara en tidsfråga innan de slutar med det också.  
   Jag kommer aldrig bli en av dem, jag vet att det finns något bättre där ute. Jag har sett det med mina egna ögon och förstört det med mina egna händer. Det låter underligt, gör det inte det? Att jag är en av de få som får se de få orörda delarna av världen och att jag sedan förstör dem, sveper in dem i samma hopplöshet som här? Det är bara mitt jobb, och jag är bra på det. Regnet och mörkret är en förbannelse som funnits här sedan urminnes tider, jag hjälper bara till att sprida den. Alla som fortfarande besitter en gnutta magi gör det. Det är inte ett val.  
   Eller jo, jag hade kunnat välja döden. På det sättet har Dia alltid varit modigare än mig. Han hade aldrig ändrat sin åsikt ens under hot. På det sättet avundas jag honom. Vart han än är så tror jag att han är lyckligare än mig. Jag kommer att dö som en förrädare, han som en hjälte. Oavsett om någon av oss kommer bli ihågkomna så vet jag att det är så. Jag vet i mitt hjärta att det jag gör är fel. Att dö utan att känna skuld och ånger är något endast förunnat de som alltid följt sitt hjärta, de enda sanna hjältarna. Jag kommer aldrig bli en hjälte. Min chans passerade för åratal sedan, samma dag som jag mötte mörkret.  
   Jag önskar att jag inte lämnat byn. Jag önskar att Dia hade övertalat mig att inte gå. Jag önskar...  
    Ja, man kan önska mycket, men i slutändan är det här en värld som inte uppfyller önskningar. Det är en förvirrad värld, en diffus värld, en ensam värld. Jag hatar den.

## Comment 4
Author: [Borttaget]

Hm, jag vet att jag inte är så väldigt bra på att skriva... Men en liten kommentar kanske? Någon? Ni behöver inte läsa allt, och ni behöver inte gilla det ^^'

## Comment 5
Author: [Borttaget]

Jag gillade tvåan, den var lite.. annorlunda ;) fast ja måste erkänna att jag är nyvaken och lite degig, så ja tappade bort mig efter ett tag (;

Men tvåan är orginell och helkul, haha, även om det finna lite att ändra på ;)

Och ja, det finns säkert sådana som inte gillar hur den är uppbyggd, men asså, alla har sin skrivstil :-)

Gr8!