# Janne Author: ChristinaB Ur "Livsöden". I brevform. Jag tycker om att experimentera med olika berättar- och skrivformer. Tromsø 20 september 2009 Hej. Jag heter Jan "Janne" Per Andreason å bor idag i en liten stad i norra Norge. Jag är 55 år gammal å knegar som brobyggare sedan tjugo år tillbaka. Jag har inte mycket till familj å inte mycket till intressen eller civilstatus. Jag föddes i Oslo 1954. Morsan brukade säga att jag blev till i baksätet på en Chevrolet till ljudet av ljuv musik ute på farsans gård. När jag var en liten grabb på 3 år flyttade vi till Stockholm. Jag fick en god kristen uppväxt som ensambarn i ett helt normalt knegarområde söder om Stockholm. Mina föräldrar var väl inte riktigt som alla andras föräldrar, men jag tyckte mycket om dom. Vi brukade åka på raggarrundor i deras gamla Chrysler på söndagarna å lira bilbingo varje onsdagskväll. Jag hade inte många vänner å så i skolan, men jag hade mina föräldrar. Mina föräldrar dog i en bilolycka när jag var 17 bast gammal. Jag började knega vid en bensinmack, bodde på olika ställen å var till å med hemlös en period. När jag äntligen fått ordning på mitt liv å skaffat en ordentlig lya utbildade jag mig till å med till fartygsmaskinist. Det var inte illa för en grabb från förorterna å i min ålder på den tiden. När jag var 32 träffade jag min fru under en jobbresa till Danmark å vi fick en underbar liten dotter, Linn, ihop. När jag var 37 år drack jag två flaskor whisky i veckan å nu bor jag ensam i här i Tromsø. Sist jag såg min dotter var tösen fyra år gammal. Jag har inte varit närvarande vid hennes uppväxt och inte svarat på de brev hon brukade skicka. Sist jag hörde från dem bodde de i Göteborg. Kärringen ringde och sa att hon aldrig vill veta av mig igen. Jag vet inte riktigt när å hur det gick snett. Kanske var det när mina föräldrar, som var mina enda vänner, dog. Kanske var det under min period som hemlös i södra Stockholm. Kanske var under alla resor i olika fartygs maskinutrymmen sida vid sida med spottande å svärande gubbar som berättade om diverse tragiska livsöden. Kanske var det när Linn föddes å jag tvingades skaffa ett fast å stillasittande industrijobb i Stockholm. Allt jag vet är att livet kändes mer å mer ihåligt, som att det saknades en stor bit av mitt hjärta, å besöken till krogen kom allt oftare. Till slut orkade jag inte dölja mitt drickande för frugan å började dricka hemma. En dag slog jag henne. Mitt framför ögonen på lilla Linn. Hon var väl två år då. Det finns inget jag ångrar mer i mitt liv å det tog mig flera år att erkänna för mig själv vad jag gjort. Det värsta är att det inte var den enda gången. Jag förstår att de lämnade mig. Jag klandrar dem inte. Försökte inte ens följa efter eller leta upp dem. Tänkte att det var bäst att de höll sig borta ifrån mig. Och jag från dem. Jag sa upp mig från kneget, flyttade till en etta i Södertälje och dränkte mina sorger i oändliga mängder flaskor. Till slut hamnade jag på ett härbärge för hemlösa. Hade noll koll på pengar å hade dessutom varit arbetslös i mer än ett år. Det var väl lite av en väckarklocka för min del. Det var här å nu jag var tvungen å bestämma hur resten av mitt liv skulle se ut. Enda utvägen var att bryta upp med allt jag hade å visste om. Jag tog mitt pick å pack å drog tillbaka till Norge. Fjordarnas land. Kanske fanns mitt liv här. Jag fick veta att de sökte knegare till diverse byggen uppe i norra Norge. Det skulle innebära mycket omkringflyttande, men det enda jag behövde var något att fokusera på, så det fick duga. När jag ser tillbaka på det liv jag levt hittills kan jag känna att jag ångrar många val. Jag ångrar att jag aldrig svarade på Linns brev eller tackade för hennes teckningar. Jag ångrar att jag aldrig ringde när hon fyllde år. Jag ångrar att jag aldrig letade upp dom, sa förlåt. Jag ångrar att jag inte bad om hjälp eller sökte djupare i mig själv snarare än i flaskan. Jag ångrar att jag aldrig sörjt, varken förlusten av mina föräldrar eller min familj. Däremot har livet även varit gott mot mig på många sätt. Jag hade en bra uppväxt. Lyckades skaffa mig en hyfsad utbildning till slut. Jag har goda minnen och dessutom varit med å satt en vacker människa till jorden. Jag tog tag i mitt liv när jag var som lägst å gjorde något åt min situation. Jag räddade en hundvalp från en säker död här om veckan då han förirrat sig ut till min lilla stuga å var helt utsvulten. Jag lagade taket åt grannkärringen igår, det droppade tydligen regnvatten i hennes kaffekopp varje morgon å så kunde hon ju inte ha det. När man hamnar i min sitts så är man tacksam för så lite. Det är inte försent å även om åldern tär på mig så vet jag att det finns tid att ställa saker till rätta. Så nu vänder jag mig till dig, min enda väg till gottgörelse. Därför tänker finna dig Linn. Jag tänker inte ge upp hoppet om att få se dig igen. Hur gammal är du nu? 21? 22 bast? Kanske har du egna barn, kanske har du blivit läkare eller president. Jag sitter å tittar på den enda bild jag har av dig å undrar om du har kvar ditt änglalockiga hår å gluggen mellan framtänderna. Jag skickar det här brevet till den adress jag senast fick av din morsa och hoppas att du ska förstå varför. Varför jag inte kommit tillbaka, varför det blivit som det blivit. Förstå vem jag är. Du behöver inte förlåta mig, men snälla hör av dig. Låt mig veta att du fått det här brevet. Att du finns. Jag ber om ursäkt ifall språket eller stavningen är knaggligt. Ifall min handstil är skakig. Hundvalpen bor fortfarande kvar här hos mig å han kör med mig hela dagarna. Tror jag är alldeles för gammal för att orka hålla hans tempo. Jag har döpt honom efter ditt favoritdjur när du var liten flicka, Toddy. Din gamla farsa ## Comment 1 Author: ChristinaB En till novell till "Livsöden" **Daisuki** **\- kärleken är evig** Det fanns en tid då allt stod still. Det fanns ett land bortom tid och rum. Där var allt så vackert, så sprudlande glatt. Där fanns varken krig eller orättvisor, endast musik och kärlek som fyllde var invånares hjärta. I detta land bortom evigheten bodde Daisuki. Hon var kärlekens frälsare och bar i sin hand ett stort rött äpple. Den som bet i detta äpple skulle passera genom sju portar, falla ner genom ett oändligt vitt hål genom sex moln för att sedan landa på det sjunde. Hade du då tur skulle du få sitta på det sjunde molnet tillsammans med kärleken i ditt liv i evigheternas oändlighet. När vi besökte evighetens land hade äpplet blivit stulet och kärleken börjat läcka ut ur landet. Utan kärlek kunde inget leva i landet bortom tid och rum och utan kärlek fanns inte heller någon Daisuki. Hennes förr så starka tro förvandlades nu till en ensamhet som aldrig tidigare vistats här. För alla vet väl att det enda som är evigt är kärleken. Medan det mörka växte i invånarnas hjärta letade Daisuki förtvivlat efter sitt äpple. Hon sökte, men fann ingenting. \- Vem kan vara så grym att de vill utrota den eviga kärleken? Skek hon ut i det tomma intet. Vem kan vara så elak? Daisuki sökte över de gröna slätterna, blomtäckta kullarna och solbadande skogarna. För här var inget fult och här var inget kallt. I Daisukis öga kunde man nu skymta en tår. Invånarna var förtvivlade, men kunde inget göra för att ställa allt till rätta. De visste att slutet var nära. Tåren i Daisukis öga växte sig större och större och till slut lämnade den hennes vackra, varma, bruna blick och rullade ner längs hennes kind, för att till slut landa i gräset. Den salta tåren färgade gräset brunt och gjorde det torrt och vasst. Evighetens land höll på att dö. Daisuki sökte i de fem evigheternas tid, men utan hopp och utan tro och utan gröna, vidsträckta vyer som vittnade om äpplets existens. Daisuki grät. Hon grät som ingen någonsin gråtit förr, hon grät tills saltet i hennes tårar tog slut. Hon grät tills vattnet från hennes ögon, utan hennes vetskap, åter började ge liv åt gräset, träden och sjöarna. Hon blundade och grät tills evigheternas land åter sprudlade av grönska. Först då öppnade hon ögonen. Det vackra bländade henne och i förvåning iakttog hon sitt land. Hon såg sig omkring, hon såg på dig och på mig. In i våra nyfikna och förvånade ögon. \- Har kärleken återvänt? Frågade hon oss med en stämma som sakta, sakta återfick hoppet. Hon vände sig emot den blåa himmelen där fåglarna flög bekymmerslösa och sjöng en lovsång till friheten. \- Men var är äpplet? Hon vände sig emot rosenbuskarna där knopparna höll på att slå ut. \- Endast äpplet kan skapa detta fagra landskap. Långt bort i fjärran kunde vi höra ett ljud. Ett ljud av hovar i gräset. Daisuki, kärlekens frälsare, reste sig upp. Hennes hår blåste i vinden och solen sken i hennes ansikte när hon såg den vita hästen komma springande emot henne. Det var Aizyoo, evighetens vackra beskyddare. \- Jag har sökt dig, o min vackra Daisuki.  I svepet av en vind böt han skepnad och satte ner sina nakna människoliknande fötter i det varma, fuktiga gräset. Han bar vid sin sida ett svärd av vackraste guld. Svärdet kunde ej döda, utan endast bringa fred i folks hjärtan. Bredvid svärdet skymtade något rött. Daisuki fångades av förälskelsen och med händerna varsamt omslutande det röda äpplet lutande hon sig fram och gav Aizyoo en oändlig kyss. Deras kärlek bar dem till himmelen. Daisuki sökte inte mer, hon var åter fri. Och kvar på marken står vi fortfarande och ser upp emot henne. Vi önskar henne all lycka och lovar av hela våra hjärtan att bevara kärleken i landet. I världen. Här står vi nu och bryter aldrig vårt löfte och här stannar vi, du och jag. ## Comment 2 Author: ChristinaB Random dikt jag kände för att skriva... När allt jag vill är att stanna Att få njuta en stund När drömmar försvinner och suddas ut Då spinner världen snabbare snurrar fortare Lämnar inga tankar och drömmar kvar åt mig Jag begär inte mycket Bara ett ögonblick kvar åt mig Att med nya ögon för första gången se på allt det vackra Allt jag älskar och allt jag en gång såg