# Novell - Vägen till Paradiset
Author: RockinNewport

Detta är något jag skrev för ett tag sen och det vore kul att se vad ni tycker. Nu är jag inte så bra på att skriva men tycker det är kul och funderar på att förlänga den här...

\-----------------------------------------------------------------------------

 Det finns ingen väg ut längre. Allt är svart, svartare än nattens mörker och svartare än helvetets djupaste del. Som vi faller sakta emot. Långsamt men stadigt. Det blir mörkare och mörkare och när inte ens drogerna kan lindra våran sorg är det vägens slut.  
Vi är inte där än, men snart. Och Nej det kommer inte att bli världens undergång. ingen kommer att sakna oss. Nej, ingen -  för vi är dom som inte finns. Likt spöken vandrar vi runt på gatorna i stan. Ingen ser oss - för vi finns alltid där. Våra själar kommer aldrig att lämna gatornas vimmel trots att vi borde vara på en annan plats efter livet.   
Vi är barnen som glömdes, tappades bort eller försvann. Försvann in i ett liv av hemlöshet och hunger men vi har i alla fall varandra -  min bror och jag!  
Vi springer nerför gatorna i den upplysta staden som kallas Stockholm.  
Våra ben värker och skakar men vi fortsätter att springa. Han håller min hand och då och då ler han emot mej. Hans leende säger Fortsätt kämpa! Snart är det över.  
Alla lampor bara flyger förbi i alla regnbågens färger. Lysena på bilar hejar på oss och vi springer fortare.  För vi är kungar av gatorna och inget kan stoppa oss!  
Vi kommer snart mot stans utkant.  Snön faller på våra huvuden och vinterkylan biter i vårat skinn. Men det gör inget.  
För min bror har sagt att dit vi är på väg finns varken kyla eller snö. Där kommer man aldrig mera att vara hungrig.  För vi ska till paradiset!  
Blodet pulserar snabbt i mitt huvud och jag känner av dosen heroin vi nyss tog. Det är en underbar upplevelse och allting känns så lätt. Jag flyger fram. Som en bevingad häst som seglar på stjärnhimmelen. Lika vackert.  Fast mina stjärnor är i neonljus.  
Vi stannar.  
Vi är på en bro som går över järnvägen.  
Men vi ser inte spåren i all snöyran som på något sätt är vacker.  
De vita flingorna faller ner i mörkret. De faller ner i avgrunden för att aldrig mera komma upp.  
Vi ställer oss balanserandes på broräcket och tittar ner. Ner till det svarta. Min bror ser på mej med värme i sina blå ögon. All förtvivlan är borta.  
Vi tar steget ut och vi faller.  
Faller genom snön.  
Ner till det svarta.  
Till Paradiset!

## Comment 1
Author: Beea

I överlag en intressant och välskriven text, lite smådetaljer jag skulle velat ändra på kanske men inget jättestort :)

## Comment 2
Author: RockinNewport

Okej hehe ja men de är kul att få kritik så att säga... Speciellt när man inte är så "inne" på skrivandet :)