# Cattiiis verk Author: Cattiiis En dag i livet som pojke i Sparta Det är tidigt på morgonen. Jag måste skynda mig upp och få på mig mina kläder. Om vi inte är i tid på morgnarna kan våra lägerledare bli väldigt arga. Det vill jag inte riskera. Ute är det kallt, ändå har vi inte fått mer än ett par tunna skynken att ha på oss. Ledarna säger åt oss att vi måste lära oss att tåla kyla, och att det är för vårt eget bästa. Men jag förstår inte alls varför de måste pressa oss så hårt. De andra pojkarna klagar inte, men jag är så mycket klenare än de. Bara genom att se på mig vet man att jag inte kommer bli någon bra soldat. Jag är spinkig och ostadig. Minsta knuff får mig att falla. Jag är inte stark nog. Jag önskar mest av allt att jag fick åka hem till min familj igen. De saknar mig, det vet jag. Men min pappa är mycket sträng. Säger folket att alla pojkar ska bli bra soldater så ska de det. Framförallt jag. Då får jag absolut inte misslyckas. Jag vill göra min pappa stolt, men att klara av träningslägret är allt annat än lätt. Dagen börjar med simträning. Vi får vandra bort till sjön. Den ligger en bra bit ifrån vårt läger och när vi kommer fram är vi trötta i benen. Då ska den riktiga träningen börja. Vi får hoppa i vattnet och direkt börja simma. Temperaturen i vattnet gör det svårt att simma tillräckligt fort. Armar och ben är som förlamade i kylan. Jag kämpar för att hålla igång men hamnar ändå sist. "Fortare nu!" hör jag. "Fortare!". Men jag kan inte simma fortare, det går inte. Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag vill inget hellre än att lyckas, men jag är trött i både armar och ben och vattnet är isande kallt. Jag får svårt att hålla huvudet ovanför vattnet, och får gång på gång smaka på det salta kalla vattnet i både näsa och mun. Så håller det på hela träningspasset. Men efter vad som känns som en evighet får vi ändå komma upp och få på oss våra kläder. Aldrig förr har tygskynkena varit så uppskattade. Vi vandrar tillsammans tillbaka till lägret och får där varsitt bröd att äta. Aldrig någonsin har en bit bröd smakat så bra. Det är konstigt, men ibland behöver man ha det lite tufft för att kunna uppskatta det goda i livet. Det har jag lärt mig. Nu är det dags för löpning. Vi börjar alla springa samtidigt. Jag hamnar direkt bland de sista. Värken i ben och armar kommer tillbaka, jag känner mig svagare än någonsin. jag ser hur de andra försvinner längre och längre bort ifrån mig. Att inte lyckas på träningarna är verkligen inte bra, men jag är så svag. De andra pojkarna klarar av det här. Det gör inte jag. Plötsligt får jag svårt att andas. Jag andas in men luften når inte mina lungor. Paniken är överväldigande. Jag faller, hamnar liggandes på den hårda marken i desperat behov av syre. Jag kippar efter luft, och nu, nu känner jag att jag återfår min andning. Vad hände? Jag förstår inte varför just jag måste vara så svag, varför det måste vara just jag som inte lyckas. Jag kravlar mig upp på benen igen, och går sakta tillbaka till sovsalen. Vägen dit är lång och när jag kommer fram faller jag ihop på golvet. Jag ligger och bara andas. Det är nog jobbigt. De som klarar det här borde vara glada. De borde vara stolta över sig själva. Deras pappor måste vara stolta över de. För det är verkligen inte lätt att klara av ett sådant här träningsläger. Det är hårt. Nu kommer de andra pojkarna. De tittar ner på mig. Inte bara för att jag faktiskt ligger ner, utan också för att de vet att jag misslyckats. Jag kommer inte att bli någon bra soldat. Det vet jag. Sent på eftermiddagen ska vi piskas. Det ska ske framför gudinnan Artemis altare. Det händer bara en gång om året, men det är nog det. Förra året dog en nära vän till mig av piskslagen. Han var inte heller stark nog. Honom tänker jag på varje dag. Kanske är det min tur nu, att dö av piskslagen. Jag står som fjärde person i ett långt, långt led av pojkar. Snart är det min tur. Jag får gå fram till altaret ensam och sätta mig ner på knä. Jag böjer huvudet frammåt. De börjar piska mig. Smärtan är oförklarlig. Jag hade rätt. Det var min tur i år. \------------------------------------------------ Det här var en berättelse jag lämnade in som SO-uppgift när vi jobbade med Antikens Grekland, som jag gärna vill ha kritik på! :) ## Comment 1 Author: emsems Oj vilken hemsk berättelse. Hoppas verkligen att dom inte hade det så där... Välkommen hit! Hoppas vi får läsa mer från dig. Skriv gärna uttryckligen om du vill ha kritik! ## Comment 2 Author: Cattiiis Oj, det glömde jag! Fixat nu! ;) Tyvärr var det, enligt det vi fått lära oss, så dom hade det. Verkligen hemskt... ## Comment 3 Author: Cattiiis Här är en dikt jag skrev för ganska längesen, tror jag. Jag hittade den när jag rensade datorn. Jag minns när vi var fem år. När vi kunde springa runt och göra som vi ville. När inga normer förstörde våra liv. Då kunde vi fortfarande springa runt och busa. Rulla omkring på gräsmattan, rulla omkring i leran. Vi smutsade ner våra finaste kläder, trots att mamma sa att vi absolut inte fick.  Vi kunde säga helknäppa saker och göra vad vi kände för utan att bli sedda som konstiga.   Vi brydde oss inte om vad någon annan tyckte. Vi var barn. Vi var tillåtna att vara barn. Vi var tillåtna att leka, som barn ska. Jag minns när vi var fem år, och tillåtna att vara barn. ## Comment 4 Author: emsems Åh vad härlig =) känns som en blandning av en anti-krig reklam och Smuts är bra-reklamen =) haha ## Comment 5 Author: Cattiiis Hahah, tack så mycket! :) ## Comment 6 Author: SusanneStromstedt Vilken berättelse om pojken i Sparta!Kusligt hur dom plågade barnen till att bli starka. Och de svaga blev verkligen bortsållade, precis som i djurens värld. Bra skrivet!