# En blandning av självbiografi och uppsats Author: imovane Frågan är om man vågar publicera, om man vågar vara utlämnande, det första man gör. Samtidigt så är det väl på ett sätt bra, man presenterar ju sig själv och det förklarar väl till stor del varför fortsatta texter är skrivna i en viss sorts stil och liknande. Kan ju börja med att berätta att under den tiden jag mådde som mest dåligt hade Berny Pålssons första bok Vingklippt Ängel kommit ut och mitt språk blev i stort sett likadant som hennes, för att jag tyckte att hon beskrev allting så otroligt bra. Inga pikar om detta tack, det fick jag flera gånger i något år, det räckte. På BUP-skolan fick vi uppgiften att skriva en uppsats som beskrev hur någon utomstående uppfattat vår sjukdom. Jag hittade på en storasyster, men kom inte på något namn på novellen utan tog ett provisoriskt som egentligen är upptaget, då det finns en bok med samma namn: Min syster, min sorg. Konstruktiv kritik är uppskattad, men ha i åtanke att denna skrevs i Februari 2005, mitt språk har ändrats ganska radikalt på två år. **Min syster, min sorg (Rebelle) **Hon har svarta hår, klär sig alltid i svart och ser på världen med sotiga ögon. Hennes vänner är få men de hon har värderar hon högt. Jag ser inte henne hemma så mycket numera, hon klarar inte av att vara hemma. Men jag förstår inte hur hon klarar av att vara ute, hon har berättat att hon ständigt är förföljd. Enligt mig så är det inbillning men för henne är det ren jävla sanning. Hon kallar sig Rebelle. Hon är min syster. När hon började må dåligt vet jag faktiskt inte riktigt själv, men det måste ha varit i slutet av fyran för när hon gick i lågstadiet så hade hon många kompisar, träffade dem ofta och skrattade nästan hela tiden. Jämfört med nu så är hon en helt annan person. I början av fyran så hamnade Rebelle på en annan skola under första terminen, hennes riktiga skola höll på att byggas om. Där höll de ihop, tjejerna i hennes klass men det kanske bara var för att det var en ny skola där de inte kände någon. Andra terminen i fyran, när de fick komma tillbaka till den egentliga skolan, så började problemen. I början så var det nog inte så farligt men efter hand så blev det värre. De i klassen började vara elaka, säga saker och frysa ut. Hon började vara hemma mer och mer, ibland gick hon i skolan högst en dag i veckan. Ofta blev det så att hon var hemma varannan dag eller liknande. I början ville hon inte säga vad det var för fel, hon skyllde på magont eller huvudvärk och mamma lät henne vara hemma. Jag tror att mamma misstänkte att något var fel, men hon brukade inte fråga, kanske var hon rädd för svaret. I femman och sexan var Rebelle knappt i skolan alls, det förvånade båda mig och henne att hon klarade sig till nästa klass. Hon både längtade och inte längtade till sjuan. Hon skulle visserligen gå kvar i samma skola men de värsta skulle förhoppningsvis börja i en annan klass. Det gjorde de också och hon började gå i skolan igen. Det enda hon skolkade ifrån var gymnastiken. När hon började åttan så började hon skolka igen. Hon visste inte själv varför, det var vad hon sa i alla fall. Jag tror att hon egentligen visste men att hon inte ville säga, kanske av rädsla för att mamma skulle tvinga henne dit eller för något annat. Den 29 september 2003 träffade hon Elin, som kom att bli den som stod henne allra närmast. Från början så var de värsta ovänner men det slutade med att de började prata om varför de bråkat, de mindes inte ens anledningen. Nu för tiden så är Elin en av dem som hon nämner varje dag. De värsta problemen, skärningen och liknande började på jullovet 03. Det var då hon upptäckte skärningens befrielse och hur vackert blodet var. Hon skar sig inte så mycket i början, men det såg inte fint ut. Jag såg även på henne att hon började sjunka längre och längre ner i en depression, ingen av oss visste vad vi skulle göra, vi blev rädda. Rebelle berättade en gång för mig att hon inte tyckte att livet var värt att leva, att hon inte förtjänade att leva. Jag försökte få henne att förklara varför hon tyckte så men hon fortsatte bara mumla att hon inte förtjänade att leva. På sportlovet 2004 tog hon sin första överdos. Mamma ringde omedelbart Giftcentralen men de sa att det inte var någon fara, det var för lite tabletter. Men dock gav de henne ett telefonnummer till BUP som de tyckte hon skulle ringa. Hon ringde dagen efter och eftersom de ansåg det vara akut så de gav oss en tid på måndagen. Hela familjen följde med. Psykologen vi fick prata med hette Maria och samtalet tog ungefär tre timmar. Någonstans mitt i mötet så sa pappa något som jag vet att Rebelle tog väldigt illa vid sig av. Vi pratade om skärning och tablettöverdoser och Maria frågade vad pappa tyckte om det. Han svarade: _Jag tycker att det har blivit en trend att skära sig och ta tabletter._ Det tog hårt. Efter det så gick Rebelle på regelbundna samtal hos BUP och så rullade det på, fram till sommarlovet. 22 augusti. Den dagen glömmer jag aldrig. Det var den dagen hon träffade en av sina nuvarande närmsta vänner för första gången, Eva. De hade träffats terminen innan, för Eva skulle egentligen ha gått i hennes klass så hon var med i två veckor före skolavslutningen. Den 22 augusti var en söndag, om jag inte minns fel. De hade stämt träff på Eurostop och Rebelle kom dit lite tidigare. Hon lyssnade på musik i freestylen och såg sig omkring, letade efter Eva bland alla människor. Och där kom hon. De gjorde inte så värst mycket i början, gick mest omkring och pratade. Rebelle berättade för mig att hon inte hade kunnat sluta le och skratta, hon hade varit så jävla glad över att hon fick träffa Eva. Sedan gick de till Mc Donalds för att äta och när de stod i kön så satt det en liten pojke på kanske 5 år vid ett bord jämte och skrek: _Mamma, jag vill dö! Jag vill dö!_ Hon och Eva såg på varandra, de tyckte det var hemskt att så unga skrek såna saker. Rebelle började aldrig nian. Eller, det gjorde hon väl egentligen, men det var så mamma sa på alla möten som vi började gå till senare. Första skoldagen så gick hon till skolan, med en helt ny stil. Svart hår och popparstil när det gällde klädseln. Sedan gick hon inte mer. Hon började gå hos en annan lärare istället, Maggan. Första dagen som hon skulle dit så träffade hon Ida, som hon pratat med via Internet. De har bestämt träff på ett rökställe dit många av eleverna gick för att lärarna inte skulle se att de rökte. Ida följde henne till Maggan och sedan gick hon där några veckor. Rebelle såg fram emot det, för Eva och Ida kom dit varje dag för att säga hej. De började umgås utanför skolan också, hon såg fram emot det varje gång och kom ofta hem och var glad, men samtidigt ledsen för att de varit tvungna att säga hejdå. Oftast så var de i parken, som de kallade det. Norre Katts park. Hon trivdes. Sommaren 2004 var en av de lyckligaste i hela hennes liv. Det var då hon träffade sin syster, Emma. De umgicks så mycket de kunde hela sommaren och hon log och skrattade ofta. Ändå så blev det ett till självmordsförsök. Hon tänkte hoppa från en bro men Emma lyckades hindra henne. Tack och lov för det. Hon träffade Aina och Anni den sommaren också. De var Emmas vänner, som hon träffat över Internet, och bor i Ängelholm. Dagen då de träffades så var Emma i Halmstad, Aina och Anni kom dit med tåg. I början var allt nervöst, men sedan så blev det mer och mer avslappnat. Hon berättade för mig att hon hade haft En helt jävla bra dag som hon själv uttryckte det. Det är inte ofta hon hade bra dagar numera. Och jag har nog aldrig hört henne säga att den varit ens lite bra. Eller lite bättre. Nu för tiden så är allting förjävligt, även om hon har Eva och Ida, Emma och Elin, och andra människor hon träffat. Hon har sagt att allting börjar rasa omkring henne utan att hon kan hindra det. _Det känns som om jag står på kanten av ett berg och vinglar, håller på att ramla ner. Och det finns ingen som försöker dra mig tillbaka, men däremot försöker en massa att dra ner mig i mörkret. Fan syrran, jag klarar inte av det, jag orkar snart inte kämpa mer. De kväver mig._ Sedan, kom dagen. Den med stort D. Jag kommer aldrig att glömma den. 29 september 2004, hennes och Elins årsdag. Två dagar före hade Eva tagits till psyket, de ville att hon skulle sova kvar över natten men hon fick inte för sin mamma. Hon skulle tillbaka på återbesök dagen efter, den 29:e. Eva hamnade inte på psyket. Rebelle gjorde. På kvällen, den 28:e så låg hon och grät i säkert 2 timmar, för att Eva kanske skulle bli inlagd, för att hon inte skulle bli det, för att allting bara var skit. Det slutade med att mamma ringde psykjouren och de tyckte att Rebelle skulle komma dit och prata. Så vi tog en taxi dit och pratade med dem mellan 17 och 20. De ville att hon skulle sova över men det blev inte så. Istället åkte hon, mamma och pappa tillbaka dagen efter och pratade med samma läkare, Håkan och Fredrik. När mötet var slut så hade det bara bestämts att hon skulle få Fluoxetin och Stilnoct. När de kom ut så bröt hon ihop. Totalt. Först satte hon sig på marken jämte pappas bil och vägrade gå in i bilen. Sedan hoppade hon plötsligt upp och skrek: _Nu sticker jag härifrån, jag är ändå inte välkommen här!_ Hon sprang iväg och mamma rusade efter. De stannade på en bänk och hon bara grät och grät. Till slut orkade mamma inte mer. Hon drog med Rebelle tillbaka till psyket och sa till Håkan och Fredrik att hon inte orkade mer, antingen blev Rebelle inlagd eller så fick hon hamna hos en fosterfamilj. De skrev in henne. De följande två veckorna bodde Rebelle uppe på 25:an, den slutna avdelningen. Hon gick på bupskolan istället för sin skola, det gick rätt bra. Den sista natten där uppe så fick hon ett utbrott, hon skar sig, kastade ut saker ur sitt rum och skrev med blod på väggarna. _Make them stop_ skrev hon bland annat. Hon menade rösterna som hon jämt hör. Dagen efter blev hon nerflyttad till den öppna avdelningen, 27:an. Jag minns inte hur länge hon stannande där men det måste ha varit minst 2 och en ½ månad. Sammanlagt så var hon inlagd i tre månader. Där tog hon även sin andra överdos, Theralen. Först trodde inte de på avdelningen henne när hon sa det men sedan visade hon lite bottenskrap som hon hällt i soptunnan och då fick hon prata med en läkare. Resten av dagen hade hon extravak. Efter det så började hon bo hos pappa och hon verkade må lite bättre, hon gick i skolan, umgicks med Eva och Ida, pratade med Elin i telefon och träffade Emma så mycket hon kunde. Nu för tiden så har hon det värre än innan. Vi hade en pratstund för några dagar sedan och hon berättade att rösterna har blivit mycket värre och att hon ofta ser saker som andra inte verkar se. Hon berättade också att hon är övertygad om att hon är förföljd. _Det är dom som följer efter mig, beredda att hoppa på mig. Dom gömmer sig i träden och i buskarna, dom smyger efter mig och gömmer sig i skuggorna när jag stannar upp och ser mig omkring. Och alla vill skjuta mig. När de åker förbi i bil så vet jag att de har en pistol och är beredda att skjuta mig. Men jag fattar inte, varför skjuter de mig inte? Varför låter de mig lida på det här viset? Är jag så hemsk att jag inte ens förtjänar att dö, bara för att det är det jag vill? Jag klarar snart inte mer syrran, jag gör verkligen inte det._ När hon säger sådär så blir jag rädd, rädd för att hon kanske en gång lyckas dö. Det är mer än jag skulle klara av. Och hur har jag mått under hela den här tiden? I början så var jag nog mest arg, arg på dem som var på henne dag ut och dag in. Jag hade helst av allt velat ge de en riktig örfil men jag hade ingen lust att bli anmäld för misshandel. När jag en gång frågade Rebelle om jag skulle prata med dem som var på henne så tittade hon på mig med skrämda ögon och skakade på huvudet. _Nej! Du får inte, du får aldrig prata med dem. Inte ens säga hej, inte ens titta på dem. Du får inte snälla, du får inte, gör det inte!_ Jag försökte förklara för henne att jag inte skulle men hon blev helt hysterisk och var övertygad om att jag skulle prata med dem i hemlighet. Jag fick upprepa ett antal gånger att jag inte skulle innan hon lugnade ner sig. Efter ett tag så började jag bli rädd för henne. Rädd för hennes utbrott, rädd för att hon skulle skada oss. Men så blev det inte, åtminstone inte fysiskt. Hon började skada sig själv istället. I början så visste vi inget men efter tag så orkade hon inte dölja det längre och berättade. Mamma och pappa blev chockade men jag blev faktiskt inte det. Jag hade känt på mig att något inte var rätt när hon ofta hade långärmade tröjor, svettband och liknande. Nu mera så oroar jag mig för att hon ska ta livet av sig, att hon ska våga ta det där sista steget ut i luften när hon stor på bron. Jag försökte prata med henne, försökte tala henne till sans men det gick inte. Hon vägrade att förklara någonting och svarade kort på våra frågor. Men för några dagar sedan så frågade jag henne om hon inte kunde skriva, istället för att prata. Det gjorde hon, hon sa att det var så mycket lättare. _Till dig syster, så att du ska förstå. Det känns som om jag hela tiden är förföljd, men det vet du säkert vid det här laget. Du vet om att jag hör sakerna, eller skuggspökena som jag kallar dem. Det är dem som bestämmer allting jag ska göra. Dem bestämmer om jag får äta, om jag får sova, om jag får vara vaken, om jag får leva, om jag ska dö. Och sedan det här med sakerna jag ser. Jag har ju berättat lite för dig, om Dem som följer efter mig. Och du vet ju att jag ser kryp också. Skalbaggar, stora och små. Men spindlarna är det värsta. Jag kan känna att de kryper på mig och det hjälper inte att jag borstar bort dem, de är där i alla fall. När jag ska sova så är jag rädd för att dem ska krypa in under min hud, in genom min näsa eller min mun. Jag vet att de kan om de bara vill och jag är rädd för att de snart vill. Så jävla rädd. Men mest av allt så är jag rädd för ångestnätterna. De nätterna då jag inte kan sova utan istället sitter och skakar och planerar hur jag ska dö. Jag vet att du är rädd syster, rädd för att jag ska våga ta det där sista steget in i döden. Jag vill inte lämna dig men det blir allt oftare som jag känner att jag inte kommer orka mer. Att allting knäcker mig totalt. Jag försöker att kämpa men det går inte. Det känns som att jag försöker ta mig upp till ytan för att få ta ett enda litet andetag men det är så många som vill dra ner mig igen, de är för starka för mig. De vill att jag ska bli rädd, vill att jag ska gå över till deras sida. Men de kommer aldrig att vinna, aldrig! Det värsta är dock att de har börjat få mig att tvivla på mina änglar, på min babydollfamilj. De jävlarna vill verkligen förstöra allting. Jag fattar inte, hur kan det vara så jävla kul att förstöra, varför ger dem så? Vad vill dem egentligen mig? Jag minns när jag och Eva satt inlåsta på en av toaletterna nere på B&B. Väggarna därinne är målade med änglars blod, och serierna som är uppklistrade som tapeter har hemliga budskap till oss. Överallt så stod det mord och död. Jag är rädd, jag vet att glittret skyddar mig, men hur länge. Hur lång tid tar det innan Dem hittar ett sätt att ta sig förbi glittret, hur lång tid tar det innan de har tagit över alla, varenda människa. Och vad gör jag då? Vad ska jag göra då, när alla är övertagna? Hur ska jag överleva utan änglarna?_ Sedan så gav hon mig ett papper, med text som hon skrivit under en av sina ångestnätter. "Nattligt besök i förvirring _Jag är inte ensam. Snart tar dom mig. Då är allt förlorat, då är jag fångad i deras när av kaos. Då finns inte glittret längre. Det översköljs av det svarta._ **1.0 - Det svarta** Det svarta är farligt. Men samtidigt så är det så inbjudande, så vackert, så underbart. Tänk att bli omgiven av mörker, slippa se, slippa höra, slippa prata, slippa leva. Vem skulle inte säga nej till det egentligen? Att slippa allting ett tag. Det räcker med lite heroin, lite theralen eller mycket vodka. Med andra ord, man kan få må bra ett tag med droger, tabletter och alkohol. Vem skulle inte säga nej? **1.5 - Droger** Jag skulle ha sagt ja direkt om någon frågat om jag skulle ha lite hasch, marijuana, heroin, ecstasy. Kort sagt, droger. Jag skulle ha blivit överlycklig. Eller nej, inte överlycklig. Det kan man aldrig bli. Men jag skulle ha kramat den personen. **1.7 - Mående **Många skulle säkert säga att allt skulle bli värre då. Att jag kommer att höra ännu mer röster, se mer kryp och må allmänt sämre. Men det skiter jag i. Droger kan ge mig lycka en liten stund. Det är samma sak som om jag skulle skära. Okej, jag blir inte överlycklig av att skära. Men då tystnar det ett tag och Hon blir nöjd. **2.1 - Hon** Hon som säger sanningen. Isis. Först så trodde jag att jag bara fantiserade. Att Isis var någon som jag hittat på. Men sen började hon att "leva". Hon började säga sanningar. Som när skuggspökena, demonerna, rösterna är hemska. Hon säger sånt som är sant. "Älskade, blodet. Du vet att blodet får dom att tystna." Hon har sagt älskade syster några gånger också. Och vi är som systrar. Hon berättar det jag vet är sant och det jag behöver höra för att inse. Hon tar hand om mig. Och hon vet alltid vad som är bäst. **2.4 - Min verklighet i fantasin** Andra som vet om henne säger att det inte är sant, att jag hittar på, att jag fantiserar. Men min verklighet är i det andra kallar fantasi. Och fantasin är verklighet. **2.7 - Glittret** Isis säger att glittret börjar försvinna. Hon har rätt. Snart finns det inget glitter kvar alls. Då övertar kaoset. **3.5 - Dockor i deras dockskåp** Det var hon som fick mig att inse att alla är styrda. Först togs människor som jag inte var så nära över. Sen tog dom syster. _"Ni är styrda. Ni är bara dockor i deras dockskåp"_ \- Malin, avd. 27, december 2004" ## Comment 1 Author: emsems Oj vilken stark och viktig text. Jag tror den här kommer följa mig hela dagen. Jag blev väldigt tagen av den. Då har du gjort det väldigt bra. För att ta kritiken du bad om. Det är precis som du säger, lite missar i texten. Lite stavfel, formuleringsfel och andra små missar. I överlag tycker jag texten är bra upplagd och otroligt medryckande som jag nämnde ovan. Det är lite för många vänner som kommer och går, för att man ska hänga med ordentligt, jag hade nog begränsat dem något. En annan sak jag önskar jag fått läsa är, Mer! Jga vill veta hur dte gick, vad hon tänkte, vad hon såg, vad läkarna såg, vad de andra såg, jag blev väldigt medryckt och vill bara ha mer mer och mer. Jättebra jobbat. (Hoppas du mår bättre nu). ## Comment 2 Author: Wiizy Oj, blev väldigt tagen. ilte många vänner dock, ja... blev lite rörigt. :/ ## Comment 3 Author: vanessa Denna text var skrämmande ärlig och öppen. Håller med Emma och hennes kommentarer på din text. Skulle också skära bort lite, samt banta ner personerna som är med. Speciellt att flera har samma startbokstav "E" vilket får saker att bli ännu mer förvirrat. Nu skulle du väl hålla det så nära sanningen som möjligt, men skulle nog banta ner till en viktig "E" person. Som betyder en massa för Rebell.  Är just nu för trött för att ge mer konstuktiv kritik, men gillar verkligen det jag läste. Tänker du göra något med den? /Vanessa ## Comment 4 Author: SusanneStromstedt Som direkt ur livet...Och jag kunde se allt framför mig.