# Random, första gången..
Author: Niya

Älskar att skriva och skrivit en hel del för mig själv men aldrig lagt upp något. Så ikväll upptäckte jag den här sidan och tänkte lägga upp , ni får gärna säga er upplevelse och vad ni tycker om sättet jag skriver på etc. :) ska se om jag får till att publicera nu då. 

****Mitt skrivbord säger allt****
10 oktober 2026, 20.54
I feel sexy. Sexy in my new room. My adult room.

Ljusen är tända. De är rosa och doftar ljusrosa rosor. De smälter så fint ihop med den ljusa träskivan på skrivbordet, the earthy brown vibes. Doftljuset med jasmin. Bara själva namnet låter så exotiskt. Så friskt.

Mina böcker står staplade på varandra i ljusrosa, ljusblått, vitt, beige och svart. Färgerna smälter samman så fint.

Bredvid ligger en sovmask i leopardmönster med svarta band. Bredvid den ligger en kudde i greige och en säng gavel i det finaste tyget, i färgen mullvad.

That’s a grown ass, sexy woman’s room.

Ge mig min cigarett i handen. Den smala cigaretten. Sätt den i en sådan där elegant cigaretthållare. Måla mina läppar röda och locka mitt hår. Låt skrivbordet stå vid fönstret. Låt vinden blåsa genom mina lockar. Låt den mörka himlen med sina stjärnor bli rummets enda ljus, tillsammans med mina candles.

Okej, nu var det inte exakt så där.

Minus ciggen och vinden. Och lockarna, eftersom jag har håret i en bulle mitt på huvudet. Inget rött läppstift heller. Istället har jag en nytvättad vit morgonrock och mina skönaste vita pyjamasbyxor med små bruna löv.

Det är höst.

Minus hela sjuttiotalistviben.

Men jag älskar det. Jag hade inte bytt ut det mot något.

Det här skrivbordet består av mig.

Jag har en kräm stående där. Jag älskar att moisturize. Ansiktet får sin dos flera gånger om dagen, efter varje wudhu och ibland bara för att. Jag älskar att smörja in fötterna innan jag ska lägga mig.

Hey. She is a clean girl.

Det är ju vad folk kallar det idag. Everything has a name.

Jag har doftpinnar med en doft som känns som jag. Fräscht, oljigt blommigt, träigt och något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det luktar gott i vilket fall som helst.

Min favoritparfym, Khair från Paris Corner.

Bruna och guldiga ljus.

Och böckerna.

It Ends with Us.

It Starts with Us.

Britney Spears självbiografi.

Boosta dig själv.

En droppe midnatt av Timbuktu.

Jag tittar på titlarna och inser att de nästan speglar mig.

It Ends with Us handlar om Lily, som blir kär i en framgångsrik läkare. Det börjar romantiskt men utvecklas till en destruktiv relation. Till slut måste hon fundera över kärlek, självrespekt och vilka mönster hon vägrar föra vidare.

It Starts with Us handlar om livet efter separationen. Om att försöka skapa trygghet, gå vidare och våga tro på kärleken igen.

Britney berättar om sitt liv, berömmelsen, relationerna och kampen för att få bestämma över sig själv.

Boosta dig själv. Ja, den behöver väl ingen närmare presentation.

Och så Timbuktu, som skriver om sin uppväxt, sina rötter och känslan av att försöka förstå vem man är mellan olika världar.

Kärlek. Frihet. Självkänsla. Identitet. Att försöka förstå sig själv.

Basically, speglar böckerna mitt liv. Det jag har varit med om, det jag håller på att förstå och det jag längtar efter.

Så vad har vi lärt oss idag?
Att någons skrivbord kan säga allt om den personen.
Mitt gör det i alla fall.

Jag älskar att analysera. Det har alltid varit något jag gjort, ända sedan jag var barn. Det är en förmåga som ibland kommer till min fördel och ibland gör livet betydligt mer komplicerat än det behöver vara.
För det innebär också att jag övertänker.

Och tro mig, jag har försökt sluta.

Jag minns när jag bestämde mig för att ta det lugnt med dejtandet. Efter hundratals samtal med män, några dejter och råd från ungefär alla mina vänner kom vi fram till att jag kanske borde sluta sätta människor i fack så fort.

Ge det lite tid Ney.
Lär känna människan.
Överanalysera inte.
Just be cool.

Jag tänkte: Okej. Hur svårt kan det vara? Man behöver väl bara ha rätt inställning.

Jag bestämde mig för att leka delulu. Delusion. Inga mentala anteckningar. Ingen psykoanalys. Inget sittande och pusslande ihop detaljer medan mannen fortfarande håller på att presentera sig.

Nu skulle jag bara lyssna.

Så jag pratade med en man som berättade att han hade flyttat från Sverige till USA, bott där i några år, skilt sig och sedan flyttat tillbaka till Sverige. Han hade varit tillbaka i fem år.

Okej.

Sedan kom vi in på hans barn.
Han berättade att han hade en bra relation med dem. De pratade mycket på FaceTime och han träffade dem en till två gånger om året.

Jag satt där och tänkte:
Jaha?
Jag ville egentligen fråga om jag hade missförstått något. Du sa precis att du flyttade tillbaka till Sverige för fem år sedan, men du träffar dina barn en till två gånger om året?

Hur hänger det ihop?
Men nej.
Jag skulle ju vara cool nu.
Delulu, remember?

Så jag ställde en annan fråga lite senare.
”Är du rädd för att flyga?”
”Ja, faktiskt. Jag tror inte att jag har suttit på ett flygplan på fem år.”

GOTCHA!

I mitt huvud hade jag redan avrundat samtalet och gått vidare med mitt liv.
Men jag skulle ju inte överanalysera. Bara för att det han berättade inte verkade gå ihop behövde jag väl inte dra slutsatser om hela hans personlighet?

Jag försökte verkligen.

Jag satt där och gav honom benefit of the doubt, samtidigt som en liten del av min hjärna redan hade öppnat en utredning.
För det är inte ens alltid själva lögnen som gör mig irriterad.
Det är när någon ljuger så dåligt att jag nästan känner mig förolämpad.
Ansträng dig lite för fan!
Vi är ju 30 plus!
Ge mig åtminstone något att jobba med. Lite mystik. Lite finess. Något som gör att jag inte sitter och ifrågasätter min egen intelligens för att jag försöker låtsas att jag inte märker motsägelserna.

Jag vill ju kunna vara chill.
Jag vill kunna lyssna utan att samtidigt registrera detaljer, jämföra tidslinjer och lägga informationen i olika fack.
Men det är som att be en person med glasögon att bara låtsas att synen är suddig.
Jag ser ju det jag ser.

För att summera det hela: jag har åtminstone försökt.

Jag berättade för mina vänner att de gör det väldigt svårt för mig att leka dum. De anstränger sig inte ens längre.
Så nej.
Jag tror att jag går tillbaka till min paus från dejtandet.
Jag har ljusrosa ljus att tända, fötter att smörja in och böcker att läsa.
And honestly?
Det låter inte så dumt.

## Comment 1
Author: johan

Gillar den lite snackiga, dagboksaktiga stilen. Påminner lite om en del av Lukas Moodyssons texter.

## Comment 2
Author: Kvittra

Haha det var verkligen en underhållande läsning! Jag fick nästan känslan av att vara inne i någons huvud och följa tankarna precis som de uppstår. Det känns väldigt nära hur man faktiskt kan prata med sig själv och resonera i sitt eget huvud. Jag gillar dina inre dialoger också, de är uttrycksfulla, explosiva och fulla av personlighet. Det ger berättarrösten karaktär och gör att man vill fortsätta läsa 😍