# Stafettberättelse 2
Author: Crucio

Går efter Syntiums exempel i den förra tråden och föreslår att vi håller inläggen till mellan 100 och 500 ord. Om man vill stå över sin tur kan man säga det i diskussionstråden. Här tar vi bara berättelsen, allt annat kommer att tas bort.

Man har sex dagar på sig när det är ens tur, sedan får nästa person i listan ta över. D.v.s. svarar personen innan på en måndag ska man ha svarat senast på söndagen, måndagen efter går turen över till nästa.

Ordningen är:
NeferNefer
Torparmor
Ottr91

## Comment 1
Author: NeferNefer

Jag hade inte tänkt mig att månen var så här … avlägsen … från Jorden. Jag trodde den var närmare och gulare. Kanske dödare också. Men här finns ju fullt med liv. Ändå känner jag mig så ensam. Har jag gjort fel någonstans? Jag letar i mina papper efter en förklaring. Med tanke på hur mycket jag betalade för det här hade jag väl tänkt mig lite mer …

## Comment 2
Author: Crucio

Jag ser ut igenom fönstret på jorden som svävar till synes helt stilla i det stora mörkret. Tänker på fotot Pale Blue Dot där jorden fotats på miljaders kilometers avstånd. Vi är mycket närmre än så, men det suger till i magen och jag får känslan av att vi ska drifta allt längre bort, så långt att vi kanske aldrig kan återvända hem.

Jag ser mig omkring, de andra passagerarna verkar upprymda och obrydda. Jag har hört att astronauter ofta får yrsel när de kommer tillbaka till jorden på grund av den annorlunda gravitationen i rymden, men jag känner det redan; hur hjärtblodet verkar röra sig långsammare än vanligt. Det står en bänk precis i närheten där jag sätter mig ner med ryggen vänd mot fönstret, blundar och väntar på att det ska sluta snurra i huvudet.

## Comment 3
Author: Torparmor

Det fungerar faktiskt att blunda så jag fortsätter medan jag funderar på vad vi ska få se på ISS. Vi ska tillbringa 5 dagar i ”besökskapseln” innan vi fortsätter mot nästa mål. Får vi äta samma mat som atronaterna eller äter vi av den mat vi har med oss? Vad har vi förresten för mat med oss?  Jag vill gärna prova de rymdodlade grönsakerna och testa att vara tyngdlös. 

Jag inser att det är mycket frågor jag aldrig ställde innan vi for iväg. Undrar om jag törs öppna ögonen och bläddra i mina papper? Jag har ju jobbat bort min åksjuka för flera år sen och vill inte att den kommer tillbaka.

## Comment 4
Author: LampKnapp1

Försiktigt öppnar jag mina ögon. Snurrandet har avtagit och jag känner mig mer levande än jag någonsin förr känt mig. Tänk att jag är i rymden, lilla jag. Barnet som alltid blev kallad feg, som blev mobbad. Tänk om de kunde se mig nu. Vad skulle de säga då? Kanske något negativt, "du är för feg för att överleva i rymden" "tror du verkligen att du är något bara för att du är i rymden?". De negativa känslorna börjar att ta över de positiva känslorna och jag blir orolig. Tänk om jag inte klarar det här?

## Comment 5
Author: ottr91

Trots de negativa känslorna och rösterna från förr så måste jag klara av det här, för vad har jag egentligen för val? Jag kan inte bara be dem vända om. Eller kanske man kan det?
Vad ska de göra om jag grips av panik? Slå mig över kinden och låsa in mig i en liten skrubb någonstans på skeppet?
Jag kan inte hindra fnisset som tvingar sig ur min strupe när en bild poppar upp i mitt huvud hur de får binda mig vid närmsta stol och mata mig med rymdtomater.
Nej, nu måste jag skärpa mig. Grips inte av panik! Men det kanske är lättare sagt än gjort, tänker jag och stirrar ut på det stora svarta utanför den tjocka rutan.

## Comment 6
Author: NeferNefer

Plötsligt stirrar någon tillbaka på mig från det stora svarta där ute! Eller är det min reflektion jag ser? Jag börjar dansa lite för att se om det jag ser är mig själv eller någon som står där utanför. Jag värmer upp först med att stretcha litegrann. Det vore ju kymigt att drabbas av träningsvärk redan första dagen här. Det som syns i rutan stretchar, fast med en sekunds fördröjning. Är det nu jag ska bli rädd, eller är det som det ska här på månen?  Benen är stretchade, nu sträcker jag upp armarna högt i luften som om någon håller något skumt rymdvapen mot mig. Min spegelbild sträcker inte upp armarna. Däremot håller den fram något mot mig. Jag tar några snabba steg bakåt och ser mig omkring efter något att gömma mig bakom. Snabbt glider jag in bakom en rymdtomatplanta och blundar hårt.

## Comment 7
Author: Crucio

"Är du okej?" Någon drar tomatplantan åt sidan. Det visar sig vara en mörkhårig kvinna, lite äldre än mig och klädd i grått, som ser på mig med höjda ögonbryn. Tydligen räcker det inte att åka till rymden för att komma undan sådana vardagliga saker som skam. Kinderna hettar när jag inser att jag blev så inne i mina tankar att jag helt glömde bort att jag inte är ensam i rummet, och att inte bara kvinnan utan också ett antal andra som ser åt vårt håll har bevittnat mitt märkliga beteende.
"Det är ingen fara", säger jag per automatik. "Blev lite åksjuk bara, tänkte att det skulle hjälpa om jag inte kunde se ut..." Hon ler lite, men ser inte helt övertygad ut.
"Jag blev också åksjuk första gången, det händer de flesta. Jag heter förresten Leah." Hon räcker fram handen i hälsning och jag tar den.

## Comment 8
Author: Torparmor

Jag ser undrande på henne. ”Så du har rest på sån här resa förut?  Berätta hur går resan egentligen till. Jag missade det mesta av den information vi fick inför avresan.” Jag skruvar lite på mig och tittar ner.

”Jag blev så förundrad att jag både tordes ansöka och sen kom med, så hjärnan har bara pendlat mellan glädje och skräck. Jag är ingen modig person direkt,” 

Leah ler lite och svarar ”Jag är en medföljare, den som ska guida och ta hand om er under resan. Jag gör de här resorna varje månad.  Du är inte ensam om att känna skräckblandad förtjusning  och undra över vad som ska hända.  Dina och de andras frågor får snart svar, men vi tar det i lugn takt så ni alla hinner ta in det.”

## Comment 9
Author: LampKnapp1

"Gör du det här varje månad?" frågar jag förvånat. "Blir det inte tråkigt?"
"Nejdå. Det händer alltid något nytt. Som idag! Folk som har skräckblandad förtjusning är vanligt men du är faktiskt den första jag sett som har gömt sig bakom en tomatplanta!" svarar Leah skrattandes. Jag skrattar försiktigt tillbaka men känner hur mina kinder blossar igen.
"Varför ville du åka till rymden?" frågar Leah plötsligt.
"Jag har väldigt dåligt självförtroende eftersom jag har blivit mobbad nästan hela mitt liv så jag är här för att nästan bevisa för både mig själv och mobbarna att jag klarar av saker" förklarade jag försiktigt. Jag brukar inte berätta för folk om min bakgrund som mobbad men med Leah känns det annorlunda.
"Det är klart du klarar av saker! Folk kommer alltid ha åsikter, strunta i de bara!" svarade Leah och lade sin hand på min axel. Hennes hand var varm och trygg. Jag är inte ensam, jag har Leah.

## Comment 10
Author: ottr91

''Beräknad ankomsttid sju timmar, 34 minuter och 23 sekunder'', hörs en tonlös röst i högtalarna.
Mumlet bland passagerarna ökar i volym och någon säger högre än de andra:
''Den här gången kom vi närmare.''
Och en annan:
''Hur kan de beräkna så exakt?''
Mannen stirrar på en monitor där en digital klocka med lysande gröna siffror visar sig. Sakta tickar den ner, men då och då ökar tiden med några minuter.
Leah går fram till mannen och lägger en hand på hans axel.
''ISS kretsar ständigt runt jorden och beroende på när resan påbörjas kan den vara på en helt annan plats än vi först trott.'' Hon släpper taget om axeln och tar upp ett av informationshäftena. ''En annan gång tog det hela två dygn innan vi kunde få kontakt med stationen.''
Mannen muttrar men tar emot broschyren och de plastiga sidorna smätter mot varandra när han bläddrar.

## Comment 11
Author: NeferNefer

Jag tittar oroligt på Leah, som åter står tryggt och lugnt bredvid mig.
-Vad står på? Är det något fel på stationen? frågar jag oroligt. Jag vill inte riktigt erkänna att jag blir orolig när folk pratar och pratet blir till ett öronbedövande sorl, men Leah verkar förstå det.
-Inget fel alls. Vad sägs om en kopp rymdkaffe? Vi odlar kaffet själv här, säger hon och leder bort mig från folket som fortfarande står och pratar om ISS. Oron stegras för en kort sekund när jag skiljs från de andra, men snart blir jag lugn. Leah öppnar dörren till ... ett bibliotek? Här? Jag tittar misstänksamt in, för först tror jag att det är ett hologram. Leah puffar ner mig i en pösig, mysig soffa och kommer snart med en härligt kopp kaffe till mig. Soffan känns verklig, och kaffet är gott.
-Får jag stanna här under resten av resan? frågar jag.
-Vad är då meningen med din resa? undrar hon nyfiket.
Ja, vad är meningen med min resa? Hur kom det sig att jag fick den urbota korkade idén att åka till Månen på semester? Jag tänker tillbaka ...

## Comment 12
Author: Crucio

Jag och brorsan går över Plattan. Ett tunt lager snö ligger över Sergels torg, himlen är blekgrå och kanske på grund av minusgraderna så är det få som rör sig över torget trots att det är lördag. Vi passerar en av de holografiska reklampelarna som skiftar från en Audi-reklam till något som fångar min uppmärksamhet. Jag stannar till. "Orions rymdsightseeingresor", säger en kvinnoröst medan en rymdfarkost visas glida ljudlöst mot en stjärnströdd bakgrund, "är de mest populära och prisvärda rymdresorna på marknanden just nu. Är du vår nästa resenär?"

"Det där skulle man göra", säger jag. Brorsan, som först inte märkte att jag stannade, stannar och vänder sig om. Hologrammet visar hur den strömlinjeformade farkosten sänks mot månen. Han skrattar.
"Du? Du som är så jäkla feg. Du vågar ju knappt åka berg-och-dalbana." Det är inte första gången som jag blir kallad feg, men det gör ondare att höra min bror säga det än de i skolan. De som aldrig lät mig glömma bort att jag på en campingtur med klassen i sexan bad om att få sova i lärarnas tält eftersom det kompakta mörkret och de ovana ljuden i skogen gjorde det omöjligt att sova. *Endast 79.999 per person, all inclusive* meddelar reklamen, innan den byts mot en vy av en sommaräng. Jag stannar inte för att se efter vad nästa reklam handlar om, går förbi min bror och säger "Ni ska få se."
"Ni?" säger han förvirrat.

"Förresten, du sa aldrig vad du heter?" Leahs fråga rycker mig ur mina funderingar.

## Comment 13
Author: Torparmor

"Jag heter Mika", säger jag efter ännu en klunk kaffe. Leah nickar. "Det namnet passar dig", svarar hon. Jag andas lättat ut. Jag är inte så bekväm med att lämna ut personliga uppgifter om mig själv. Hur ska jag berätta om min mening med resan? 
Jag tar sats:
”Jag är som jag sa förut ingen modig person.  Det mesta i livet har jag alltid upplevt som farofyllt. Jag behöver hitta ett nytt sätt att hantera skräcken inför det okända. Den här resan gör jag för att bevisa för mig själv och min omgivning att jag ändå törs testa spektakulära saker. Jag hoppas att den här resan skall vara början till ett roligare liv”

## Comment 14
Author: Zav

Leah ler mot mig, hon verkar förstå. Eller har hon bara hört liknande historier förr?
"Det modigaste steget var det du tog ombord på rymdfärjan, så den biten har du ju redan klarat!" uppmuntrar hon mig. "Berätta, hur ska ditt nya, roligare liv se ut?"
Vilken fråga. Vad var det egentligen jag ville våga, som jag varit tvungen att bevisa för mig själv och andra genom att lägga alla mina besparingar på en rymdresa? Att jag redan tagit det svåraste steget, att nu fanns ingen återvändo. Min sista chans att avbryta hade passerat för länge sedan... oron suger till i magen och jag lyfter kaffekoppen för att ta en klunk och lugna mig. De snabba känslosvängarna den senaste timmen börjar göra mig trött och lite frustrerad på mig själv, och jag släpper ut en långsam suck.
"Jag vet inte riktigt." svarar jag till slut. "Jag får nog fundera på det."
Leah tittar ingående på mig, hennes huvud lagt lite på sned. Så nickar hon och mungiporna sträcks ut i ett milt leende.
"Gör det. För jag tror att du behöver ha det klart för dig innan du kan förändra dig själv. Du måste ju veta vad du ska förändra till."
Jag nickar. Hon låter klok. Gud så trött jag är, kan knappt hålla ögonen öppna. Faktiskt börjar rummet bli suddigt... det här är inte normalt! Mina inre alarmklockor väcks plötsligt till liv, men jag är redan för djupt ner mot sömnen för att adrenalinet ska hinna göra något. Jag hör kaffekoppen slamra mot golvet.   "Det är för ditt eget bästa..." tycker jag mig höra Leahs röst innan allt blir svart.

## Comment 15
Author: NeferNefer

När jag vaknar igen är allt kolmörkt. Jag verkar ha förlorat förmågan att röra på armar och ben. Märkligt. Vad var det sista som hände innan jag slocknade? Jag minns inte riktigt ... jag pratade med Leah, hon sa något som lät alldeles för djupt för att jag riktigt skulle vilja fundera över det ... jag drack lite mer kaffe ... slammer ... Leah sa något taskigt, konstigt nog ... tror jag i alla fall. Jag minns inte det sista. Det kanske var "oj, hoppsan, du ramlar ju ihop!" eller "har du sett en jorduppgång förut?", och det är ju inte så taskigt. Såvida det inte är ironiskt.
Jag försöker röra på fingrar och tår. Det går bra. Men inte armarna och benen. Logiskt sett borde jag ha armar och ben kvar om jag kan röra fingrar och tår, men det känns som ... som om jag är fasttejpad vid en brits med silvertejp, typ. Jag försöker ropa på Leah, så hon kan hjälpa mig loss, men det kommer bara ett hest kraxande. 
Jag tänker tillbaka på min tid i ungdomskören. Då hade jag röst minsann. Det var tider det. Min falsett var vida beundrad (eller fruktad). Mina mobbare var med i kören, men körledaren var sträng och höll dem i schack. Jag önskar lärarna i skolan kunde vara likadana. I så fall kanske jag hade hållit mig på jorden. Fast brorsan ... 
Jag minns när vi var små. Hur vi lekte! Hur vi stojade och skrattade! Och hur han plötsligt blev för tuff och ball för att leka med mig.
Jag försöker ropa på Leah igen. Det värker i huvudet.
Jag letar efter fördelar med min nuvarande situation. Fördel ett: jag behöver inte umgås med de andra resenärerna. Fördel två: jag får ligga ner. Fördel tre: det är ingen risk att jag ramlar ner och slår mig.
Vad finns det för nackdelar? Precis allt annat. Jag kan inte minnas att det stod något om att bli fastbunden i ett mörkt rum i resebroschyren. Undrar om de binder fast mina medresenärer också? 
En stund går medan jag föreställer mig hur alla andra sitter och äter en god middag och skålar för det angenäma sällskapet och den storslagna utsikten över vårt jordklot. Min mage kurrar. Hurra, jag har kvar min mage! Jag viftar lite på fingrar och tår och lyssnar efter röster eller fotsteg. Fotsteg hör jag, och de kommer allt närmare. En dörr glider ljudlöst upp, och i dörröppningen ser jag ...

## Comment 16
Author: Torparmor

en liten man med krulligt hår och stora bruna glasögon på nästippen. Han sänker huvudet lite och bligar snällt på mig. ”Hur mår du Mika?” Jag tittar förbryllat på honom, hur kan han veta mitt namn? 

”Jag heter  Prometheus fast kallas Teo. Jag ser att du undrar över att jag vet ditt namn, men det är mitt jobb att tillsammans med Leah och Filotes vaka över er som ger er ut på våra rymdfärder. Det är inte så enkelt att åka på en sådan här resa. Resan skapar ofta en hel del funderingar över vårt liv som det är, har varit och hur det ska bli framöver. Jag förstår att du redan har de tankarna, de kom tidigt på din resa. 

Du är inte fastspänd, det är bara dina tankar som håller dig kvar på bädden. Sätt dig upp om det känns mer bekvämt och berätta ……”

## Comment 17
Author: LampKnapp1

Jag försöker resa mig upp men det känns som att något håller mig kvar. Mina armar och ben är extremt tunga, det känns som de väger 20 kilo var. 
"Var är Leah?" frågar jag fundersamt. Jag kommer fortfarande inte ihåg varför allt blev svart men jag var med Leah. Så hon måste ju veta vad som hände.
"Oj, Leah. Jahaha...hon är..." Teo verkar förvirrad och verkar inte riktigt ha ett svar, eller så undanhåller han något. Jag vet inte. 
"Hon dricker kanske kaffe eller kollar till någon eller kanske är hon på toa elle-" 
"Så du vet inte vart hon är?" Jag avbryter Teo. Han verkar ju vara helt borta.
"Jo, jo självklart. Leah är någonstans här. Jag vet var hon är men inte just nu. Eller det kanske gör.." Teo fortsätter babbla på och jag fattar ingenting. Jag vill bara ta mig härifrån. Jag försöker verkligen dra bort mina armar och ben, resa mig upp. Men det går verkligen inte. Jag frustar, stönar och kämpar i försök att komma upp. Men det går inte och jag ramlar gång på gång ner i madrassen igen. Tillslut bestämmer jag mig för att ge upp.
Jag lägger mig ner på madrassen och sluter ögonen, jag hör fortfarande Teos eviga prat. Till slut faller hans prat bort, långsamt tynar det ut. Jag faller i sömn igen, man blir verkligen trött i rymden.

## Comment 18
Author: ottr91

Solens strålar är som en varm filt mot min mage och det höga gräset som danar i brisen kittlar mot kinden. Gräset som krossats under min kropp är som en mjuk säng och  en söt doft från kaprifolen som är strösslad över ängen. Jag slår upp ögonen och molnen som påminner mer om dunkuddar glider sakta förbi på himlen. Svalor pilar fram genom luften och myror går med målmedvetna steg över mina bara fötter. Jag borrar ner tårna i myllan och den fuktiga jorden svalkar min heta hud.
Jag tar ett djupt andetag och hostar till. Allt blinkar till som en glödlampa med glapp. Himlen står i brand och löven på träden är nu lika grå och spröda som askan i en utbrunnen brasa. Barken som kolbitar.
Mitt hjärta hamrar mot revbenen. Jag pressar ihop ögonlocken och vill inte se vad det än är som sker runt omkring mig. Röken bränner i halsen och jag måste fly härifrån, men min kropp vill inte röra sig. Hur mycket jag än försöker sparka och slå ut med armarna är de som i ett skruvstäd. Ett tryck runt handlederna får mig att spärra upp ögonen av ren smärta och Teos glasögonprydda ansikte täcker mitt synfält.
Hans mun rör sig, men jag hör inte orden. Sekunder tickar förbi. Minuter, timmar. Jag vet inte hur lång tid som går.
''Mika?'' Teos röst är avlägsen, men jag hör den.
''Hör du mig Mika?'' Den kommer allt närmare och när den väl är så tydlig att han lika gärna kan stå bredvid mig ser jag brorsan.
''Du klarar det aldrig!''
''Mika?'' säger brorsan med Teos röst. Den är mjuk, men brorsans ansikte hånler mot mig.

## Comment 19
Author: NeferNefer

Jag försöker slita mig loss från brorsans/Teos/silvertejpens grepp, men han håller för hårt och jag känner mig svag.
"Du har alltid varit så löjligt svag. Så rädd för allt", hånar Teobrorsan mig. Först känner jag mig ännu svagare. Han har ju rätt. Svag. Alltid så svag. Rädd för min egen skugga.
Men ... vad är det jag tänker? Vem dog och gjorde honom till gud över mig? Vem har sagt att han får avgöra om jag är svag eller inte? Vem sjutton har bestämt att brorsan ska få intala mig att jag är rädd? Jag är inte rädd! Jag är heligt förbannad, och nu ska jag sätta brorsan på plats en gång för alla! Jag stirrar tillbaka i brorsans ögon och ser alla mina mobbare i dem. Jag är inte rädd för någon av dem. Med ett avgrundsvrål sliter jag mina bojor och flyger upp på fötterna, måttar ett slag och golvar Teo. Han studsar upp igen, klappar mig på axeln och frågar om det känns bättre nu. Jag tittar förvirrat på honom.
"Öh ....", jag känner efter. Jag står upp. Jag är inte fastbunden. Och jag är varken svag eller rädd. Jag har aldrig varit det, inser jag med en liten chock. Det är bara vad brorsan och mobbarna har intalat mig. "Ja ... det känns faktiskt bättre!" säger jag. Jag känner efter på överarmarna, men några starka muskler har inte växt fram plötsligt. Det gör inget, för jag mår bra!
Leah kommer in.
"Bra jobbat, Mika!" säger hon och ler strålande. Vad sägs om en promenad där ute nu?"

## Comment 20
Author: Torparmor

Jag ser förvånat på Leah och Teo. ”Bra jobbat..?? Leah gav du mig något konstigt att dricka? Vad hände egentligen, var det något prov eller??”  Jag försöker se arg ut, men det går inte riktigt. Jag har för mycket glädje och energi i mig. 

Jag ler igen. ”Strunt samma, vi kan ta det en annan gång. Tack iallafall för mardrömmen, jag känner mig plötsligt som en annan människa. Men nu är jag jättehungrig, finns det nånting därute att äta?”

## Comment 21
Author: Zav

"Ja, naturligtvis, naturligtvis..." Teo vänder sig bort och går till någon bänk längre bort i rummet där han börjar rumstera om. Jag ser inte vad han gör men det klonkar och bubblar.
"Ja, det var faktiskt ett test", säger Leah. "Vi behövde veta om du har vad som krävs, och det har du. Tror jag. Inte alla kan ta sig ur bojorna av sin självkänsla."
Jag tittar på henne med rynkad panna och känner mig mer förvirrad.
"Krävs för vad?" frågar jag.
Leah tar ett andetag och tvekar, så släpper hon ut luften igen. "Det här kommer att låta konstigt.." börjar hon. Som om det kan bli konstigare. Fast det är väl precis vad hjälten alltid säger strax innan det blir just ännu värre? Men jag är ingen hjälte och det här är verkligen det konstigaste jag varit med om. Det börjar lukta toast och kaffe från Teos håll.
"Shoot", sa jag. "Vad handlar detta om?"
"Okey. Du har rätt. Vi är inte ensamma i rymden. För några dagar sedan blev vi kontaktade av Trinculiterna, de bor på Uranus tjugotredje måne; Trinculo"
Jag spärrade upp ögonen och kände genast kallsvetten bryta ut. Vi skulle bli invaderade av rymdgubbar. Bilder från Alien-filmerna och Lost in Space flimrar förbi min inre syn. Jag hoppar högt när Teo sätter en bricka med smörad toast och kaffe framför mig. Leah måste se vad jag tänker, för hon skyndar sig att fortsätta:
"Nej, nej! De är trevliga! De var jätteglada att få kontakt med oss. Men de behöver vår hjälp."
Leah tar fram ett fotografi, på det stod en liten gubbe i grå hatt och väst. Han ser ut som en tomte på ett sådant där gammeldags julkort. Jag tittar närmre. Det är inte snö, fotot var taget på månen, eller någon liknande plats. Med kratrar och stjärnor. Gubben vinkar.
"Trinculiterna har bott på jorden förr, vi var deras straffkoloni." Leah ler lite. "Vi tror att de ligger bakom våra legender om gårdstomtar, skogstroll och fe-folk. Tydligen fick de komma tillbaka till Trinculo när de bedömdes ha gjort tillräckligt många goda gärningar, men vissa stannade eftersom de vant sig vid livet där. De säger att de inte har några kvar hos oss, men... jag tror de kan ha missat några."
"Öh.. okey?" Jag tittar på kortet. Så det finns.. tomtar och troll. "Vad behöver de vår hjälp med?"

## Comment 22
Author: NeferNefer

"Trinculiterna önskar kontakt med de som är kvar på Jorden. De har inte hört något från dem på några sekler, så de är med all rätt oroliga. Speciellt med tanke på allt som händer på Jorden", säger Leah.

Allt jag ville ha var en semester på månen, med en liten sväng ut i rymden. Inget mer. Jo, jag ville förstås visa alla (dvs brorsan och klasskamraterna) att jag visst är modig och vågar åka ut i rymden. Men det var visst för mycket att begära. Helt plötsligt verkar folk vilja dra in mig i någon form av hjälteuppdrag. Så ironiskt. Jag som alltid har kallats feg. Svag. Irrelevant. Från det till hjälte på en sekund? Det borde väl ha räckt med att jag åkte hit?

"Okej, men det finns väl gott om skogsmullar på Jorden som kan hjälpa till med att leta upp dem", svarar jag undvikande och stirrar stint på mitt kaffe och mitt rostade bröd. När Leah öppnar munnen för att säga något proppar jag in brödet i min mun i förebyggande syfte. Om hon genast vill skicka ner mig på Jorden igen kommer jag åtminstone att ha fått något att äta innan dess. Om hon kräver svar på något måste hon vänta tills jag har tuggat klart, och det ger mig tid att tänka. Dessutom är jag faktiskt hungrig. Jag tar ett fast grepp om kaffekoppen. Det känns lugnande att ha en kopp kaffe i handen. Medan jag tuggar pratar Leah. Hon talar om försvinnande skogsmullar, och snart förstår jag att det är skogsmullarna som är trinculiterna. Eller snarare ättlingar till de trinculiter som stannade kvar på Jorden. Jag häpnar. Leah avslutar sitt tal och hämtar mer rostat bröd till mig. Hon tar med sig kaffetermosen också och ställer den framför mig. 
"Nu förstår du säkert varför vi behöver din hjälp, och varför du är trinculiternas enda hopp att återfå kontakten med varandra", säger Leah och ler förhoppningsfullt. Jag sätter brödet i halsen och hostar våldsamt. Teo dunkar mig i ryggen. När jag har hämtat mig säger jag:
"Nej, faktiskt inte. Jag känner inga skogsmullar. Jag vet inget om trinculiter. Jag kommer inte ens ihåg hälften av allt du sa!"
Leah ler ett filmstjärneleende innan hon går fram till dörren och öppnar den, och in kommer ...

## Comment 23
Author: Torparmor

I dörröppningsen står en liten söt tjej med solgult hår. Först tror jag det är en älva, men jag ser inga vingar. Sen tycker jag hon liknar Nova, skogsmullen med ansvar för rymden, men hon ser så ung ut. ”Är du verkligen Nova” undrar jag häpen. ””Kosmohoj, nej jag är ett hollogram av Novas barnbarn Eosin döpt efter Titans gudinna Eos. Jag bor på Trinculo men vill hitta min mormor Nova. Hon blev kvar på jorden när vi övriga i familjen flögs tillbaka till Trinculo.” 

”Hur ska det gå till? Jag är på rymdresa och långt ifrån jorden. Jag vet inte heller var eller om det finns några skogsmullar.”

Eosin håller fram två foton. Det ena föreställer en liten krokig tant med vitt linne och ett diadem med stjärna i håret. Det andra är en sten med bilder och tecken på.  Jag tycker tecknen ser ut som runor. ” Det här fick vi med i vår kappsäck när vi for iväg. Det är det enda minne jag har av mormor tillsammans med en vaggvisa. Jag skickar en ljudfil till Leah, den kan nog ge några fler ledtrådar. Kanske mormor inte lever, men vi trinculiter blir väldigt gamla. Det är ingen brådska. Om du vill leta efter Nova blir jag så tacksam. Jag bjuder dig på en berättarresa till Trinculo. Det är många här som vill höra om hur livet blev för dem som blev kvar på Tellus.”

Eosin försvinner lika fort som hon kom och jag stirrar fövirrat på den stängda dörren. Var det här ytterligare en dröm? Jag tittar på Teo och Leah som förväntansfullt ser på mig. 
”Du önskade dig ett roligare liv, ville hantera skräcken inför det okända och tordas testa spektakulära saker. Här har du chansen. Törs du ta den?”

## Comment 24
Author: LampKnapp1

"Oj, jag vet inte vad jag ska säga riktigt," jag känner mig förvirrad. Planen var ju bara att jag skulle få se rymden men nu..
"Vi behöver ditt svar snarast." Teo avbryter mina tankar. 
"Ska jag hjälpa Eosin att hitta Nova?"
"Korrekt, jag och Leah kommer självklart finnas som stöd men det är ett relativt självständigt uppdrag. Som sagt, du ville ha ett roligare och mer äventyrligt liv och här har du chansen."
"Ja, men jag fattar inte riktigt hur? Hur ska jag lyckas rädda Nova?" jag känner mig extremt förvirrad, en känsla jag blivit väldigt bekant med under min vistelse här.
"Vi kommer att hjälpa dig med ledtrådar men sedan är det du som behöver hitta Nova nere på jorden. Jag och Teo kommer stanna här i rymdskeppet och ha regelbundna möten med dig via hologram." förklarar Leah.
"Okej, då fattar jag. Men vad händer om jag misslyckas med uppdraget?"
"Det visar sig, tar du dig an uppdraget eller inte?" Teo börjar bli otålig när han ställer frågan.
"Jag tar uppdraget"

## Comment 25
Author: Zav

Tänk om Nova inte ens vill bli räddad? Men hon kanske vill få kontakt med sitt barnbarn. Jag hade känt igen Eosin, av misstag, som 'skogsmullen Nova med ansvar för rymden' förut, var var det jag egentligen såg Nova? Jag försöker rannsaka mitt minne men det är helt tomt. Jag vet inte var jag sett henne innan, kanske sömnmedlet fortfarande rörde till i mina system.
"Vi har tecken på att Nova senast sågs i en skog mellan Stockholm och Uppsala, det är ju dina hemtrakter. Vi kommer förse dig med utrustning för en vandring dit", säger Teo. "Och så kommer vi göra en liten övning när vi landar på månen."
Leah lägger till:
 "En sak till, Trinculiterna kan ändra sin storlek. De kan vara lika stora som oss, men de kan också bli små som ekorrar om de vill. Så att du inte blir orolig om du ser Nova gömma sig i ett fågelbo eller något."

"Okey... " Det känns svårt att hitta någon som gömmer sig i fågelbon.

## Comment 26
Author: NeferNefer

Leah verkar se min förvirring, för hon ber om kaffe genom en rymd-walkietalkie. Snart kommer en robot med en vagn, på vilken det står koppar, kaffe, te, olika typer av fikabröd och annat gott. Jag får en kopp med rykande hett kaffe och sniffar på ångorna. Det får hjärnan att klarna en liten aning, så jag frågar hur i hela fridens namn jag ska lyckas hitta Nova på egen hand. Jag nappar åt mig en härlig bit sockerkaka, när Teo harklar sig.
"Faktum är att du inte kommer att behöva leta på egen hand. Det här har varit planerat i många år av en person som du känner väl", säger Teo. Han lyckas se både lurig och smått skamsen ut på samma gång. Imponerande. Jag tar en klunk kaffe och en tugga av sockerkakan medan jag processar det som Teo precis sa. Det stämmer inte. Jag sväljer och tittar på Leah och Teo, som betraktar mig med intensiva blickar. Roboten står kvar och verkar vänta på fler order.
"För det första har jag aldrig förut velat åka till rymden, så ni kan ju knappast ha vetat att jag plötsligt skulle boka en resa hit!" börjar jag. Leah lägger huvudet på sned och Teo tar en kaka medan han kastar en blick ut genom fönstret. Utsikten är helt enkelt hänförande, och jag fastnar ett kort ögonblick i den.
"Och för det andra?" frågar Leah otåligt.
"För det andra ..." säger jag och inser att jag inte har fler invändningar, så i stället tar jag en bit socker och lägger den i koppen. 
"För det andra kanske du undrar vem personen är?", säger Leah hjälpsamt. Hon gör en gest till roboten, som ställer sig bredvid dörren. Dörren glider ljudlöst upp, och där står min farfar Höbert. Jag tappar sockerkakan på golvet. Farfar kommer fram till mig.
"Förlåt att jag aldrig har sagt något, men du var alltid så rädd för allt så jag kunde bara inte berätta det tidigare. Men jag har alltid vetat att du är en av oss, och att du är tuffare än du tror", säger farfar och blir plötsligt liten som en ekorre.

## Comment 27
Author: Zav

Jag nästan hoppar upp ur stolen. Det kan inte vara sant! Har de drogat mig igen? Jag kniper mig själv i armen och det gör ont, så jag är nog inte drogad. Eller fungerar det bara på drömmar? Hursomhelst, framför mig står farfar, knappt tre äpplen hög.
"Är du en utomjording?!" Det låter dumt till och med i mina egna öron. "Men... vet inte du var Nova kan finnas? Kommer du följa med mig?"
Det skulle vara bra om farfar kom med, jag vill inte göra detta ensam. Men han skakar på huvudet.
"Nej, tyvärr. Jag kommer kunna ringa dig och ge dig råd, men jag kan inte följa med. Jag har ett annat uppdrag." Farfar blir stor igen och tar mina händer i sina. "Men jag vet att du kommer klara det här och hitta Nova. Precis som när vi campade när du var liten, vid stugan, du vet hur du klarar dig i skogen."
Jag vill säga att det vet jag inte alls, jag var ju jätteliten då. Och dessutom stod tältet typ tre meter från huset, det var knappast någon vildmarksvandring.
Leah avbryter oss. 
"Vi har lite saker till din hjälp. Den här sökaren kan berätta för dig om någon är trinculit. Du bara pekar med den mot något och trycker på knappen."
Hon visade och höll en liten fjärrkontrollsliknande sak med en boll längst fram mot farfar. När hon tryckte på knappen blev bollen klarblå. Så höll hon den mot mig och bollen blev ljusblå.

## Comment 28
Author: NeferNefer

Vilken lättnad! Ljusblå! Om farfar är en trinculit och bollen blir klarblå, betyder det att klarblå är samma sak som trinculit. Ljusblå betyder säkert att jag är en helt vanlig människa. Så skönt.
"Varje nyans av blå betyder att individen är en trinculit. Att din blåa färg är ljusare än din farfars betyder bara att du är yngre. Med åldern kommer färgen att djupna", förklarar Leah.
Det var lite jobbigt att höra. Mycket jobbigt. Jag vet inte om jag verkligen vill vara en trinculit. 
Plötsligt inser jag med en chock att jag faktiskt menade allvar när jag tänkte att jag var jätteliten. Det hade jag totalt glömt bort! Jag och farfar campade ... i ett barbietält! Vi hade aldrig ett riktigt tält, för normalstora personer. Och vi åt bär som var stora som medicinbollar! Ja, för oss, alltså. Hur i hela fridens namn kunde jag glömma sådana saker?
Jag tror farfar ser på mig vad jag tänker, för han flinar brett.
"Där ser du, det var inte fantasier", säger han till mig. Jag skäms lite plötsligt, för när jag blev större sa jag till farfar att jag inte ville leka dumma fantasilekar med honom i skogen mer. Farfar såg ledsen ut, men accepterade det. Då. 
"Är brorsan också trinculit?" frågade jag farfar. 
"Men ... vet du inte?" frågar han häpet.
"Vet vad då?" undrar jag. 
"Din bror är ingen trinculit. Han är en adopterad människa. Är det ingen som har berättat det för dig?"
Nej. Just nu känns det som att ingen någonsin berättar något viktigt för mig. Jag vet inte längre vem jag kan lita på. Men någonstans inom mig känner jag mig lite glad ändå, för nu vet jag åtminstone det jag har fått reda på idag.

## Comment 29
Author: Torparmor

”Det blev för mycket att ta in” säger jag och tar ett par klunkar kaffe - det är gott. 

” Betyder det här att mina föräldrar också är  trinculiter? Kommer jag också att kunna växla mellan att vara liten och stor? Hur länge ska jag vara kvar i rymden? När kommer jag hem, när, var och hur ska jag börja leta?  Måste jag leta varenda dag? Vart ska jag rapportera och hur ofta?” Frågorna hopar sig i mitt huvud och rinner ut ur munnen lika fort som jag tänker dem.

”Nu måste jag lämna dig Lillälvan. Svaren får du av Teo och Leah” säger farfar. Innan jag hinner hämta  andan är han på väg till dörren. Han vänder sig om nu är han liten igen.
”Jag ringer dig när du är hemma på jorden igen. Kram och puss och var inte rädd, du fixar det här”
Farfar försvinner och jag tittar mot dörren med tårar i ögonen både av glädje och sorg. Det var längesen jag kallades Lillälvan. Sen vänder jag mig med en suck mot Leah och Teo. 

”OK, då blir det ni som får besvara mina frågor” säger jag och ler ett skevt leende mot dem
”Jag kommer säkert att ha fler frågor innan vi är tillbaka på jorden, men de här får räcka för idag. Nej förresten hur blir det med mat och sovplats?
Teo tittar förvånat först på mig och sen på Leah. ” Har hon inte fått reda på sin mat- och sängplats?”
Leah skruvar på sig ”Allt gick så fort så jag hann inte med det”

## Comment 30
Author: NeferNefer

Jag känner plötsligt hur trött jag är. Jag gäspar stort och Leah vrider lite besvärat på sig.
"Kom, du ska få ett extra fint rum att sova i som ursäkt för missen", säger hon och tar min hand. Tillsammans går vi igenom slingrande korridorer. Jag inser att jag aldrig kommer att hitta på det här stället.
"Jag kommer aldrig att hitta på det här stället", säger jag till Leah.
"Jodå", svarar hon och pekar på färgmarkeringar på golvet. Dem har jag inte lagt märke till förut. 
"Blåa pilar betyder väg till sovrummen. Lila pilar betyder väg till studierum och bibliotek. Gula pilar leder till matrum och cafeterior. Röda pilar leder till duschrum, bastu, simbassäng och gym. Gröna pilar leder till odlingar och simulerade parker", berättar Leah. Det där kommer jag aldrig att komma ihåg, tänker jag.
"Det där kommer ..." börjar jag.
"... du aldrig att komma ihåg", fnissar Leah. 
"Men de rosa, svarta, vita och orange pilarna då?" frågar jag.
"Jaha, de där ..." säger hon svävande och öppnar en dörr. Jag ser en stor lyxig säng, ett kylskåp som jag hoppas innehåller dricka och godsaker, en fåtölj, en trave filtar, en bokhylla fylld med serier och böcker, och slutligen dörren till vad jag hoppas och tror är en toalett, gärna med dusch. Jag går in i rummet.

## Comment 31
Author: Torparmor

Jag går över rummet,öppnar dörren och upptäcker en liten toalett med utfällbar dusch. En sån dusch som brukar finnas i husvagnar, men ändå en dusch. OK så det är här jag ska bo resten av resan.
Min hjärna är helt tom. Jag inser att jag inte vet vem jag är eller vad som ska hända på resten av resan. När, hur och var äter man?  Hur ser schemat ut för resten av dagen, eller är det kanske sovdags? Jag suckar och vänder mig till Leah.
”Jag det här ser ok ut. Jag är hungrig, var kan jag få något att äta?”
En nöjd suck undslipper Leah.
”Följ mig till matsalen får vi se om det finns något som passar. ” Hon går ut genom dörren och visar vartåt vi ska gå. Jag frågar om nyckel till dörren och hon förklarar.
”Du ser den här brickan. Min bricka öppnar och stänger alla dörrar. När jag närmar mig en dörr och pekar på en särskild dörr så låses den upp och när jag gått igenom den så låses den igen. Du kommer att få ett arband med bricka till ditt eget rum som fungerar på samma sätt. Glöm inte att alltid ha den på dig när du går ut ur rummet.”
Vi stannar i ett större rum med en bardisk långt in bakom ett pentry. Jag ser tre fyra-personers-bord vid fönster och ett särskilt bord för två personer vid en sidovägg. Leah säger att hon ska ordna mitt armband och ber tjejen vid baren att ordna något att äta åt mig.
”Hej jag heter Mete, en förkortning av Demeter. Det är jag som sköter all matlagning här i kapseln.
Vill du äta här eller ta med till ditt rum? Vad vill du ha att äta? Jag kan rekommendera vår tomat och grönsakssoppa med äggnudlar, ett nyponhavrebröd och en chokladdrömkaka efteråt.”
Allt lät intressant. Ny mat har jag konstigt nog aldrig varit rädd för att prova. Det här blir nog en bra resa iallafall, fast den börjat väldigt konstigt.
”Jag äter nog här om du har tid att prata med mig. Allt låter gott men jag tar gärna en kopp te med mig till rummet efter maten.”
Mete lyser upp och börjar fixa i pentryt medan jag ser mig lite mer om.

## Comment 32
Author: ottr91

''Jag glömde nästan, drick det här'', säger Mete och sträcker fram en mugg med marinblå dryck och när jag kollar närmare skimrar det som guldstoft.
''Vad är det?''
''En aptitretare bara.''
Jag tar muggen och tackar innan jag går sakta genom rummet mot en glasdörr i ena änden. Jag smuttar på drycken och aromerna exploderar på tungan. Blåbär, krusbär och jordgubb fladdrar förbi. De följs av sockervadd, trillingnöt och vaniljdrömmar.
Jag stannar tvärt framför dörren och stirrar på muggen, sedan mot Mete som är fullt upptagen med att ordna maten. Om dryckerna smakar så här kan jag nog vänja mig vid det här äventyret.
Med ett swishande öppnas dörren och jag värmer slår emot mig när jag kliver in i något som påminner mer om ett växthus. Här och var står stolar och bord. Prunkande gröna växter, träd och blommor i världens alla färger fyller varje hörn av rummet. Men det mest spektakulära är glastaket. Den mörka rymden där ovanför tycks sluka allt i sin väg. Då och då flyger brinnande meteoriter förbi och långt där borta sprakar solen i ett hav av eld. Om rymden är så här vacker vill jag aldrig åka hem.
Jag hör inte ens när Mete ropar att maten är klar, för just då exploderar en supernova i lila och orange.

## Comment 33
Author: NeferNefer

"Mat! Kom och sätt dig!" ropar Mete och slår på en liten gonggong. Jag sliter blicken från taket och känner plötsligt de ljuva dofterna. Med muggen i ett fast grepp sätter jag mig vid ett matbord. Mete kommer med en bricka som hon ställer framför mig. En liten skål sallad, en tallrik med pasta och sås, och ett glas. På bordet står redan en kanna med citronvatten samt peppar och salt. Jag tackar Mete och slappnar av. Det här var ju inte så dumt ändå. Medan jag äter betraktar jag den lilla skogen och noterar att det springer omkring små runda fåglar som pickar på nedfallna frukter. Så sött! Sen hör jag surret! Himlar och pannkakor, är det bin? Jag reser mig så snabbt att stolen välter. De få andra matgästerna tittar på mig, men återgår snart till sin mat. Mete kommer rusande.
"Har ni bin här?" väser jag fram.
"Ja, förstås. Jag har inte tid att pollinera alla blommor", svarar hon. "Är du allergisk?"
Det är jag inte. Jag är inte ens rädd för bin. På Jorden alltså. Men här är jag tydligen det. Jag börjar skaka okontrollerat.

## Comment 34
Author: Torparmor

”Haar du någonstaans jaag kaan sitta utaan bin?”  Mete tar mig i armen och för mig till ett litet rum innanför pentryt. 
”Här är mitt eget krypin. Sitt här så länge. Jag hämtar din bricka så kan du äta klart utan bin.”
Jag sjunker ner på stolen och lutar huvudet mot väggen. Vad är det som händer? Har det här något att göra med att jag är en  trinculit?  
Efter en kort stund kommer Mete tillbaka med brickan och ett litet litet glas med en rubinröd vätska. 
” Du får stanna här tills Leah kommer med ditt nyckelarmband. Drick det här och vila en stund. Om du vill kan du ligga en stund på min bädd vid väggen.” Hon går tillbaka till matsalen.
Jag dricker upp den sega vätskan som konstigt nog inte smakar något. Jag får i mig lite mat men när ögonen börjar klippa lägger jag mig på sängen. Har jag fått sömnmedel igen?

## Comment 35
Author: ottr91

När jag vaknar är det fortfarande mörkt i rummet och kudden är mjuk mot kinden. Tungan klibbar mot gommen och jag sträcker mig mot nattduksbordet. Metallen är kall mot handflatan och till slut finner jag ett glas med vatten som jag sveper i giriga klunkar. När jag sätter mig upp ser jag direkt ett nyckelarmband och en lapp. Jag ställer ned glaset och vecklar upp det styva pappret.
*Möt mig vid frukosten så ska jag berätta mer för dig
- Leah*
Jag kollar på den trekantiga klockan på väggen och inser att det är många timmar kvar innan jag behöver gå upp. Jag lägger mig ned och drar täcket över hakan innan det svartnar för ögonen.